ERFARENHETER. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del tre  handlar om förvaltandet av de specifika erfarenheterna. Del 1 hittar du här och Del 2 finns här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken sa mig att det inte är så enkelt som att vi måste förhålla oss till dualiteter: sekterism (som instängdhet) — utopi (som delaktighet i världen) känslor av utanförskap — gemenskap, skam — lojalitet, eller som i mitt eget fall normalitet — annorlundaskap. Den sektliknande storfamiljen kunde mycket väl också vara visionär, och sjuttiotalets sexuella frigörelse skedde ofta på patriarkatets villkor.

Och den naiva idealism som många menar karakteriserar tiden, och som Kerstin Weman Thornell i sin roman På Hinsidan Tobishult tillskriver Karnas föräldrar, står den verkligen i motsättning till den konventionella, parlamentariska politiken? Under sjuttiotalet drevs nya lagar igenom som har haft stor inverkan på jämställdheten och jämlikheten i Sverige. De som försökte leva enligt icke-kapitalistiska normer hade inte den ekonomiska makten, men lyckades ändå påverka mycket. Det som kan tyckas naivt var snarare visionärt och slagkraftigt. Tanken om att det var möjligt att förändra, lyckades verkligen förändra mycket till det bättre.

Weman Thornells roman  är intressant genom att den även har en parallellberättelse om Karna som vuxen vilket ger oss en bild av hur ett ”revolutionens barn” blir som vuxen. Till exempel tänker Karna som mamma att hon vill få med sig barnen att ”uppleva den riktiga naturen, den som doftar” även om det tar emot, för både barn och vuxna. Hon tar med sig barnen till en antikaffär för att de ska få se på ”saker från förr”. Hon har ett helt system för att bedöma vilka leksaksvapen som är mest eller minst skadliga för barnen. Hon tänker att: ”En god förälder är en vuxen person som för med sig det goda och sanna i livet.” Tankar som jag kan känna igen: allt som man tillverkar själv, som inte kostar något, som har en grund i naturen eller naturmaterial är bättre och har högre status än till exempel mode, digitala företeelser eller syntetiska och artificiella föremål. Karna ifrågasätter dock sin inställning och inser att man likt barnen kan tycka att ett stup vid havet är som ”Minecraft” och ändå vara njutbart. På så sätt omfamnar hon, utan att resignera, båda inställningarna. Jag tror dock att vi fortfarande alltid bär med oss värderingar om världen som genuin, fysisk och levande och därmed något att vara värna om. Kanske tänker vi också mer på miljön och resursslöseri än de som växte upp i konventionella familjer eller med den slit- och slängmentalitet som också grundlades under samma tid.

Konstnärernas verk vittnar också om en gränslöshet, som inte enbart handlar om att inte veta var ”verkligheten börjar och kulisserna slutar” som jag skrev i min novell. Eller att inte veta vad som är viktigt, när det är nog. Gränslösheten handlar också om att allt är möjligt, det är bara att sätta igång! Du behöver inte samhällets godkännande, någon examen eller fast tjänst, utan du kan ta dig fram på ”lösa boliner”, genomföra storslagna projekt, bryta upp — flera gånger — utan att snegla på vad man ”måste” eller borde. Kanske blev vi också så kallat duktiga som motpol till att vårt liv präglats av en laissez faire-mentalitet, men vi besitter också en kreativ driftigtighet och vetskapen att vi inte måste ingå i något ekorrhjul utan kan skapa oss vårt eget liv, på våra egna villkor.

Som en negativ konsekvens av gränslösheten har jag dock själv upplevt ett slags total relativism. Att allt — eller inget — är giltigt, och en acceptans för att saker och ting kan vara på precis (nästan) vilket sätt som helst, beträffande allt från relationer och sex till ideologier. En annan konsekvens att vara både med och utanför kan vara problem med tillhörighet. Var i samhället hör man hemma? Om man inte lyckas skapa en familj, var har man då sin tillhörighet? Vilken klass tillhör man? Att stå på arbetarklassens sida lärde vi oss, men vi är ju inte arbetare. Själv kände jag tillhörighet först när jag hittade litteraturen. Då hittade jag hem till författarna, ”artisterna”, kulturarbetarklassen, om det nu finns någon sådan.

Naturligtvis finns det lika många berättelser om denna tid och denna sorts uppväxt som det finns personer som upplevt den. Varje människas erfarenhet och upplevelse är unik med hänsyn till personlighet, omständigheter och förmåga att hantera dessa. Därför kan man inte heller svara med exakthet på frågan vad det innebär att ha vuxit upp som ett ”revolutionens barn”. Inte heller om vi är mer eller mindre lurade än andra. Klart är dock att vi har unika erfarenheter av en annanhet, en dubbelhet, som inrymmer både egna och gemensamma upplevelser och förutsättningar. Kanske är det också oundvikligt att vi som vuxit upp så här, vid någon viss tidpunkt måste göra uppror mot vår bakgrund för att hitta vår egen identitet, eller gå i terapi. Däremot tror jag inte det är fruktbart att hela livet hävda att ”Vilse i pannkakan förstörde min barndom”.

Jag tror att utställningen The Children of the Children of the Revolution, liksom författaren Kerstin Weman Thornell, är något viktigt på spåret i att det inte måste handla om antingen eller. Grundlurad eller genomskådande. Utanför eller delaktig. Det handlar inte antingen om en uppgörelse, en romantisering eller ett avståndstagande. Det handlar om att kunna omfatta flera aspekter av erfarenheter samtidigt. Och att se dessa erfarenheter som en dynamisk position — som en bro — som möjliggör förflyttning mellan den normerande, konventionella världen och den undersökande, gränslösa — idealistiska — som till exempel konsten är. Och att själva utövandet och skapandet av konst eller litteratur kan vara att befinna sig i denna position, att ägna sig åt något som belyser, gestaltar och samtidigt vara djupt mänsklig som agerande. En kontinuerligt pågående utblick och insikt.

The post Revolutionens barn — Del 3 first appeared on Opulens.

ALTERNATIV UPPVÄXT. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del två handlar bland annat om gränslösa vuxna och hur deras beteende påverkat deras barn. Del 1 hittas här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De konstnärer som deltog i utställningen Children of the Children of the Revolution Signe Johannessen, Joanna Lombard, Ylva Snöfrid, Lina Selander och Nikolina Ställborn skiljer sig mycket åt i sina uttryck men förenas, med mig, just i att ”vara barn till idealister, uppvuxna i ’alternativa’ miljöer inom vänsterrörelsen inom den så kallade gröna vågen. De är barn till en generation som ville skapa ett annat sätt att leva”, menade curatorn Jonatan Habib Engqvist i utställningskatalogen.

I utställningen bearbetar konstnärerna erfarenheten av att de som vuxna barn, och kanske numera själv föräldrar, både är utanför och del av samhället, det som Engqvist benämner ”det dubbla begäret”. Själv blev jag berörd av att möta, om än bara i konstens uttryck, andra med liknande erfarenheter som jag. Det gav en känsla av identitet och tillhörighet som jag knappast har upplevt tidigare. Många verk skildrade sådant jag kände igen, men tog också upplevelserna – och frågeställningar – vidare.

Joanna Lombard växte upp i kollektivet Ljusbacken som kännetecknades av radikala livsstilsexperiment med fri kärlek, nedbrytande av kärnfamiljen och privat ägande. I hennes videoverk, Orbital Re-Enactment, kladdar vuxna med färg, och leker allt mer sexuella lekar, medan barnen betraktar vid sidan av, som fria individer att ta eget ansvar. Förutom att verket handlar om förtryck kontra frivillighet i en gruppgemenskap, sätter det också fingret på föräldrars ansvar gentemot barn, och frågar när man som vuxen skadar barn genom sitt eget utlevande och sina egna behov. Idag ser synen på föräldraansvar mycket annorlunda ut än i de normbrytande familjerna på sjuttiotalet. Kanske kan man ifrågasätta vår tids curlingföräldrar på samma grunder som de som inte alls förstod barns utsatthet? Och är den ”välfungerande”, isolerade-isolerande kärnfamiljen enbart av godo i samhället och för individen?

De uppväxtmiljöer som kännetecknades av alternativa familjebildningar fick naturligtvis konsekvenser för barnen som vuxna. Själv förstod jag aldrig egenvärdet i ett fast förhållande och en familj. Om någon var kär i mig, så var det väl jag — kärleksrelationen – som gällde? Då var det väl bara att bryta upp från fru och barn för att vara med mig!? Och när jag skilde mig tänkte jag att det kunde fungera att lämna mina små barn till deras pappa, för så hade min mamma gjort. Jag kunde inte inse min egen betydelse, alltså inte barnens behov av mig. För en pappa var väl lika bra som en mamma, trots att han aldrig hade bytt en blöja på dem? Ett slags stumhet för barns behov men som också har hindrat mig att bli en övervakande och ängslig hönsmamma.

En annan av konstnärerna som ställde ut på Färgfabriken, Ylva Snöfrid, gör bland annat stora målade verk och hennes konst präglas av referenser till tidigare konst och myter, liksom av illusioner och spegeleffekter och ett slags magisk realism. De illusoriska och sagobetonade tendenserna liksom den mer idealistiska, efemära hållningen till konstvärlden menar jag har starka rötter i den tidsepok vi talar om. Vi som växte upp i en konstnärligt eller idealistiskt sinnad familj fick ofta stort spelrum för fantasi och magiskt tänkande. Kanske både för att barnets tankevärld togs på allvar av de vuxna, och som en egen fristad i det som kunde vara föränderligt och flytande, eller till och med som flykt från misär och ensamhet.

Signe Johanssens deltog med verket Protector som består av ett utspänt hästskinn på en aluminiumram och verken Bloodlines 1 och Bloodlines 2 vilka hör ihop med Protector och består av roscharch-tryck med blod från hästen. Att konstnären använder ett riktigt djur och riktigt blod återger den fysiska påtagligheten i den miljö som även Signe Johanssen växte upp i. Idealen, visionerna, och för den delen utopierna var abstrakta och tillhörde de vuxnas värld medan det för barnet kunde handla om konkreta vardagsmödor med kalla hus, brist på rena kläder – att överhuvudtaget inte ha fått den fysiska omsorg barn behöver. Kanske den största närheten fanns i kontakten med hästen. Manen att fläta, pälsen att rykta, värmen, doften av häst.

I min uppväxtmiljö fanns också många djur, och just hästintresset blev en viktig ventil för mig, något som var ”mitt eget”. Och jag minns också att den enda som uttryckte glädje över att se mig var min häst som gnäggade när jag kom för att ge den mat. Många av gröna vågens familjer försökte ju återskapa en småskalig miljö där djuren spelade roll för överlevnaden. Idag är det inte många barn som behöver konfrontera dessa omständigheter, köttet tillverkas helt industriellt och många av vår tids ”alternativa familjer” väljer dessutom att helt avstå från kött.

Novellen jag själv bidrog med, i utställningskatalogen, kallar jag Kulisser. När novellens tonåriga Anja var liten upplevde hon världen som kulisser i fjärran, där allt var tydligt uppmålat för att hon skulle förstå hur allting fungerade. En enkel världsbild att ta till som liten men som kanske borde blivit motsagd när hon blev äldre. Istället kommer Silje från ett behandlingshem för att bo hos familjen. Silje gillar att ”ge människor en tripp” och Anja knyter an till henne som någon både inom och utom familjen, och känner igen sig i hennes syn på världen som en teater. Titeln antyder också att de miljöer som denna text handlar om kunde fungera som ett slags kulisser. Under politiska, ideologiska och idealistiska förtecken – och kanske i god tro – försökte man leva på alternativa sätt där mer eller mindre dysfunktionella beteenden lätt kunde inordnas. I min roman Här slutar allmän väg förgriper sig pappan på sin femtonåriga dotter Trine, allt med samtida litteraturs goda minne. I Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult, misshandlar pappan flickans mamma, bakom den stängda sovrumsdörren. Liknande erfarenheter, kanske också av missbruk, har många av oss som växte upp i dessa alternativa familjer.

The post Revolutionens barn — Del 2 first appeared on Opulens.

ANNORLUNDA BARNDOM. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Det är en fascinerande djupdykning i en svunnen värld. Följ med!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“You won’t fool the children of the revolution” sjöng Marc Bolan 1972. Men hur är det egentligen? Är vi som växte upp i så kallade alternativa hem grundlurade av våra föräldrars och tidens ”naiva idealism” eller är vi tvärtom bättre rustade i världen på grund av de ideal och den fria uppfostran vi fick med oss hemifrån.

När denna heta sommar, som betecknar femtio år efter den mytiska sommaren -68, pressar fram sina sista skälvande sensommarstrålar, känns det både intressant och relevant att fråga sig vad det egentligen blev av oss ”revolutionens barn och barnbarn”. Redan när jag skrev romanen Här slutar allmän väg (utkom 2016 på Bokförlaget Mormor) funderade jag mycket över vad det innebär att ha vuxit upp under de omständigheter jag gjorde. Efter att ha läst romanen På hinsidan Tobishult av Kerstin Weman Thornell (utkom 2013 på Miders Förlag) och i sommar sett utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken i Stockholm där jag även själv deltog med en novell i utställningskatalogen) förstod jag att jag inte var ensam om mina upplevelser vilket öppnade upp för ytterligare funderingar.

Själv är jag född 1960 och av sommaren -68 minns jag mest mordet på Robert F Kennedy som jag med värkande hjärta läste om i de sorgkantade kvällstidningssidorna. Min far var konstnär, hade brutit med sin borgerliga familj i Danmark för att bosätta sig i Sverige och utöva sin konst, leva med minsta möjliga konsumism och största möjliga samklang med naturen. Min mor fastnade i en av de starka rörelser som fångade upp många sökande själar under sextiotalet — scientologin — och lämnade familjen när jag var fem år. Vi bodde i en liten by i Småland, och min uppväxt och tonårstid präglades av 70-talets strömningar.

Den som har sett filmen Tillsammans av Lukas Moodysson kan få en känsla av vad det handlar om att växa upp i en alternativ miljö med vuxna som ofta beter sig ansvarslöst medan barnen blir lämnade därhän. Själv har jag liknande upplevelser inpå bara skinnet. Det var skapande dramatikkurser i ”utställningsrummet”, resor in till stan och demonstrationer mot och för det ena och det andra, ”Rädda badhuset”-aktioner, alternativt julfirande, odlarföreningsmöten, biodynamisk odling i trädgården, försök att starta kollektiv och allaktivitetshus. Hemmet myllrade av mina syskon och halvsyskon, ”barnflickor” av båda könen, sommarbarn från Stockholm, unga kvinnor från behandlingshem på familjehemsplacering, övergivna djur som fick bo hos oss samt kvinnliga vänner som stängde in sig med min far för att ha gruppsex med honom och hans flickvänner. Den fria uppfostran min far gjorde till ideal betydde vi barn skulle ta ansvar för både oss själva och djuren och hushållsarbetet. Alltmedan de vuxna skulle förverkliga och frigöra sig, kanske som protest mot sin egen uppfostran, vilket också innebar en hel värld därute att vara solidarisk med.

I min roman försöker jag gestalta vad det innebär att vara tonåring – och flicka – i denna miljö, att försöka bryta sig loss, hitta sina egna vägar när puberteten rusar i blodet, när en sorts värderingar råder hemma, en helt annan sorts utanför – ett utanför som oftast betydde traditionell landsbygd. Det som i hög grad blir en konflikt mellan skam och lojalitet. Skammen att komma från en annorlunda familj, och lojaliteten med den familj som trots allt är ens närmaste. I min huvudpersons fall, (den femtonåriga Trine) förstärks skammen av hennes pappas gränsöverskridande sexualitet, som hon också känner sig delaktig i, medan hon utanför hemmet möter en misogyn och oerhört stereotyp inställningen till sex och kvinnor.

I Trines fall leder det till en stor förvirring, och en oförmåga att sätta gränser för sig själv. Hon blir ett lätt offer för landsbygdens alla frestelser i form av killar, stora bilar och alkohol. Nog behövdes starka uttryck för att göra revolt mot en redan färgstark hemmiljö.

Det finns inte så många romaner på detta tema, men Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult skildrar inträngande och lyhört hur nioåriga Karna som växer upp i en idealistisk grönavågenfamilj i en liten by på skånska landsbygden upplever och lär sig leva med det annorlundaskap detta innebär. Berättelsen skildrar hur de värderingar, den självbild och världsbild – ja, den identitet man har med sig hemifrån (lojaliteten) alltid krockar med världen utanför i form av oförståelse och hån eller utfrysning. Och därifrån till olika strategier för att klara av eller undkomma problemet.

Bokens Karna blir rättmätigt arg när hon blir förnedrad och mobbad men mamman lär henne att med andningsövningar och solhälsningen andas bort ilskan. Istället blir Karna vaksam, anpassningsbar och i viss mån kuvad. Ett slags dubbelliv eftersom hon till sina föräldrars förtret också älskade ”ordningsreglerna, skrivövningarna, guldstjärnorna” i skolan.

Även Trine i min roman lär sig anpassningens konst. Att vara uppmärksam på vad som gäller, att inte sticka ut: bara att ha en palestinasjal på sig kan reta upp skolkamraterna. Hon lär sig också att det som försiggår bakom hemmets väggar är skamfullt och ska döljas så mycket som möjligt. Barnen i sådana här familjer blir skambärare, och får överhuvudtaget bära mycket av de vuxnas liv och agerande.

Karnas ilska ligger dock och pyr och får till sist utlopp i ett grymt våldsdåd när hon är vuxen, vilket inte är att att förvånas över. Att navigera mellan olika världar ger också förmåga till överblick och att se saker ur olika perspektiv, en anpassningsbarhet i positiv mening. Även om jag själv långt upp i vuxen ålder var upptagen av vad som var normalt, och att försöka bli ”normal” har denna anpassningsbarhet hjälpt mig att kunna ingå i och känna mig hemma i olika slags miljöer, att se till människors personlighet mer än till gruppering. Jag har lätt att förhålla mig till olika koder och normer, och att snabbt förstå regler, instruktioner och vad som behöver göras, vilket i sin tur har gjort mig eftertraktad på arbetsmarknaden.

Att navigera mellan hemmet och världen utanför, att navigera mellan skam och lojalitet, att försöka få den svårlösta ekvationen med gemenskap och utanförskap att gå ihop blev vardag för barn i alternativa familjer, ”revolutionens barn och barnbarn.” Kanske blev det (som för Karna) att enda riktiga vännerna var lammen därhemma, och bland människorna (Trine) den som ingen annan ville umgås med. Samtidigt gav familjen och tillhörigheten till diverse ”rörelser” också gemenskap.

Överhuvudtaget hamnar man ofta i dikotomier när man försöker analysera detta fenomen, när man försöker få fatt på vad som blev av oss, på vilket sätt vi påverkades av att växa upp under dessa omständigheter. Är vi då förda bakom ljuset eller lärde vi oss att genomskåda världen?

The post Revolutionens barn — Del 1 first appeared on Opulens.