FADÄSER. Ida Thunström reflektererar över några konstfadäser och funderar på  vad det är som gör att den så kallade Apjesus i spanska staden Borja blivit så populär.

Så har det alltså hänt igen: i Spanien har den etablerade konsten tagits ett steg längre och på ett storslaget sätt visat oss hur snedvridna saker kan bli. Det kvinnliga ansiktet på en skulptur som smyckar ett hus ifrån tidigt 1900-tal, i Palencia, har ”restaurerats” så att en komisk effekt uppstår. Ännu ett äldre konstverk är därmed ”uppdaterat” och brutalt integrerat i nutiden.

The post Populära misshugg i konsten first appeared on Opulens.

KONSTUPPLEVELSER. Mathias Jansson guidar oss genom konsthistorien, från naturtroget måleri i antiken fram till dagens VR-teknik, och ger exempel på hur konstnärer försökt överskrida gränsen mellan konst och verklighet.

I det antika Grekland fanns det två konstnärer, Zeuxis och Parrhasius. Det sägs att de en gång tävlade mot varandra om vem som kunde måla mest naturtroget. För att en gång för alla avgöra vem som var bäst arrangerade de en tävling. Zeuxis målade en klase druvor som var så naturtrogen att fåglarna försökte äta av den. När Zeuxi frågade Parrhasius vad han hade målat pekade Parrhasius på ett draperi. Nyfiken gick Zeuxis fram till draperiet för att dra undan det för att se tavlan som Parrhasius hade målat, men när han sträckte sig efter tyget så insåg han att hade blivit lurad. Det fanns inget draperi, utan det var en skicklig målad illusion av ett draperi. Zeuxis erkände sig besegrad. När inte ens en så duktig konstnär som han själv kunde avgöra skillnaden på verkligheten och en målad illusion så måste han erkänna sig besegrad.

Drömmen om en konst som är så verklig att den inte går att skilja från verkligheten har funnits med oss i alla fall sedan antiken, men det är först med dagens teknik med virtuell verklighet (VR) som vi har börjat närma oss den gränsen. Många etablerade konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor och Olafur Eliasson, har provat på den nya tekniken och en ny generation konstnärer har tagit steg in i den virtuella målarduken.

Resan till dagens virtuella värld har gått via renässansens perspektivmåleri där man började skapa illusionen av rumslighet på en platt yta. I Pietro Peruginos målning där Kristus ger himmelrikets nycklar till Sankte Per från 1482, ser vi i förgrunden en massa människor runt Jesus och Sankte Per. Bakom människorna breder ett stort öppet torg med ett rutnät ut sig och längre bak i bilden finns fler människor som är mycket mindre än de längst fram och längst bak finns tre byggnader och en horisontlinje. Det skapas i bilden en illusion av att det finns en rumslighet bakom Jesus och Sankte Per och man får därför en känsla av att man skulle kunna gå in i tavlan och vandra vidare bort mot människorna och byggnaderna i bakgrunden.

Under barocken frossade konstnärerna i rumsliga illusioner. Begreppet trompe l’oeil (lura ögat-måleri) resulterade i fantastiska takmålningar där man skapade synvillor av kupoler i platta tak eller med måleriet öppnade upp arkitekturen så att besökarna kunde titta ända upp i himlen och se Jesus, apostlarna och alla guds änglar tronade på höga moln. Trompe l’oeil-måleriet var som en tidig version av IMAX-biografer som projicerar filmen på en kupol som täcker hela synfältet för besökaren.

Under 1800-talet blev panormamåleriet populärt i Europa. Man byggde stora rotundor som den vid Leicester Square i London där man i början av 1800-talet visade stora målningar av landskap och historiska fältslag som omslöt besökarna. Genom ett trapphus kunde besökarna också röra sig upp och ner i målningen. På så sätt skapades intrycket av att man befann sig inuti målningen och kunde vandra omkring i den och betrakta den från olika perspektiv.

Illusionen av den virtuella verkligheten var nu främst förknippad med synen, men amerikanen Morton Heilig, som betraktas som en pionjär inom virtuell verklighet, skapade 1962 ”Sensorama – Experience Theater”. I denna upplevelseteater, som är en prototyp till dagens motorcykelsimulatorer i arkadhallarna, försökte Heilig att återskapa känslan av att köra en motorcykel genom Brooklyns gator. Med hjälp av stereoglasögon skapade en djupkänsla i filmen, fläktar skapade känslan av vind i håret, motorcykelsadeln vibrerade och gav en känsla av att du körde på en riktig väg och du kunde även uppleva stadens dofter längs din färd.  Allt för att skapa upplevelsen av att du var omsluten av en annan verklighet.

I boken Dawn of the New Everything: A Journey through Virtual Reality berättar en annan av VR-teknikens pionjärer Jaron Lanier om hur ett tidigt minne av en konstupplevelse fick honom att drömma om att kunna stiga in i konsten. Det var en bok med en bild av Hieronymus Bosch kända triptyk Lustarnas trädgård som fick Lanier att börja fantisera och drömma om att han gick omkring i detta fantastiska landskap. Han kunde klappa de besynnerliga djuren och spela på instrumenten i målningen. Det som Lanier drömde om som skolelev på 1960-talet, har tack vare honom och många andra till stor del förverkligats. Idag kan du virtuellt gå in i målningar, du kan klappa djuren och spela på instrument i den virtuella världen.

På 1990-talet uppfanns the CAVE, som var ett rum där man projicerade film på väggar och ibland också på golvet som gav besökaren känslan av att hen befann sig inne i bilden. The CAVE var 90-talets variant av 1800-talets panoramamålningar, där man använde sig av film för att skapa intrycket att man befann sig inne i bilden och kunde röra sig i den.  Det fanns en del konstnärer som provade på den nya tekniken, men den var dyr och svår att använda. Ungefär samtidigt började man också, för den kommersiella dataspelsmarknaden, släppa VR-headset som var billigare och enklare att använda.

VR-tekniken var fortfarande inte riktigt mogen för det stora genombrottet utan det skulle dröja fram till 2016 då företag som Facebook, Google och HTC började producera bra och billiga VR-headset för konsumenterna. Många konstnärer har de senaste åren hängt på denna VR-boom och börjar skapat VR-konst som är tillgänglig för en stor publik. Både Google och HTC har uppmuntrar konstnärerna genom att samarbeta med dem och arrangera olika artist-in residence-program med inriktning mot VR-konst. Google lanserade 2016 verktyget Tilt Brush som gör det möjligt att skapa avancerade 3D konstverk i den virtuella världen.

I London startades 2016 företaget Acute Art, som de senaste åren arbetat med många internationella konstnärer som Jeff Koons, Anish Kapoor, Nathalie Djurberg & Hans Berg med flera och tillsammans med dem tagit fram olika VR-verk. Acute Art och andra aktörer erbjuder kostnadsfria appar som du kan installera på din smartphone eller VR-headset för att uppleva VR-konsten hemma i vardagsrummet.

På de stora biennalerna börjar också VR-konsten att dyka upp. På Venedigbiennalen 2019 presenterade konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-konstverk. Endodrome kan upplevas av upp till fem personer på en gång och bygger på konstnärens upplevelse av ljudinducerad kognitiv trance med musikern och författaren Corine Sombrun. Verket är en form av inre meditativ resa.

Laurie Andersson, som är en amerikansk musiker och regissör, har också intresserat sig för VR-teknikens möjligheter att resa till nya platser. Tillsammans med konstnären Hsin-Chien Huang har hon skapat verket Chalkroom där besökaren utforskar en svart-vit värld fylld av ord och berättelser. I verket To the moon, kan du 50 år efter den första månlandningen själv flyga iväg till månen och stå på ytan och uppleva hur det är att titta tillbaka på jorden. En upplevelse som få människor tidigare har varit med om.

Idag talar man inte längre om illusioner inom konsten utan om immersioner. Istället för att bara se en målad virtuell verklighet framför dig kan du nu stiga in i och helt omslutas av den virtuella världen. Du kan interagera med den virtuella världen och för en stund befinna dig i en helt annan verklighet.

The post Den virtuella konsten – från illusion till interaktion first appeared on Opulens.

KONST. Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Häromdagen la jag märke till en detalj på Michael Rakowitzs utställning The Invisible Enemy Should Not Exist på konsthallen i Malmö. Ett litet inslag som känns fint och relevant i dagens politiska debatt. I en monter låg ett fotografi taget i Beirut 1975, under libanesiska inbördeskriget. På bilden står två palestinska militiamän som, enligt bildtexten, står och skyddar synagogan Maghen Abraham. Senare sprängdes byggnaden av Israel.Kriget i Libanon var, som inbördeskrig brukar vara, oerhört smutsigt. Det var dessutom, som inbördeskrig också brukar vara, oerhört komplext.

Bilden fångade mig som ett tecken för hur rätt allting skulle kunna vara. En symbol för hur solidaritet mellan människor kan sätta sig över ideologiska motsättningar. Relevant var det dock främst för att bilden tycktes nästan malplacerad i dagens kulturpolitiska klimat. Sorgset förvisso, men det finns något lite nästan fräckt i att visa det där fotografiet. Våra fastställda åsikter och färdigpaketerade moralpaket får sig en liten törn och vår redan etablerade bild av världen blir för en sekund suddig i kanterna.

Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst.

I lördags invigdes konstnären Camilla Akrakas Metoo-monument i Umeå. Den muskulösa puman i glänsande rött som, med all rätt, skriker ut sin ilska över Rådhustorget. Men, sa någon, är inte estetiken slående lik konstnären Jeff Koons skulpturer? Den amerikanske, vite cis-mannen som var på besök i Stockholm i somras för att diskutera konstmarknaden. Ska vi nu tvingas koppla Akrakas puma till en man som arbetat på Wall Street och varit gift med en porrstjärna? Värdegrunderna kan tyckas lite paradoxala. Det verkar lite långsökt att koppla Camilla Akrakas puma till Koons värderingar, men i dagens läge känns det inte helt omöjligt. Upphovspersonen är viktigare än den färdiga produkten.

Till slut tycks bedömningen av varje kulturyttring reduceras till en personlig värdeyttring. Undra på att det blir endimensionelllt. Måste vi skapa våra egna färdigstöpta former i vilka varje aspekt av ett konstverk eller en utställning relateras till ett färdigt ställningstagande? Har vi rentav ett behov av hämmande ramverk?

I Malmö står även en Zlatanstaty och glänser. Den sänder nästan fascistiska vibbar. Eller för tankarna till någon gammal diktatorisk staty, men det har inte framkallat något ramaskri. Inom sporten är man öppen med sin tillhörighet, och det är fullt naturligt att den inte har något som helst att göra med fakta. Att den nyligen avtäckta brons-Zlatan ser ut som en klassisk avbildning av en idealiserad übermensch är det alltså ingen som reagerat på. Sportkulturen är kanske så pass inriktad på självbild och gruppgemenskap att politiska värderingar inte får plats. Man behöver inte bry sig. Den som får bollen i mål flest gånger är bäst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Inbördeskrig är alltså, som sagt, svårtolkade saker. Historielöshet och identifikationspolitik tycks gå hand i hand, men första torsdagen i oktober i år blev historiska detaljer plötsligt väldigt intressanta. Volymen på debatten blir ofta hög när det är lätt att välja sida. Och tämligen ensidig. Som i sport ungefär. Det säger sig självt att det känns lite olustigt när kultursidornas rubriker får mig att ens göra den kopplingen. Stämmer det inte med det narrativ vi har blir vi upprörda. Ont eller gott, svart eller vitt. Historiens närvaro i varje aspekt av vår tillvaro gör det dock enormt viktigt att inte behandla den slarvigt.

Just som jag gick runt i mina tankar på konsthallen stötte jag på en vän som var riktigt arg på utställningen. Det störde honom å det grövsta att Rakowitz enligt honom inte hanterat materialet tillräckligt raffinerat och artistiskt. ”Taffligt”, sa han surt. Kan hans tjat om professionalism och estetik också vara en form av identifieringstänkande? I så fall måste jag medge att han har en poäng. Ett-noll till surgubben.

The post Förenkling och polarisering i konsten first appeared on Opulens.

VIRTUAL REALITY. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen, skriver Mathias Jansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I mitten av 1960-talet satt en uttråkad pojke vid sin skolbänk i New Mexico och bläddrade i en lärobok när han fick syn på Hieronymus Bosch målning Lustarnas trädgård (1490–1510). Konstverket gjorde så starkt intryck på honom att han blev helt uppslukad av målningen och började fantisera om hur det skulle vara om han kunde kliva in i Boschs fantasivärld och träffa alla dessa märkliga varelser som levde där. Jag vill gärna tro att det var den konstupplevelsen som inspirerade Jaron Lanier att senare i livet utveckla den teknik som vi idag kallar VR (Virtual Reality).

På 1990-talet gjordes de första kommersiella försöken med VR men framgången uteblev främst beroende på att tekniken inte riktigt var färdig, men de senaste åren har det hänt mycket inom VR-tekniken och nya användningsområden dyker hela tiden upp, inte minst inom konsten.

Under årets upplaga av Venedigbiennalen presenterade till exempel den franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-verk med titeln Endodrome.

Vad är då Endodrome? Jo, det är en VR-upplevelse där fem personer samtidigt kan stiga in en virtuell värld och uppleva ett seansliknande tillstånd där besökarna gör en meditativ resa inåt.

Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Med Endodrome vill Gonzalez-Foerster utforska rummet och olika alternativa medvetandetillstånd som bygger på konstnärens egna upplevelser kring kognitiv “trance”. Till verket finns också ett tillhörande ljudlandskap som är utformat av musikern och författaren.

Konstnären/musikartisten Laurie Anderson och multimediakonstnären Hsin-Chien Huang har samarbetet under flera år. Under de senaste åren har de riktat sitt intresse mot VR-konsten. I verket Chalkroom finns det också inslag av det meditativa och att resa i inre rum. I Chalkroom vandrar besökaren genom en värld av ord, texter och berättelser. Väggarna består av svarta väggar fyllda med vit text vilket leder tankarna till gamla skoltavlor och krita. Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Ett annat verk av duon är To the Moon där du som en astronaut landar på månens yta. Verket beskrivs som en andlig meditation om tiden vi lever i, där din vistelse på månen ska ge dig nya perspektiv på livet på jorden. De få människor som stått på månens yta och tittat på vår blå planet har efteråt sagt att det har förändrat deras syn på jorden och vår plats i universum. Frågan är om VR kan skapa samma effekt hos betraktaren?

Ett av de unga stjärnskotten inom VR-konsten är annars den amerikanska konstnären Rachel Rossin. Hon blev den första att få bli residenskonstnär hos New Museum i New York inom Virtual Reality, vilket resulterade i VR-konstverket Man Mask (2016). Man Mask ingår med flera andra VR-verk i gratisappen First Look: Artists’ VR som du kan ladda ner till din smartphone.

Rossin är en konstnär som obehindrat rör sig mellan den virtuella och den verkliga världen. Hon blandar VR-verk med målningar på duk eller plexiglas som hon formar efter sin egen kropp. I verket Man Mask har hon inspirerats av dataspelet Call of Duty som hon gillar att spela och där använt sig av spelarnas kroppar och miljöer för att bygga upp en virtuell värld. Kroppar och deras förhållande till rummet är något som Rossin ofta utforskar i sina konstverk.

Daniel Birnbaum som förra året lämnade sin tjänst som chef för Moderna Museet arbetar nu för det Londonbaserade företaget Acute Art som specialiserat sig på VR och konst. På kort tid har Acute Art knutit till sig stora internationella konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor, Olafur Eliasson och svenska duon Nathalie Djurberg & Hans Berg och tillsammans med konstnärerna utvecklar Acute Art nya VR-verk.

Vi är vana att VR-verk bara kan upplevas på konstmuseum och att det ofta krävs dyra VR-headset för att kunna uppleva dem. Acute Art har istället satsas på mobilen som plattform och alla de konstverk som de har utvecklat tillsammans med konstnärerna kan man uppleva i sin smartphone genom att ladda ner deras gratis app och köpa sig ett par billiga VR-glasögon där du monterar in din mobil. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen. Du behöver inte längre som VR-pionjären Jaron Lanier fantisera om att du kliver in i en målning, utan du laddar bara ner appen och stiger in i konstverket.

The post Virtuella världar i fickan first appeared on Opulens.

CENSUR. Facebook och Instagram får gärna röra runt och skrapa bland extremnationalistiska idioter, men konstbegreppet ser jag helst, hur löjligt det än kan bli ibland, att de fortsätter att hålla sig undan, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det pågår en ständig kamp om vem som ska få privilegiet att bestämma vilken värdegrund som ska gälla på internet.

När en bild av en av konstnärsgruppen Wieneraktionisterna censurerades från Opulens Facebooksida, för ett par veckor sedan, kom jag att tänka på Frederic Durand. Fransmannen som 2011 fick sitt konto avstängt efter att ha publicerat en bild av Gustave Courbets verk L’origin du monde på sin sida. Naken kvinna med särade ben i fint romantiskt realistiskt måleri.

Durand stämde Facebook för brott mot yttrandefriheten, och om jag minns saken rätt vann han målet och det hela ledde till en del förändringar i företagsjättens policy angående konst och nakenhet. Det låter bra i teorin, men vid närmre eftertanke; är det verkligen bra i längden? Avstängningen var förvisso ett urlöjligt resultat av en standardiserad censurapparat, det höll nog de flesta med om, men vad är egentligen alternativet?

När de flesta av oss lämnas totalt oförstående inför varför något censureras, när censorerna inte tycks veta vad de sysslar med, beror det kanske i första hand på att de faktiskt inte gör det. Inte minst när det rör sig om konst, och ännu mindre när det gäller samtidskonst. Hur kan därför Facebook ha någon rätt att avgöra skillnaden mellan vad som är konstnärligt värdefullt och vad som är rent snusk? Självfallet har de inte det. De har inte rätt att uttala sig om definitionen av konst överhuvudtaget.

Med det sagt, så har jag personligen ingen lust att behöva scrolla igenom grov pornografi i mitt Facebookflöde. Och jag anser inte att någon annan ska behöva göra det heller, det är inte nyttigt för samhället. Lika lite vill jag dock att en företagsjätte som Facebook ska ha mandat att berätta för mig vad som ska räknas som konst eller inte. Det alternativet är i längden rentav farligare än att man som Facebookanvändare hänvisas till en annan sida om man vill kunna titta på vissa bilder.

Ett socialt forum som ska vara till för alla, måste bli urvattnat. Av ren nödvändighet. Det känns därmed lite ovärdigt att Facebook skulle ha någon form av makt över hur samtidskonst ska tillåtas se ut. Att ett allmänt socialt forum censurerar extremnationalistiska eller sexistiska åsikter anser jag vara helt i sin ordning. Problemet uppstår ju då bilder som Courbets, Wieneraktionisterna, eller varför inte Jeff Koons Made in Heaven från 1990 (hejdlöst detaljerade fotografier, i naturlig storlek, av hur konstnären och hans fru har sex), döms efter en moral grundad på luddiga värdegrunder. Värdegrunder och moraldiskussioner som konstdiskussionen för länge sedan bestämt sig för att sätta sig över.

Att en kamp uppstår om vem som sätter censuren idag. Islamismen, högerextremismen, krafter som står mot varandra och spänner musklerna i yttrandefrihetens vara eller icke vara, tycks dock ofrånkomligt när vi har en stor öppen diskussionsplattform. Lönlösa slag om vem som ska få diktera de moraliska lagarna, som påminner mig om första världskrigets veckolånga skyttegravsstrider om bara några hundra meters land. Fram och tillbaka till ingen som helst nytta. Att stängas av efter att ha visat en bild av ett naket kön, målat eller fotograferat spelar ingen roll, är alltså småpotatis. Alternativet är en situation där konstverk riskerar att reduceras till brickor i det politiska spelet. Samtidskonsten måste ta sig själv på större allvar.

Det är såklart fullständigt idiotiskt att censurera en bild från en performance av Wieneraktionisterna, men genom att följa reglerna kön=pornografi=degenererat och fel, håller sig Facebook, just genom sin konsekvens, utanför diskussionen om vad som ska betraktas som konst och inte. Hade Facebook varit det enda forumet vi har för delande och kommunicerande av bilder hade det varit en oförlåtlig censurering, men nu är det lyckligtvis inte så verkligheten ser ut. Vi kan njuta av Jeff Koons Made in Heaven lite var vi vill på nätet, och det är den friheten som är viktig. Facebook och Instagram får gärna röra runt och skrapa bland extremnationalistiska idioter, men konstbegreppet ser jag helst, hur löjligt det än kan bli ibland, att de fortsätter att hålla sig undan.

The post Kampen om värdegrunderna first appeared on Opulens.