KULTURANALYS. “När det humanistiska bildningsidealet dominerade betraktades biblioteken som tempel helgade åt litteraturen och den bokliga lärdomen. När den antropologiska kultursynen vann mark kom bibliotekens roll allt mer att likna kulturhusens”. Lars Anders Johansson skriver om den idéhistoriska bakgrunden till dagens biblioteksdebatt.

Den här texten borde egentligen börja med en lång utläggning om min personliga relation till bibliotek. Om hur jag redan på lågstadiet älskade att åka till biblioteket i det lokala funkiscentrumet och få med mig boktravar hem. Hur självklart det var när jag skulle göra min första prao på mellanstadiet att det skulle ske på biblioteket.

Den skulle fortsätta med en redogörelse för hur jag på högstadiet smet iväg till stadsbiblioteket och kunde bli kvar till sent på kvällen, och om de många timmarna i gymnasiets skolbibliotek i den palatsliknande byggnaden. Jag borde lägga ut texten om min kärlek till universitetsbibliotekets läsesalar och till institutions- och nationsbibliotek i Uppsala under studieåren, och om hur jag hållit min livslånga kärlek till bibliotek vid liv under många timmar på KB och andra forskningsbibliotek under arbetet med mina böcker.

För att tas på allvar i biblioteksdebatten behöver man nämligen kunna bevisa sin kredibilitet på biblioteksområdet innan man överhuvudtaget uttalar sig. I dagens identitetspolitik är det avsändaren som räknas, inte argumenten. Helst ska den som uttalar sig i biblioteksfrågor vara barn till minst en bibliotekarie, helst två, inneha en examen i biblioteksvetenskap och gärna vara gift med en bibliotekarie. Den som saknar dessa meriter behöver således lägga ut texten om sina många erfarenheter av och känslor för biblioteket som institution.

Jag är dock tillräckligt gammal för att minnas tiden före identitetspolitiken och tillräckligt nostalgisk för att anse att argument är viktigare än avsändare. Jag tänkte därför hoppa över den obligatoriska inledningen och gå rakt på sak.

Debatten om dessa problem urartade snart i den sedvanliga pajkastningen.

Biblioteksdebatten är tillbaka, det vill säga den debatt som rasade 2015 och gav oss det bevingade uttrycket “tysthetsnormen”. Tysthetsnormen var ett begrepp som myntades av dem som ville misstänkliggöra den som ansåg att det skulle vara tyst och lugnt på ett bibliotek.

Bakgrunden var de frekventa rapporterna om våld, hot och störande asocialt beteende på bibliotek runtom i landet. Debatten om dessa problem urartade snart i den sedvanliga pajkastningen. De som ansåg att bibliotek skulle vara en tyst och lugn plats för studiero ansågs upprätthålla en förtryckande tysthetsnorm, som i själva verket, menade man, bottnade i en främlingsfientlig agenda. Att det i själva verket låg närmare till hands att hävda att det var den som menade att personer med invandrarbakgrund inte skulle kunna vara tysta på bibliotek som var främlingsfientlig liksom försvann i ivern att vilja smutskasta meningsmotståndare.

I år har biblioteksdebatten återuppstått sedan det blivit känt att stadsbiblioteket i Stockholm anställt en socionom som ett led i sitt arbete med att komma tillrätta med problemen. Debatten formerar sig längs de gamla stridslinjerna, närmast som om tiden stått still sedan 2015.

Att biblioteksdebatten är så förvirrad beror, vid sidan av de medvetna missförstånden och svartmålningen av meningsmotståndare, på att det egentligen är flera debatter i en. Dels handlar det om diskussionen kring ett utbrett asocialt beteende, där offentliga platser och institutioner blir arenor för grupper och individer som trakasserar och stör sin omgivning. Dels handlar det om en grundläggande kulturpolitisk och filosofisk fråga om vad bibliotek och andra kulturinstitutioner är för något och vilken roll de ska spela i samhället.

Ingångarna till debatten om kriminalitet och asocialt beteende varierar beroende på politisk ståndpunkt. Där somliga vill betona de socioekonomiska faktorernas betydelse vill andra istället understryka de migrations- och integrationspolitiska faktorerna. Medan somliga vill betona strukturella mönster, vill andra fokusera på den enskilde individens ansvar. Biblioteken blir i detta sammanhang en proxy för en större samhällsdebatt med ideologiska dimensioner.

Frågan om vad biblioteket egentligen är går tillbaka på en kulturpolitisk diskussion som har mer än ett halvsekel på nacken och som grundar sig i två diametralt skilda sätt att betrakta kultur och kulturpolitik. Det ena synsättet, som var dominerande i samtliga politiska läger fram till mitten av 1960-talet, utgick från vad som brukar kallas för den humanistiska eller den estetiska kultursynen. Det är en kultursyn som hänger nära samman med det traditionella bildningsidealet och vars definition av kultur åsyftar de olika konstarterna, till exempel bildkonsten, litteraturen, musiken och dramatiken.

De institutioner som byggdes upp utifrån denna kultursyn var tydligt kopplade till någon av dessa: teatrarna till dramatiken, konserthusen till musiken, konsthallarna till bildkonsten och biblioteken till litteraturen.

Det andra synsättet brukar benämnas den antropologiska kultursynen och dess definition av kultur är betydligt bredare. Precis som en antropolog studerar alla mänskliga seder och bruk i ett samhälle, syftar det antropologiska kulturbegreppet på mänsklig verksamhet i bred bemärkelse. Kulturpolitik som utgår från detta synsätt blir något annat än den humanistiska kulturpolitik som utgår från konstarterna. Utifrån det antropologiska kulturbegreppet blir steget inte långt till synen på kulturpolitik som en kraft ägnad att stöpa om samhället i en vidare bemärkelse.

Med den nya synen på kulturpolitikens roll följde också en förändrad syn på kulturinstitutionernas roll.

Det är därför inte ägnat att förvåna att skiftet från den humanistiska till den antropologiska kultursynen som utgångspunkt för kulturpolitiken sammanfaller med den våg av politisk radikalisering som svepte över Sverige och västvärlden från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet. För svensk del nådde den sin kulturpolitiska kulmen med den stora reformen 1974. Faktum är att vår användning av ordet kulturpolitik vittnar om just denna förskjutning, tidigare talades det företrädesvis om konstpolitik och konstnärspolitik.

Med den nya synen på kulturpolitikens roll följde också en förändrad syn på kulturinstitutionernas roll i samhället. Från 1960-talet och framåt börjar man bygga så kallade kulturhus, ett slags allkonstverk som är tänkta att rymma all möjlig verksamhet. Under samma period börjar också synen på bibliotekens roll att förändras. När det humanistiska bildningsidealet dominerade betraktades biblioteken som tempel helgade åt litteraturen och den bokliga lärdomen. När den antropologiska kultursynen vann mark kom bibliotekens roll allt mer att likna kulturhusens: samtidigt vidare och mer diffus i konturerna.

Den antropologiska kultursynen suddade ut konturerna av vad ett bibliotek var för något. Tidigare hade kultur ansetts vara någonting som existerade i sin egen rätt, för sin egen skull. I och med den antropologiska kultursynens genomslag blev kulturpolitik någonting som motiverades utifrån dess effekter på det omgivande samhället, en utveckling som påskyndades av lika delar politisk aktivism och den offentliga byråkratins obönhörliga logik. Biblioteken var de kulturinstitutioner som kanske allra tydligast föll offer för denna utveckling.

Dagens biblioteksdebatt kan delvis betraktas som en kamp mellan dessa två perspektiv, en motsättning som ytterligare förstärkts av att förutsättningarna för biblioteken förändrats på grund av faktorer i omvärlden. Med ökande levnadsstandard och sjunkande bokpriser är böcker inte längre en exklusivitet för ett burget fåtal. Samtidigt har den tekniska utvecklingen gjort bibliotekens roll som informationskälla obsolet. Likväl ökar klyftan mellan de som läser och de som inte läser. Frågan är fortfarande öppen: vilken roll ska biblioteken spela i Sverige idag?

The post Biblioteksdebatten revisited first appeared on Opulens.

KULTURARVET. “Normkritik är en metod för kulturinstitutionerna att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning”, skriver Susanne Liljedahl.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Statens kulturråd konstaterar att konst och kultur har unika möjligheter att beröra, medvetandegöra och bidra med nya infallsvinkar och frågeställlningar och därmed motverka fördomar och stereotyper. (Queer kultur 2016:3). Få konstinstitutioner och museer i Sverige arbetar aktivt med queer – det är hög tid att damma av, och låta queerperspektiven synliggöras och utmana begränsande normer, inte minst könsrollsnormer och maktnormer.

Men hur mycket normkritik klarar institutionerna? Skepticismen är utbredd bland skribenter och kulturprofiler. Det talas om en statlig dikterad normkritik, en politisk styrning som vill anpassa institutionera efter samtida trender. Skribenten och Kinakännaren Ola Wong menar sig se en politisering som går ut på att uppfostra besökaren till att stötta politiken. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, beskriver det som att alla institutioner underkastas ett och samma normkritiska tänkande – allt och alla nu ska silas genom ett identitetspoltiskt durkslag.

Kritikerna bortser från att normkritik är ett vertyg som har sin grund i forskning, framförallt genusforskning. Själv är jag knappast intresserad av konstsalonger som konserverar hopplöst förlegade synsätt med liten anknytning till den kunskap som utvecklats i vårt postmodernistiska samhälle. I salonger som dessa blir jag lätt ointreeserad och vill snabbt finna utgången och göra sorti. Vad tjänar vi på att vidmakthålla normer och föreställningar som inte längre är giltiga? Är det inte bättre att frigöra sig från det mentala bagage som vi alla bär på?

Vårt kulturarv är tyngande på många sätt. Jag tänker nu särskilt på konst som befäster maktstrukturer och stereotypa könsroller. Att exempelvis närma sig de mytomspunna nationalromantikerna Anders Zorn och Carl Larsson är inte helt oproblematiskt – de har ju närmast kultstatus och ingår i kanon – den auktoritativa norm som skapats och som styr hur konst ska betraktas. Det ska inte förnekas att jag ser eminenta målerier och akvareller, men tar jag på mig normkritiska glasögon bryts förtjusningen och allt det som jag fått lära mig sedan klassrummens dagar.

Zorn är inte minst känd som en briljant uttolkare av kvinnan och med en uppenbar känsla för naturen, men gestaltar hans många målningar av nakna dalkullor en fri kvinnokropp? Är vekligen målningarna en servil hyllning till kvinnan? Det mesta tyder i dagsläget på att kvinnan objektifieras och reduceras till ett kön helt i enlighet med dåtidens föreställningar om att kvinnan var ett lite farligt naturväsen som lockar och förför männen. Underförstått att hon inte kunde ha samma förmåga till intelligens och rationalitet som en man. Stereotyperna för mannen var styrka, potens och kontroll. Alla stereotyper är begränsande eftersom människan oftast är mer dynamisk och mångfacetterad.

I några av Carl Larssons akvareller (t ex Karin vid stranden 1908/ Efter balen 1908) blir kvinnan bara en dekoration i fullkomlig förening med interiör och inredning. En blomma bland blommor utan egen identitet. Och i praktiken stod Karin Larsson i skuggan av sin man. Både hon och andra kvinnliga konstnärer fick spela den roll som en manlig, misygon kultur gav dem.

I både Anders Zorns och Carl Larssons värld styrde en patriarkal norm och könsmaktsordning. Normen har varit en del av tänkandet ända från antiken fram till våra dagar.

Exemplen är en bråkdel av en nyare storytelling som knappast ska tystas ner och döljas. Med detta menar jag inte att äldre tiders konst nu ska förpassas till sophögen. Men de nya ingångarna är här: vilka historier har dåtidens konst genererat och vilka nya kan berättas med den kunskap vi har idag? Vårt kulturarv är inte statiskt, vilket kritikerna borde veta. Som Anders Högberg, professor i arkeologi, uttrycker det: att förstå ett kulturarv som något i rörelse är inte politiskt tyckande. Det är förståelse grundad i forskningsbaserad kunskap, och förvaltandet av kulturarvet har alltid ändrats med sin samtid. Det finns inget stöd för att normkritiska perspektiv dominerar svenska museer och normkritik är en metod för institutioner att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning.

Patrik Steorn, intendent och musiechef på Thielska Galleriet, har länge arbetat med queera teman i samarbete med universitetsvärlden och andra aktörer. Bit för bit upptäcks ämnet alltmer i djupsinniga projekt. En utställning handlade om Män vid vatten och den visade en mångfaldig svensk konsthistoria liksom den nu aktuella Nakenakter med nya perspektiv bortom konventionella könskategorier och konsthistoriska konventioner.

Så låt queerperspektiven komma ut ännu mer på våra statliga och kommunala institutioner och helst även i salongerna och på gallerierna. I dessa perpektiv blir det också viktigt att lyfta fram hbtq. Den lesbiska konsten och konsthistorien framstår som ett flagrant exempel på vad som kommit i skymundan. Vilka rädslor är det som har väckts här? Skygglapparna måste av och så menar jag att vi kan få ett mer uppdaterat och inkluderande konst- och kulturliv. Samhällets mångfald kommer nämligen att belysas bättre. Annars finns det risk för att konsten och kulturen dör av syrebrist.

Själva konstbegreppet började kollapsa för längesedan. Jag anser att det går att återupptäcka i förnyelsens vindar med en tydlig existentiell och tvärvetenskaplig förankring. Ett nihilistiskt konstbegrepp är ingen betjänt av. Även konstens maktstukturer bör ifrågasättas och granskas. Hur ser makten ut? Vem väljer vad som ska visas? Vilken roll har besökaren? Vad betyder hens personliga erfarenheter och berättelser?

Ett är säkert, publiken förväntar sig att kulturinstutionerna är aktörer i samtiden med förankring i både historia och forskning.

The post Låt queerperspektiven komma ut i kulturen first appeared on Opulens.