KONTROVERSIELLA. Ida Thunström reflekterar över två kontroversiella, men sinsemellan mycket olika, konstnärers skapande. Den ene heter Dan Park och den andra Carolina Falkholt.

Dan Park är i i farten igen i Malmö. I förra veckan spred han planscher över staden, som deklarerade att black metal-banden Absurd och Graveland, båda med rasistiska influenser, skulle spela på musikklubben Plan B i Malmö. Spelningen skulle äga rum den 30 november, och så kan det ju inte få se ut. Vilket det inte heller gjorde, Plan B hade ingenting med vare sig planscherna eller de nämnda banden att göra.

Att, som Dan Park ofta gör, bidra till en ökning av polemiken och rasismen i samhället är riktigt illa. Eftersom de svenska lagarna om hets mot folkgrupp gör att han inte (officiellt) kan attackera systematiskt förtryckta grupper, och man äntligen sagt till honom på skarpen, måste han återgå till det han tidigare ägnat sig åt; att sparka lite överallt där sparkas kan. Vilket kan leda till mer politiskt tvetydiga inlägg.

Planscherna var ett upptåg som blev en förvånansvärt dubbelbottnad kritik, men mot vem? Mot honom själv? Att det inte ligger någon främlingsfientlig agenda och puttrar bakom Plan B är underförstått, men det gick inte helt osynligt förbi. När det rör sig om så allvarliga saker som rasism och antisemitism gnisslar det till i vår världsbild; skulle ett högst väletablerat och socialt accepterat etablissemang som Plan B faktiskt kunna vara främlingsfientligt? Utan att förmodligen vilja det målar Dan Park upp ett skräckscenario, och när fnisset avtagit kvarstår något relevant att ta till sig. Man får tacka vårt rättssystem som inte tillåter Dan Park att syssla med idiotiskt trams som undergräver demokratin, så att han tvingas ägna sig åt idiotiskt trams som får en att haja till och bli lite ställd. Inte mot väggen, men ändå.

Nu var Parks påhopp på Plan B i själva verket en reaktion på att han tidigare blivit utslängd från klubben, med förklaringen ”att…han är Dan Park”. Inte den mest välformulerade (dock förståeliga) motiveringen, men hur det nu var så blev Dan Park sur och ville peka finger. Moget värre.

Men visst kan det vara kallt att stå utanför i kylan, och kallare blir det också inombords ju mer man läser om Jimmie Åkessons ständigt stigande politiska makt. ”Uhä”, som de säger på andra sidan Öresund. Översätts till ungefär: ”usch”.

Ett ”usch” som somliga envist fortsätter att yttra när de ser Carolina Falkholts stora könsmålningar. Nu har ännu ett verk färdigställts, Lesbisk häxhora, i Göteborg. En fyra våningar hög väggmålning föreställande en (med Sveriges radio ord) ”naken kvinna som lutar sig framåt och visar underlivet”. Tilläggas bör, att den nakna kvinnan dessutom stoppar in huvudet i en gigantisk vagina. Lesbisk häxhora, vilken titel. Faktiskt, jag blir lite ställd här också, något jag sällan blir av Falkholts konst men det är något annorlunda med just det här ”könsverket”.

Tröttsamt, tyckte en vän till mig, att Falkholt envisas med att säga att dessa vaginor som pryder svenska väggar skulle vara feministisk konst. Han anser inte att den håller för det ändamålet. Men spelar det verkligen någon roll vad Falkholt kallar det för? Som konstnär har man rätt ofta en ganska vag bild av vad man vill få sagt, man vet bara att det måste sägas. Vilket är just vad som gör det annorlunda från till exempel aktivism, och bättre speglar ett samhälles komplexitet. Det är därför viktigt att få uppleva ett verk fördomsfritt.

Denna ganska unika funktion hos konst har länge störts av konstakademier som (mer eller mindre) tvingar konstnärer att definiera vad deras verksamhet går ut på. Exakt, vad går den ut på exakt? Ett systematiskt förtryck av den konstnärliga friheten, och det är tröttsamt.

Jag finner Lesbisk häxhora lite konstig, i ordets alternativa bemärkelse. I motsats till vad både konstnären säger, och skribenter anser om den, skymtar jag faktiskt tecken på en dominant (läs manlig) blick där någonstans. Och så orden ”lesbisk” och ”hora”, rakt upp i det allra heligaste. Men på vem? Eller vad? Vaginan har här en otydlig, svårläst roll, om man ser efter ordentligt. Sa du häxa? Hora sa du? Det här är ett Falkholt-verk att njuta av på en ny nivå. Klart det blir lite märkligt att kalla det rakt ut feministiskt. Men det kan i första hand ha att göra med en förklarings-fascistisk konstnorm.

Men en sak är i alla fall mycket tydlig: Inuti vaginan är det varmt, och utanför Plan B är det kallt, men som man bäddar får man ligga och vi är som tur är väldigt många som aldrig skulle släppa in Dan Park på festen.

The post Konstnärlig frihet – ute i kylan eller inne i värmen first appeared on Opulens.