Dela:

Bläddra per

Revolutionens barn — Del 2

Bildbearbetning: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

ALTERNATIV UPPVÄXT. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del två handlar bland annat om gränslösa vuxna och hur deras beteende påverkat deras barn. Del 1 hittas här.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

De konstnärer som deltog i utställningen Children of the Children of the Revolution Signe Johannessen, Joanna Lombard, Ylva Snöfrid, Lina Selander och Nikolina Ställborn skiljer sig mycket åt i sina uttryck men förenas, med mig, just i att ”vara barn till idealister, uppvuxna i ’alternativa’ miljöer inom vänsterrörelsen inom den så kallade gröna vågen. De är barn till en generation som ville skapa ett annat sätt att leva”, menade curatorn Jonatan Habib Engqvist i utställningskatalogen.

I utställningen bearbetar konstnärerna erfarenheten av att de som vuxna barn, och kanske numera själv föräldrar, både är utanför och del av samhället, det som Engqvist benämner ”det dubbla begäret”. Själv blev jag berörd av att möta, om än bara i konstens uttryck, andra med liknande erfarenheter som jag. Det gav en känsla av identitet och tillhörighet som jag knappast har upplevt tidigare. Många verk skildrade sådant jag kände igen, men tog också upplevelserna – och frågeställningar – vidare.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

Joanna Lombard växte upp i kollektivet Ljusbacken som kännetecknades av radikala livsstilsexperiment med fri kärlek, nedbrytande av kärnfamiljen och privat ägande. I hennes videoverk, Orbital Re-Enactment, kladdar vuxna med färg, och leker allt mer sexuella lekar, medan barnen betraktar vid sidan av, som fria individer att ta eget ansvar. Förutom att verket handlar om förtryck kontra frivillighet i en gruppgemenskap, sätter det också fingret på föräldrars ansvar gentemot barn, och frågar när man som vuxen skadar barn genom sitt eget utlevande och sina egna behov. Idag ser synen på föräldraansvar mycket annorlunda ut än i de normbrytande familjerna på sjuttiotalet. Kanske kan man ifrågasätta vår tids curlingföräldrar på samma grunder som de som inte alls förstod barns utsatthet? Och är den ”välfungerande”, isolerade-isolerande kärnfamiljen enbart av godo i samhället och för individen?

De uppväxtmiljöer som kännetecknades av alternativa familjebildningar fick naturligtvis konsekvenser för barnen som vuxna. Själv förstod jag aldrig egenvärdet i ett fast förhållande och en familj. Om någon var kär i mig, så var det väl jag — kärleksrelationen – som gällde? Då var det väl bara att bryta upp från fru och barn för att vara med mig!? Och när jag skilde mig tänkte jag att det kunde fungera att lämna mina små barn till deras pappa, för så hade min mamma gjort. Jag kunde inte inse min egen betydelse, alltså inte barnens behov av mig. För en pappa var väl lika bra som en mamma, trots att han aldrig hade bytt en blöja på dem? Ett slags stumhet för barns behov men som också har hindrat mig att bli en övervakande och ängslig hönsmamma.

En annan av konstnärerna som ställde ut på Färgfabriken, Ylva Snöfrid, gör bland annat stora målade verk och hennes konst präglas av referenser till tidigare konst och myter, liksom av illusioner och spegeleffekter och ett slags magisk realism. De illusoriska och sagobetonade tendenserna liksom den mer idealistiska, efemära hållningen till konstvärlden menar jag har starka rötter i den tidsepok vi talar om. Vi som växte upp i en konstnärligt eller idealistiskt sinnad familj fick ofta stort spelrum för fantasi och magiskt tänkande. Kanske både för att barnets tankevärld togs på allvar av de vuxna, och som en egen fristad i det som kunde vara föränderligt och flytande, eller till och med som flykt från misär och ensamhet.

Signe Johanssens deltog med verket Protector som består av ett utspänt hästskinn på en aluminiumram och verken Bloodlines 1 och Bloodlines 2 vilka hör ihop med Protector och består av roscharch-tryck med blod från hästen. Att konstnären använder ett riktigt djur och riktigt blod återger den fysiska påtagligheten i den miljö som även Signe Johanssen växte upp i. Idealen, visionerna, och för den delen utopierna var abstrakta och tillhörde de vuxnas värld medan det för barnet kunde handla om konkreta vardagsmödor med kalla hus, brist på rena kläder – att överhuvudtaget inte ha fått den fysiska omsorg barn behöver. Kanske den största närheten fanns i kontakten med hästen. Manen att fläta, pälsen att rykta, värmen, doften av häst.

I min uppväxtmiljö fanns också många djur, och just hästintresset blev en viktig ventil för mig, något som var ”mitt eget”. Och jag minns också att den enda som uttryckte glädje över att se mig var min häst som gnäggade när jag kom för att ge den mat. Många av gröna vågens familjer försökte ju återskapa en småskalig miljö där djuren spelade roll för överlevnaden. Idag är det inte många barn som behöver konfrontera dessa omständigheter, köttet tillverkas helt industriellt och många av vår tids ”alternativa familjer” väljer dessutom att helt avstå från kött.

Novellen jag själv bidrog med, i utställningskatalogen, kallar jag Kulisser. När novellens tonåriga Anja var liten upplevde hon världen som kulisser i fjärran, där allt var tydligt uppmålat för att hon skulle förstå hur allting fungerade. En enkel världsbild att ta till som liten men som kanske borde blivit motsagd när hon blev äldre. Istället kommer Silje från ett behandlingshem för att bo hos familjen. Silje gillar att ”ge människor en tripp” och Anja knyter an till henne som någon både inom och utom familjen, och känner igen sig i hennes syn på världen som en teater. Titeln antyder också att de miljöer som denna text handlar om kunde fungera som ett slags kulisser. Under politiska, ideologiska och idealistiska förtecken – och kanske i god tro – försökte man leva på alternativa sätt där mer eller mindre dysfunktionella beteenden lätt kunde inordnas. I min roman Här slutar allmän väg förgriper sig pappan på sin femtonåriga dotter Trine, allt med samtida litteraturs goda minne. I Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult, misshandlar pappan flickans mamma, bakom den stängda sovrumsdörren. Liknande erfarenheter, kanske också av missbruk, har många av oss som växte upp i dessa alternativa familjer.

IDA ANDERSEN

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS