ESSÄISTIK. Judith Schalanskys spänst, i språk och tanke, resulterar i en essä som är större än sitt omfång, anser Erik Bovin, som läst hennes språkkritiska reflektioner över klimatkatastrofen.

Vacklande kanarier av Judith Schalansky
Översättare: Linda Östergaard
Pequod Press

I Vacklande kanariers blickfång ryms såväl miljöförstöring som gruvarbetares historiskt usla villkor. Framför allt är denna till omfånget blygsamma skrift en språkkritisk reflektion över klimatkatastrofen.

Tyska författaren Judith Schalansky kallar själv sin nya essä för ett misslyckande. Kanske har texten likt floden Oders ekosystem (på grund av en massiv fiskdöd) tippat över? Den svenska fysiska utgåvan av Schalanskys essä behöver kongenialt nog vändas upp och ned för att texten överhuvudtaget skall kunna läsas.

Ett misslyckande? Essän utgör ett utforskande och mot slutet har hon hunnit ifrågasätta flera av sina intellektuella fynd. I den bemärkelsen är jag beredd att ge henne rätt. Men så är också världen upp och ned och, uppriktigt sagt, har nog alla, i synnerhet författare, emellanåt känslan av att språket inte riktigt förmår härbärgera klimatkatastrofen.

Katastrofen har redan skett

Tankarna förs till författaren och filosofen Maurice Blanchots L’écriture du désastre (1980, Katastrofens skrift) som i denna skrift menade att katastrofen som sådan inte kan fixeras i språket eftersom den i viss mån undandrar sig erfarenheten. Det går, som Blanchot skriver, inte ”nå fram till katastrofen”, då den alltid redan har skett.

Schalansky intresserar sig för begreppet tipping points, som avser de kritiska momenten mellan två tillstånd då ”miljöförutsättningarna förändras så mycket att situationen tippar över”, exempelvis: ett kollapsande ekosystem.

Begreppet leder henne till uttrycket ʼthe canary in the coal mineʼ och fysiologen John Scott Haldane som under 1890-talet utredde olyckor i brittiska kolgruvor. Haldane kom fram till att kolmonoxidförgiftning orsakat gruvarbetarnas död. Han kom även på att man kunde använda kanariefåglar i gruvorna. Kanariefågeln är känsligare för giftiga ångor än människan och tuppar av cirka 20 minuter tidigare.

När kanariefågelns sång tystnat visste man således att det var bråttom att ta sig upp till ytan. Sedan dess har kanariefågeln i kolgruvan använts, skriver Schalansky, som ”en bild av desorientering, elände, utsatthet, fara”.

Ifrågasätter fokus på tippningspunkter

Hon landar emellertid i ett ifrågasättande av samtidens fokus på tippningspunkter samt hur fågelmetaforen fungerar i förhållande till klimatkrisen. Tipping points är svåra, hart när omöjliga, att förutse utan visar sig först i efterhand, när det redan är för sent. Och när fåglarna runt om i världen slutat sjunga kommer vi, till skillnad från sekelskiftets gruvarbetare, inte ha någonstans att fly.

I denna kontext får bilden också en antropocentrisk underton; är den verkliga katastrofen nära först när våra liv på jorden hotas – hur mycket bryr vi oss egentligen om djuren?

Beträffande klimatkrisen behöver vi i första hand inte fler begrepp eller språkliga bilder, och som Schalansky slutligen medger, lider vi inte av brist på kunskap. Vad som saknas är handlingskraft.

Då denna lilla skrift engagerar är den om ett misslyckande, i sådana fall, av ett sällsamt lyckat slag. Man bör påminna sig om att varje essä är ett försök. Några svar går inte att vänta sig, däremot sätter texten ingång läsaren genom att ställa relevanta frågor.

Denna bok lär man troligtvis inte hitta på Ulf Kristerssons och andra makthavares arbetsbord. Synd, då den hade kunnat tjäna som påminnelse om att inte ducka för en av vår tids ödesfrågor.

Schalansky debuterade skönlitterärt 2008 med romanen Blau steht dir nicht. Vacklande kanarier är fjärde boken att översättas till svenska av Linda Östergaard.

Schalansky är en god stilist

Ännu har jag inte läst en stor essäist som inte också är en god stilist. Schalansky, visar det sig, är inget undantag.

Av essän förväntar vi oss oväntade kopplingar och en viss kreativitet i valet av källor. Förväntningar som i föreliggande fall infrias. Ingen förvånas över att marinbiologen Rachel Carsons Tyst vår (1962) nämns. Att en ekoessäist skulle få användning av Aristoteles Om diktkonsten och den romerska författaren Plinius den äldre hade jag däremot inte väntat mig.

Schalanskys spänst, i språk och tanke, liksom hennes förmåga att överraska – resulterar i en essä som är större än sitt omfång.

The post Judith Schalanskys reflektioner över klimatkatastrofen imponerar first appeared on Opulens.

PANDEMIN. Robert Myhreld får en vaccination och ger sig ut i kollektivtrafiken. Här berättar han om mänskliga möten i pandemins tid.

Tillfällena är inte sällsynta då jag i kollektivtrafiken eller traskande utmed gångbanor vill vrålfulskrika med i den sång som spelas upp i hörlurarna. Jag skrev först många förslag till er som ni hade kunnat testa hemma, men nöjer mig med följande:

”Hail Pan/Hail Lilith/Hail Naamah/Hail Sabazios/Hail Isthar/Hail Amon/Hail Iarilo/Hail T’an-Mo/We who have taken thy name…/Who knowledge the beast within/Who revel in the delights of the flesh, call upon you/Come in, answer to your names!/In Nomine/Dei Nostris/Satanas Luciferi Esxcelsi…” (Rotting Christ – In Nomine Dei Nostri)

Ni ba’: Å, cool, en äkta dumjävel till egenutropad satanist som ful- och feltolkat LaVey och egentligen lika gärna kunnat hålla sig till Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk. Men det ni inte vet, men som jag gör eftersom jag läst skrifterna, det vill säga de samlade låttexterna från Rotting Christ, är att det inte är enkelt att motstå Satans frestelser. Exempelvis är det hart när omöjligt att inte lägga ned ett halvårs CSN-skulder- och lån på hörlurar som ändå bara används till att spela upp musiken med kvalitetsbegränsande Bluetooth. AptX i all ära, men ingenting går upp mot en redig kabel. Dess användningsområden är därtill mycket bredare.

Hur som haver! Helgen hade föregåtts av att coronarestriktionerna lättats litet. I praktiken innebär det att människor kan belasta sjukvården utan att ens behöva känna en tillstymmelse till dåligt samvete. I Göteborg var det soligt och jävligt; hela staden var fylld med människor; spårvagnarna löjligt överfulla och inte ett munskydd i sikte; nysningar i händerna och stående rumpor i sittande ansikten var en källa till sällspord tillfredsställelse.

Eftersom jag tillhör en riskgrupp 3 utan att egentligen förtjäna det (jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell), hade jag gömd i den stora massan stulit till mig en första spruta. Rätt in i Mumindalen som sjuksköterskan sa, emedan jag har snusmumriken tatuerad på höger överarm. Mycket lustigt. Vad jag gudskelov aldrig får veta är om någon dog till följd av att jag fick denna spruta.

Fylld med ett lättsaltat chip och 5g-strålning och mikroskopiska flygplan som släpper ut sådana där chemtrails och förberedd med ett svart och ändå bekvämt munskydd. Jag hade inte sett människor på femton månader, så det var lite ovant och jag ville ju visa att jag var en fantastisk och ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag var på väg till ett litet samkväm i en överbefolkad del av Slottsskogen och skulle träffa människor i en parallellklass jag aldrig sett tidigare. Mina egna vapenbröder- och systrar svek när allt ställdes på sin spets.

Jag kliver på spårvagnen vid Allhelgonagatan. Linje 11-vagnen kommer tuffandes från Bergsjön. Äkta ånglok ser man sällan. Denna linje trafikeras bland annat av en handfull spårvagnar vars fyra av sex dörrar inte öppnas automatiskt. Jag har försökt att leda i bevis att det beror på ett systematiskt förortsförakt och rasism, men 11:an går vidare ut till Saltholmen. Å andra sidan vet man inte hur man åker spårvagn där ute vid havet där man lever sju, åtta eller om det var nio år längre i genomsnitt än här på andra sidan stan.

Eftersom jag vet hur jag ska stå på perrongen för att komma i linje med den bakre dörren, är jag först i kön och ser inne i hörnet mitt säte. Bredvid mig visar det sig sitta en rappade ung man, glad så att det sjunger om det. Han riktar sina rader till en kvinna längre fram. Han ser henne som en syster och jag har inga skäl att misstro honom. Hon svarar glatt och när hon gått av sjunger han om livet i stort. Om att vara glad och försöka trivas med tillvaron. Jag tänker att halva vagnen skulle vilja kölhala honom, men ingenting gör människor mer förlåtande än bra väder som dessutom följer på dåligt väder och en lättnad i coronarestriktionerna.

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Jag vet inte om det stämmer, men tre ungdomar kommer till vad de antar är allas räddning. Fint, men jag tror inte det behövts. Å andra sidan är de genuint intresserade av vad han har att säga om sin musik, livet, döden, gud, livet efter detta. De är så pedagogiska och smidiga att alla tre borde bli lärare i framtiden. Eller förhörsledare. Oöverträffade i att ställa öppna frågor. De lyssnar, ser engagerade ut. Jag å min sida tjuvlyssnar bara. De går i skolan och får, naturligtvis inte riktade specifikt mot dem och inte som en förolämpning, höra att skolan formar människor till får. Han berättar att han bott i Sverige hela sitt liv och hur hans mamma varit en övermänniska, att han har en personlig gud. Han sjunger all vaken tid och det stämmer antagligen. Han drömde till och med om att han sjunger.

Sångaren kliver av, vi fyra hinner prata lite grand. De har sett honom tidigare och tycker liksom jag att han är fin. Vi misstänker att han klivit av vid Centralstationen bara för att få fortsätta sitt evighetsprojekt på Drottningtorget. Jag sa något om att de nu fått lära sig mer än på en hel termin. Jag frågar dem om de tagit studenten, men det är först nästa år för två av de tre och om två för den yngre. Jag säger att det är tur, att fira studenten nu tycks vara litet trist givet omständigheterna, även om jag av princip ogillade studenten. Organiserat kul är i regel piss, men jag glömde naturligtvis inte att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Jag försökte under resan läsa geniale Judith Schalanskys senaste bok Förteckning över några förluster, men att läsa och lyssna simultant är svårt. Schalanskys Giraffens hals borde vara för övrigt standardlitteratur vid alla lärosäten där lärare skolas. Och Pequod Press upplagor är alltid så in i helvete fina. Jag fick mig emellertid några meningar till livs. Precis innan sommarlovspretendenterna gick av för att göra sina grejer, frågar de om jag tror att corona någonsin kommer försvinna.

Vad svarar man på det? Att livet bara är en förteckning över några förluster, att dödens ”cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande.”?

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Förluster first appeared on Opulens.