HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

PATOLOGISERING. Situationer går att förändra, människors diagnoser är bestående. Att förklara mäns våld mot kvinnor med att de är narcissister riskerar att flytta fokus från det manliga och strukturella våldet, menar Amra Bajric.

Lundy Bancroft kom 2002 ut med boken Why Does He Do That. Bancroft har under många år arbetat med män som dömts för våld och övergrepp mot kvinnor. Hans bok är ett försök att kategorisera olika typer av beteenden och mansroller som leder till våld mot kvinnor. Det som gör boken unik i debatten om mäns våld mot kvinnor är att Bancroft är fullständigt ointresserad av att diagnostisera dessa män. Fokuset ligger på åtgärder samhället måste ta till för att minska våldet.

The post Dags att fokusera på det strukturella våldet first appeared on Opulens.

VINNARE. ” På knä sitter jag och plockar med pincett glasbitar ur hennes fötter. Det svala badrumsgolvet jordar mig för en stund. Det konkreta skapar ett andrum.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Vilma Antonovs En glasflaska och tre liv.

Vi försöker blanda dry martinis. Det går, precis som förväntat, förskräckligt dåligt. I korridoren vi bor i finns en kronisk brist på glas, varför vi serverar drinken i böjliga plastglas. Blandningen smakar dessutom ljummet. Vi bjuder på den med ett stort leende. Välkomna. Välkomna in.

Vi är tjugoett år gamla. I studentstaden vi bor i lutar gamla enplanshus sig mot varandra, kullerstenen hopar sig för att få plats på gatorna, det snöar sällan. Istället blåser det ilskna vindar, nästan jämt. Efter ett tag blir blåsten så självklar, som den tysta flickan i klassen man glömmer existerar, men så fort någon hälsar på säger de, ”Så det blåser!” och man blir plötsligt varse om att det viner kring kvarteren.

Studentkorridoren har långa väggar målat i mörk- och ljusblått om vartannat. I varsin skokartong bor vi. När jag flyttade ner och gick på korridorsfest första gången och rörde mig mellan rummen kommer jag ihåg att det var som att röra sig mellan olika världar. Från mitt fönster på högsta våningen har jag utsikt över alla skokartonger i hela grannhuset. Stora fönster bjuder in till åskåderi. Det ser ut som små dockhus. Alla lever små liv i sina skokartonger, fönar hår, kollar på TV, kliar någon på ryggen i sin säng. Rullgardiner dras upp och ner och vittnar om vardagar som går förbi, solar som går upp, himlar som målas rosa.

Fem trappor upp utan hiss bor vi, jag och Iris. Och tretton andra. I varsin skokartong. Ibland när jag känner mig liten och ensam använder jag Iris extranyckel och smiter in till henne om nätterna. Tar med mig täcket, som man gjorde som liten och ville ligga mellan mammas och pappas fötter. Vi tar hand om varandra. Hon klappar på min rygg när drinkarna kommer upp framvägen, skedmatar mig med resorb under långa bakfyllor, köper glass när jag är sjuk och gnällig. Serverar märkliga grytor med lika delar koriander och morötter, lånar ut eyeliner och läppstift och snygga tröjor. Blandar äckliga dry martinis till korridorsfester.

Iris är rolig utan att vara elak och har ekorrögon som man kan drunkna i. Beter sig på ett självklart sätt, utan att verka överlägsen, snarare tvärtom. Alla som träffar henne känner sig sedda, inbjudna. Hon kan mycket, är påläst, vill alltid veta mer. En av de få människor som har starka åsikter utan att vara trångsynt. Hon bryr sig, på riktigt. Ibland för mycket. Tycker om att ha ett finger med i spelet, men ibland slinker hela armen in. Samtidigt vet man att hon endast menar väl. Hon är varm och hjärtlig mot alla, utan att vara illojal. Hon är charmerande knasig, ettrigt kul, berättar historier på bred skånska med ivrig blick. Får mig att kikna av skratt. På så många sätt så självklar i sin person. På så många andra sätt, inte alls.

Jag har alltid haft en barnslig föreställning om att de dramatiska händelserna i ens liv ska kännas i förväg.

Den ljumma drycken i plastglasen sparkar igång kvällen. På några timmar greppar berusningen tag om mig, sveper in mig i en bekant dimma. Överallt öppna cavaflaskor, Losec-kartonger på matbordet, skräp från hämtmat i papperskassar. Snusdosor, de flesta i vitt. Bubblor stiger i glasen, blicken blir immig, axlarna varma. Det trånga korridorsköket sväljer orimligt många människor, någon kokar pasta och rotar i kylskåpen efter lämpliga tillbehör. Öronbedövande musik, i mig vibrerar basen i bröstkorgen. Samtalen kommer närmare, skämten blir bättre, skratten varmare. Händer under bordet som skriver sms till personer, frågar dem om deras lokalisering, ”ses vi på t-bar ikväll?” Indirekt: kommer du värma min kropp när ruset gått ur, lova, snälla lova. Jag sitter runt bordet, stark sprit hettar upp matstrupen, en värme sprider sig i bröstet, bordskivan klibbig mot min underarm. På mitt lår en hand.

Jag har alltid haft en barnslig föreställning om att de dramatiska händelserna i ens liv ska kännas i förväg. Man ska kunna se stormen bakom knuten. På vägarna ska man märka ett läskigt lugn. En tryckande känsla som infinner sig bakom bröstbenet. Men det var inte så. Jag hade ingen aning. Hade jag vetat hade jag slagit bort handen på mitt lår, kört ut alla människor, tagit Iris i famnen och låst dörren. Istället tar jag fem shots och ger handens ägare, han som jag hållit på med ett litet tag nu, en kyss. Ställer mig på ett bord och dansar. Trycker in en portionssnus och känner mig levande när nikotinpirret sprider sig längs benen.

Och där står hon. Med en blick gjord av porslin.

När knacket på min dörr kommer några timmar senare blir jag irriterad. Min bara rygg rör sig mot mitt överkast. Eddies händer är runt mina lår. En varm andedräkt i ljumskarna. En hand bultar på min dörr. Det hänger inte ihop. Vi stannar upp i våra rörelser, lyssnar på helspänn, hoppas att personen som knackar ska ge upp. Men det knackar igen. Jag reser mig upp från sängen, sätter på mig min t-shirt, går för att öppna.

Och där står hon. Med en blick är gjord av porslin. Runt om henne ligger krossat glas i drivor. En brand som härjat över henne, rört hennes kind.

Den har tagit hårt. I hennes ansikte syns streck av en röd tuschpenna. Det ser ut som att någon tar försökt dra ett streck genom henne, dela henne på tu. Tanken att elden har lyckats vissla förbi i huvudet, men jag försöker stänga den ute. Iris morgonrock hänger i slamsor kring hennes kropp. Det blöder från hennes fötter, glaset tränger upp i henne, men hon märker det inte ens. Hon är någon annanstans.

Hennes blick är gjord av porslin och den skär i mig på ett vis som jag inte är beredd på. Ur hennes tjugoettåriga kropp blinkar en ettårings ögon mot mig. Frågar mig vad som hänt. Ettåringen så oskyldig. Elden så total.

Någonstans i bakgrunden registrerar jag Eddies röst, den frågar vad det är, och hur han när jag inte ger något svar kommer för att se efter själv. Jag hör på hans steg att han stannar till av förvåning, kan föreställa mig hur han blinkar frenetiskt medan maskineriet i huvudet tickar igång. Iris gråter inte, skriker inte, ställer inte till med någon scen. Hon undrar stilla om hon har fått något glassplitter i ögat. ”Kan du snälla kolla?”, ber hon, lugnt och sansat. Eddie får henne att sätta sig ner på toaletten, kollar i hennes ögon. Jag står kvar, förstenad som en glasfigur, undrar vad i hela helvetet det är som har hänt. ”Han blev arg”, svarar hon tyst.

I hennes rum är bäddmadrassen neddragen på golvet, lakanen blöta av öl. Jord på mattan, en tilltufsad planta ligger i ett hörn. En gitarr är sönderslagen på en byrå som buktat sig för elden, nedanför ligger alla vittnen från ett lyckligt liv i en blöt sörja. Grattiskort och polaroidbilder geggas ihop, har fått ge vika för elden, för elden har inget samvete, bryr sig inte om hennes liv. På väggarna färgfläckar från en whiteboardpenna som har exploderat. Och så i mitt i allt, i kaoset, ettåringen med porslinsblick. Som gick igenom ett krig utan att veta vad hon gjort för att hamna där.

På knä sitter jag och plockar med pincett glasbitar ur hennes fötter. Det svala badrumsgolvet jordar mig för en stund. Det konkreta skapar ett andrum. Rött blod mot vitt kakel. Fysiologi. I hennes kapillärer har koagulationskaskaden redan börjat. I mig stormar havet, trycker envist bakom ögonlocken. Sväljer hårt. Vem gör något sånt här, undrar jag.

Vem är så elak. Vad är det för röst i någons inre som ber om detta.

Elden har svept över hennes rum, hennes kropp, hennes frid. Porslinsblicken tillhör en själ jag inte får kontakt med. Långt därinne har djuret krupit ihop. Ett barn i fosterställning. Skyddar sig mot något hon inte visste att hon behövde skydda sig för. Med silkeslen röst knackar jag på dörren, vill ta det lilla djuret i min famn, berätta att det är säkert nu. Elden är borta, jag ska stänga den ute för alltid. Men inga ljud når fram. Jag försöker fysiskt ta i henne men hon märker inte av min beröring. Hon är någon annanstans just nu. Kanske har hon fred där. Senare kommer jag inse att jag inte kan stänga ute elden, att det är ett tomt löfte jag har gett. Endast hon vet hur hon ska göra. Jag kommer böna och be henne att göra det, men det kommer inte hjälpa till.

När man är tjugoett lever man på ett märkligt vis i ett slags samvaro med andra människor, ens vänner. Tar del i deras liv. I studentstaden är de flesta ensamma. Familjerna finns flera mil bort. Och när man inte har sin riktiga familj får man en annan. När jag blev sjuk märkte jag det, hur ens vänner blir något mer. Tar formen av personer som ställer upp för en, utan att tveka. Som öppnar sina armar och hjärtan och tar hand om en utan att klaga.

Som sitter i timmar bredvid ens sjukhussäng, för att man ska slippa känna sig ensam. Som kör en till akutmottagningar, som bråkar med läkare, som för konversationer med oroliga föräldrar när rösten inte räcker till, när orken är slut, när man är en liten pöl av uttömd energi. Då finns det varma händer som torkar bort trötta tårar. Som hämtar en efter operationer och tar in en i sina hem, som att det inte är på tal om något annat. Som lagar mat, handlar, går till apoteket, ringer och hör hur man mår, kommer förbi bara för att hålla handen en stund. Som vaknar mitt i natten för att hjälpa en när man inte klarar av att hjälpa sig själv. Som aldrig sviker. Som alltid finns där. Man befinner sig i ett konstigt vakuum mellan barndom och vuxenliv och man klarar inte av att navigera sig själv. Så vi veckar oss till bomull, försöker desperat fylla ut hålrummen i varandra som ännu inte växt igen, en blind leder en annan blind genom stormens öga. Växer upp och in i varandra. Den ena andas ut vad den andra andas in.

När jag ser henne i sånt här skick gör det på så vis ont i mig på ett vis som inte är motiverat. Mitt hjärta vrider sig av smärta i bröstet och jag vänder ansiktet bort för att dölja mitt grimaserande ansikte. Jag kan omöjligt veta men förstår också på något vis vad en sån här händelse lämnar i en. En plötsligt panikartad rädsla över framtiden. Hur kommer man över något sånt här? Som i ett parallellt universum susar tjugo år förbi mig, nu är vi fyrtio år och i bakgrunden står två barn och darrar. Det är så skräckinjagande att jag tappar andan, skakar frenetiskt på huvudet för att få bort bilden från näthinnan. Tillbaka till min ettåring. Min älskade Iris. Nästan bortom igenkänning.

Jag ber henne duscha, nästan apatiskt klär hon av sig, som att hon inte känner igen sin egna kropp, som att armar och ben är lemmar som inte passar henne längre. Medan varmvattnet försöker skölja bort något som redan är tatuerat in i hennes hud börjar jag i panik dra bort blöta sängkläder. Byter örngott. Tar fram nya lakan och bäddar rent. I rummet en rå doft. Det luktar barbariskt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Rädsla är primal. Den lamslår en. Sprider sig som en elstöt genom kroppen, lämnar en svidande känsla efter sig, en sensation av ofärdighet. Jag märker det på henne, hennes kroppsspråk, blicken som en pingisboll. Varje ljud, hastig rörelse, sticker i henne. Jag tror inte hon märker det själv. Eddie kommer in i rummet med en sopkvast, i hennes ögon ser jag hur en tsunami av panik rasar över henne, i några millisekunder drunknar hon innan hon känner igen hans bekanta siluett och kan avfärda rädslan.

Det finns en hjärtskärande verklighet i våld. Något som klyver ens verklighet itu. Man träffar sällan genuint elaka människor. Det förvånar en när man gör det, lämnar en i ett stånd av kaos där man greppar efter konkreta saker. Jag hittar dem i handlandet. Jag ringer polisen. Kvinnofridslinjer, tjejjourer. Googlar på berättelser, vill hitta någon som lovar att allt ska bli bra igen, men jag hittar ingen. Jag planerar och ordnar och styr och vill på något sätt lappa ihop en verklighet åt porslinsblicken, en verklighet hon kan leva med. Oron håller mig vaken om nätterna. När ska det räcka. När ska vi släppa honom. När ska hon inse att kärlek aldrig någonsin leder till våld. Att älska någon tar sig inte till uttryck i knytnävar, i glasflaskor. Den kvällen frågar hon om jag någonsin var rädd för mitt ex, om han någonsin gjorde såhär. Det låter som om hon undrar om det är det sedvanliga priset man får betala för att få älska. En kvinna från en jour som jag pratar med i telefon en sen kväll säger till mig att man inte behöver orka. Du behöver inte orka. Tårarna sprutar på en gång. Lättnaden, den ofantliga.

Till ettåringen svarar jag nej, förfärat. Jag har aldrig känt mig rädd för att något likt detta ska hända. Att mitt ex skulle hota mig till livet. Porslinsblicken nickar sakta. Jag tänker att jag kan ge henne världen men att hon vägrar ta emot den.

Det slår mig aldrig att hon kanske faktiskt inte kan.

För en efter en kommer de fram, vännerna. De ofredade. Berättar om personer som somnat i deras säng, hur de vaknat av att de är i dem, berättar om ett mörker som plötsligt brusat upp, plötsliga fingrar där fingrar inte ska vara, där de inte hör hemma, en oönskad andedräkt i nacken. Meningar som formar tjat utklätt till smicker. Ögon som plötsligt blivit avgrundsdjupa. Män som man trott att man känt. Som finns i ens liv. Som rör sig på ens gator och som gör sig påminda i ens hem. De rör sig utan besvär, tyngs inte av erfarenhetens kedjor. Och flickorna, de hasar sig fram längs vägarna, tyngs av väskor efter väskor som bromsar deras fart. Spring då, gastar åskådarna. Ser ni inte hur vi försöker, ropar flickorna tillbaka.

Jag lagar pommes frites i ugnen, Iris äter dem iklädd morgonrock under tystnad. Klockan är halv sex på morgonen. För ett dygn sen var allt fortfarande som vanligt. Nu kommer det aldrig kunna göras ogjort. Jag sväljer gråten om och om igen och jag ser att det gör ont i henne, jag försöker vända bort huvudet men hinner inte ibland. ”Snälla gråt inte”, vädjar hon tyst. Vi bäddar ner oss i min säng, jag kliar hennes huvud tills vi båda räddas av sömnens bedövande kraft. När jag vaknar är hon borta, jag hittar henne i sin egen säng. Smyger in under täcket, lägger mig som en katt och spinner i värmen därunder. ”Han vägrar erkänna vad han gjort”, säger Iris plötsligt. På en sekund blir jag rasande, flyger upp ur sängen, formulerar gormande meningar, vill ställa henne till svars. ”När räcker det, tänker du?” Iris säger tyst att det inte hjälper henne att höra det här just nu, att hon inte orkar. I mig brinner något, jag är så rädd.

Jag ligger i min säng om nätterna och saknar mitt ex. Tänker att han hade vetat vad jag skulle göra. Jag känner mig förtvivlat ensam i situationen, hjärtskärande okvalificerad att hantera det hela. Samtidigt skäms jag över att jag tänker att det är en ”situation”, känner mig egoistisk och falsk. Egentligen vill jag glömma, ta bort alla minnen och försluta alla sår. På jobbet går jag en kurs i sårvård och de berättar att sår läker bäst i en temperatur så nära kroppens egna som möjligt och det måste vara fuktigt och helst tätt förslutet. De visar bilder på en kirurg som räddade sin pappas hand genom att sy in den under magens hud och förtvivlat väver jag in minnet av kvällen in i huden, ner i bindväven, mot musklerna. Där ligger den och skaver mot bröstbenet och jag bär porslinsblicken nära, nära, alltid nära.

Ibland för nära. Jag märker på henne att hon irriteras när jag vill prata. ”Kan du snälla lova mig att du inte…”, börjar jag, men Iris är alltid på väg bort. Jag springer efter, sliter tag i hennes axel, vill hålla henne kvar. Krampaktigt hårt trycker jag ihop hennes axlar men när jag tittar efter inser jag att hon gick för länge sen. Det blir problematiskt att vara terapeut, till största del eftersom hon inte vill ha någon. Jag finner mig i ett juridiskt ingenmansland, jag är ingen förälder som har en evolutionär rätt, ingen lärare eller läkare med given auktoritet, ingen chef som kan ställa krav på prestation. Att älska någon villkorslöst är pinsamt svårt. Jag vill beordra, begränsa, bestämma. Ät frukost, prata inte med hans vänner, blockera hans nummer. Alla kvinnojourers hemsidor ger samma råd, vädjar oss runtomkring att stå kvar, inte vika av, återupprepa mantran om hennes värde, inte ta avstånd trots att det bubblar i en. Älska villkorslöst, lämna aldrig. Likheten i mina tankar och Iris tankar är slående ironisk.

Jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig och medberoende på samma gång. Hon beter sig som en narkoman, hon är beroende, men hur i helvete botar man en sådan? Alla mina resonemang leder tillbaka till mig själv. När hon inte vill klippa banden, radera numret, blockera på Instagram tar jag det personligt. Det känns som att hon kissar på mig, spottar på minnet av mig som skrubbar hennes vägg ren från röda färgfläckar och jord. Jag kräver att få veta varför hon inte kan sluta, och Iris försöker förklara. Långa, svamlande meningar. Hon är rädd. Vill veta vad som kommer. Vill ställa honom till svars. Vill kunna förlåta. Vill få en ursäkt. Jag är övertygad om att han aldrig kommer be om ursäkt, försöker förklara det. Drar upp händelse efter händelse som exempel på när han varit elak mot henne, när han har stött på hennes vänner, utnyttjat hennes generositet. Hon hör mig inte. Någonstans i mitten av mina resonemang börjar jag ifrågasätta vem jag tänker att mina ord kommer hjälpa. För det är inte Iris, och det är inte mig.

Hon tror att jag hatar henne för att hon älskar honom.

Jag känner mig fruktansvärt elak men fullständigt maktlös. Desto mer jag pratar desto mindre lyssnar hon. Vi ringer polisen och jag tänker att det kommer hjälpa henne förstå allvaret i situationen. Polisen påpekar att det är ett brott hon anklagar någon för, att maxstraffet är två år i fängelse. Iris säger att ”han kanske inte menade det så, att sitta i fängelse blir ju en jättestor konsekvens för honom”. Jag påpekar att det faktum att hon blev hotad är en jättestor konsekvens för henne. Det går henne förbi. Hon tror att jag hatar henne för att hon älskar honom. Till viss del är det sant. Men inte på det sättet hon tror. Jag hatar att han förminskar henne, gör henne till en siffra i statistiken. Jag hatar att han tar ifrån henne hennes självklara sätt, hennes humor, hennes skratt. Jag hatar att hon blir rädd för att vara öppen och hjärtlig, rädd för att det är hennes beteende som triggar hans beteende, att han tvingar in henne i en låda hon inte får plats i. Att hon får leva med vad han gjort varje dag för resten av hans liv medan han aningslöst kan vandra vidare. Jag hatar att hon flera månader senare ska bli rädd och ledsen när någon beter sig som han. Att hon aldrig ska få glömma.

Jag vill dra ut honom på ett torg, hålla en publik rättegång, skrika och gorma tills han förnedrat erkänner att jag har rätt, ber om ursäkt, gråter om nåd. Jag vill dra ut hans fingernaglar för att han ska förstå hur ont det gjorde i henne. Jag lever i en stat med vad vi anser vara ett fungerande rättssamhälle men logiken går inte ihop i mitt huvud. Iris förstår allt jag säger. Hon lyssnar på mina meningar. Blir ledsen och arg. Förstås, det hade jag också blivit. I den obskyra maktlöshetens anda inser jag att jag inte klarar av mer. Förtvivlat tar jag till det sista kortet, det som sparas till oss egoistiska och naiva, mina ådror fylls av absolutism. Med det största måttet av sorg förklarar jag att jag inte orkar med en vända till. Tar hon upp kontakten med honom förlorar hon kontakten med mig. Jag förstår att det inte hjälper henne. Att det är en självisk handling. Jag känner mig barskrapad på alternativ.

I allt det komplexa visar det sig att livet är provocerande enkelt. Hänsynslöst konkret. Tar sig form i brev från polisen som berättar att åtal inte kommer väckas. I utbetalningar från försäkringsbolag. Ett par tusen var det här traumat värt. Hur värderar man känslor i ett par tusen? Hur vet man när det är dags att sluta älta, tänka, önska? Hade glasflaskan träffat hade det beloppet varit multiplicerat med minst 10 000. Så tacksam för livet man kan vara.

Livet är provocerande enkelt och i det finns en mening. En mening i att bara fortsätta. Vakna klockan 07, äta gröt, gå till skolan. Porslinsblicken åker buss och går på spinningpass och äter söndagsmiddagar. Bär runt på det onda där inne, slipar det långsamt, likt en havsmussla till en liten, liten pärla. Även hos Iris ligger allt inbäddat i bindväv och brosk, skavande under bröstbenet, där bor ettåringen. Jag hoppas att hon glömmer och kommer ihåg. Går vidare men aldrig förlåter.

Jag förstår också att i det ber jag henne om något hon inte styr över. Att förlåta är både en välsignelse och en synd. Att glömma är mänskligt. Att gå vidare ett måste. Att göra om en nödvändighet. Jag vill skaka henne till en verklighet hon inte minns. Be henne komma ihåg något jag aldrig kommer förstå.

Livet är provocerande enkelt. Hänsynslöst konkret. Idiopatiskt ont. I dig sjunger livet. I mig bubblar förtvivlan. Jag håller vakt utanför din port.

The post Sommarnovellen: En glasflaska och tre liv first appeared on Opulens.

HEDERSBROTT. “Hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar skulle med all sannolikhet kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige”, skriver kvinnorättsaktivisten Maria Rashidi.

Det sägs att till hösten kommer justitiekanslern Mari Heidenborg att föreslå en straffskärpning för hedersbrott men advokat Olof Öhlén anser det är en ”populistisk åtgärd för att tillmötesgå opinion”.

Jag blir yr i huvudet när jag läser Öhléns artikel. Vems ”opinion” talar han om? Hade våra makthavare velat tillmötesgå ”opinionen” då hade man kunnat lyssna på dem som krävde lagens strängaste straff för hedersmord och utvisning därefter. Det förespråkade ett fåtal förortsfeminister men framförallt Fadime Sahindal och advokat Elisabeth Fritz vilka jag lyssnade på under den första hedersvåldkonferensen i riksdagen, den 20 november 2001.

Nej, det är väl tvärtom vad advokat Öhlén hävdar. För trots dåvarande integrationsminister Mona Sahlins erkännande år 2001 att ”vi har svikit invandrarflickorna”, finns även idag en utbredd opinion mot att ta itu med hedersförtryckets anatomi. Det handlar inte bara om en tyst eller ointresserad majoritet som inte känner igen sig i hederskulturers medeltida regelverk. I första hand tas det politisk hänsyn till de konservativa, manliga etniska enklaver och deras dominerande religiösa samfund vilka, med understöd av skattepengar, odlar kyskhetskulturer och hotar sina kritiker med att kalla dem för rasister. Dessa starka krafter backas upp av kulturrelativister och välmenande feminister som tycker att alla män är ”talibaner här som där”. Dessa starka opinioner resulterade i att, trots nära tjugo år av ständiga åtgärder för hundratals millioner kronor, antalet hedersförtryckta flickor och pojkar, bara ökat (till över 100 000, Carin Götblads utredning, 2014).

Jag blir yr i huvudet när jag läser advokat Öhléns text också för att den är fullproppad med avancerade juridiska termer och labyrinter. Således kan jag inte möta hans juridiska kunskaper och eftersom Fadime är död, det kan kanske advokat Elizabeth Fritz göra. Hon har nog inte ändrat åsikt kring straffskärpning, plus utvisning. Och innan någon hittar på att jag är ”invandrarfientlig” kan jag tillägga att varenda utvisad hedersbrottsling skulle jag gärna ersätta med dubbelt så många nya invandrare; såna som hotas med fängelse för att ha protesterat mot slöjtvång eller dom som flyr från hedershot. Må de vara flickor eller pojkar och pappor som vägrar att utföra ett hedersmord. Även om jag inte kan juristernas språk vill jag gärna uppmärksamma en sak som jag saknar hos många jurister, inklusive advokat Öhlén. Nämligen det faktum att man lägger alltför mycket energi på vad som händer efter att hederskulturers offer ligger döda och begravda.

För jag anser att hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar med all sannolikhet hade kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige. Jag tänker på en rad föreslagna åtgärder som de olika integrationsministrarna ignorerade, troligen just med “hänsyn till opinionen”. Här ska jag bara nämna ett av de åtgärdsförslag som jag brukar lägga fram på makthavarnas bord – naturligtvis inte som individ utan genom våra organisationer som Nätverket mot hedersrelaterat våld, Kvinnors Rätt och Kurdistans kvinnoförbund. Det gäller förslaget om ett samhällskontrakt som alla nyanlända skulle behöva skriva på. Kontraktet skulle innehålla några självklara punkter om mänskliga rättigheter, liksom rätten till den egna kroppen och sexualiteten oberoende av äktenskap. I kontrakten skulle rätten till samkönade relationer och rätten till att slippa bära slöja, lämna sin religion och så vidare vara inskrivna. Ett sådant kontrakt kunde bli bokstavligen livsviktigt för alla parter då många kommer från länder där jämställdhet och feminism ses som ett västerländskt gift mot gamla familjetraditioner och man kan bli hängd offentligt eller stenad för kyskhetsbrott. Se mer om förslagen här.

Skulle någon bryta kontraktet så skulle personen utvisas. Tänk bara på Fadime som hade anmält sin far och bror för dödshot. Hade dessa män blivit utvisade för kontraktsbrott så skulle Fadime sannolikt leva idag. Jag tänker också på min egen exman som vägrade mig rätten att skilja mig och rätten att ta av min slöja och som jag anmälde för mordhot. Hade han blivit utvisad, då hade jag nog kommit undan en nästan dödlig syraattack och nära hundra efterföljande ögonoperationer hittills. Så, tänk om man hade implementerat samhällskontraktet efter den fasansfulla avrättningen av Pela Atroshi, 1999! Hur många hedersmord och hur många invandrarfamiljers sönderfall hade man kunna förebygga då? Många. Det är ett förslag som inte vi har hittat på utan funnits sedan 1993,  då författaren och feministen Eva Moberg ställde det. Att det inte finns några juridiska hinder för ett sådant samhällskontrakt har vi stämt av noga med den tidigare justitiekanslern, Göran Lambertz. Ändå, förslaget hamnade i makthavarnas papperskorg, sannolikt just med “hänsyn till opinionen”.

Jag vill alltså hoppas att justitiekansler kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar.

Inte bara i Sverige men också i Kanada har det funnits seriösa försök att skapa opinion för att introducera sharialagar. I England backades den upp på allvar, hör och häpna, av den ”välmenande” intellektuella ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams. Men också utan formella godkännanden fungerar kyskhetslagarna effektivt. Moralpoliser vaktar längden på flickornas kjolar i förorterna och förbjuder dem att umgås med de ”otrogna”. SVT:s Uppdrag granskning har avslöjat hur dessa alternativa lagar praktiseras hos många samfund där man uppmuntrar kvinnor att inte anmäla misshandel och lyda maken när han kräver sex, det vill säga våldtäkt inom äktenskapet, som inte räknas som brott i många länder.

Jag vill alltså hoppas att justitiekanslern kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar. Med tjugo års försening borde man ta itu med själva hedersetiken som inte bara bäddar för hedersmord utan också för hedersförtryck, oskuldstester, tvångsäktenskap, slöjtvång, jihadkultur eller könsstympningar (där lagen finns men inte följs upp). Våra jurister och justitieministrar har inte ens kunnat klara av att få bort slöjan på skolflickor som redan Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet och Reza Shah Pahlavi i Iran klarade före andra världskriget. De insåg att skolor med könssegregation fungerar som växthus för medeltida normer. Det ser inte våra lagstiftare i dagens Sverige. Att svika individen och tillmötesgå religiösa och kulturella grupprättigheter, ja, det är det som är ”populism”.

Därmed vill jag hoppas att Olof Öhlén byter spår och kommer att använda sina gedigna kunskaper för att främja en värld fri från diskriminering i namn av kulturer och religioner. Det kan man åstadkomma i en demokrati även om utmaningen är större än att hålla på med straffskärpningsdebatter i åratal. Det förutsätter bara att makthavarna och jurister gör sitt jobb, utan hänsyn till ”opinionen”. Det räcker med att ta hänsyn till individens, i första hand flickor och kvinnors, mänskliga rättigheter.

The post Straffskärpning för hedersbrott – tjugo år för sent first appeared on Opulens.

ISOLERING. Att sitta i karantän för att rädda andra kan leda till livsfara och till och med död. Kanske är det därför jag inte är en av de som blir rasande över fulla uteserveringar och användandet av kollektivtrafik om man inte måste, skriver Amra Bajric.

Angivarivern har aldrig varit större än vad den är nu, i alla fall inte sen sista krigstiden i Europa. Människor bara längtar efter att få hytta med näven åt någon som vågat sig ut med en snorig näsa. Köp en latte i solen och rädda ekonomin eller ta ditt barn till närmsta naturreservat för att undkomma galningen där hemma. Jag utgår från att alla har sina goda skäl att röra sig i det offentliga och så länge regeringen inte stänger ned hela landet är det dummaste vi kan göra att fortsätta posta bilder på sociala medier där vi förfasas över att folk rör sig ute.

Just nu uppmanas kvinnor på sociala medier att använda kodord för att kommunicera att männen de lever med utsätter dem för våld och fara. Det är ett fint initiativ men eftersom även våldsamma män har sociala medier blir det verkningslöst då kodorden sprids offentligt. Initiativet kom till efter att rapporter om att mäns våld mot kvinnor ökar med skrämmande siffror i coronatider. Att sitta i karantän för att rädda andra kan leda till livsfara och till och med död om den du sitter inlåst med enbart ser det som en chans att plåga dig ytterligare. Kanske är det därför jag inte är en av de som blir rasande över fulla uteserveringar och användandet av kollektivtrafik om man inte måste.

Den där klumpen som blivit mer av en vana än undantag, känslan av att något vilt river i ens bröstkorg varje morgon gör något med minnet.

Alla som tagit sig ur en destruktiv relation kan relatera till känslan av att äntligen få ta ett djupt andetag och känna att det fyller upp hela lungorna. Andningen stakar sig inte, fastnar inte någonstans i bröstkorgen där ångesten sitter och om den lyckas ta sig vidare så möts den inte av den smärtsamma klumpen i magen.

Den där klumpen som blivit mer av en vana än undantag, känslan av att något vilt river i ens bröstkorg varje morgon gör något med minnet. Man minns inte längre hur det var att leva utan den tills man plötsligt står där, fri och kan andas. Det betyder inte att allt är bra, löst eller att känslorna för den man lämnat avtagit men det går att andas. Att sakna en förövare är oftast att sakna vanan av att ha någon som konstant kräver ens uppmärksamhet. Som jag förklarade för min psykolog – det är som att sluta röka, man har blivit av med något som skadar en men man vet inte vad man ska göra av händerna längre. Jag har aldrig rökt men allegorin känns passande.

Precis som att kvinnor reagerar olika under och efter en destruktiv relation reagerar människor idag olika på krisen samhället går igenom. Smittspridning får en del av befolkningen att tappa fattningen helt, den ultimata insikten att vi alla är lika hjälplösa och att det inte finns självklara svar på frågor som rör alla. Vissa, helt symptomfria mår så psykiskt dåligt av tanken att smittas att de behöver medicinering, andra är inne på tredje veckan av feber och andningssvårigheter men förstår ändå att det kommer bli bra till slut. Jag minns att jag för länge sedan läste en självbiografisk novell skriven av en hypokondriker vars läkare sagt att hon lider mer av sitt psykiska tillstånd än vad många fysiskt sjuka gör.

Och här står vi som samhälle. I en enda röra, för vissa är karantän räddningen från smittan, för andra ett helvete för att man inte kommer undan förövaren. Ekonomer varnar för världsomfattande lågkonjunktur och andra hoppas fortfarande på att utlandssemestern blir av trots allt. Ett samhälle i kris helt enkelt.

The post Den enas räddning kan vara den andras helvete first appeared on Opulens.

ATT TALA. Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in, skriver Sofia Nerbrand med utgångspunkt i ett par aktuella skildringar av kvinnomisshandel. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förakt och smärta som drivkraft. Vrede och hot som vapen. Förödelse och skräck som resultat. Ibland ond bråd död och konsekvenser i generationer. Så kan man beskriva fenomenet våld mot kvinnor.

Alex Schulman fångar en mans utstuderade hat mot en särskild kvinna i sin roman Bränn alla mina brev. Jag började lyssna på honom — han läser själv upp sin berättelse som ljudbok — och slutade inte förrän epilogen var över. Historien griper tag i mig. Tankarna dånar. Vilka människoöden! Så många drabbade!

En narcissistisk patriark går bärsärkagång i decennier — mot sin maka, mot sina fyra barn och mot sina ”heltidsanställda fiender” i offentligheten. Hustrun försöker, men törs aldrig lämna sin make. Hon inser att han är livsfarlig. Han hotar henne med ord och sin revolver och svär att döda henne, sig själv och hennes älskare om hon skulle vara otrogen.

Hans förakt grundar sig i att hon före äktenskapet har genomgått en olaglig fosterfördrivning i Köpenhamn. Hans smärta bottnar i att hans far lämnat hans mor för en annan kvinna när han var tio år.

Mannen i fråga heter Sven Stolpe och är Alex Schulmans morfar. Kvinnan är Karin Stolpe, hans älskade mormor.

Schulman har skrivit en roman och det är ibland otydligt vad som är fiktion och vad som är verklighet. Men Schulman har gjort ett rejält researcharbete och gått igenom otaliga brev, böcker och dagböcker.

Oavsett var gränsen går mellan dikt och historia är berättelsen stark och viktig. Den skildrar våldets makt och hur en dysfunktionell relation förgiftar omgivningen långt bortom det som sker mellan två närstående personer.

Upprinnelsen till att boken skrivs är att berättarjaget, Alex Schulman, beskriver sin egen illa dolda tysta aggression och hur har upptäcker att hans barn och fru är rädda för honom. Hur kommer det sig att han beter sig så? Varifrån kommer ilskan? Hur kan han ta ansvar för situationen och rädda sin egen familj?

Han letar sig tillbaka i sin egen släkt och finner då att den store Sven Stolpe — författaren, kritikern, religionshistorikern — är den som allting emanerar ur. Porträttet av hans morfar är alls inte vackert. Tvärtom. Och man kan med fog resa invändningar emot att han lämnar ut en nära släkting som dessutom är död och inte kan försvara sig. Men den ilska som Sven Stolpe visade i den offentliga debatten är välkänd och väldokumenterad. Särskilt intensivt blev det när ilskan riktades mot hans dödsfiende, Olof Lagercrantz, som Karin verkligen hade en passionerad kärleksaffär med sommaren 1932.

De älskade varandra hela livet men fick aldrig varandra. Rädslan för att bli dödade avhöll dem från att leva ut kärleken tillsammans. Hjärtskärande sorgligt för alla inblandade.

Det viktigaste med Alex Schulmans roman är att han ger lukt och smak, känslomässig access, till en annars outhärdlig historia om kvinnomisshandel. Att han vågar vara självutlämnande och sårbar. Att han erkänner sin uppburna släkts mörka stråk. Att han beskriver den skada som Sven Stolpes barn åsamkas genom förbittrade strider och oförrätter. Att vanan att bråka kan gå i oreflekterat arv i generationer. Att kärleken inte alltid vinner över våldet.

Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in.

Det gällde Karin Stolpe.

Det gällde Josefin Nilsson.

Det gäller alla de nu levande misshandlade kvinnor som inte är kända.

The post Dags att tala klarspråk om mäns våld mot kvinnor first appeared on Opulens.