EROTISKT. Alan Crozier skriver om den erotiska laddning en hästdroska kunde ha en gång i tiden. Det finns dessutom en koppling till taxichaufförernas skyddshelgon och förstås till litteraturhistorien, Gustave Flaubert inte minst.

I december 1856 kunde franska läsare slå upp Revue de Paris för att se hur det gick för Madame Bovary i den tredje och sista delen av Gustave Flauberts romanföljetong om Emma, olyckligt gift med Charles Bovary. I förra avsnittet hade makarna Bovary, på besök i Rouen, åter träffat Léon Dupuis, som tidigare varit skrivarebiträde hos notarien i deras lilla köping. Då hade Léon och Emma fattat tycke för varandra, men det blev ingen affär. Nu, flera år senare, är Léon mindre blyg och Emma har hämtat sig från det abrupta slutet på en lång utomäktenskaplig romans med godsägaren Rodolphe. Man kan ana vad som väntar.

Léon och Emma stämmer träff i katedralen. Emma anländer sent och till Léons förtret accepterar hon kyrkvaktmästarens erbjudande om en guidning i helgedomen. Den otålige Léon avbryter rundvisningen och kallar på en droska. Emma undrar om det inte är opassande, men Léon lugnar henne med en försäkran om att så gör man i Paris. Kusken undrar vart de ska. ”Vart ni vill”, svarar Léon.

Så slutar kapitlet, med en fotnot som meddelar att redaktionen har känt sig tvungen att stryka en olämplig passage. Flaubert åtalades ändå för oanständighet, trots tidskriftens försiktighet och ett visst mått av självcensur från författarens sida. Sedlighetsåtalet leddes av Ernest Pinard, som fem månader senare drev en liknande process mot Charles Baudelaires Les fleurs du mal. Medan Baudelaire blev fälld och dömd till böter för sex av dikterna, försvarades Flaubert skickligt och fram­gångs­rikt av Antoine Sénard, När författaren frikändes kunde romanen tryckas i sin helhet år 1857 och nyfikna läsare fick äntligen ta del av droskfärden. Men Flaubert nämner inte med ett ord det som sker inuti vagnen. I stället får vi en beskrivning av rutten som droskan följer under den långa turen. Var gång kusken föreslår ett uppehåll hörs en arg röst inifrån: “Kör vidare!” Stadsborna glor häpet på denna vagn med fördragna gardiner, som oupphörligt dyker upp än här än där under fem timmar, ”igenmurad som en grav och guppande som ett skepp i sjögång” (i Ernst Lundquists översättning).

Vi har en samtida beskrivning av droskorna i Rouen. Under tiden då Flaubert arbetade på romanen reste den engelske kyrkoherden George M. Musgrave i trakten och skildrade sina upplevelser 1855 i boken A ramble through Normandy. På besök i Rouen noterade han att droskorna, om än välbyggda och prydliga, var ”de mest tillplattade fordon i sin art man kan finna i hela Europa”. Han kunde med lätthet lägga armen över taket på en sådan ”dumpy” vagn när han stod intill den. Musgrave ursäktar att han glömde att fråga vad dessa droskor kallades, men han måste ha anat att benämningen hade ett religiöst ursprung, ty han beklagar den rådande praxis i Frankrike, alltsedan revolutionen, att ge heliga namn åt profana föremål.

I sin njutbara bok Flauberts papegoja lämnar Julian Barnes ett ödmjukt bidrag till den vetenskapliga forskningen då han utgår från Musgraves reseskildring och konstaterar att ”den berömda förförelsen bör ha ägt rum under än mer obekväma och instängda, och än mindre romantiska, förhållanden än vi tidigare kan ha föreställt oss”.

Åtalet mot Flaubert motiverades av att hans roman ansågs som en förolämpning mot moralen och religionen.

Barnes noterar att Léons tilltag inte är det enda exemplet på hur täckta droskor kunde användas. I Paris brukade Flaubert själv under en tid färdas i en droska med fördragna gardiner, allt för att undvika närmanden från älskarinnan och författarkollegan Louise Colet, kvinnan som ofta utpekas som förebilden för Emma Bovary. Men då var den tillslutna vagnen ett sätt för Flaubert att upprätthålla sitt tillfälliga celibat hellre än att begå äktenskapsbrott. Barnes uppger även, tyvärr utan källhänvisning, att ”I Hamburg, inom ett år efter offentliggörandet av Madame Bovary, kunde man hyra hästdroskor för sexuella ändamål; de blev allom bekanta och kallades för Bovarys.”

Åtalet mot Flaubert motiverades av att hans roman ansågs som en förolämpning mot moralen och religionen. Bland mycket annat upprördes åklagaren Pinard över att Léon och Emma lämnar Guds hus (utan att ha besett den magnifika tornspiran) för att bryta mot sjätte budet och att syndafallet äger rum i droskan: ”La chute a lieu dans le fiacre!”

Där har vi det franska namnet på vagnen, och det kan förhöja ironin att veta att det ytterst kommer från ett irländskt helgon, Fiachra. Detta bekräftar pastor Musgraves iakttagelse. Det vi vet om Fiachra, eller Fiacrius i den latinska formen, kommer från levnadsteckningar som skrevs flera hundra år efter hans död. Sådana helgonliv brukar vara fromma falsarier, men vi har inga andra källor att tillgå.

Fiachra, en trettioårig munk av kunglig börd, ska ha kommit till Frankrike från Irland om­kring 630. I Brie-området bad han biskopen av Meaux om ett stycke jord där han kunde bygga en eremitboning. Han beviljades så mycket mark i Breuil som han kunde staka ut på en dag – ett återkommande sagomotiv. I stället för att gräva gränsdiket med en spade gjorde Fiachra en grund fåra med sin stav. Ytan blev därmed så stor att det fanns plats för en väl tilltagen köksträdgård och en örtagård, ett bönhus och ett härbärge för resenärer. Den helige mannen använde sina växter för att bota alla möjliga sjukdomar. När han helgon­förklarades fick byn som växte upp kring klostret namnet Saint-Fiacre. Hans kult speglas också i flera andra franska orter med samma namn, plus den fiktiva byn Saint-Fiacre, födelseplatsen för Georges Simenons kommissarie Maigret.

Ett värdshus i Paris skyltade med en bild av helgonet och kallades ”hôtel de Saint Fiacre”. Omkring 1640 började ägaren, Nicolas Sauvage, med uthyrning av hästdroskor som fick benäm­ningen fiacre. Så blev Fiachra taxichaufförernas skyddshelgon, förutom att han sedan tidigare varit trädgårdsmästarnas helgon. Han tillbads också av folk med könssjukdomar och andra åkommor i oädla kroppsdelar. Under medeltiden kallades hemor­rojder för ”Sankt Fiacres fikon”. Kardinal Richelieu fanns bland de många plågade som gjorde pilgrimsfärd till helgonets reliker för att avhjälpa ”le mal de Saint Fiacre”. Fiachra har även gett namn åt två laxermedel, dels det franska herbe de Saint-Fiacre, kungsljus, dels det österrikiska Fiakerpulver.

Idén med hyrvagnar spred sig från Paris till andra städer och länder. Berlin fick Fiaker år 1778, men senare kallades dessa vid det ryska namnet Droschke. Wien har kvar sina hästdragna Fiaker, men vagnarna är oftast öppna så att turister kan njuta av sevärdheterna. Förr i tiden var Wiens kuskar kända för att vara diskreta, ty deras täckta droskor kunde användas till samma ändamål som i Flauberts roman. En duktig kusk kunde dessutom underhålla passagerare med roliga historier och sång. I Österrike kom ordet för droskan att betyda även mannen som körde den, eller en kusk i allmänhet. Mozart klagar i ett brev från december 1782: ”för att få bifall måste man skriva saker som är så lättfattliga att en fiacre kan sjunga efter.”

Den stora Fiakerbalen, ett årligt evenemang från 1787, blev ett omtyckt inslag i Wiens sällskapsliv, som lockade nöjeslystna människor ur alla samhällsskikt. Balen förekommer i operor av Joseph Strauss den yngre, och hela andra akten av Richard Strauss opera Arabella (1933) äger rum på Fiakerbalen. År 1936 släpptes den romantiska filmen Fiakerlied (svensk titel När blodet sjuder). Titeln syftar på en populär sång från 1885, tiden då filmen utspelar sig. Med text och musik av Gustav Pick, tillhör Das Fiakerlied de mest berömda Wienerlieder. Refrängen lyder: ”Mei’ Stolz is, i’ bin halt an echt’s Weanakind, / A Fiaker, wie man net alle Tag’ find’t” (Min stolthet är att vara just ett äkta Wienerbarn, / en kusk man inte hittar varje dag). Under nazitiden förbjöds dock sången på grund av kompositörens judiska ursprung.

Där dog paret i det som såg ut som en självmordspakt.

Kronprins Rudolf av Österrike hade en livkusk (Leibfiaker) som blev berömd i samband med Mayerlingskandalen i januari 1889. Om Rudolf var Don Juan så var kusken Josef Bratfisch hans Leporello. Det var Bratfisch som körde kronprinsen och älskarinnan, baronessan Marie Vetsera, till jaktslottet Mayerling utanför Wien. Där dog paret i det som såg ut som en självmordspakt. Händelsen följdes noga av den svenska pressen. Till exempel kunde Söderköpingsposten rapportera:

”Baronessan Vetsera gjorde på måndagsförmiddagen en utfärd med grefvinnan Lorisch, enligt hvad hon sade för att göra några uppköp. Plötsligt bad hon grefvinnan ensam stiga ut och gå in i en butik. Derpå lemnade hon sjelf vagnen på andra sidan och skyndade till ett ställe der hyrkusken Bratfisch väntade på henne. Han körde henne till Maierling. På vägen steg kronprinsen upp i hennes vagn. Han sökte ej på något sätt dölja att han befann sig i baronessans sällskap.”

Tidningen Westerbotten fortsätter:

”Dagen derpå, vistades det unga paret mest på tu man hand. På aftonen lät dock kronprinsen kalla upp Bratfisch till sig och anmodade denne, hvilken i likhet med de flesta Wienerfiakrar när som helst skulle kunna förtjena sitt bröd såsom folksångare eller komisk deklamatör, att förströ honom med de nyaste och bästa bitarne af sin rikhaltiga repertoar. Och Bratfisch sjöng ’das Fiakerlied’ m. fl. populära gatvisor, medan kronprinsen hvisslande skötte ackompagnementet. Klockan var 3 på natten, då fiakern lemnade kronprinsens sängkammare.”

”De nu följande händelserna äro naturligtvis till en viss grad höljda i dunkel. Man vet blott, att då dörren omkring kl. half 8 f. m. bröts upp, kronprinsen och baronessan funnos liggande döda i den förres säng.”

Det kejserliga hovet försökte tysta ner skandalen och livkusken fick en generös summa pengar på villkor att han omedelbart lämnade landet. Josef Bratfisch figurerar i de många filmatiseringar av Mayerlingdramat, tidigast i stumfilmen Leibfiaker Bratfisch från 1925. Den baserades på scener ur en tidigare film som år 1919 förbjöds av den österrikiska censuren.

Samtidigt i Frankrike under 1880-talet hade censuren blivit mindre sträng än när Madame Bovary skrevs. Det innebar att en sång om äktenskapsbrott i en fiacre kunde bli enormt populär. Visan inspirerades av ett tillbud som drabbade en ung man, märkligt nog ännu en advokat vid namn Léon, precis som i Flauberts roman. Denne Léon Fourneau höll på att bli överkörd av en kusk som riktade all sin uppmärksamhet mot ett älskande par i droskan. Under pseudonymen Léon Xanrof skrev han en komisk sång om händelsen. Le Fiacre (1888) blev en stor hit för den legendariska sångerskan Yvette Guilbert. Den kan översättas lite fritt så här:

Droskan

Droskan gick i sakta mak
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Droskan gick i sakta mak,
Hästen fram och kusken bak.

Inifrån kom glädjeskrin
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Inifrån kom glädjeskrin
Bakom en svart rullgardin.

Kvinnorösten skrek: ”René”,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Kvinnorösten skrek: ”René,
Jag får ont av din pincené.”

Herren på trottoaren där,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Herren på trottoaren där
Hörde rösten han höll kär.

”Detta var helt visst min fru”,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
”Detta var helt visst min fru”,
Kasta’ sig som ett jehu,

Halkade på regnblöt sten,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Halkade på regnblöt sten
Hjulen bröt vartenda ben.

Frun ur droskan hoppa’ ner,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Frun ur droskan hoppa’ ner,
”Inte ska vi smussla mer.”

”Se, René, min make slant”,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
”Se, René, min make slant!
Tacka kusken med en slant!”

År 1927 återgav den svenska tidskriften Scenen ett roligt kapitel i Yvette Guilberts memoarer som handlar om sångerskans möte med prinsen av Wales, sedermera kung Edward VII. Vid en fest på Rivieran till prinsens ära kunde han uppfylla sin önskan att höra den berömda chansonetten från Paris. ”Men när hon föredragit ett par sånger, frågade prinsen henne varför hon inte sjöng sina vanliga Montmartrevisor, till exempel ’Le fiacre’ eller något dylikt från Chat Noir. Hon svarade frimodigt, att hon blivit ombedd att hålla sin repertoar inom vissa gränser. Prinsen skrattade högt och frågade sällskapet, om han finge bestämma några visor, och utvalde därefter några av de mest oförfalskade Parischansonerna.”

Yvette Guilberts inspelning av Le fiacre kan avnjutas på Youtube, förutom flera andra tolkningar av sångare som Jean Sablon och Georges Brassens. En instrumentalversion spelades in 1960 av Robert Valentino et son orchestre. Den melodin är bekant för alla svenska tv-tittare. Med tillägg av lite tuppgal och en kvällsgäspning har den ackompanjerat Solfilmen sedan 1963.

Tjugo år efter åtalet mot romanen med den osedliga droskscenen kunde Flaubert glädjas åt en solskenshistoria

Så har syndens droska förvandlats av Sveriges Television till en gullig sol som rör sig i en taktfast lunk. Det är långt ifrån första gången solens färd över himlavalvet har förknippats med ett fordon. En välkänd avbildning av solens vagn, i brons med guldbeläggning på ena sidan av solskivan, hittades i danska Trundholms mosse år 1902; det utsökta konstverket är daterat till äldre bronsåldern. I den grekiska mytologin kördes vagnen av solguden Helios – utom i ett ödesdigert fall då sonen Faethon insisterade på att ta över tömmarna. Den dumdristige ynglingen, oförmögen att tygla hästarna, lät solvagnen komma för nära jorden så att träden fattade eld och marken sveddes. Zeus fick gripa in och dödade kusken med en blixt. I likhet med Fiachra har Faethon givit namn åt ett åkdon. Under 1800-talet fanns det sportiga vagnar som kallades phaeton eller faetong. Snabba och farliga, de speglade Faethons sätt att köra.

Tjugo år efter åtalet mot romanen med den osedliga droskscenen kunde Flaubert glädjas åt en solskenshistoria. Den nämns kort av Julian Barnes i Flauberts papegoja och utförligare i en essä av Nicole Salvaterra i tidskriften Les amis de Flaubert 1959. Författarens ärkefiende Ernest Pinard, advokaten som drivit sedlighetsmålet, avslöjades som upphovsman till några skabrösa verser. Visserligen var Pinards alster inte avsedda för publikation och därmed inget hot mot den offentliga moralen, men de farsartade omständigheterna gjorde inte saken mindre pinsam. Verserna var tillägnade en änka, madame Gras, som tog råd av advokaten i ett arvsmål. För att leverera denna billet-doux nyttjade Pinard en annorlunda form av poste restante. Han lämnade meddelandet i änkans bönpall i Notre-Dame de Paris, där han gick i mässa varje söndag.

Flaubert uttryckte sin heta önskan att ta del av dessa verser. I ett brev till skådespelerskan Edma Roger Des Genettes skriver han i november 1877: ”Ni vet att jag väntar ivrigt på Pinards obsceniteter. Se till, i Guds namn, att jag får denna manna!” Och till samma väninna följande år: ”Historian om Pinard, den obscene författaren, är fullkomligt sann, och jag suktar alltjämt efter hans poesier.”

Tyvärr fick Flaubert aldrig se dessa verser, som inte har bevarats för eftervärlden. Det är möjligt att de aldrig har existerat. Allt kan vara ett påhitt av författarens vänner, som gärna roade sig med dylika skämt. Hursomhelst kunde Gustave Flaubert fortfarande skratta gott år 1879, då han skrev till madame Régnier:

”Och Pinard, min fiende Pinard, upphovsmannen till de obscena kupletter som hittades i madame Gras bönpall. Denne förträfflige monsieur Pinard, som begick nattvarden förra söndagen i Notre-Dame… Fars! Fars!”

The post Helgessän: Sankt Fiacre och syndens droska first appeared on Opulens.

GRÅ NYANSER. Kanske kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter, skriver Erik Cardelús apropå klimatkrisen och världsläget.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det hinner bli november, årets gråaste månad. På en välbesökt hemsida läser jag om Sveriges miljömäktigaste, om en ranking som listar de personer som väger tyngst i miljödebatten. En av de absoluta topparna, en väl ansedd forskare, beskriver sig som ”optimist och globalist.” Även flertalet andra forskare på listan beskriver sig själva som just optimister. Precis som den framlidne Hans Rosling, mannen vars böcker säljer som smör och trendar mer än någonsin förr.

Mitt i allt detta funderar jag över optimismen, över tendensen hos så många klimat- och utvecklingsforskare att beskriva sig själva som optimister, trots att så många kurvor så tydligt pekar åt fel håll. Åtminstone vad gäller klimat och miljö. För utsläppen ökar, vädret blir varmare, den biologiska mångfalden minskar och de flesta av oss flyger mer än någonsin tidigare. Det shoppas, fulproduceras och åks bil i allt större utsträckning.

Nyligen valde Brasiliens folk också klimatkrisförnekaren och högermannen Bolsonaro till president. Så nu har Trump ännu en allierad i kampen för att trycka tillbaka klimatforskarnas rön och klimataktivisternas kamp.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Optimist — javisst. Kanske är det så enkelt att vi inte orkar lyssna på fler olyckskorpar, festförstörare och dysterkvistar. Vi har tröttnat på att gnällspikar står i vägen för den vackra utsikten, det lätta sinnet och den ljusa vägen framåt.

Men måste man verkligen kalla sig optimist för att räknas? Kan inte lite gammal god mellanmjölk vara den bästa drycken även här? Kan inte kampen föras utan att vi för den sakens skull intecknar varken det ena eller det andra, åtminstone inte sådär självklart och tvärsäkert. För framtiden är just oviss; vi färdas in i den oavlåtligen, vare sig vi kallar oss optimister eller pessimister, eller något annat. Kanske kan vi rent av säga pass och erkänna att vi inte riktigt vet, utan att för den skull tappa hoppet eller stämplas som lealösa och likgiltiga.

På mitt bord denna sällsamt gråa månad hamnar två böcker — Julian Barnes Tidens larm och Voltaires Candide i nyutgåva. Båda handlar om hur man ska tackla motgångar och uthärda jävligheter. För Candide jagas iväg från sitt slott ”med hårda sparkar” efter ett erotiskt snedsteg med den vackra prinsessan Kunigunda, varpå ”stor förvirring rådde i det praktfullaste och angenämaste av slott.”

Sedan drar Candide runt i världen, bland annat i sällskap med ärkeoptimisten Pangloss som envist hävdar att vi lever i den bästa av världar. Detta trots jordbävning i Lissabon, inkvisitionens härjningar och grymheter i Sydamerika och annorstädes. Till slut är Candide tillbaka i Europa och allt ändar i det välbekanta konstaterandet att man ska ”odla sin trädgård” snarare än att hänge sig åt långrandigt filosoferande och yviga spekulationer.

Även i Tidens larm tas en tur med optimismen. I centrum står kompositören Dimitrij Sjostakovitj som genomlider Stalinterrorns värsta år. Sjostakovitj lever i ständig skräck för att falla i onåd, att föras bort och avrättas, allt beroende på Stalins paranoida och svajiga humörssvängningar.

Här görs gällande att den rena optimismen trivs bäst i diktaturer, där en förkvävande ideologi har lagts ovanpå tänkandet. Antingen befinner vi oss i den bästa av världar eller så är vi på god väg till det jordiska paradiset. Inget annat. Makten vill se en ”optimistisk Sjostakovitj”, inte en kompositör som bjuder in till tungsinne och tvivel. Så Sjostakovitj lovar att följa Partiets direktiv i framtiden och skriva melodisk musik för folket, vilket är svårt.

Melodisk musik för folket, ja. Kanske uppvisar denna melodiska musik vissa likheter med toppforskarnas pliktskyldiga ”visserligen konstaterar jag att vi är i ett mycket kritiskt läge, men samtidigt är jag optimist.” För gårdagens melodiska musik för folket har nu allt som oftast förvandlats till mysig musik för Marknaden.

Ett annat spår kan vara att även den vassaste klimatforskare också är människa, någon som vill undvika att bli bärare av dåliga nyheter med risk för att behäftas med detta elände. Någon som gärna vill bli inbjuden även till nästa konferens i Paris, Rio de Janeiro, Köpenhamn eller någon annanstans dit man flyger och där man äter finmiddag och bor på flashigt hotell.

Eller så kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter. Det gäller bara att uppfatta dem alla, men samtidigt fortsätta sin dagliga kamp för att det ska bli ljusare och bättre.

The post Tankar i november first appeared on Opulens.

RAPPORT. “Det femte jubileumsåret för detta viktiga kulturella evenemang var en succé. Köerna ringlade sig långa för att lyssna på författare kända som mindre kända”, skriver Anne Edelstam om Stockholm Literature på Moderna Museet.

Förespråkarna för bokens död hade fel. Gudskelov, säger vi litteraturälskare. Människor läser, orden har en tyngd, författarna förmedlar sina budskap och läsarna är intresserade även av de djupare och tyngre romanerna. För årets deltagare i Stockholm Literature var inga lättviktare. De ställde frågor mer än de svarade på några. Men är inte det författarnas och konstnärernas roll? Att nå utöver vår trygghetszon? Att få oss att tänka om, tänka igen, gå in i oss själva, skärskåda vår egen oförmåga och empatiska apati? Det är vad denna litteraturfestival gjorde: fick lyssnarna och läsarna att tänka till.

Lördagsmorgonen började med inledningstalaren Mohsin Hamid och hans senaste bok Exit väst. Mohsin, med sin utsökta Oxford-engelska fick med detsamma publiken med sig när han började berätta om sin spännande bana. Född i Pakistan 1971 med urdu som första språk; för att sedan som treåring bli stum efter att ha flyttat med föräldrarna till USA men efter en månads tv-tittande öppnade munnen återigen och pratade då flytande engelska med amerikansk accent; flyttade sen tillbaka till Pakistan vid nio års ålder efter att ha glömt sitt modersmål som han då fick lära sig på nytt. Livet tog honom som vuxen till London och sedan åtta år är han åter bosatt i Lahore, Pakistan, med sin familj. ”Jag har inget första språk, bara ett andra och ett tredje.” Han skriver på sitt ”andra” språk: engelska ­­– och det gör han förträffligt!

”Jag har alltid flyttat. Jag är en utlänning överallt. Men vi är alla migranter. Mänskligheten har alltid migrerat. Sedan födseln upplever vi förändringar. Mindre eller större migrationer. När vi lämnar föräldrahemmet, när vi flyttar till ett hus, när vi byter jobb… Förändring är en del av livet.” Mohsin menar att vi alla är flyktingar men att vi vägrar att se det i oss själva. Vi tror att de andra är ”dem där” när det egentligen är en förnekelse av oss själva och våra egna liv.

Mohsins första bok Nattsvärmare (2000) beskriver en heroinists liv men framförallt är det en roman om hur en amerikan ser på Pakistan. Medan nästa berättelse, Den ovillige fundamentalisten (2007), är en historia om USA upplevt från en pakistaniers perspektiv. Den tredje boken handlar om kommersialism och den senaste, Exit väst, om migration och förluster men även om utveckling.

För Mohsin är en optimist och han pekar på hur världen har blivit en bättre plats för majoriteten. Men vi tenderar att bli beroende av negativ information i stället för positiv sådan. Vi har därför utvecklat en extrem rädsla de senare åren som har lett till att vi ser tillbaka med nostalgi på den tid som inte längre finns. Femtiotalets framtidsoptimism har blivit till dagens terror vilket lett till Brexit, Trump, Daesh (ISIS), Erdogan för att nämna några extremfall. Vi måste rikta vår blick framåt igen. Romaner är ett sätt att ge läsaren ett annat, positivt perspektiv. För vad vi tänker, det skapar vi.

Den kanadensiska författarinnan hade ett annat men ändå liknande perspektiv på sitt skrivande för kvinnogestalterna i hennes böcker migrerade från landet och skammen till stadens anonymitet. Årets roman Huset på St. Pauls väg handlar om exilens pris.

För henne är ångesten en drivande faktor för romanskrivandet. En terapi. Boken blir till – den skrivs. ”Först blir jag berörd av något, sedan blir det en bok.” Hon intervjuades tillsammans med en fotograf, Julia Peirone. Det var en intressant infallsvinkel. Ingen av de två förskönar karaktärerna – mestadels kvinnor – i sina skapelser men pekar på detaljer, varav alla inte är så fördelaktiga. ”Det är det komplexa i kvinnorna som är intressant. Det är inte bara gott eller ont – det är både och” säger Julia om Lises gestalter. Julias fotografier visas i utställningen på Moderna Museet och är porträtt av sårbara men kaxiga tonårsflickor.

Den engelske författaren Julian Barnes senaste roman Tidens larm har med en konstnärs överlevnadsfråga att göra och vad man som människa kan eller inte kan göra avkall på för att föra fram sitt konstnärskap. Det är en intressant och dagsaktuell fråga för flera konstnärer som bor i dagens diktaturer och kämpar för sin och sina familjers överlevnad. Romanen är en poetisk berättelse om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad under Stalins Sovjet.

Barnes försökte skriva historien i första person men det låste sig så han valde i stället att använda sig av tredje person. ”Man kan göra som med en kameralins – gå väldigt nära en person och komma in i dess inre – men sedan zooma ut igen.” Det fungerade bra för honom i denna förträffliga roman.

Söndagen började nattsvart med den turkiske författarens genombrottsroman Mer. Det krävde Cecilias erfarenhet och skicklighet som utrikeskorrespondent för att klara av en sådan intervju. För hur kan man få fram något ljus ur liknande mörker? Men det lyckades hon galant med. Författaren själv lyfte också under intervjun från att framstå som en rätt osympatisk och okänslig pervers person till en djupsinnig människorättsaktivist. Kanske växte hans empati eller var det min egen empati som växte i och med att den horribla smugglarsonen boken handlar om utvecklar ett uns mänsklighet.

”Jag är inte intresserad av ett samhälle där allt fungerar som det ska. Jag dras till de mörka sidorna för att där leta upp ljuset”, säger författaren. Framförallt är boken en svidande kritik på dagens ”stängda dörrar” politik inför flyktingarna och deras lidande. ”Det räcker tydligen inte att vara människa som lever i en hopplös situation för att få hjälp.”

Så länge vi inte inser att vi alla är lika med samma rättigheter till ett värdigt liv, kommer det att finnas orättvisor och våld. Men ytterst är vi alla ansvariga menar författaren.

En författare och poet som gått från undergrunden till att ha blivit en del av etablissemanget – och en samhällsengagerad sådan – är årets P.O. Enquist pristagare Johannes Anyuru. Han debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya där han skildrar rotlösa ungdomar på drift. Men sitt genombrott fick han med En storm kom från paradiset (2012). Vinden eller stormen susar igenom hans författarskap och representerar livet där ”man virvlar runt och försöker styra det eller i alla fall göra det begripligt” enligt författaren. Litteraturen förändrar och i början finns ”Boken” enligt våra monoteistiska religioner. Anyuru är troende muslim och har tilltro till det skrivna ordet.

Han hoppas på en värld där det kan finnas skillnad utan särskillnad. Och det är väl kanske det som kännetecknade årets litteraturfestival: författare som på var sitt sätt, med var sin röst förändrar och lämnar sin egen stämpel i läsarnas inre. Men sedan är det trots allt var och ens ansvar att agera utifrån vår civilkänsla. För boken är som tanken: en språngbräda till att agera i enlighet med vårt eget samvete.

Arrangörerna och juryn ska ha stort tack för att ha valt just dessa författare med svåra och djupa ämnen som migration, våld och svek. Det breda intresset för festivalen och för böckerna visade att de inte tog fel.

The post Migration, våld och svek first appeared on Opulens.