ESSÄ. Med utgångspunkt i en dikt av Gunnar Ekelöf, om hur människan är sammansatt av olika mindre enheter, reflekterar Johan Frostegård över vad mer som kan vara en del av oss. Till exempel AI och memer.

Gunnar Ekelöf publicerade sin diktsamling ”Färjesång” 1941, och där ingår en dikt som börjar:

”En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.”

Som så ofta har diktare poänger, vare sig vetenskapen kommit fram till dem än eller inte. Tanken är förstås inte ny, men Ekelöf formulerar den elegant, för ovanlighetens skull som jambisk blankvers.

Men av vad är vi då sammansatta? Vi består av enorma mängder celler. Bara hjärnan lär härbärgera 100 miljarder nervceller, neuron, och de kombinationsmöjligheter detta ger, med neuronernas alla förbindelselänkar med andra neuron, är förstås enormt. Få betvivlar idag att det vi betecknar som jaget i hög grad huserar i hjärnan bland dessa neuron.

Däremot är det högst tvivelaktigt om man numera verkligen kan tala om ett jag, eller en själ, i motsats till en kropp, alltså en dualistisk uppeldning av människan i kropp och själ. Kvantfysiken är ökänt svårbegriplig, men fungerar gör den vilket bevisas dagligen och stundligen i den elektronik på olika nivåer som alltmer dominerar den värld vi lever i.

Enligt kvantfysiken finns små ”saker” på subatomär nivå bara om någon observerar dem och någon oberoende observatör finns inte.

Det vi kallar ting är svåra att avgränsa, fulla av tomrum som de är. Själen blir en del av materien, kroppen, men materien är å andra sidan i denna nya sköna värld av rätt tvivelaktig natur. Den tänker, uppenbarligen, och förbindelserna mellan ”saker” i denna värld liknar även tankar, eftersom de kan vara sammanflätade. Även om elektroner befinner sig långt ifrån varandra kan de ”veta” vad den andra gör. När någon tänker så är det alltså materien som tänker. En monistisk världsbild tycks bli en konsekvens av vetenskapen, där kropp och själ är delar av samma större helhet.

Celler kan också göra uppror mot jaget, konungen

Våra celler är till allra största delen, 90 procent är en ofta nämnd approximation, inte mänskliga i den mening vi brukar ge ordet. I stället är det frågan om otroliga mängder andra organismer som huserar i oss, cellerna i våra tarmar men inte bara där, är vi beroende av och vi beroende av dem, men samtidigt ligger vi i ett ständigt låggradigt inbördeskrig som Ekelöf påpekar, där magsjuka kan däcka oss och göra oss oförmögna att tänka till och med.

Celler kan också göra uppror mot jaget, konungen, vilket ju åtminstone på kort sikt är nyttigt för dem rent evolutionärt sett, evolutionens hårdvaluta består ju som bekant av reproduktion och överlevnad. Detta är just vad cancerceller gör: de muterar på sådant sätt att det gynnar deras egen reproduktion – på kort sikt men på lång sikt är vi alla döda, så tycks de resonera.

Men det är värre än så: inte bara våra celler är till stora delar icke-mänskliga, det gäller också våra gener. Även här finns tysta och i allmänhet högst diskreta interlokutörer, inbäddade sedan eoner i vårt genom, där de ofta, liksom tarmbakterier och andra delar av mikrobiomet, kan spela en viktig roll, och väldigt lite av vårt DNA består ens av gener! I stället finns här uråldriga medresenärer, som ofta gör nytta, men i många fall helt enkelt tycks fungera som onödiga parasiter.

Våra celler består även av mindre delar, mitokondrier är ett viktigt exempel och dessa är helt centrala för oss: utan dem och deras energiproduktion kan vi inte leva. Men dessa var av allt att döma från början bakterier som smälte samman med ”oss” och till bägges fromma levde vi sedan tillsammans.

Även detta gamla ytterst hållbara äktenskap kan råka ut för slitningar – det finns sjukdomar som beror på att mitokondrierna inte fungerar som de borde.

Ett annat exempel på ett sofistikerat system, delvis självständigt, som är en del av oss och som hålls i schack, samt även fungerar enligt darwinistiska principer är immunsystemet.

Liksom vi själva är immunsystemet uppbyggt nerifrån och upp, demokratiskt om man så vill. En mängd immunologiska T-celler och B-celler med sina producerade antikroppar blir ständigt till och reproducerar sig, med förmåga att känna igen olika främmande och potentiellt farliga ämnen. När de stöter på ett sådant, så aktiveras just de celler eller produceras de antikroppar, i större skala, som kan bekämpa just detta främmande, i typiska fall en viss sorts virus eller en bakterie. En tidig hypotes var mer autokratisk: när något främmande, farligt kom in i kroppen så producerades aktivt ett motgift i form av attackerande celler eller antikroppar genom ett slags centraliserade mekanismer. Men så fungerar inte immunsystemet, ”besluten” är delegerade och det som behövs expanderar och försvarar helheten.  

Sofistikerade kontrollsystem håller detta mycket kraftfulla immunologiska system i schack, men ibland går detta snett och autoimmun sjukdom uppstår.

Ett annat exempel på hur vi är uppbyggda av mindre enheter, är förstås det undermedvetna. Även om dess verkliga karaktär förstås är föremål för debatt och i stor utsträckning än idag höljt i dunkel, så är det få som betvivlar dess existens och stora betydelse för oss: det utgör ytterligare en del som bygger upp oss.

Här kan man reflektera över en fördel som demokrati har över autokrati, nämligen att det fungerar mer som immunsystemet: om många individer tillåts tänka fritt, så klarar helheten fler utmaningar.

Över dessa resonemang svävar förstås Darwins ande. Den princip om det naturliga urvalet som han först formulerade, byggs upp av tre delar: resurserna räcker inte till för alla att överleva och reproducera sig lika mycket eller alls; det finns en variation mellan individer och det finns en ärftlighet. Någon autokrat till skapare behövs inte för att förklara arternas uppkomst, däremot behövs det väldigt gott om tid.

Kanske rymmer kvantfysiken en del av svaret!

En viktig poäng är att Darwin och Wallace (som oberoende av Darwin kom på detta senare, innan Darwin publicerat det hela), kunde formulera detta utan mer än högst ytlig kännedom om gener och DNA.

Det dröjde flera decennier innan denna del av pusslet började falla på plats och det var inte förrän i mitten på 1900-talet, mer än 100 år efter Darwins häpnadsväckande och skenbart enkla teori om det naturliga urvalet formulerades.

Själv tror jag att dessa resonemang, kan appliceras på det som många kallar själen, våra tankar, medvetandet. Finns det då små enheter som bygger upp medvetandet, som en parallell till gener? Richard Dawkins, vetenskapsjournalist, evolutionsteoretiker och utmärkt skribent, skrev i sin succébok ”Den själviska genen”, att memer kunde spela en sådan roll, därefter har han inte berört ämnet så mycket däremot. Med memer avses här ideologier, religioner, tankekomplex och tankemönster, som tycks leva sina egna liv och som vi förmodligen använder oss av när vi tänker. Kanske påminner de om psykoanalytikern Jungs arketyper, eller om narrativ, berättelser, som centrala för vår förmåga att navigera i en märklig verklighet: de hjälper oss att tänka. Att idéer och ideologier smittar är välkänt och metaforen är ofta använd, om den nu alltså ens är en metafor och inte helt enkelt beskriver vad som sker. Någon motsvarighet till DNA hos memer känner vi förstås inte till, men som sagt, det gjorde inte Darwin och Wallace heller när de fick vad som av många anses vara den bästa idé någon någonsin fått. Det är alltså inte en bra kritik mot membegreppet att vi inte vet hur motsvarigheten till memernas DNA-molekyl ser ut. Kanske rymmer kvantfysiken en del av svaret!

Nu verkar alla diskutera ChatGPT4 och AI i största allmänhet och målar upp detta fenomen som antingen apokalypsens nästa ryttare eller som en vänlig assistent som kommer att göra våra liv enklare och alla rikare. Ofta dyker den märkliga tanken upp att AI på något sätt skulle vara väsensskilt från oss, något nytt, som oberoende av oss lever sitt eget liv. Själv skulle jag hellre se AI som memernas smarta sätt att reproducera sig och överleva – nästa steg i den väldiga utvecklingen inom sociala medier som vi ser och som är på gott och ont: en tummelplats för fanatiker, konspirationsteoretiker och rena stollar, samt ett utmärkt hjälpmedel, som vi inte kan vara utan numera, lika lite som vi kan vara utan tarmbakterier (och leva ett bra liv). Då gäller det att skapa förutsättningar för fredlig samlevnad så inte AI gör uppror mot jaget konungen. Men en del av oss och vår evolution är numera AI.

Vi kan alltså, sammansatta som vi är, även vara delar i något större.

Själv är jag mest orolig över att AI ska piska på kulturkrig, hat och motsättningar, konstlade eller reella, och utvecklas till ett monster som hetsar fram motsättningar. Eftersom AI åtminstone hittills bygger på det vi själva tänkt fram och skrivit, och detta i sin tur redan bärs av memer, där AI som jag ser det mest är memernas förbättrade sätt att sprida sig själva, är jag inte orolig för att en generell AI, som tänker bättre än vi, ska ta över själva tänkandet. Däremot kan den skapa kaos genom att sätta tänkandet på undantag.

För den som tycker det är nedlåtande mot AI att diskutera den i sammanhang där även tarmbakterier förs på tal, kan man ju påpeka att tarmbakterier är otroligt komplicerade i sig själva, liksom när det gäller samspelet med den övriga kroppen. Vi vet ganska lite om dem.

Till slut kan det vara lämpligt att påpeka att vi inte är determinerade av vare sig gener eller memer och dansar inte till deras musik även om vi dansar med dem av och till. Och då är det lämpligt att det är vi som för, även om vi medger att de är en viktig del av oss.

Dikten avslutas med elegant jambisk rytm där vi:

”…är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton…”

Vi kan alltså, sammansatta som vi är, även vara delar i något större.

The post En värld är varje människa: AI, memer och tarmbakterier first appeared on Opulens.

NATURVETENSKAP. Det är inte så allmänt känt att August Strindberg studerade medicin och att han därtill av orättvisa skäl kuggades i kemi. Johan Frostegård har skrivit en fascinerande text om Strindbergs intresse för naturvenskap och hur omständigheterna formade hans öde.

Märkligt lite har skrivits om August Strindbergs läkarstudier. Själv tror jag att de haft stor betydelse för hans gärning. Efter studentexamen i maj 1867, blev ungdomsåren både dramatiska och mångskiftande. Han blev student i Uppsala, fick ont om pengar och vantrivdes, for hem till Stockholm igen och skaffade arbete som folkskollärare, vilket han inte verkar ha varit speciellt förtjust i men han tycks åtminstone ha skött sitt jobb.

Sedan fick han tips av en kompis att han kunde tjäna extra pengar på att ge lektioner. Efterhand blev han informator, bland annat hos Oscar Sandahl, som senare blev professor vid Karolinska Institutet (KI) samt var privatpraktiserande läkare. Det var en märklig man, som tidigare även arbetat som fattigläkare på Kungsholmen innan han blev både forskare, uppfinnare och flitig skribent. Sandahl lär ha bott i Stockholms finaste hus, och Strindberg städslades att undervisa Sandahls döttrar, som extraknäck.

Han for på sommarnöje med Sandahls, till Blockhusudden och tycks ha gått som barn i huset. Dessutom fick han mycket tid över att läsa skönlitteratur. Där kom han i kontakt med en annan läkare, Axel Lamm med familj, och blev snart informator även åt dennes söner. Han fick erbjudande att flytta in till Lamms sjangdobla våning med utsikt mot Kungsträdgården.

Det är nu något inträffar som jag tror är underskattat: Strindberg bestämde sig för att studera till läkare, på Lamms inrådan. Lamm såg nämligen Strindbergs stora talanger och lär ha menat att Strindbergs starka fantasi skulle må väl av en god förankring i verkligheten. Han tyckte läkaryrket skulle passa honom utmärkt, väl medveten om hans starka skönlitterära intressen, och erbjöd sig att hjälpa Strindberg med detta, mot att han fortsatte som informator.

Lamm menade att Strindberg ”med sin skarpa observation och sitt intresse för naturvetenskaperna borde bli läkare” som det heter i en biografi (av Uddgren). Till detta skulle jag vilja lägga att Strindberg privat var lågmäld, rentav försynt till sättet, en god lyssnare och dessutom visat prov på en god förmåga att komma bra överens med hög som låg, kreti och pleti – utmärkta egenskaper hos en läkare. Det är väl känt att Strindberg redan som barn var intresserad av kemi och han försökte även göra en evighetsmaskin.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land.

För att bli läkare krävs det liksom idag studier i grundläggande ämnen som kemi först, även latin ingick förstås på den tiden i läkarutbildningen och andra ämnen, som anatomi, botanik och fysik. Denna del av läkarutbildningen kallades för medikofilen.

Sandahl, och ännu mera Lamm, var också mycket kulturellt intresserade, och var centrala i en krets av liberalt sinnade intellektuella. I de bägge läkarnas eleganta våningar hölls ofta sammankomster; Strindberg beskriver i Tjänstekvinnans son (en självbiografisk skildring) hur han framför sig hade fyra olika vinglas när det vankades middag hos Lamm, som själv var skribent och även senare skrev artiklar i Aftonbladet med sin unge adept.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land. Strindberg fick frottera sig med tidens intellektuella elit – även Viktor Rydberg kom på besök. Umgänget beskrivs som en upplyst krets av läkare, vetenskapsmän, litteratörer och riksdagsmän, som bildade en ”liberal liga utan att konstituera sig som sällskap” som Strindberg uttrycker saken.

Han tillbringade ungefär ett och ett halvt år hos familjen Lamm och slapp därmed arbeta som folkskollärare, vilket hade varit en återvändsgränd för honom, men trots allt hade han visat att han kunde sköta ett vanligt och ganska krävande arbete.

”Doktorinnan ägde ett vackert bibliotek med all världens skönlitteratur” som han läste fritt i och i det eleganta hemmet fanns en stor konstsamling. Han verkar ha trivts utmärkt i den nya omgivningen. Dramatiska teatern dåförtiden låg ett stenkast från Lamms hem, och han gick ofta dit, i tredje radens fond, ståplats.

Doktorn märkte att Strindberg lade mycket tid på skönlitteratur och teater, men uppskattade uppenbarligen sin unge adept så mycket att denne fick följa med som amanuens i doktorns praktik. ”Det var ett nytt omväxlande liv, fullt av verklighet” skriver Strindberg. Visserligen var somligt obehagligt, han fick assistera vid mindre operationer bland annat och han fick se mycket av tidens misär med fattigdom och könssjukdomar, omväxlande med sjukbesök i eleganta salonger, men doktorn menade att man vänjer sig. Vilket Strindberg skrev var sannolikt.

Läkarstudierna gick bra till en början, han läste in latinet på distans och tenterade med framgång i Uppsala. Laborationerna och övriga kemistudier bedrev Strindberg på Teknologiska Institutet. I det stora hela verkar detta ha gått bra. Somligt var mindre roligt än annat, men han tyckte om att analysera innehållet i prover, och stannade ensam kvar i laboratoriet och gjorde blåsyra: ”Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.”

Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin

Doktor Lamm och amanuensen vid Teknologiska institutet tyckte att Strindberg utan problem skulle klara tentan. Men i Uppsala stötte han på patrull. Här döljer sig en intressant aspekt av svensk medicinhistoria: konflikten mellan KI och Uppsala universitet när det gällde läkarutbildningen. Skulle KI få bedriva sådan, och skulle den rentav flyttas till Stockholm? En kampanj drevs från Stockholm, och 1874 blev KI godkänt för läkarutbildning. Professorn i Uppsala hette Lars Fredrik Svanberg, en barsk herre, som uppfattade Teknologiska institutet där Strindberg gjorde sina laborationer och studerade kemi, som en yrkesskola. Strindberg fick tips av en kamrat, vad man kunde vänta sig av Svanberg, men det hjälpte inte.

Professorn ”såg hemsk ut när han från gungstolen kastade sin första fråga”, så beskriver Strindberg förloppet i Tjänstekvinnans son. Han klarade frågorna till en början, men sedan ”slingrade sig frågorna som snaror”. Strindberg fick besvärliga frågor om salpeter, och det blev uppenbart att allt var bestämt från början, han skulle underkännas.

”Si herren, på institutet är man hantverkare men här är man vetenskapsman.” han fick komma tillbaka om ett år, när han mognat. Underförstått kunde man inte få godkänt om man inte laborerade på professorns institution i Uppsala.

Gunnar Brandell, som väl skrivit den mest heltäckande biografin om Strindberg citerar ett brev han skrev efter att ha blivit kuggad: ”Som den satans gubben kuggade mig i Kemien blev jag till börja med så ledsen och förtvivlad att jag glömde allt…” Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin, något som blommade upp i guldmakeri och svavelosande experiment på 1890-talet! Strindberg kunde inte vänta ett år, och dessutom på att åter bli underkänd, vilket gjorde det oöverkomligt för honom att fortsätta även om han först tänkte sig det även efter tentan. I stället fick han för sig att bli skådespelare, vilket han misslyckades med.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Hade han kunnat bli läkare? Det håller jag för troligt, det ekonomiska hade nog löst sig. Han hade säkert klarat själva studierna. Med sitt sittfläsk och med sin enorma arbetsförmåga hade han inte haft några problem att även odla sina litterära intressen och hade förstås senare liksom så många andra kunnat kombinera läkarverksamhet i en eller annan form med författeri. Läkaryrket var ett fritt yrke – då i alla fall. Till exempel Tjechov gjorde så, och ett stort antal recept finns bevarade av hans hand. Bulgakov beskrev sina mödor som läkare på landet och Conan Doyle arbetade länge som läkare även när han skrev om Sherlock Holmes. Om Strindberg blivit läkare så hade han följt ett råd som TS Eliot lär ha gett till blivande författare, nämligen att skaffa sig ett vanligt yrke, så de kunde ägna sig desto mer åt författarskapet utan sidoblickar på pengar och försörjning (själv var han banktjänsteman).

Som läkare hade Strindberg kunnat slippa den plågsamma fattigdom som hemsökte honom under vissa perioder i hans liv och som gjorde honom oförmögen att försörja sina barn, och innebar att han kunde knappt klara livhanken själv, utan förnedrande allmosor från insamlingar. De som stod Strindberg nära, och inte var part i målet, framhäver hur Strindbergs periodvis skakande fattigdom betyder väldigt mycket för att förstå honom – mobbad som han dessutom var av det litterära etablissemanget i Sverige. Hans systrar borde veta, och de skriver samfällt att så var fallet i boken ”Strindbergs systrar berättar”.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Som läkare hade han förmodligen skrivit mycket mer om fattigt folk och usla sociala förhållanden än han faktiskt gjorde, baserat på egna upplevelser. Vi hade kanske fått än mer av ett svenskt svar på Dickens – som ju skrev mycket i dessa frågor och som Strindberg hade som en förebild, inte minst i Röda rummet.

Strindberg skrev kolossalt mycket. Thomas Mann skrev en mycket läsvärd understreckare i SvD 27 december 1948, inför Strindbergs 100-årsdag några veckor senare, den 22 januari ”…. August Strindbergs oerhört provocerande, till sitt inre och yttre omfång till nära nog övermänskliga mått nående verk…” En hel del av det han skrev hade man kunnat vara utan om han sluppit alltför mycket brödskriveri.

Den kloke Mann noterar också att Strindberg är kolossalt kunnig i många naturvetenskapliga ämnen. Med en fullföljd utbildning hade han kanske inte gett sig till att försöka göra guld – och jod (han blev kontaktad av en amerikansk patentingenjör angående sina fynd). Han hade rätt i princip – grundämnena kan delas, men förstås fel i sak, experimenten fallerade, guldet var kattguld. Med mer stadga i metodologin hade han kanske kontaktat makarna Curie eller Becquerel, som höll till i närheten, på andra sidan Luxemburgträdgården och som just var i färd med att utreda hur grundämnena kunde övergå i varandra, men då behöves kärnreaktioner.

Tyvärr är frågorna kontrafaktiska men spekulera kan man få göra om vår störste författare, med eller utan kanon!

The post Helgessän: Tänk om Strindberg hade blivit läkare first appeared on Opulens.