PROSA. Crister Enander berättar om sitt första möte med Lars Forssell och dennes hustru Kerstin. Detta möte kom att leda till en lång vänskap. Men det började med en ”spökdiné”.

SPÖKDINÉ

Jag var bjuden på vad som visade sig vara en spökdiné.

Ute i trappen rättade jag till skjortan och kavajen.

Ringde på ringklockan.

Detta var på Wivalliusgatan sjutton. På brevlådeinkastet stod: “Forssell”.

Mitt första besök. Och nog var jag ung, och nog var jag nervös.

Utanför porten hade jag rökt en cigarett, försökte lugna mina nerver.

Dörren öppnas av en kort mycket vacker kvinna som log emot mig. Det var Kerstin. Håret var vitt, ögonen glittrande och aningen roade.

In klev, över tröskeln, en lång drasut.

Rocken hängde jag av mig vid hatthyllan.

“Brunt eller vitt?!” sade Kerstin, och jag fattade ingenting.

Så jag fick förklarat. Whisky eller vodka.

“Vitt”, svarade jag och började gå mot sorlet av röster. Vitt mot det stora rummet som helt dominerande lägenheten.

Till höger flygeln, där Lars Forssell klinkat fram toner till orden i sina många visor och andra texter.

I den lilla soffan rakt fram, och vad som kom att bli rakt framför mig på andra sidan det låga bordet, satt i ena hörnet Ewa Fröling och i det andra Thommy Berggren. Ewa markerade tydligt genom kroppsspråk att med den där mannen har jag ingenting att göra.

På bordet stod enkelt tilltugg. Salta pinnar, goda nötter och Kerstin goda inlagda vitlöksklyftor (oerhört beroendeframkallande).

Tror att jag kvickt drack ett litet glas vodka, det var god vodka från Polen gissar jag. God eftersmak.

Snett till höger intill flygeln sätt Lars. Han hade uppsikt över alla bjudna gäster.

Bakom mig, också till höger på andra sidan av flygeln satt Carl-Axel Dominique och hustrun Monica – två människor som jag kom att lära känna och tycka mycket om. Särskilt Carl-Axel – något klaffade, stämde, mellan oss när vi sedermera kom att samarbeta med texter och toner.

Vem som satt bredvid mig till vänster har jag genant nog glömt.

Ha nu ingen tvekan. Lars Forssell hade tänkt igenom vad han iscensatt, en aning diaboliskt och med några droppar humor och förväntan.

I grunden var det en prövning, inget stålbad. Nej, ett test.

Av vilket virke var han gjord av den unge mannen med vass penna och uppenbart utan oro och rädsla?

Många, på tok för många, unga skribenter saknade två saker: bildning och mod. Lars Forssell var rätt rejält trött på dem. Lovande men tråkiga, karriärister utan eftertanke och utan egna åsikter. Så att säga utan riktning och i avsaknad av intellektuell hållning.

Irrande bloss i natten, aldrig någon att hålla i handen, trista typer. Där satt jag nu, ett oprövat kort. Nyligen hade jag envist, fått Lars Forssell att skriva en lång essä och tillika ett elegant inlägg i några märkliga debatter på landets större kultursidor. Lars Forssell hade läst, tänkt, vridit och vänt på inlägg och artiklar. Tror att han, som jag numera år 2025, tänkt: varför måste de, igen och igen, uppfinna hjulet på nytt?

Ewa Fröling var smärtsamt vacker. Det var inte Thommy Berggren. Håret såg ut som om han kletat det fullt med gammal svart skokräm. Ful blänkande svärta.

Nu stirrade han på mig. Ögonen var som kulhål i vitpudrat ansikte. Inte olikt Karen Blixen på sin ålders höst.

Vid vilken tid var Berggren teaterdirektör? Gubevars. Egentligen var han städslad som regissör på en privatteater och egentligen bryr jag mig inte. Men det går inte att avstå ifrån att stirra tillbaka. Utan att darra, utan ens den minsta ilning, tröttnar jag. Det går fort, överrumplande fort. Thommy Berggrens ögon är totalt tömda på innehåll, livlösa som flipperkulor som blivit svarta av åren som passerat, oxidering och tristess.

Efter att ha sagt något elakt, jag tror att jag använde ord från en artikel jag skrivit, ord om att Thommy Berggren är svensk film och teater mest begåvade stirrare. Och ja, han har obegripligt nog stirrat sig fram till en lysande karriär.

Men där jag sitter och tittar på Ewa Fröling och Thommy Berggren inser jag att Thommy Berggren är alkoholist. Han kan inte hantera livet, spriten och kvinnorna, sitt arbete som skådespelare och regissör.

Ska jag känna medlidande när han börjar gå till anfall? Orden missar. De faller i golvet som trist snöblask.

Alla viker undan med blicken.

Paret Dominique pratar med varandra, försöker fånga Lars Forssells uppmärksamhet. Det går inte så bra, Lars vill titta på Thommy Berggren. Notera hans agerande.

Det blir pinsamt. Han försöker resa sig, det går bra. Han vill lägga handen på Ewa Fröling, hon viftar ilsket bort den.

Ute i hallen får han hjälp av Kerstin. Det låter som om han faller in bland ytterkläderna, galgar ramlar ner.

Ytterdörren stängs bakom honom, taxidörren slår igen. Bilen far i väg i natten.

Jag tänder en cigarett, det gör även Lars Forssell.

Samtalet trevar i gång

Jag känner av alkoholen, och jag frågar Kerstin om det finns något mer matigt att äta. Jag reser mig och går ut i det lilla köket, som jag kom att uppskatta så mycket. Brer mig två smörgåsar, sätter mig vid köksbordet och äter.

Där börjar en långvarig vänskap med Lars och Kerstin Forssell som kom att betyda mycket för mig.

The post Crister Enander: ”Spökdiné” first appeared on Opulens.

Natt, ensam natt.

Djup ensamhet smakar som malört och vidbrända mandlar, eller bittra olvon. Inget man vill känna i mun, svalg och själ i den timme då vargar ylar mot månen och Aftonstjärnan, planeten Venus, tycks kallare än djupfrysta och stenhårda fiskpinnar.

Satt nyss, återigen, på bänken vid stadens äldsta bibliotek, Liberiet. Slaget rött tegel från medeltiden.  Kylig, rå vind. Viner kallt. Bottenfryst. Sade tyst för mig själv  att jag är ensam, fullkomligt ensam.  Säger det igen, till er: Ensam.

Var är de som kallar sig mina vänner? Jag tittar mig omkring. Inte i min närhet, tomt; icke vid min sida. Ingen  – notera: ingen  – svarar när jag trycker på porttelefonen, låter signalerna gå fram i deras stora våningar, studsa runt i deras välfyllda bibliotek, leta sig bort i köken, förbi den dyra och fina konsten på väggarna.

Eko av vänskaper som jag hedrar och själv sköter efter bästa förmåga och förstånd. Brygger kaffe när de kommer till mig. I svinottan och vid midnatt, när de hemsöks av sina demoner, dibbukar, och söta små svartalfer som dansar sina danser.

Var finns de, mina vänner? Inte här, inte nu – när jag behöver dem.

Jag frös i natten. Satt still, tack och lov i lä av det vackra men kalla Liberiet efter att ha skrivit alldeles för länge framför datorn, kedjad vid gälaråran – som det kunde heta förr. Ryggen värker. Kall in i ben och märg, tror att till och med håret blivit stelt av kyla.

Jag tittar på den fantastiska Domkyrkan här i den lilla staden på slätten. Majestätisk, och minst lika övergiven som jag. Grå, tyst och tom.

Försökte att tänka där jag satt, för fem-tio minuter sedan. Just där, i eftertanke och överblick, tycks jag ha min styrka. Och har, tack och lov, alltid haft. I med- och motgång lika. Det har jag lärt av mina föräldrar, min far och min mor.

Och i de konkreta handlingarna finner jag alltid styrka och en märklig form av tröst. Men ingen här i den lilla staden på slätten verkar orka bry sig. Inte om mig i alla fall. Varför, det vet jag inte. Jag begriper det inte. Kan inte förstå det, ty det är så väsensfrämmande för mig.

“De sysslar med sitt”, som min gode vän Kalle brukade säga och mumlande tända sin pipa i Gamla stan, i skydd av kalla stenhus som nästan rasade ner över oss. Han är död. Så klart. Aortan sprack, han låg ensam under flera timmar på tröskeln ut ur sitt hus nere i mörkaste Småland, dit han flyttat.  Han dog senare på sjukhuset inte långt efter att han äntligen blivit hämtad av ambulans.

Jag har då sannerligen inga som helst planer på att dö, inte nu.

En sådan här natt brukade jag och Ola Magnell prata litteratur ett par timmar. Erik Johan Stagnelius och Gunnar Ekelöf. Nu är, som bekant, även Ola Magnell död. Tomt. Tyst. Trist.

“Kom Död, kom dumma Död!” som Lars Forssell, min vän, skrev. Lars Forssell är inte heller kvar, och Kerstin Forssell gick sin väg några år efter sin man.

Den siste av de äldre, Jan Myrdal, gick även han ner till floden Styx, jag vet att han tyckte att det var hans tid nu, nittiotre år fyllda. Per Wästberg finns kvar, via mejl. I levande livet har vi aldrig ens träffats, jag har sett honom i Börshuset, när Svenska Akademien haft sitt Högtidliga Sammanträde, den tjugonde december.

Han i stel och styv frack, jag i svart kostym. Jag är ingen pingvin; tillhör inte den goda tonens pingviner. För att citera en annan herre som en gång även han satt här i den lilla staden på slätten och funderade på tider som komma, tider som gå.

Det gick inte så bra för honom under ett par decennier. Men han, Meurling, repade mod, gick ännu en gång mot rådande vind, och skrev om Erik Gustaf Geijer och den tyske filosofen Karl Marx.

Men tyst nu. Inget hörs i gränderna. Vindens vinande viskar verkligen inga vackra sånger, inte ens på Tredje våningen.  Till och med telefonen tiger. Ensam. August Strindberg skrev en bok med den titeln. Om jag minns rätt skrev han den just här i den lilla staden på slätten. Nu är det jag som är ensam.

Allt tycks mig långt långt borta, såsom i en fjärran spegel. Återigen, jag tjatar: Ensam.

Snart, mycket snart, finner jag min flock. Ty jag är ingen varg. Jag är en människa. Jag är dessutom en man. Går rak i ryggen, säkra steg. Blicken fäst på framtiden.

The post Var är de som kallar sig mina vänner? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns författaren Bengt Söderbergh som nyligen gått bort.  Hans livsverk lever, inte minst tack vare Norstedts som under de senaste åren sett till att alla hans romaner finns tillgängliga.

Dagen före julafton avled Bengt Söderbergh i sitt hem i Sydfrankrike där han bott under en längre tid, 94 år gammal. Håkan Bravinger, som var hans förläggare på Norstedts, skrev ett par dagar senare några vackra minnesord om honom. En som kände Söderbergh väl är Per Wästberg som ägnade honom ett av sina vältaliga Lovtal (1996). Kanske skriver Wästberg utförligare om honom, liksom han under de senaste åren skrivit om andra nära vänner som Bo Grandien och Gustaf Adolf Lysholm.

När jag hade läst De gåtfulla barrikaderna, som nog är Söderberghs finaste roman i hård konkurrens med några andra, recenserade jag den utförligt i Hufvudstadsbladet i Helsingfors på nyåret 1984. Den uppmärksamme förläggaren Per A Sjögren råkade läsa min text och skickade ner en kopia till författaren i Opio, som genast hörde av sig med några uppskattande rader. Jag passade på att fråga Söderbergh om vissa detaljer i romanen och undrade hur mycket som var fakta och hur mycket som var fiktion. Ett par utdrag ur svaren jag fick förtjänar fler läsare nu när författaren är borta.

I några brev från Opio i januari och mars 1984 kommenterade Bengt Söderbergh, i samband med min recension, bland annat jämförelsen jag gjort med Lars Forssells ”prosaballad” En middag hos Änkan Guld som ingår i hans Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år (1966): ”Det är väl snart tjugo år sedan Lars Forssell var på besök och jag tog med honom på middag hos ”änkan Guld” i min ”platinajaguar” som min vanliga lilla Renault förvandlades till. (…) Nu kommer jag också ihåg att Lasse hela middagen satt med hakan i händerna och såg ilsken ut. Han öppnade bara munnen två gånger. Första gången med rungande röst: ”Je ne suis un pédéraste, moi.” Den andra gången när Florence Gould undrade vad han ansåg om en av hennes målningar: ”Affreux!” (just i det fallet hade L.F. nog rätt, det var fråga om den enda dåliga saken i samlingarna, en Bernard Buffet). Sedan jag blev klar med romanen dog ”änkan Guld” medan ett party pågick i villan. ”Stör dem inte, låt dem fortsätta”, var hennes sista ord. Och till slut ångrade jag litet att jag kallade henne för Dracula. Det är ju inte alltid som rika människor rår för att de har så mycket pengar. Det blir ett museum i USA av hennes konstsamling och ett offentligt bibliotek av hennes många manuskript, främst från generationen Claudel-Gide-Valéry. Och som så ofta fick man efteråt höra talas om goda handlingar i det tysta.” (Brev den 12 januari 1984).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Utan att egentligen känna henne var jag ofta där som middagsgäst. Dels var det ett Cour des Miracles, verkligen med ett avskum av parasiter, men mitt uppe i det träffade man Paulhan, Jouhandeau, Morand etc. Nyligen såg jag att möblerna ska säljas av Sotheby’s i Monte Carlo och att vissa stolar värderats till 600 000 franc styck. Där har man alltså suttit med cigarrett och kaffekopp och hade kunnat spilla och bränna för en förmögenhet på en sekund. Det fanns också något av saloon hos Mrs Gould, en absolut vulgaritet. När man sedan tänker på att hon mot god mat lyckades samla i det närmaste hela franska parnassen hos sig under ockupationen, en gång i veckan… Och alla de storheter som jag själv mycket senare fick se räcka vacker tass. Till och med Churchill som lät sig matas med de salladsblad som inte hundarna ville ha. Samtidigt fanns det något spräckt, medvetandet om att ingen skulle bry sig om henne ifall det inte var för pengarna. Jag undrar om sådana över allt förnuft rika människor inte blir konstsamlare enbart för att det skall kunna finnas någonting som de aldrig kan få, någon målning som inte ens de kan köpa. För att ändå få längta.” (Brev 2 mars 1984).

Bengt Söderberghs livsverk lever, inte minst tack vare Norstedts som under de senaste åren sett till att alla hans romaner finns tillgängliga (och om man ska läsa Flauberts Madame Bovary på svenska gör man klokt i att välja hans översättning).

The post Ett livsverk som lever first appeared on Opulens.

“Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år.” Crister Enander om sitt arbete med att spökskriva Lill-Babs självbiografi.

Kvällen var rätt sen. Jag låg och läste när telefonen ringde. Ingen ville svara så till slut fick jag lämna sängen och läslampan.

“Hej, det är Barbro!” hörde jag en mycket saklig och vänlig röst säga. Småförkyld var hon också. “Jag vill att du skriver min självbiografi”, sa Barbro, allas vår Lill-Babs.

Tyst. Jag var tyst, länge.

“Varför just jag?”, fick jag till slut ur mig efter att ha tänkt på att såväl Jan Guillou som Göran Skytte frågat men fått ett bestämt nej av Barbro.

“Jag har pratat med Lars Forssell några gånger. Och varje gång har han sagt att du är den som är bäst lämpad. Så nu frågar jag dig.”

Jag svarade ja, och vi bestämde att höras dagen därpå. Där började det. Ett äventyr i en för mig ganska okänd värld. Inte en enda gång ångrade jag mitt hastiga beslut, även om jag tyckte att Forssell kunde ha hört av sig först till mig. Han bara skrattade så att hela magen guppade och tände ännu en cigarrett.

Senare brukade Barbro och jag skämta – rätt rått – om att jag bodde i hennes handväska. I princip följde jag med Barbro överallt i över ett år. Enda undantaget var Finlandsfärjorna, där hon hade en del framträdanden. Där satte jag gränsen. En spökskrivare har ändå en gnutta värdighet, åtminstone jag.

Å andra sidan bestämde Barbro att vi skulle åka till Kanarieöarna i fjorton dagar. Vi skulle få arbetsro och Barbro ville slippa alla nyfikna blickar. På Kanarieöarna! Med alla fulla svenskar.

Två hårda och rätt vidriga veckor satt vi där, sida vid sida, på varsin liten altan. Barbro topless, hungrigt lapande sol, jag inne i skuggan med penna och anteckningsblock i händerna, med knäna som stöd. Hon avskydde att vara blek. Solen var hon vän med. Där trivdes hon.

Överenskommelsen mellan oss var i grunden enkel. Jag ställde som krav att Barbro skulle berätta sanningen och inte skarva på det sätt hon varit tvungen till när hon talade med pressen. Därefter var det helt och hållet hennes sak att bestämma vad som skulle vara med i boken om hennes liv. Jag skulle ge berättelserna blod och nerv. Men hon bestämde.

Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år. Tvåhundra sidor skrev jag. Sedan stopp. Tvärnit. Jag kunde inte skriva vidare och Barbro slingrade sig som en daggmask på rostig metkrok. Det gjorde ont i mig att se. Saker och ting ställdes på sin spets nere på Kanarieöarna. Då insåg nog båda två att vi nått vägs ände. Det var beklämmande. Sorgligt, rent av.

Barbro trivdes i rörelsen. Framåt, alltid framåt. Hon var tveklöst en rastlös person. Tvekade sällan. Kastade sig, ibland huvudstupa, över nästa uppdrag, ett nattligt infall. Nästa framträdande, nästa möte med vänner, med barnen, med någon kollega. I konsten att sitta still var hon allt annat än fullärd. Det var som om det ständigt kliade i kroppen på henne, tankarna lika pilsnabba. På väg. Nya idéer, nya uppslag.

Nästa framträdande var alltid det viktigaste. Stort allvar. Brinnande angeläget. Varje ny publik, oavsett storlek eller sammanhang, var det enda som räknades. Aldrig att Barbro tillät sig att ens för en halvtimme vilsamt slumra på gamla lagrar. En svårartad inre osäkerhet – dög hon?, vågade hon ännu en gång kliva upp på scenen?, bar rösten? – drev henne hårt och skoningslöst vidare, mot nästa spelning, ännu en publik.

Hur paradoxalt det än kan låta så var osäkerheten en styrka hon lyckades odla framgångsrikt. Till ett allt annat än lättköpt pris fann Barbro det möjligt att gå en tuff och trots allt klok balansgång mellan professionell rutin å ena sidan och nervig skräck å den andra. Och där, precis där med kallsvett över rygg och panna, nådde hon så gott som alltid fram till publiken, denna hennes enda bestående tro. En tro på människorna som satt därute i salongens mörker och väntade på henne, gömda bakom scenbelysningens skarpa ljus.

Hon fyllde sin tid och höll därigenom rastlöshetens grymma demon stången, genom arbete och ännu mer arbete. Tålamod var inte hennes starkaste gren.

Bakom glädjen och skratten fanns ett ständigt mörker som hon dolde med driven skicklighet.

Och förnekelse.

Det framhålls alltid att Barbro var snäll. Det var hon. Mycket snäll, dessutom. Det var en grundhållning i hennes syn på hur livet skulle – och borde – levas.

Ingen tvekan fanns inför slit och svett. Hon kavlade upp ärmarna och satte i gång med vad som helst som skulle göras. Men – återigen –  det var även hennes sätt att slåss emot och domptera rastlösheten. Bakom den fanns en stor och svår oro, samma skräck som alla alkoholistbarn bär med sig genom livet. Hennes far söp. Han var snäll när han var nykter; full var han vidrig i sina söndersupna klädtrasor. Själv tyckte jag att Barbros avgudade mamma, matriarken Brita, drack på tok för mycket. Hon satt i sitt vackra kök och sög på sina eviga whiskypinnar och rökte långa, smala, bruna cigarretter. Men om Brita fick ingen, absolut ingen, andas ett kritiskt ord. Då blev Barbro rasande. Förvandlad till en lejoninna med mord, ja blod i blicken.

Förhållandet till mamma Brita var ingen okomplicerad historia. Bränslet var skuld och en överväldigande tacksamhet. Mäktiga och sargande rörelser djupt nere i själens mörker. Barbro hanterade det med konkreta handlingar. Det var språket hon vuxit upp med. Det var hennes arv – ett arv hon visserligen var synnerligen stolt över. Mot den bakgrunden blir hennes snällhet avsevärt mer begriplig. Den är sammansatt av många och nog så belastande komponenter och händelser under uppväxten.

Ett busksnår ute i trädgården i Järvsö, tätt intill det lilla hus hon levt i som barn, spelade en stor roll i hennes inre plågor. Där blev Barbro utsatt för ett övergrepp. Vem förövaren var ändrades ibland i hennes berättelser. Hon vågade aldrig möta den grymma upplevelsen rakt på, med blottad uppriktighet. Det är lätt att förstå. Samhället som Barbro växte upp i liknade inte alls dagens med dess mer medvetna syn på sexuellt våld.

Omedvetet passerade hon buskarna med minst ett par meters avstånd. Tidiga morgnar kunde jag sitta i köket och stirra på de där buskarna. De andades grymhet. Med det själsliga såret, aldrig läkt, aldrig förvandlat till ett ärr, levde Barbro hela sitt vuxna liv. Hennes längtan efter ljus, hennes sökande efter trygghet – ibland värmande och förnuftigt, andra gånger sorgset krampaktigt – tog aldrig slut. Hon fortsatte att jaga. Hon gav aldrig upp. Den insikten och de inblickarna i Barbros inre skänker tröst. Ur detta skapade hon på egen hand sitt eget liv. Hon var först och främst en mycket stark kvinna som visste vad hon ville.

Nu skurar hon för fullt Guds parkettgolv. Och i tvättmaskinen tumlar Hans gamla skjortor. Barbro städar. Som alltid.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Med det själsliga såret, aldrig läkt, levde Lill-Babs hela sitt liv first appeared on Opulens.