DDR. Lasse Ekstrand ställer en fråga om vad som hände med DDR efter murens fall och finner ett svar i en tv-serie på Netflix.

Vad hände egentligen med det land som var Tyska Demokratiska Republiken (DDR) efter Die Wende som man säger i den forna förbundsrepubliken. Benämningen positivt laddad. Anschluss enligt många östtyskar, anspelande på Hitlers annektering av Österrike. När de nu sitter med facit i hand. Och kan skönja resultatet av återföreningen.

DDR uppstod 1949 efter att de fyra allierade segrat i världskriget och Sovjet tilldelats Tysklands östra delar. När samma DDR upphörde var det som om ett djupt hål öppnat sig i marken.

Ett helt samhällssystem försvann över en natt. Fyrtio år av realsocialism borta med vinden.

Det fanns somliga, tidigare utlandsspionagets mytomspunne chef Markus Wolf och andra, som sista DDR-hösten 1989 förutsåg vad som riskerade hända, konsekvenserna av DDR:s upphörande. Men deras rekommendation politiskt sett totalt omöjlig: behålla DDR i en demokratiserad form.

Det var för sent.

Östtyskarna var trötta på inlåsning bakom mur, Stasi-övervakning och materiellt undermåliga omständigheter. Därför benägna att lyssna till Helmut Kohls fagra prat om det Schlaraffenland som skulle bli deras att njuta av efter 3 oktober 1990.

Men så blev det förstås inte. De lät sig dras vid näsan. Socialismen skulle avvecklas och kastas på sophögen, ohämmad privatisering ta vid.

Snabbt som ögat lades olönsamma, hopplöst omoderna fabriker ner. Först såldes de ut via för ändamålet inrättade Treuhand (högste chefen mördades, det har spekulerats om att tidigare Stasi-anknutna var inblandade).

Västkapitalister köpte billigt upp och slaktade sysselsättande företag. Gigantisk arbetslöshet, avhängda och utslängda tidigare DDR-medborgare som ingen frågade efter på en obarmhärtig arbetsmarknad.

Människor som vant sig vid livslång, samhällelig trygghet lämnades i sticket av marknadsekonomin. Fort gick det. Fort skulle det gå.

Verk i krimigenren med ett inbakat samhällsperspektiv har alltid tilltalat mig. När det inte ”bara” handlar om mord och jakt på gärningsmän. De ”hårdkokta” amerikanerna, Raymond Chandler och andra. Sjöwall och Wahlöö på svensk botten. Krimisar lämpar sig väl för att dra fram samhällsproblem i ljuset.

Den tyska serien Mordet i Lauchhammer (2022), som kan ses på Netflix, utspelar sig i Cottbusregionen nära den polska gränsen.

Det Cottbus där Günther Wallraff kunde ha blivit ihjälslagen när han, maskerad till afrikamigrant – rasism och nynazism är det som nästan omedelbart kom att förknippas med Cottbus – dök upp för att undercover granska staden. En kvinnlig polis drog vapen och undsatte honom i sista sekund.

Ridån går upp och spelet kan börja, sex spännande avsnitt. Övergivna fabriksbyggnader. Droger. Människor utan framtidstro, flaskan på bordet. Hus som förfaller, ingen bryr sig.

Miljöförstörande kolgruva som existerar på övertid, växande klimatmedvetenhet bland östtyska ungdomar. Gruvan största arbetsgivare under DDR-tiden. Korruption inom polisen, tidigare Volkspolizei. Seriemördare, sådana som inte ”kunde finnas” i DDR. Tystades ned. Liksom pedofiler och fotbollshuliganer. Kunde gagna klassfienden att få veta.

Klyftan mellan wessisar och ossisar – fortfarande så markant efter mer än trettio år. Verkar förbli oöverstiglig. Ingen snar lösning i sikte.

I serien finns svaret på min ingångsfråga. Det journalister och sociologer inte lyckats med, levandegöra ett post-DDR och förmedla bilden av detsamma, det förmår serien.

Se den!

The post Vad hände i Östtyskland efter murens fall? first appeared on Opulens.

SKÅNE. “I september är Skåne som allra vackrast, enligt Hansson,” skriver Lasse Ekstrand som här tecknar ett porträtt av den mångsidige skånske författaren Ola Hansson.

Ola Hansson är för mig främst poeten Ola Hansson. Jämte Vilhelm Ekelund och A U Bååth en av de stora Skåneskalderna, Anders Österling icke att förglömma. Alla oefterhärmliga hembygdsskildrare, strövande omkring på nostalgins och barndomens solupplysta stigar.

Jag har förvisso läst annat än poesi av den produktive och mångsidige Ola Hansson. I en mig skavande samtid med stigande kulturell vantrivsel, för att parafrasera Sigmund Freud, finner jag det nödvändigt att återvända till honom.

Flyr jag, som Hansson bokstavligt talat flydde, men i mitt fall för att mentalt slippa undan? En eskapistisk flykt till samhälls- och kulturella tillstånd som i flera avseenden tycks mig bättre än de förhandenvarande? Följande Ola Hanssons skönlitterära förmedling av de förra, nota bene.

Paradise lost? Borta och förbi? Allt som är fast måste förflyktigas. Den vemodiga insikten om alltings övergående natur smyger sig på den åldrade läsaren, förstärker läsupplevelsen.

Tre prosaböcker från 1895 har jag ur Hanssons hand ägnat mitt återuppvaknande intresse: Resan hem. En ungdoms- och vandringshistoria, del I och del II, samt Studentdagarne i Lund.

De är skrivna med gammalsvenskans stavning som ofta sätter den nutida läsaren på icke föraktliga prov.

Anekdotstinna berättelser – sådana som Fritiof Nilsson Piraten var en mästare på att exekvera –  från det sena 1800-talets Skåneland med avstamp i den akademiska miljöns Lund och den brusande, kosmopolitiskt anstuckna metropolen Malmö.

Gratis har jag från Svenska Akademien kunnat ladda ner dessa dyrgripar och levandegörande tidsdokument, sedan försjunkit. Kastat loss från dyster samtidsvardag, rest i väg utan koffertar och proviant.

Jag drömmer mig hämningslöst tillbaka. Åh, vad jag hade velat vara en i det sorglösa studentgänget när det begav sig! “Drönarklubben” skulle kanske någon avundsjuk, välanpassad skattebetalare muttra. Sjungande, lycksaliga och bildade, lifskonst utövande klubbmedlemmar.

Alla gasquer,  alla muntra upptåg! Termin efter termin hos Alma mater, utan att examen avlades. Överliggarnas eldorado. Inte överge universitetet för en själlös, nedbrytande småborgerlig tillvaro utanför!

Dåtidens universitet sannerligen något annat än det nutida ideologiskt genomsyrade värdegrundseländet! Inte ens anrika Lund har förblivit vad det stolt en gång var och ville vara.

Växlar som drogs, växande skulder man sköt framför sig. Grå räkenskaps morgondag glömd och begraven. Sittningar på Jernvägshotellet och Kramer till långt in på småtimmarna. Tålmodigt uppassande hovmästare, gäspande med allt tyngre ögonlock. 

Ångbåtsturer över till det Köpenhamn som likt de lättfotade madamerna i stadens glädjehus frestade med öppen famn på andra sidan Sundet. Den danska huvudstadens otaliga bodegor att slinka in och hygge sig på.

Den från allmogen härstammande Hansson, ett arv han aldrig förskingrade, tecknar med skicklig hand det skånska landskapet. Det är inte främst det yttre landskapet han fångar, det som ligger utanför oss att observera och registrera, utan det inre.

Olika känslostämningar framkallas av hans Heimat. Han färgsätter, liknar ofta en ordens Edvard Munch, årstidernas växlingar. Bister vinter över slätten med iskall vind. Och så våren, ack de ljusa bokskogarnas vår!

Den varma sommaren med de gulaste rapsfält och blånande sjöar. Hösten med sin klara luft, nattens stjärnhimmel. I september är Skåne som allra vackrast, enligt Hansson.

Visst anfäktas hans alterego av melankoli och Weltschmertz. Hur kunde en konstnärssjäl känna annorledes vid förtrollande solnedgång över stad och slätt?

Visst finns där också fullblodsromantikern, de fagra damernas noble uppvaktare, med häftig längtan efter det fullvärdiga, kompromisslösa lifvet.

Som han skriver, Hansson! Han är som råttfångaren i Hameln. Vem är så andligen förfrusen och existentiellt uppgiven att densamma förmår att stå emot locktonerna från skimrande, förgångna dagar?

Jag går hjälplöst förlorad. Avslutningsvis med Hanssons stingande ord: ”Hvart styrde han han? Vart hörde han hemma? Hvar skulle han finna sitt eget jag? Och hur såg detta ut?”

The post Litterära klassiker: Ola Hansson – en ordens Edvard Munch first appeared on Opulens.

RIMKONSTEN. Nyligen publicerade vi en essä av Johnny Edström om den bortglömda metriken. Lasse Ekstrand skriver här om en annan konstform som dessvärre inte alla förmår uppskatta, nämligen konsten att rimma.

Jag har en tvångsmässig beteendestörning som kan gå min hustru på nerverna. Jag kan nämligen helt enkelt inte låta bli att ständigt rimma, spontanrimma. Kan det vara något som sitter i generna? Min salig mor var ju en fena på bordsvisor, ständigt anlitad till födelsedagar och bröllop. Jobbade gratis, tog aldrig betalt. Det låg inte för henne.

Hon hade ett rimknep i bakfickan som hon ofta plockade fram, en rimmets livlina om man säger så. Det fungerade alltid att rimma på turalleri, turallera.

Ibland kopplades min far in för att med sin vackra piktur – den har jag inte ärvt skall gudarna veta – och svart tuschpenna i höger näve sirligt nedteckna mammas populära, mycket uppskattade alster.

Mitt maniska rimmande förtjänar att diagnostiseras. Det är ju sådana tider nu, betänk bokstavsbarnen. Inte ADHD i mitt fall, snarare ABCD. Lämplig, dämpande eller avledande medicin bör förskrivas. Kanske KBT också är på sin plats för att få bukt med avarten.

Jag har alltid hyst den största beundran för den mångsidige Thore Skogman, beredd att geniförklara honom. Artisten som många orättvist fult skrattade åt, avfärdade som töntig, framförallt när han skrudade sig i blågul kostym och sprallade på scenen.

Hallstahammars store son kunde rimma, han! Snitsa till det. Lyssna ordentligt på några av hans många texter. Den rödhårige med glest mellan tänderna, det sjöng han själv, var otroligt produktiv. Du finner få nödrim, jag lovar.

Skogman var en sannskyldig rimsmed. En fröjd att ta del av hans sprittande konst. Försök själv att rimma, får du se hur lätt det är! Om du nu inbillar dig det.

Minns att den store modernisten Gunnar Ekelöf höll poeter som kunde rimma högt, lyrikens fullfjädrade hantverkare. Ferlin, Grundström, Taube. Han borde nämnt Skogman.

På Odengrillen nära Järntorget – Röda eller Döda torget i infödingarnas mun – i Sandviken tog vi grabbar, ännu inte åldern inne för att gå på Systemet, för vana att hänga. Det var vårt vattenhål. När måltidstvång fortfarande gällde brukade vi beställa in en, säger en, smörgås att dela på. Även om vi var tre, fyra personer. Inga problem. Och till denna obligatoriska smeka ett par flaskor Estremadura eller några starköl på halvlitrar. Inte så få i det senare fallet, om jag skall vara ärlig.

En gång hade restaurangen, av för mig svårbegriplig anledning, engagerat en spontanrimmande trubadur från Stockholm med artistnamn Jonas af Roslagen. Han tog, strategiskt utplacerad vid beställningsdisken, emot de inkommande gästerna med ett snabbrim. Var och en förärades ett dylikt, vare sig man ville eller icke. Undan gick det, han var blixtsnabbt skicklig. Det får man ge honom. En improvisationens okrönte mästare. (Googlar på hans namn, finner att han är död sedan ett par år. 71 år gammal blev han.)

Men inte var hans rimmande särskilt uppskattat, som jag minns det. Grymtades bland gästerna, den överväldigande majoriteten Brukets tillslutna män som ostört ville hämta ut sin starkbärs.

Inte lätt att tillhöra spontanrimmarnas släkte! Vi är missförstådda, nedvärderade.

The post En spontanrimmares tankar first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. I en djupt personligt hållen text reflekterar Lasse Ekstrand över sömnen och döden, det slutgiltiga insomnandet. “Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän. Jag stretar emot att somna in”, skriver han.

“Do not go gentle into that good night.”  (Dylan Thomas 1914-1953)

Ända sedan barndomen har döden funnits närvarande i mina tankar. Jag försöker numera, vägledd av ett mig med döden försonande syfte, att föreställa mig denna som en sömn man inte vaknar upp ifrån. Därmed gränslös.

Jag minns under min sjukdomstid när den akuta dödsskräcken slog sina klor i mig. Det skedde bara en handfull gånger. Tack och lov.

Det var nämligen rysligt att helt ensam stå och liksom stirra in i ett mörker utan slut, där just begreppet gränslöst fick en iskall och absolut innebörd.

När du är död känner du ingenting. Det svåra med att dö föreställer jag mig vara själva insomnandet, att sjunka in i medvetslösheten. Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän.

Jag stretar emot att somna in.

En psykoanalytiker jag kände i Uppsala, och som jag i skrivande stund glömt namnet på, ekvivalerade det med orgasmskräck. Jag minns inte hur hon vecklade ut det. Hon gjorde även en genuskoppling: mannens sömnproblem skulle vara annorlunda än kvinnans. Måhända.

Min mor, en Brukets strävsamma dotter från morgon till afton, sov uselt. Men vi pratade aldrig om det. Och definitivt inte i genustermer.

En viktig skillnad: den normala sömnen rymmer drömmar, dödens sömn inga sådana. Inte vad jag vet. Inte hört någon vittna om det i alla fall.

Jag får ibland nyfikna frågor om min gudstro. Inte lätt att svara på, om jag misstänker att den ifrågasätts. Även om det inte är så. Hur diskutera tro i termer av för och mot?

Jag tror, det är allt. Tror till skillnad från att veta. Inget ämne för en akademisk disputation. Inget för intellektets kritiskt granskande sfär.

Gudstron är väl också den en form av att våga ge sig hän, släppa kontrollen, underordna sig något större?

”You’ll get pie in the sky when you die.” Jag tror på Gud – men föreställer mig därför faktiskt inget liv efter detta. Låter det månne som en konstig tro? Paradiset måste iscensättas på jorden, här och nu. Därför är jag socialist, om man med socialist menar en som är för jämlikhet.

Rockpoeten John Lennons “Imagine” – där han drömmer om ett samhälle utan “greed and hunger” – fångar med sina enkla ord min vision, som väl snarare drar mot en utopi.

Jag kommer inte att under min stund på jorden (knytande an med uttrycket till Vilhelm Moberg) få uppleva paradiset. Men ger därför inte upp tron på det.

Jag sällar mig icke till alla de forna rödskägg som gjort avbön (passande term) och låtit sig assimileras i det orättvisa, ojämlika samhället.

Min syster genomgick en förvandling den allra sista tiden. Svårt cancersjuk, bortom all fortsatt behandling, insåg hon att hon snart skulle dö.

Jag frågade henne rakt på sak när hon var inlagd på Onkologen i Gefle: – Är du inte rädd för att dö? Hon tvekade inte: – Nej.

Jag talade med hennes läkare när hon var borta, han försäkrade att hon hade varit lugn och samlad. Hon var beredd, inte det minsta rädd: – Hon var klar med livet.

Det var som om hon blev en annan person, inte den sjukdomsförnekande syster jag hela livet känt. Nästan så att jag blev arg på henne, det var en sådan radikal förändring.

Jag fick svårt att förhålla mig till henne. Hon blev främmande, gled undan, ansiktsuttrycket ett annat.

Att sova låter som en alltför vacker bild av döden. Inte vet jag hur det kommer att kännas när det är dags. När alla ord och bilder plötsligt blir otillräckliga, sveps bort som sandkorn av det mörka havet. Och gränslösheten tar vid.

The post Tankar kring sömnen och döden first appeared on Opulens.

MINNE. Lasse Ekstrand imponeras av Irene Kolares närmast fotografiska minne, som samtidigt kopplar in alla sinnen.

Vårdnaden av Irene Kolare
Ekström & Garay

Glömska är grönska, lär Friedrich Nietzsche ha hävdat. Och kanske stämmer det till viss del. Saker behöver glömmas, kanske snarare förträngas, för att vi skall orka med livet. Barndomens trauman och oläkta sår är vårt bagage.

Det är den ena sidan av myntet.

Att minnas kan också innebära att aktivt söka rötter och tillhörighet, när framtiden krymper, det förflutna växer. Minnet kanske kan sägas uppskjutas tills vi befinner oss i ett livsläge där det behöver aktiveras, livet ges en preliminär summering.

Irene Kolares (född 1957) självbiografiska bok med den, som jag uppfattar det, mångtydiga titeln Vårdnaden är exempel på när det förflutna bara måste nedtecknas. Att minnas i hennes fall ett pockande livsbehov. Faran med att vara så detaljerad och dokumenterande, för att inte säga uttömmande som hon är, är att det privata riskerar ta över gentemot det personliga, det unika övertrumfa det generella. Läsaren riskerar tappas.

Och den faran lurar i boken. Samtidigt som man imponeras av hennes närmast fotografiska minne, som samtidigt kopplar in alla sinnen. Allt förefaller inpräntat i den förre kanslichefens medvetande, inget har undgått henne. Dessutom har hon tillgång till vårdnadstvistsprotokoll och annat faktabaserat material.

Det är ett imponerande forskningsarbete hon redovisar över de orter där hon växte upp. Hon är synnerligen initierad, det blir som ett etnologiskt projekt som presenteras. Intressant och tillbakablickande på det Sverige som var med nitiska myndigheter och allt. En lektion för den icke lika invigde, men kanske inte mycket mer än så, kunde det tyckas.

Men så lyfts fadern fram och intar en bestående plats i boken, den människogestalt som betytt mest för Kolare i hennes liv. Minnet av fadern är detaljerat och recensenten, vars minne haltar, imponeras av alla biografiska data. Man fascineras av redogörelserna för allt denne man företog sig, inklusive matlagning. Han verkar ha behärskat allt, stort som smått, med militärisk disciplin, ordning och reda. En dominant personlighet med stor auktoritet.

Det utvecklas till ett fylligt porträtt som alltmer berör. Föräldrarna skiljs, tillvaron krossas, som alltid är det barnen som måste betala. Kolares sympatier stannar obrutna hos fadern, även om hon psykiskt skadas av skilsmässan. Hans gestalt bleknar inte, tvärtom.

Vad blir kvar av en människas liv, om det inte berättas? Och vem känner sina föräldrar bäst, kanske med smärtan som underton, om inte barnen? Ofrånkomligt färgas dock bilden av våra föräldrar av de behov av kärlek och trygghet vi alla hyser.

Och vem är läsaren att rynka på näsan åt dessa behov, när de på detta förfarna sätt redovisas? Det vore förmätet att inte lyssna till och respektera Kolares version av hur hon hade det. Lika förmätet finna porträttet av fadern alltför okritiskt, honom lojalt försvarande. Man vill inte vara förmäten mot den som kastat förklädnaderna och modigt utlämnat sig som Kolare.

Fadern, såsom han framställs i boken, är en sådan far som många av oss önskar vi haft. Tretton år gammal förlorar Kolare honom när sjukdom tar hans liv. Många år senare nedtecknar hon sin varma kärleksförklaring till honom. Den är tecknad med ljusets bokstäver och utan repor.

The post Tecknat med ljusets bokstäver first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Nätets kontaktsökare är kanske ensammare varelser än några tidigare. Samtidigt som vi fruktar ensamhet och övergivenhet. Det talas om ”sociala” medier. Det riskerar att klinga ironiskt, skriver Lasse Ekstrand, som läst Eva Illouz bok Därför tar kärleken slut.

Därför tar kärleken slut av Eva Illouz
Undertitel: De negativa relationernas sociologi
Översättning: Svenja Hums
Daidalos 2020

Jag plågar mig själv, mycket långt fram i livet, med reflekterande tillbakablickar på min fladdriga Sturm und Drang-period. Eftertankens kranka blekhet, för att uttrycka det milt. Var jag någonsin förälskad? Eller var det något helt annat som drev mig men maskerades som förälskelse?

Bekräftelsebehov? Bli sedd av någon? Kompensationsbehov efter en uppväxt där inte ömma känslor hörde till vardagen? Fanns det alltid med en baktanke eller ett undangömt, föga ädelt motiv?

Troligen var jag inte ens medveten om det själv. Det är ju först i efterhand som vårt handlande i bästa fall blir någorlunda transparent. Minervas uggla lyfter i skymningen, visste Hegel. Så sant.

Gary Becker tilldelades det så kallade Nobelpriset i ekonomi 1992. Honom föreläste jag om på mina ledarskapskurser. Hans normativa, men förment vetenskapliga (vilket förbryllar) tes om vikten att vara rationell och företagsekonomiskt fokuserande även i de privata relationerna.

Ta bara språkbruket denna ”nyktra” tes framkallar: man ”investerar” i relationer. Man riskerar att dra på sig onödiga ”kostnader” om man är oförsiktig och inte vaksam med sina insatser: – Jag satsade allt på henne och så gick hon bara.

Språket företagsekonomiseras. Vi belägras av en företagsekonomisk terminologi. Som borde vara oss främmande, för att inte säga frånstötande, men uppfattas som normal och självklar. Den äter sig in i våra mellanmänskliga förhållanden.

Jag brukade hänga på, inför mina studenter, med en skröna från den region där jag växte upp och vars mentalitet jag känner mer än väl. En region där explicit verbalitet aldrig varit något framträdande. Hon: – Kan du tänka dig dammsuga? Han: – Javisst. (Tyst och inte utsagt: om du kan tänka dig lite kul i sänghalmen i kväll!) En balanserad transaktion i Beckers anda. Ingen förlorar, båda vinner. Insats och utbyte kvittas.

Tanken löper osökt till Becker, liksom återblickarna jag inledde med, när jag läser den israeliska sociologen Eva Illouz. Hon har i boken Därför tar kärleken slut (jag tolkar titeln som att det är kärleken som fenomen, och de romantiska föreställningarna om detsamma, som dör) studerat hur våra mellanmänskliga relationer historiskt har förändrats.

Marx talade på sin tid om reifikation. Hur allting förtingligas. Den högsta formen av främlingskap. Långt före internet. Det som nu sker i den digitaliserande eran kunde han inte ens fantisera om.

Från traditionella former till moderna. Från en hög grad av ofrivillighet, med förutbestämda interaktionsmönster, till en situation där allt tycks öppet och möjligt.

Illouz bygger på empiriska studier, enkäter och levandegörande intervjuer med flitigt surfande människor, av mönstren i nätdejtingens Tinder-tid. Det är det bästa med en annars inte lättuggad bok. Hur man söker och träffar en partner på nätet. Det kartläggs in i detalj och mycket konkret hur vi beter oss. Och hur vi resonerar med oss själva runt våra relationssökande nätbeteenden. De som intervjuas är öppenhjärtiga och ocensurerade. Inte många är lyckliga.

På nätet uppfattar vi oss som ”fria” subjekt. Vi kan välja och vraka efter att vi valt hur vi skall ”marknadsföra” oss (personal branding). Det är rena marknaden, eller varuhusets diskurs, som råder så fort vi surfar loss. Vi beter oss, menar Illouz, som upplysta konsumenter som jämför varor i ett gränslöst utbud. Liksom dem vi kommer i digital kontakt med.

Marx talade på sin tid om reifikation. Hur allting förtingligas. Den högsta formen av främlingskap. Långt före internet. Det som nu sker i den digitaliserande eran kunde han inte ens fantisera om.

Vi kan enkelt med några knapptryckningar rata en vara, förlåt: person, för någon annan. Ett allt vanligare fenomen, visar undersökningar, är ”ghosting”. Mejl och sms upphör med ens. Man gör en sorti. Sjappar. Utan att något först reds ut. Det behövs inte. Man bara försvinner – i jakt på någon ny. Mister du en, står det dig tusende åter, sa man förr. Bara att vraka och välja.

Inte är människor lyckligare än på den gamla tiden, skulle man generaliserande kunna sammanfatta Illouz bok. Ovisshet och undran regerar. Ligger nära till hands att känna sig utbytbar, i nästa stund kan du ju väljas bort. ”Rational choice”, skulle Becker säga. Nya relationsförsök vidtar. Utan att man därför mår bättre. Brist och tomhet består i själen hos senkapitalismens människor.

Nätets kontaktsökare är kanske ensammare varelser än några tidigare. Samtidigt som vi fruktar ensamhet och övergivenhet. Det talas om ”sociala” medier. Det riskerar att klinga ironiskt.

Man skulle kunna påstå att Gary Beckers företagsekonomiska, instrumentella tänkande vunnit hegemonisk status. Det har förankrats hos individer och internaliserats. Alla driver vi, enligt detta perspektiv, privatföretag. Vi är privatföretag, vi agerar rationellt och alltid i egenintresse. Inga emotioner, som riskerar avtrubba vårt rationella sinne, bör tillåtas.

Men vad med himlastormande passion? Kärlek vid första ögonkastet? Den hudnära doften av en annan människa? Romantikern i mig protesterar högljutt. Överröstar den kritiska självbetraktelsen. Klart jag var upp över öronen förälskad! Utan att kräva någon garanti för att det skulle ”löna” sig att ge sig hän.

The post Vart tog kärlek vid första ögonkastet vägen? first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Lasse Ekstrand om Lars Gustafssons romankonst. Skriv “coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta den första delen i serien.

Dessa pandemins påfrestande dagar fick jag för mig att läsa om Lars Gustafsson (1936 – 2016). Romanförfattaren, inte poeten Gustafsson.

Just nu håller jag på med Yllet (Bonniers), sjätte romanen på raken som avverkas, som jag läste när den kom ut 1973. Njöt av bilderna från 50-talets Uppsala med färgstarka profiler som filosofen Ingemar Hedenius, bosatt som jag på 70-talet var i samma stad. Med ett universitet som förvandlats från litet och exklusivt till massintagets utbildningsfabrik.

Gustafssons berättarstil är påfallande egocentrisk, ett centralt drag i denna. Det är inga traditionella borgerliga romaner med ett osynligt författarsubjekt. Han är i högsta grad närvarande. Blandar ogenerat det fiktiva med det självbiografiska så att man hamnar i tveksamhet om  hur förhålla sig till vad det är man egentligen läser. Gränsen mellan fabulering och självupplevt försvagas mycket konstfärdigt. Men ändå liksom på ett ledigt och avslappnat sätt.

Han lutar sig tillbaka, kommenterar fortlöpande sin egen text, kan undslippa sig ett ”det här återkommer jag till”. Så där som torra akademiker brukar hålla på. Och man blir smått galen av att de aldrig kommer till skott.

Eller han kan konstatera om ett uppslag att han kanske borde utveckla det mer. Men låter bli. Trots att det kunde förtjänas att göras något mer av det. Han har helt enkelt ingen lust.

Krumbukter som kunde tyckas torpedera texten. Och kanske bara gick an hos förläggarna för att det var Lars Gustafsson. Uppfattades som charmigt och förstrött.

I romanerna dyker en ”Lars Gustafsson” upp titt som tätt. Och lånar sina egenskaper från författaren. Även så i Yllet.

Huvudpersonen i romanen – utgående från att det är den Lars Herdin som den påstås handla om – muttrar om denne Gustafsson att det är en ”högfärdig djävel” och det har han alltid varit. För ovanlighetens skull, eller kanske inte, en självironisk Gustafsson?

Jag känner dem som inte orkar med att läsa den från Västerås bördige och mycket hembygdskäre Gustafsson. (Förutom dem som avskydde honom som en alltmer konservativ samhällsdebattör.) Han går dem, med sin självupptagna stil med stänk av koketteri, på nerverna som man brukade säga i Sandviken. Det är som om man hörde och stördes av hans knarriga, docerande röst.

Jag har också haft en smula svårt för honom. Men inte längre. Kanske för att jag inte är någon epiker.

Jag älskar numera självrefererandet, osäkerheten som framkallas av att man inte vet vad som är det ena eller andra, gränsöverskridandet genremässigt.

Det bästa med Gustafsson är just osäkerheten. Ingen identitet är fix och färdig. Inget jag förutbestämt. Vi kan göra något av våra liv och oss själva. Något vi inte visste att vi kunde. Plötsligt drabbar insikten oss. Det är mycket frihetsskapande.

Vi ger oss inte. Vi börjar om

Så skriver han. Den gäckande romanförfattaren med sina rollspel och fantasifulla utsvävningar.

Ja – vad får oss att tveka?

The post Coronaomläsning: Den gäckande Lars Gustafsson first appeared on Opulens.