TEATER. ”Det är rafflande, hemskt och välspelat av de tre skådespelarna, Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill, i utmärkt regi av Gustav Englund,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett ”Hilda” på Göteborgs stadsteater.

Hilda av Marie Ndiaye
Göteborgs stadsteater
Lilla Scenen
Spelas t o m den 9 mars

Den unga överklasshustrun har letat överallt i den lilla franska staden efter ett hembiträde som i hennes tycke är “perfekt” och hittat Hilda, vars man är hantverkare som hon konspiratoriskt beställt för ett jobb hemma hos dem.

När han kommit ska han övertygas om att Hilda ska erbjudas jobbet som hembiträde. Sedan börjar en lång duett dem emellan.

Smicker blandas med fruktansvärt ohyfsade kommentarer från överklasshustrun som bland annat hoppas att Hilda, drömhembiträdet, ska vara vacker och varken extremt mager eller tjock eftersom båda varianterna äcklar henne.

Hildas man säger inte mycket, han avvaktar och hans ansikte talar om avståndet mellan dessa två personer. Hur han avskyr överklasskvinnan men vet att det inte passar sig att säga något ofördelaktigt. Hans stickade tröja och arbetarbyxor och tydliga avståndstagande åtminstone mot fysisk kontakt.

Till slut frågar han ändå om lönen och om hur gamla barnen är som hans hustru ska ta hand om hos den främmande kvinnan. Frågor som hon tar emot föraktfullt men svarar på, försvarar sig att hon vill ha en fransk kvinna efter att ha haft utländskor till lägre löner. Den senaste som just slutat blev utvisad och hon tycker inte om hur beroende utländskorna är, att de gör allt för att vara till lags.

Hilda övertygas att lämna sina egna barn på daghemmet och komma för att arbeta. Men redan den första gången kommer för att lämna lönen i kontanter till mannen, som om hon hyrde henne av honom, kommer en kylig kritik.

Hon är neurotiskt beroende av att Hilda ska ta hand om barnen hon inte klarar av själv. Men framför kritik och tycker att hembiträdet inte verkar älska dem.

Till svar berättar Hildas man att hennes barn är ledsna och att han inte vill att Hilda ska komma hem så sent från jobbet.

Gradvis börjar man, genom deras dialog inse att trots överklasskvinnans ständiga bedyranden att hon är vänster, så hyser hon ett totalt kontrollbehov och en obehaglig gränslöshet i hur hon behandlar sin anställda.

Det är rafflande, hemskt och välspelat av de tre skådespelarna, Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill, i utmärkt regi av Gustav Englund.

The post ”Hilda”, en rafflande och välspelad pjäs om klass first appeared on Opulens.

SAMHÄLLET. “Rika barn leka bäst”, har någon sagt. Iodine Jupiter gör en samhällsspaning som tycks bekräfta detta.

Samhället är en organisation där spelet går ut på att hamna i en position med hög lön.

Att överklassen behöver en undre klass att trampa på är fullt naturligt. Men tillfredsställelsen kan se ut på lite olika vis.

“Man måste ha någon glädje av att vara på toppen i en hierarki, men man trampar sig blå,” säger en chef som blivit fullkomligt utmattad i benen. Han fortsätter: “Jag säljer snygga undergångar till de allra rikaste, ohyggliga till de allra fattigaste. Jag följer en demokratisk linje,” och citerar avslutningsvis politikern Sten Hammar: “Att gå över lik är någonting man lär sig.”

The post Spela sällskapsleken! first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst”, skriver Carsten Palmer Schale.

Jag är en vit, 69-årig, svensk, heterosexuell man bosatt i glesbygd. Allt detta – och avsevärt mycket mer – utgör pusselbitar i min identitet. Problemet är att min grupp är så pytteliten. Så kan jag själv plädera för min grupps identitet? Det känns kärvt.

Jag är i detta sammanhang – med alla mina delar av mitt jag – närmast en individ utan kollektiv, eller grupp. Men vi 69-åringar som grupp då? Ja, vi är ju trots allt några. Men har alla vi 69-åringar verkligen samma – säg – partipolitiska uppfattningar, samma färg och samma sexuella preferenser? Knappast.

Men tydligen är det annorlunda för alla 30-åringar, invandrare, hbtq-personer, kvinnor och urbant boende. De kan stänga sig själva inne i sin grupp, och de kan hålla mig utanför. Försöker jag tränga mig in gör jag mig skyldig till kulturell appropriering. Försöker någon i sin identitespolitiskt dikterade grupp tränga sig ut, gör denna sig skyldig till någon sorts förräderi.

Det är en hel rad problem, hävdar jag, som uppstår här. Exempelvis problemet med representativitet. Ett annat har att göra med, att varje individ trots allt är unik , åtminstone på något sätt. Och att alla människor åtminstone har något gemensamt. Ett tredje har att göra med det enkla faktum, att vi alla ingår i ett större samhälle. Hur går identitetspolitiken ihop med demokratin? Hur går den ihop med ett i alla fall nödtorftigt behov av ömsesidighet? Nej, identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst.

Detta leder bland annat över till intersektionaliteten. Vad går denna ut på?

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan olika system av förtryck, dominans, eller diskriminering i skärningspunkterna mellan olika typer av över- och underordningar. Men perspektivet koncentrerar sig inte enbart på samspelet mellan ordningarna, utan även på enskilda exkluderade identiteter, exempelvis ras, kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsvariationer och religion.

Som perspektiv att utgå ifrån ser jag detta som mycket intressant. Men i praktiken förefaller mig här ingå flera olika motsägelser och minst sagt diffusa försanthållanden. Exempelvis framstår idén om ”exkluderade identiteter” stå i ett motsatsförhållande till idén om sammanflätade maktordningar. Vidare tenderar individen att försvinna i sin specifika underordning, som till exempel kvinna eller medlem av en underklass. Dessutom förbises ofta att den i samhället nödvändiga kompromissen försvinner, liksom representativiteten (alla kvinnor tillhör inte arbetarklassen).

Ytterligare en komplikation, som dock är utomordentligt intressant, följer direkt ur detta resonemang: hur skall vi fatta förekomsten av identiteter som exempelvis svart överklass och vit underklass, eller heterosexuell kvinna och homosexuell man?

I ljuset av bland annat ett upprop vid Sveriges radio kan man med fog, hävdar jag, därför ställa indiskreta frågor om representativitet, partikularism och generalism och så vidare. Hur förhåller sig förresten ”feminismen” till fenomen som transsexualitet och ”fluid gender”? I synnerhet med tanke på att intersektionalitetsstudierna idag är särskilt vanliga verktyg inom genusvetenskap och feministisk teoribildning?

Jag är både förundrad och tveksam. Och jag tror alltså, att en oproblematiserad intersektionalitet, i likhet med en oproblematiserad identitetspolitik, är farlig i vårt gemensamma samhälle och liv.

Men stryk begreppet ras, då!

Men hur var det då, egentligen, med min identitet? Och rasifieringen? För att börja med det sistnämnda: oavsett vad som på sina håll sägs, exempelvis inom FN, har rasifiering inget (eller sällan) något med ras att göra. Det har för övrigt inte ens begreppet ”ras”. Är inte det konstigt? Vad det hela tycks handla om är snarast stereotypa föreställningar om grupper på fördomsfull grund.

Som ”svarta” ses sålunda både reellt svarta afrikaner och ljushyllta araber. Men stryk begreppet ras, då! Men motarbeta naturligtvis fördomsfulla och diskriminerande stereotyper, som givetvis finns. Håll dock samtidigt i minnet, att varje sådan stereotyp inkluderar gruppen i allmän mening – ej alls alla dess gruppmedlemmar i all sin unicitet. Med detta sagt: visst kan olika underordningar förstärka vararandra, som olika överordningar kan förstärka varandra. Samtidigt kan komplex av underordningar och överordningar istället leda till försvagningar eller relativiseringar av gruppens utsatthet.

Så detta om min egen identitet. Ja, jag är 69 år gammal, och därför i riskzonen för ”ålderism”. Jag är etnisk svensk och inte etnisk ugandier; jag är heterosexuell och ”vit” och inte homosexuell och ”svart”. Likafullt. Även om jag upplevt en form av uthärdlig ålderism (jag får exempelvis inte tycka att unga kvinnor är snygga) har jag sällan några problem av den art som många andra har.

Det viktigaste för mig är emellertid mina individuella egenskaper (på gott och ont) som givetvis är intrasslade i och beroende av såväl mina primärgrupper som mina sekundärgrupper och samhället i stort. För min del har detta inneburit ett mer än fyra decennier långt engagemang mot kvinnoförtryck, arbete med psykiskt och socialt utsatta för stadsmissionens och psykiatrins räkning, aktiviteter i fredsrörelsen och återkommande medverkan i demonstrationer mot etnofobier av olika slag.

Men som sagt. Utan en ihållande problematisering av identitetspolitiken och dess intersektionella flankstöd hyser jag oro för att parallellsamhället kommer att förgrenas och fördjupas.

The post Helgessän: Identitetspolitiken fördjupar parallellsamhället first appeared on Opulens.

UTAN RÖK. “Att på de grunderna så lättvindigt avfärda ett vittnesmål om rasism, sexism och klassförtryck, skvallrar mer om de privilegier Lena Mellin själv åtnjuter som en av Sveriges mäktigaste mediepersoner”, skriver Daniel S Ogalde.

”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra” är ett citat som emellanåt återfinns i den feministiska retoriken. Ett citat som brukar tillskrivas den förre detta amerikanska utrikesministern Madeleine Albright under ett av Hillary Clintons alla valmöten. Även om syftet då var att sätta en kvinna på USA:s presidentpost har de bevingade orden fått en mångbottnad betydelse genom åren. Att belysa den solidaritet som är så välbehövlig inte bara mellan olika rättighetskamper utan också mellan de individer som genomgått liknande svårigheter. Även att olika sorters förtryck kan drabba alla på flera sätt, inte minst kvinnor.

Det är också därför Lena Mellins analys i Aftonbladet av den uppseendeväckande intervjun med Meghan Markle och prins Harry, ter sig så märkligt banal. Hon skriver ”Paret Harry och Meghan är visserligen redan ett varumärke. Men inget är för evigt och var det kanske för att skapa nytt intresse för dem som intervjun genomfördes?”. Som både journalist och kommunikationsstrateg kan jag visserligen dela hennes skepsis till en så vältajmad utsaga inte minst i relation till den emellanåt hätska mångfaldsdebatt som just nu förs. Men att på de grunderna så lättvindigt avfärda ett vittnesmål om rasism, sexism och klassförtryck, skvallrar mer om de privilegier Lena Mellin själv åtnjuter som en av Sveriges mäktigaste mediepersoner i en mångt och mycket homogen bransch. Bekväma bubblor som tenderar att förblinda även den bäste av oss när det mest relevanta torde vara att se sig själv i spegeln.

Inte minst är detta ett av de återkommande ”argumenten” man så ofta ställs inför när man vågar påpeka ett problem. Att kölhalas av tabloider, höra rasistiska kommentarer om sitt ofödda barn och tampas med mental ohälsa är något som man ska tåla som miljonärskändis, jag menar ,”tänk på barnen i Afrika”. Att jämföra lidanden är inte bara att sätta offer mot offer utan också en tankevurpa som effektivt sätter stopp för någon som helst utveckling. ”Utan att förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar skulle jag ändå vilja hävda att det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet under sina 1,5 år som gifta och fullvärdiga medlemmar i det”, skriver Lena Mellin på bästa spaltplats. Själv kan jag inte annat än undra vad som hänt om den svenska kvinnorörelsen gett vika för argument som dessa.

Och detta är nog det närmsta Mellin och många andra kommer till en mer insiktsfull för att inte säga intersektionell analys av ett djupt rotat problem. Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som belyser hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan etnicitet, kön, klass, ålder och en rad andra faktorer. I sin bästa tillämpning kan det bli ett verktyg som tydliggör den där dolda diskrimineringen medan det i sin värsta blir ett sätt att relativisera just den samma. För att exemplifiera med något som för Mellin borde vara viktigt, så är det vissa som inte känner till att den allmänna rösträtten, det vill säga allas rätt att rösta, inte var ett juridiskt faktum förrän 1989 då det slutade vara möjligt att omyndigförklara medborgare. För medan vi firar 1921 som året då Sverige uppnådde kvinnlig och därmed allmän rösträtt, saknade många den rättigheten om de försatts i konkurs eller blivit omhändertagna av fattigvården. Med andra ord en fortsatt diskriminering av bland annat kvinnor utifrån klass och funktionsvariation. Så hur hänger det här ihop med en en rik hertiginna?

Jo, fallet med Meghan och Harry handlar inte om att smeka överprivilegierade människors egon, det handlar om att se röken. Att det finns rasistisk, sexistisk och klassförtryckande röta inom de flesta institutioner, i synnerhet så ålderdomliga som kungahusen, är kanske ingen nyhet men när till och med kända och rika individer drabbas är det svårt att blunda för röken. Och utan rök ingen eld. Vad händer då med de som inte har dessa privilegier, dessa miljoner eller dessa titlar att gömma sig bakom? De som aldrig får komma till tals framför TV-kamerorna. De som befinner sig mitt bland flammorna. Med tanke på Mellins oro för dessa miljarder vill jag påstå att det är något som åligger henne att inte bara ta reda på.

The post Det speciella helvetet first appeared on Opulens.