NATIONALISM. Christopher Paulstam reflekterar över sambanden mellan oligarki och nationalism. ”Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig,” menar Paulstam.

Sverige på 1800-talet var den libertarianska drömmen: en lika missförstådd som fulländad symbios mellan meritokrati och aristokrati. Vi hade en inkomst- och förmögenhetsgraderad rösträtt där en individs antal röster baserades på pengar. En person i en liten by kunde ensam besitta lika många röster som resten av byn tillsammans. Så var rentav fallet på många platser i det gamla Sverige.

Över en miljon människor flydde över Atlanten. De förmögna hade regeringen runt sina lillfingrar. Några progressiva ekonomiska reformer fanns inte i sikte. För vanligt folk var det ovärdigt att leva i Sverige. På flera håll i Europa spirade nationalismen, som ett medel för regeringarna att återvinna folkets lojalitet när klyftorna blev för stora. Även i Sverige.

Mot slutet av vad som eufemistiskt beskrivs som den vackra epoken (la belle epoque) ägde de rikaste 1 procenten i stora delar av Europa mellan 70-90 procent av allt som fanns att äga. På kontinenten blev det krig. Sverige klarade sig undan med 40 år av våldsamma revolutioner innan socialismen fick ordning på landet.

Ute i Europa blev det katastrof. Oförsiktiga alliansavtal aktiverade stormakternas krigsapparater under den så kallade Svarta veckan, när det ena landet efter det andra avtalsenligt forcerades att ge sig in i kriget. Italien höll emot med hänvisning till att man inte tänkte försvara ett land som gått till attack först. Det höll inte länge.

(Det talas ofta om att Sverige slog mynt av kriget och att det är därför Sverige blev så jämlikt. Det är en sanning med grov modifikation. Sverige undvek kriget därför att man inte skrev oförsiktiga alliansavtal, som det Tyskland skrev med Österrike-Ungen, som villkorslöst tvingade tyskarna in i första världskriget och senare gjorde dem till enkel måltavla när skulden skulle fördelas.)

Sverige hade ingenting med första världskriget att göra. Mellan 1890 och 1930 rasade i stället revolutionära stämningar här. Det var vår nations kris till följd av 1800-talets sociala spänningar och landsflykt som ledde fram till en djärv progressiv ekonomisk politik. Ute i Europa var krisen världskriget. I USA den stora depressionen.

Man behöver inte läsa mycket av Strindberg för att inse hur spänt det var.^[1] Ojämlikheten betraktades som naturgiven. Precis som idag dömdes fattigdom ut som brist på talang och engagemang. Givetvis ett stort missförstånd därför att rikedom handlade aldrig om hårt arbete. Det låg helt andra krafter bakom, som man kämpade hårt för att dölja.

Nationalismen blev ett medel som politiska ledare använde för att vinna tillbaka folkets lojalitet när de ekonomiska klyftorna började bli oförsvarligt stora. Eftersom regeringarna hade stora skulder till rika människor fanns ingen politisk möjlighet att genomföra några progressiva reformer. Skuldmedvetenheten på 1800-talet var stor. Pengarna skulle tillbaka till varje pris.

Eftersom det inte var möjligt att vinna folkets lojalitet med Robin Hood-politik måste man vinna den på annat sätt: dölja problemen genom att rikta blicken bort från den reella, inre fienden till en ny, yttre: andra länder. Den militära upprustningen drevs av chimärer. Ingen regering vågade göra som Ryssland 1917 och skamlöst avskriva alla skulder till de rika.

Revolution, krig och depression tvingade i stället fram progressiva skatter i Europa och USA i början på 1900-talet.

Vad blir vår tids trauman? Förr eller senare kommer man inse att marknadsfilantropi var ett dåligt samhällsfundament, och i kölvattnet av sociala spänningar som redan uppstått kommer regeringar tvingas tänka om. Folket tröttnar till slut.

Ty den fria marknaden leder alltid till oligarki. Oligarki medför extrem ojämlikhet alltmedan makten koncentreras till en klick ambitiösa och sparsamma individer. Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig.

^[1]      Många tycker att Strindberg var en skitjobbig idiot. I mångt och mycket var han det. Men det var en perfekt tid för en författare som han att leva: när de sociala spänningarna var som störst, alldeles innan hela Europa briserade.

The post Fåmannavälde och nationalism leder till revolutioner och krig first appeared on Opulens.

HUMOR. De aparta tankar som roade i en apolitisk tid, har i en apart tid blivit till identitet och politik, skriver Mattias Svensson.

Det har funnits något bekant över de senaste årens urballade höger. Till slut hittade jag vad i bokhyllan. Peter Bagge! Serietecknaren vars antihjälte Buddy Bradley personifierade 90-talet. Bagge lät oss möta skruvade, misslyckade och psykotiska karaktärer, alltid nära till raseriutbrott, i en serie som till och med hette Hate.

I Hate drevs det inte sällan pricksäkert med politisk korrekthet och feminism. Som när Buddy har en lång rant om att hans flickvän borde skaffa sig en hämmad snubbe med examen från konstfack om hon vill ha någon som säger sig uppskatta håriga armhålor. Eller när han anklagas för rasism, sexism och homofobi och svarar att han hatar alla oavsett kön, läggning och hudfärg – vilket han därpå illustrerar genom att dricka sig full och förolämpa värdinnans nya frisyr.

Visst, det fanns något störande redan då med att Bagge lät Buddy Bradley beklaga sig över att vår kultur gått åt skogen. Med programledare som han menade tyckte att västerlandets undergång var något gulligt. Men Buddy var å andra sidan en slacker med tvivelaktig moral, så det gjorde inte så mycket att han kanske svalt en och annan alternativmedial konspirationsteori.

Töntig ”rättighetsaktivism” eller frispråkighet om irriterande och pompösa nationaliteter? Se där, en konflikt som hämtad från samtiden, fast att den skrevs på 80-talet.

Tecknaren Peter Bagge är libertarian och driver i serien sannolikt både med sig själv och med sina karaktärer. Det intressanta är snarare hur mycket som känns igen i vår tid. Allt utom humorn, faktiskt. Det är bra mycket roligare att möta dessa karaktärer i serieform än i sociala medier.

Bagge har dessutom skildrat en riktig ”sanningssägare”. 1980-talskaraktären Studs Kirby, en parodi på en högervriden radiopratare. I ett avsnitt dricker Kirby sig full och dödshotar hela lokaltidningen för att deras recensent sågat artisten Brenda Lee (något som i Kirbys värld bevisar att recensenten är kommunist). I ett annat avsnitt vill Kirby att abort ska förbjudas så att ”feminazis” får ett riktigt problem att klaga på.

Studs Kirby är ett ännu mer utpräglat praktarsle än Buddy Bradley. Men det är samtidigt omöjlig att inte skratta med, och tycka om, när han ryter ifrån mot hyckleri, religion, politisk korrekthet eller bara mot allt som råkar irritera honom. I ett av de bästa avsnitten hamnar Kirby i krig med en gammal radioidol som gjort comeback i hans stad, på en konkurrerande radiostation. Idolen har nämligen blivit mesig på äldre dar. Nykter alkoholist och ungefär lika försiktig med sina åsikter och ämnesval som i sina nya dryckesval. Bagge illustrerar pricksäkert genom att låta den forne idolen diskutera ”dagis för husdjur – borde arbetsgivaren betala?” medan Kirby bjudit in en kuf som skrivit avhandlingen ”Fransmännen – och varför vi hatar dem”.

Töntig ”rättighetsaktivism” eller frispråkighet om irriterande och pompösa nationaliteter? Se där, en konflikt som hämtad från samtiden, fast att den skrevs på 80-talet.

Precis som dagens sanningssägare har Kirby en tendens att, från sin skoningslösa kritik mot allt och alla, undanta nazister och fascister. Inte för att Kirby själv skulle sympatisera med åsikterna. Utan just för att de inte verkar lika illa enligt honom, som allt det andra han kritiserar utan pardon – som mainstreammedier, feminister och vänstern. Vännen Tate är lågmäld och reserverad, men uppenbart intolerant mot allt avvikande. Han spionerar på sina kaliforniska grannar och anmäler anonymt den ensamstående mamman på gatan till socialen. I ett av Kirbys program outas Tate som sympatisör till nazist- och rasistorganisationer, vilket programledaren själv mest tycker är komiskt.

Idag hör samma budskap och agerande till sanningssägarnas standardrepertoar. Komiken har skavts bort av envetna upprepningar, det skruvade har blivit mainstream. De aparta tankar som roade i en apolitisk tid, har i en apart tid blivit till identitet och politik. Men serien är fortfarande jävligt kul.

The post Hatet var roligare i serieformat first appeared on Opulens.

DEMOKRATIFRÅGA. Central prisplanering räknas som en av de två stora decentraliserade ekonomiska planeringssystemen tillsammans med kooperativ. Därmed är det ett av de två stora instrument som finns för att skapa ekonomisk demokrati, skriver Loke Hagberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Har du någonsin varit med om att du ska se en film på bio och märkt att popcornpriset höjts, eller att ett par bläckpatroner är lika dyra som en skrivare? Detta är monopolistiska tendenser i dagens Sverige.

Det finns många idéer om hur monopol kan motverkas, men det finns en idé som en socialistisk ekonom vid namn Oscar Lange arbetade flitigt med. En idé som dessutom skulle kunna stabilisera ekonomin och därmed motverka den konjunkturberoende arbetslösheten som plågar arbetarklassen under kapitalismen — när perfekt konkurrens inte råder så är priser trögrörliga och företag minskar kvantiteten. Istället för att sänka priserna, sänker de kvantiteten och följaktligen så avskedar de arbetare.

Denna idé är central prisplanering. Många jag pratat med tänker direkt på Sovjet och dess misslyckade planekonomi, men det har inte med det att göra — där planerades utbudet, detta är en planering av priser för utbudet. Central prisplanering kan användas selektivt för större företag inom vissa sektorer eller riktad mot vissa produkter. Det är inte lämpat för mindre produktionsområden såsom verksamheter inom jordbruket, men däremot är ägarkoncentrationen i techsektorn ett exempel på när det kan tillämpas.

Var kommer idén ifrån och hur fungerar den mer exakt? Idéer om bokföring av priser i en socialistisk ekonomi är lika signifikant som marknadspriser i en kapitalistisk ekonomi. Att denna bokföring var omöjlig menade dock libertarianska ekonomer — de visade bland annat att det inte går att skapa en socialism som avgör priser från marknadsvärde. En socialistisk stat med kompletta listor av olika kvantiteter av handelsvaror som skulle kunna köpas för en möjlig kombination priser var då alternativet, vilket de libertarianska ekonomerna menade var omöjligt. Detta, hävdade de, berodde på att miljoner beräkningar skulle behöva göras samtidigt av en central prisplanerare.

Den socialistiske ekonomen Oscar Lange tog upp detta och motbevisade libertarianerna. The Guidance of Production in a socialist state visade en sådan beräkning som inte behövde lösa miljoner av ekvationer.  Många ekvationer behöver inte lösas och man behöver inte känna till ekvationerna för utbud och efterfrågan. Allt man behöver är konsumenternas och producenternas kunskap.

Hur exakt skulle då den oberoende institutionen skulle gå till väga enligt Lange? Jo, metoden är att de konstruerar tabeller med gissade värden av faktorerna, sedan använder de funktionerna som managers av all operativ produktion. Resultaten indikerar precis vilka faktorer som behöver ändras lite på, och således kan tabellerna korrigeras. Processen återupprepas till dess att ingen indikation av divergens finns. De tre typerna av data som krävs för detta är: en preferensskala som visar handlingar, produktionsfunktionerna samt kunskap om hur mycket resurser som kan användas hållbart.

Den centrala prisplaneringsledningen skulle då börja med historiskt givna priser och ekonomifakta som redan finns. De har mer kunskap än enstaka entreprenörer dessutom. Eftersom systemet är transparent skulle en central prisplaneringsledning se precis var saker och ting slösas. Detta skulle leda till en ständigt stor sysselsättning och en liten ekonomisk cykel. Därtill så skulle skattesystemet kunna utformas enklare och därmed skulle mindre skattefusk kunna ske.

Men återigen — det fungerar i teorin — men har det någonsin testats i praktiken? Och varför används det inte idag? Det har testats i ett projekt som döptes till Cybersyn i Chile på 70-talet under president Allende, innan CIA krossade hans styre, där metoden faktiskt fungerade.

Cybersyn hade en ekonomisk simulator, ett nationellt nätverk med telex-maskiner på arbetsplatser som matade in centralplaneringsinstitutionens data. Central prisplanering räknas som en av de två stora decentraliserade ekonomiska planeringssystemen tillsammans med kooperativ. Därmed är det ett av de två stora instrument som finns för att skapa ekonomisk demokrati. Central prisplanering bör vara ett av de verktyg som finns i toppen av verktygslådan. Det är nämligen ett verktyg som kommer generera ett betydligt mer rättvist samhälle för arbetarklassen.

The post Det bortglömda verktyget för ekonomisk demokrati first appeared on Opulens.

ÖPPNARE VÄRLD. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har varje individ rätt att emigrera men äger inte motsvarande rätt att komma in i ett valfritt land. Ett grundläggande fel med vår värld menar Vladan Lausevic.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Idéerna om öppna gränser och global rörlighet handlar om både synen på frihet och mänskliga rättigheter samt om behovet av ett världsmedborgarskap i konkret mening. Trots de senare årens politiska händelser i USA och EU finns det trender som går i positiv riktning.

Under mitten och slutet av 2018 uppmärksammades det runt om i världen att det gått 60 år sedan tillkomsten av FN:s deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. Samtidigt pågick en debatt i Sverige, präglad av desinformation och felaktigheter, om att FN:s migrationsramavtal skulle handla om att göra migrationen till en mänsklig rättighet. Så är inte fallet med tanke på avtalets utformning. Men är det då verkligen ett problem att tänka sig att det borde vara universell rättighet att fritt få migrera från plats A till plats B?

Man kan säga att de mänskliga rättigheterna fungerar som en sorts global konstitutionalism i brist på världsmedborgarskap i konkret mening. De mänskliga rättigheterna ger individen skydd och suveränitet vid interaktioner med offentliga institutioner. Samtidigt finns det paradoxer och brister. Dels kan det råda obalans mellan negativa och positiva rättigheter, alltså när det kommer till hur mycket det offentliga ska bekosta när det gäller rättighetsutövningen. Dels har en människa enligt FN:s deklaration rätten att emigrera men äger inte motsvarande rätt att komma in i ett valfritt land.

Argumenten för global fri rörlighet och öppna gränser brukar fokusera på ekonomiska aspekter som jobb och sysselsättning men det finns även mer rättighetsbaserade resonemang. Libertarianen och professorn Bryan Caplan anser att USA:s regeringar genom åren har tillämpat en migrationspolicy som bryter emot de mänskliga rättigheterna. Exempelvis för att hindra människor från att samspela med varandra, skapa föreningar och arbeta men också när människor behandlas illa i fängelser och på deportationscenter.

En vanlig invändning emot idéer om fri rörlighet är att staten och dess befolkning enligt principen om nationell suveränitet har rätt att bestämma om invandringen. Ironiskt nog är det också en del av FN:s suveränitetssystem. Åtminstone i teorin kan en stat införa öppna gränser så länge det finns tillräckligt med stöd för det.

Det mest konkreta exemplet hittills är den europeiska fria rörligheten men den bygger egentligen på politisk och ekonomisk integration både genom marknadsfunktionen och medborgarskapet. Men EU:s historia är också en historia om förändrad syn på begreppet suveränitet. Man kan säga att EU-medborgarskapet ger individen en suveränitet som i princip står över staternas.

Undantag finns förstås, och som Caplan menar borde i princip alla människor, såvida man inte sitter i fängelse, kunna röra sig fritt globalt. Det skulle kunna leda till att radikalt minska den globala fattigdomen och göra världen rikare, enligt vad ekonomer som Caplan kommit fram till, med upp till 75 biljoner dollar initialt, inom loppet av 3-4 månader, om alla gränser var öppna.

Frågan är alltså hur den globala konstitutionalismen kan förändras i en riktning där suveränitet blir mer människocentrerad och mindre statscentrerad? En teknologisk lösning som redan existerar är Self-Sovereign Identity (SSI). SSI gör att ingen är papperslös eller utan identifikation eftersom individen är suverän och äger sin identitet. På det sättet kan man ingå i samspel med andra individer och institutioner. Man skulle kunna på lång sikt avskaffa passystem och i sin radikala form kan SSI fungera även i form av ett chip i fingret. Med SSI förverkligas frasen att ”ingen människa är illegal” eftersom varje människa har sin identifikation med sig även på resande fot.

För mer information om vad det innebär att vara illegal rekommenderas boken Illegal av John Dennehy om sin historia som migrant i Ecuador. Det är en historia om hur människor i grunden är goda, kommer överens och finner sympati för varandra medan det offentliga skapar hinder och problem. En historia om John och Lucia som kämpade hårt för sin kärlek gentemot korrupta och inkompetenta myndigheter. Som Dennehy säger, i sin kritik av gränser och hinder, är fallet att skor tillverkade i Kina kan röra sig till USA utan större hinder medan den som har tillverkat skorna kan inte göra det: “Pengar rör sig fritt över gränserna, men människor kan inte göra det. Det är något fel på vår värld när valutor har större rätt att röra sig än människorna.”

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post För världsmedborgarskap med global rörlighet first appeared on Opulens.