TILLFÄLLIGHETER. ”Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film.” I årets sista krönika blickar Lars Thulin bakåt i tiden och reflekterar över hur tillfälligheter kan få livsavgörande betydelse. Till exempel en trasig Ford Granada.

Har ni någon gång låtit ödet styra livet? Jag har gjort det vid ett tillfälle och ödet valde rätt.

Detta hände i Västerbotten i juletid. Jag var på finalen av min praktik på lokalradion. I den ingick att producera ett längre program och mitt skulle handla om vildmarksgruvan i Stekenjokk i Lappland. Där bröts koppar och zink 1976 ‒ 1988. Närmaste ort var Klimpfjäll, som drabbades av om inte guldrusch så dock kopparrusch. Här byggdes bostäder, skola, butiker, hotell, till och med simhall. Samt en vårdcentral, bland annat bemannad av en barnmorska – Raia.

Det om något visade väl framtidstron i samhället. Via telefon bokade jag en intervju. Jag hade väntat mig en äldre kvinna med håret i stram knut, foträta skor, vit rock och bister stämma.

Jag var förlorad.

Så var inte Raia. När jag såg henne drabbades jag av en känslomässig tornado. Hon var 30 någonting och en tolvpoängare på en tiogradig skala. Allt var perfekt – ögonen, det inbjudande leendet, rösten. Hon satt avslappnad på en brits i sitt mottagningsrum och var klädd i blått, tajt och noppigt Helly-Hansen-underställ, inte världens mest sexiga plagg. På hennes nätta och kurviga kropp blev det ett raff-set. Hon påminde om en loj katt som ligger uppkrupen i ett soligt hörn i soffan, spinner och vällustigt sträcker ut sig för att bli smekt, nästan kräver det. Men sylvassa klor för att fånga ett byte finns indragna i tassarna.

Jag var förlorad. Hon såg det nog efter högst tjugo sekunder och spelade på det. Flörtade skämtsamt med mig, lågmält men påtagligt. Drog förstås på med detaljer om vad som händer kvinnokroppen vid graviditeter. Då log hon inåtvänt. Kattens klor skymtade fram genom mjuk päls. När jag efteråt lyssnade på vårt bandade samtal stod det klart att jag underkänts i ämnet intervjuteknik. Jag lät helt förvirrad.

Så jag ringde och bad om en uppföljande intervju nästa dag. Jag sade att hon skulle bli viktig i programmet så jag behövde veta mer. Huvudorsak var att reda ut mina känslor. Främst för att jag älskade en tjej i Stockholm mer än jag älskat någon tidigare, och som jag var övertygad kunde bli kvinnan i mitt liv. Nog ville hon. Men så hände det här.

Mötet redde ut en del. Fast tornadon fortsatte när hon pratade om sig och sin vardag. Vi levde på olika planeter. Hon klarade säkert att gräva ner sig i snön på fjället när stormen ven, hon var nog mästare på flugfiske och kunde med största sannolikhet ta ur en nyskjuten älgtjur.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt.

Lika säkert var att hon skulle hata att besöka ett rökigt diskotek och dricka blaskig öl. Avskytt trängseln på T-centralens tunnelbanestation. Skrattat sig redlös då hon såg Stockholms skidbacke Högdalstoppen. Vi kunde nog aldrig riktigt mötas.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt. Mannen av folket får ju prinsessan och pigan blir lycklig med prinsen. Skulle jag kunna ta jägarexamen och lära mig köra snöskoter? Allt snurrade i skallen som olikfärgade plagg i en torktumlare. Hon skavde i mig, trots att vår enda fysiska kontakt varit två handslag. Till sist gjorde jag en feg men romantisk dumhet. Lät ödet avgöra, när jag själv inte kunde.

Grejen var en bil. Jag hade kört mot Klimpfjäll i en av radions bilar, en stor och svajig Ford Granada. Men den hade låtit konstigt. I Vilhelmina svängde jag in på en verkstad. Jag ville inte fastna på ödsliga vildmarksvägar. Mekanikern sade att det skulle ta tid, för de hade mycket att göra. Därför hyrde jag en Volvo 343 för att fortsätta till Klimpfjäll där jag hade bokat hotell.

På fredagsmorgonen var mitt jobb färdigt och 343:an skulle återlämnas. Så jag måste åka tolv mil till Vilhelmina. Om Forden inte var klar fick jag lämna den och ta bussen till Umeå. Sedan skulle en kille som jobbade för radion köra bilen tillbaka. Men om den var fixad var det ingen som behövde den förrän på måndagen. I så fall skulle jag ta den och återvända till Klimpfjäll för att utforska Raia-spåret, även om det kanske var dödfött. Valet blev någon annans, en oansvarig väg ut. Som att singla slant.

Den röda Granadan stod med öppen motorhuv i verkstaden. Det var något med vattenpumpen och drev som var dåliga. Delar hade beställts, men skulle komma tidigast på måndag. Killen i den skitiga overallen beklagade och försökte trösta med trasiga Marie-kex samt kaffe som nog stått på värmeplattan sedan tidig morgon. Två timmar senare satt jag på bussen. Intalade mig att det som hänt var bäst.

För jag visste inte vad jag skulle skriva.

Fast storyn tog inte slut där. I januari sändes mitt program och någon vecka senare fick jag ett brev hem till Hägersten. I kuvertet ett ark med små bokstäver – skrivet av Raia.

Hon hade hört programmet, gillat det och sökt mig. Funnit att jag slutat på radion, men fått min adress av redaktionen. Raia tyckte att våra möten varit fina, hon hade tänkt mycket på dem och på mig. Men förstod att chansen att jag av en händelse skulle passera Klimpfjäll var liten. Ändå ville hon ”att jag skulle veta”. Jag blev mer arg än glad – det där låg bakom mig och fick inte röra till det. Inte störa min nu fullt besvarade kärlek i Stockholm. Jag gjorde något fegt igen, valde att inte svara. För jag visste inte vad jag skulle skriva.

I dag befinner jag mig i ett lyckligt 39-årigt äktenskap med min Stockholmstjej. Och när man fått förmånen att nå mogen ålder är det ofta roligare att titta bakåt än framåt. Då kittlar det att fundera på vad som hänt om verkstaden i Vilhelmina haft större lager med reservdelar. Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film. I ett kanske jag blev reporter i Lappland som på helgerna drack kokkaffe ur en kåsa på fjället med Raia vid min sida. Hon i Helly-Hansen-dress.

The post En trasig Granada styrde mitt kärleksliv first appeared on Opulens.

Vi åker norröver, inåt landet, över påsken. Tranorna har landat och lyfter gracilt sina fötter på de ännu tjälslagna åkrarna. Enligt den samiska kalendern är det vår, Gidá, renkalvningstid – men ännu är vårsommaren, gidágiesse, ett par månader borta. På SMHI-språk är vädret sådant att molnen ”flingar ut lite snö”. Solen bländar däremellan. Ur markbundet perspektiv lutar vi stadigt in mot förfallstiden – den tid då isarna varken bär eller brister. I strömt läge glimmar redan öppna älvfåror.

Det är sådana trakter där många språk blandas och möts. Vi färdas mellan breddgraderna 64° och 65°norr. Efter att regeringens storvulna Region Norrland-idé gick i stöpet ifjol får vi ännu lov att bläddra i gamla kartböcker och kalla landskapet som glider förbi utanför bilrutorna Lappland. Det är mina hemtrakter.

Men något har hänt. Tallarnas pelarrader längs efter vägen och blandskogens fortsatta myller upp över fjällsidorna har gett vika för vidsträckta kalhyggen. Det är så fult så att det gör ont. Skylten ”Gallrat av Sveaskog” står och räcker fingret åt oss som åker förbi. Landskapet är blottställt och förnedrat, som en tvångsrakad katt.

Vi är inte skogsägare. Därför kan jag inte svära på att detta brutala förfulande har att göra med Skogsstyrelsens kontroversiella beslut att ”pausa” inventeringen av så kallade nyckelbiotoper i skogarna. Men jag vet att trakterna vi färdas genom tillhör dem som omfattas av beslutet – och att det vi ser är ljusår från det ”varsamma skogsbruk” som Skogsstyrelsen menade sig ha skäl att förvänta sig av skogsbolagen.

Jag tänker på en av huvudpersonerna i Elisabeth Rynells roman Hohaj (1997), krigsflyktingen Aron. Han som under en vinter som hästgetare börjar rita kartor för att få ett stadigare fäste i topografi och det säreget utglesade byaliv som levs i norr. Förbryllad noterar han att ”varje myr, varje liten tjärn, varje lid och bäck och koja” har ett namn. Bara skogarna är namnlösa.

Raderna far genom minnet när hyggena radar upp sig i backspegeln, minst ett för varje mil. Är det så att det är lättare att skövla anonyma platser? Att det vore svårare att jämna gammelskog med marken om den hade burit ett namn sedan generationer?

Hohaj utspelar sig i ett närbeläget fiktivt landskap, strax väster om vår färdväg. För att citera en annan av bygdens kartritare, P O Enquist: ”Det var likt, men inte riktigt.” Litteraturens skillnad, detta ”inte riktigt”-korrektiv, ger ett andrum. Genom glipan kan vi ana, eller åtminstone hoppas på, motståndets möjlighet. Att det formuleras med större kraft av poeter än av politiker är i sig ett faktum värt att begrunda.

Som en sådan akt av motstånd, stillsamt men envist, förstår jag också vandringen, den pågående rörelsen genom liv och skog, som går igen i många av Rynells romaner (även i den nya boken Moll, som kommer ut i höst). Hur Sara Lidman blev en medvandrare genom skogarna berättar Rynell ömsint i Skrivandets sinne (2013).

Lidmans eget sökande efter en stil som kunde bära ”trädens språk”, som hon själv kallade det, alstrade romankonst på högsta nivå, men blev också ett stående ämne för otaliga debattartiklar. Emellanåt var läget så trängt att hon såg sig nödsakad att hojta med versaler: ”ETT TRÄD ÄR VARJE MÄNNISKA.”

I essän Om det fula vandrar Rynell, jämsides med minnet av Sara Lidmans röst, genom ett hygge i sin hemskog. Hon rör sig in mot en brottsplats, ja, en krigsskådeplats där själva formen, ordet, skog slagits sönder. Hon ser en absolut gränslinje där fulheten upphör att vara en fråga om smak. Det handlar inte om estetik utan om etik, menar hon. Å ena sidan ett kärleksfullt besinnat medlevande, å andra sidan en våldspraktik som förväxlar värdet av skogen med virkespris. Vinstintresset gör fulheten avsiktslös, men oundviklig.

Samma attityd möter jag på en nätsida för skogsägare, där försöken med hyggesfritt skogsbruk avfärdas just som en fråga om estetik. ”Vem ska betala för finskogen?” undrar en skribent.

Frågan om vem som får betala för fulheten ligger öppen som en sårskåra på färden norrut. När vi kommer fram till mitt barndomshem är det inget som längre håller emot. Vinden blåser rakt igenom trädens frånvaro. En stubbig, skrovlig avverkningsyta breder ut sig över hela synfältet. Något har hänt, som vi inte kan ”pausa” med aldrig så goda avsikter. Vi kliver ur bilen och går ut – i oskogens tid.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post I oskogens tid first appeared on Opulens.