DEMOKRATI. “Identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst”, skriver Carsten Palmer Schale.

Jag är en vit, 69-årig, svensk, heterosexuell man bosatt i glesbygd. Allt detta – och avsevärt mycket mer – utgör pusselbitar i min identitet. Problemet är att min grupp är så pytteliten. Så kan jag själv plädera för min grupps identitet? Det känns kärvt.

Jag är i detta sammanhang – med alla mina delar av mitt jag – närmast en individ utan kollektiv, eller grupp. Men vi 69-åringar som grupp då? Ja, vi är ju trots allt några. Men har alla vi 69-åringar verkligen samma – säg – partipolitiska uppfattningar, samma färg och samma sexuella preferenser? Knappast.

Men tydligen är det annorlunda för alla 30-åringar, invandrare, hbtq-personer, kvinnor och urbant boende. De kan stänga sig själva inne i sin grupp, och de kan hålla mig utanför. Försöker jag tränga mig in gör jag mig skyldig till kulturell appropriering. Försöker någon i sin identitespolitiskt dikterade grupp tränga sig ut, gör denna sig skyldig till någon sorts förräderi.

Det är en hel rad problem, hävdar jag, som uppstår här. Exempelvis problemet med representativitet. Ett annat har att göra med, att varje individ trots allt är unik , åtminstone på något sätt. Och att alla människor åtminstone har något gemensamt. Ett tredje har att göra med det enkla faktum, att vi alla ingår i ett större samhälle. Hur går identitetspolitiken ihop med demokratin? Hur går den ihop med ett i alla fall nödtorftigt behov av ömsesidighet? Nej, identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Detta leder bland annat över till intersektionaliteten. Vad går denna ut på?

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan olika system av förtryck, dominans, eller diskriminering i skärningspunkterna mellan olika typer av över- och underordningar. Men perspektivet koncentrerar sig inte enbart på samspelet mellan ordningarna, utan även på enskilda exkluderade identiteter, exempelvis ras, kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsvariationer och religion.

Som perspektiv att utgå ifrån ser jag detta som mycket intressant. Men i praktiken förefaller mig här ingå flera olika motsägelser och minst sagt diffusa försanthållanden. Exempelvis framstår idén om ”exkluderade identiteter” stå i ett motsatsförhållande till idén om sammanflätade maktordningar. Vidare tenderar individen att försvinna i sin specifika underordning, som till exempel kvinna eller medlem av en underklass. Dessutom förbises ofta att den i samhället nödvändiga kompromissen försvinner, liksom representativiteten (alla kvinnor tillhör inte arbetarklassen).

Ytterligare en komplikation, som dock är utomordentligt intressant, följer direkt ur detta resonemang: hur skall vi fatta förekomsten av identiteter som exempelvis svart överklass och vit underklass, eller heterosexuell kvinna och homosexuell man?

I ljuset av bland annat ett upprop vid Sveriges radio kan man med fog, hävdar jag, därför ställa indiskreta frågor om representativitet, partikularism och generalism och så vidare. Hur förhåller sig förresten ”feminismen” till fenomen som transsexualitet och ”fluid gender”? I synnerhet med tanke på att intersektionalitetsstudierna idag är särskilt vanliga verktyg inom genusvetenskap och feministisk teoribildning?

Jag är både förundrad och tveksam. Och jag tror alltså, att en oproblematiserad intersektionalitet, i likhet med en oproblematiserad identitetspolitik, är farlig i vårt gemensamma samhälle och liv.

Men stryk begreppet ras, då!

Men hur var det då, egentligen, med min identitet? Och rasifieringen? För att börja med det sistnämnda: oavsett vad som på sina håll sägs, exempelvis inom FN, har rasifiering inget (eller sällan) något med ras att göra. Det har för övrigt inte ens begreppet ”ras”. Är inte det konstigt? Vad det hela tycks handla om är snarast stereotypa föreställningar om grupper på fördomsfull grund.

Som ”svarta” ses sålunda både reellt svarta afrikaner och ljushyllta araber. Men stryk begreppet ras, då! Men motarbeta naturligtvis fördomsfulla och diskriminerande stereotyper, som givetvis finns. Håll dock samtidigt i minnet, att varje sådan stereotyp inkluderar gruppen i allmän mening – ej alls alla dess gruppmedlemmar i all sin unicitet. Med detta sagt: visst kan olika underordningar förstärka vararandra, som olika överordningar kan förstärka varandra. Samtidigt kan komplex av underordningar och överordningar istället leda till försvagningar eller relativiseringar av gruppens utsatthet.

Så detta om min egen identitet. Ja, jag är 69 år gammal, och därför i riskzonen för ”ålderism”. Jag är etnisk svensk och inte etnisk ugandier; jag är heterosexuell och ”vit” och inte homosexuell och ”svart”. Likafullt. Även om jag upplevt en form av uthärdlig ålderism (jag får exempelvis inte tycka att unga kvinnor är snygga) har jag sällan några problem av den art som många andra har.

Det viktigaste för mig är emellertid mina individuella egenskaper (på gott och ont) som givetvis är intrasslade i och beroende av såväl mina primärgrupper som mina sekundärgrupper och samhället i stort. För min del har detta inneburit ett mer än fyra decennier långt engagemang mot kvinnoförtryck, arbete med psykiskt och socialt utsatta för stadsmissionens och psykiatrins räkning, aktiviteter i fredsrörelsen och återkommande medverkan i demonstrationer mot etnofobier av olika slag.

Men som sagt. Utan en ihållande problematisering av identitetspolitiken och dess intersektionella flankstöd hyser jag oro för att parallellsamhället kommer att förgrenas och fördjupas.

The post Helgessän: Identitetspolitiken fördjupar parallellsamhället first appeared on Opulens.

BLM. “I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig”, skriver Daniel S Ogalde.

En ensam kvinna ute i en park, en storväxt man närmar sig. Hon är rädd. Ska han råna henne? Ska han våldta henne? Ska han mörda henne? Så skulle historien ha kunnat sluta. För när Amy Cooper, en vit kvinna, ringer polisen om en ”hotfull afroamerikansk man” är hon väl medveten om vad det innebär. De som någorlunda följt debatten kring rasism vet att detta i en sådan kontext är en potentiell dödsdom. Detta är även den oskyldiga Chris Cooper, den svarta man som bad Amy Cooper koppla sin hund, medveten om och kanske är det just därför han väljer att spela in allt på sin mobil. Bara för att vara på den säkra sidan.

I över ett decennium har ”Karen” varit ett skämtsamt meme på nätet. Den vita flerbarnsmamman som med sin ikoniska frisyr och ett pekfinger i luften ber om att få tala med din chef är en karikatyr över den privilegierade medelklasskvinnan. Hon som vet det mesta och det bästa och ska bli lyssnad på. Hon som kan få dig tystad, sparkad och arresterad eller i värsta fall dödad. Som förkroppsligandet av den perfekta skärningspunkten mellan kön, klass och etnicitet torde ”Karen” vara identitetspolitikens, tillika feministernas värsta mardröm. För det finns en seglivad uppfattning om att de som upplevt förtryck inte kan eller skulle utöva den. Längre från sanningen kan man inte komma. Där en kvinna som Amy Cooper kan svinga sitt uppenbara offerskap som ett baseballträ genom att ringa polisen om en oskyldig svart man som Christian Cooper, och samtidigt åtnjuta ett vitt privilegium. Ett supervapen som fortsätter att ta livet av rasifierade män.

En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.

I USA lynchades runt 3 500 afrikanamerikaner mellan 1882 och 1962 enligt Tuskegee Institute. Majoriteten av offren för dessa lynchningar, där ibland upp till tusen personer förde bort, misshandlade och avrättade personer, var svarta män. Även andra rasifierade såsom latinamerikaner var överrepresenterade i statistiken samtidigt som mörkertalet misstänks än större. En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.

Den 21 maj 1920, i efterkrigstidens Sverige, mottog regeringen en protestskrivelse från svenska kvinnoorganisationer med drygt 50 000 namn med kravet att germanska och ariska kvinnor skulle fredas från de icke-vita soldaterna som intagit Tyskland efter första världskriget. Särskilt de svarta soldaterna från de franska kolonierna betraktades som ett sexuellt rashot mot de vita tyska kvinnornas heder och i förlängningen mot den vita rasen. Enligt ett flertal attitydundersökningar motsatte sig en stor del av svenska kvinnor invandring och så kallad rasblandning fram till 70- och 80-talen.

I mars 2018 publicerade Ordfront en artikel med rubriken ”Unga asylsökande vittnar om sexuella övergrepp” där bland andra Hassan berättade om hur han som 17-åring bjöds på alkohol för att därefter utnyttjas sexuellt av en äldre vit kvinna. När detta väl uppdagades lades skulden på honom för att ha konsumerat alkohol som minderårig. ”De är inte som vi, de har en annan kultur än oss, de ser inte på kvinnor på samma vis som vi”, säger den svenska kvinna som var ansvarig chef på flyktingboendet. Ponera nu att Hassan varit svenska Sara och förövaren svarte Amir.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För likt fallet med Amy Cooper uppstår problemen när motsättningar smyger sig in i dessa skärningspunkter. När Amy blir ombedd av en svart man att koppla hunden eller när Hassan som ensamkommande pojke utnyttjas sexuellt av en svensk vit kvinna. I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig. När så rätten till mina egna tankar, egna åsikter och egna handlingar villkoras har vi redan börjat glida nerför den sluttande backe som slutar i begränsade möjligheter, begränsade rättigheter och begränsad frihet. Det som i USA resulterat i 2 346 rasifierade människors död i samband med polisingripanden, sedan 2015.

På något sätt föredrar jag den uppenbara rasismen. Den som i form av ett gäng skinnskallar på Stockholms centralstation spottade på mig som nioåring. Den som med orden ”jävla svartskalle!” gasade upp bredvid mig för att kasta en ölburk. Den som fick polisen att stoppa mig från att gå till jobbet tills min svenska vita chef kom och hämtade mig. Allt medan blonda, ja till och med brunhåriga, tycktes passera obehindrat. Det är åtminstone ett hat jag kan se, ett jag känner igen och inte minst ett jag kan bekämpa med eller utan mobil.

The post Den dolda rasismen är en vit kvinna first appeared on Opulens.

BILDNING. Kasta inte bort de feministiska föregångarnas arbete till förmån för ännu en känslobaserad insta-story. Att bilda dig är det mest feministiska du någonsin kommer att göra, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att Svenska Dagbladet kallar beteendet hos ett gäng namnkunniga feminister på Instagram för “feminismens fjärde våg” bara för att den utspelar sig i sociala medier säger en del om svenskars historielöshet i den feministiska debatten.

Det är egentligen inte så förvånande eftersom den mest lättillgängliga feminismen, den som brukar kallas Instagramfeminism, sällan har plats för historiska analyser eller nyansering. Formatet är liksom inte gjort för det. Istället bygger den nästan uteslutande på känslor och subjektiva tankar.

Jag tänker inte argumentera för att kvinnors vardag och känslor inte spelar roll. Att lyfta det personliga som politiskt var trots allt ett av Grupp 8-rörelsens slagord under 70-talet, för att synliggöra hur förtrycket av kvinnor skedde även i hemmet.

Frågan är snarare hur sunt det är för rådande debatt om en hyfsat homogen grupp av välbärgade småbarnsmammor med barnflickor, städerskor och köpta veganmatlådor är de som får styra den utifrån sina personliga upplevelser.

Visserligen var det välbärgade vita kvinnor som hade tid och ork över för att driva kampen för kvinnors rösträtt. Men hade det inte varit så att de behövde alla kvinnors stöd är det inte omöjligt att de lägre samhällsklasserna lämnats utanför.

Därför behöver de privilegierade lyfta andra frågor än de som påverkar dem och deras närmaste, om de vill göra anspråk på att slåss för kvinnor som grupp.

Framför allt måste vi börja lära oss av historien istället för att återuppfinna hjulet. En bra början skulle kunna vara att identifiera att det SvD kallar för “den fjärde vågens feminism” egentligen bara är den andra vågen — den Grupp 8 tillhörde — som återvänt.

Varje ny kvinnorörelse är nämligen en reaktion på den som kom innan. Den sexpositiva, individualistiska och queera tredje vågens feminism var en reaktion på ett narrativ som till största del upplevdes som att det ägdes av vita, straighta, moralistiska småbarnsmammor i den andra vågen.

Tredje vågens feminister hyllade popkultur och förespråkade intersektionalitet och representation utanför den traditionella familjerollen. De var punkigare och färggladare, men också, stundtals, outhärdligt självupptagna och ytliga.

På så vis har de mer gemensamt med dagens Ebba Busch Thor-feminister — välsminkade unga högerkvinnor som vill göra karriär men också ha rätt att välja en konservativ kvinnoroll. I ett land som genomgående styrts av socialdemokrati kan det faktiskt vara ganska punkigt.

Varje generation feminister vill välja bort något av det deras föregångare gjorde, och det är helt okej. Så länge vi håller fokus på att öka jämställdheten är vi inte ett hot mot varandra utan utmanar och slipar varandras argument och tankar.

Något som däremot kan vara ett hot är att andra krafter försöker utnyttja eller kapa rörelsen. Som när främlingsfientliga krafter använder kvinnor utsatta för våldtäkter och hederskultur som ett slagträ i fighten mot invandrare, eller marknadskrafterna försöker sälja på oss feminism förpackad som poänglösa, glittriga väggord.

Boten mot det, och receptet för att fortsätta framåt, är att respektera våra rötter. Att läsa, lyssna och diskutera de mängder av feministiska texter som skrivits.

Det finns något oerhört stärkande i att läsa en text skriven om kvinnors situation för hundra år sedan och känna igen sig i de problem som beskrivs. Stärkande för att det gör en förbannad, men också för att du inser att du har århundraden av kvinnors kraft som backar upp dig i din kamp.

Så kasta inte bort de feministiska föregångarnas arbete genom att välja bort det till förmån för ännu en känslobaserad insta-story. Att bilda dig är det mest feministiska du någonsin kommer att göra.

The post En längtan efter feministisk bildning first appeared on Opulens.

ORÄTTVISA. “En naiv önskan är att feminister, en ideologisk gruppering som bättre än några borde förstå orättvisan i att särbehandla människor baserat på deras kön eller genus, skulle vara transpersoners bästa allierade. Tyvärr är så inte alltid fallet,” skriver Myra Åhbeck Öhrman.  Hon anser att debattörer som Kajsa Ekis Ekman bidrar till transfobi.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förra veckans mest hjärtevärmande nyhet från gamingsfären var att en streamer spelade Donkey Kong i 57 timmar i sträck för att samla in pengar till en organisation som jobbar för unga transpersoners rättigheter.

Tyvärr var insamlingen en reaktion på hur en annan offentlig person valde att använda sin egen plattform emot dem.

Den brittiska organisationen Mermaid hade nämligen attackerats av komikern Graham Lineham. Lineham kallade dem en organisation med en “extrem ideologisk agenda” och uppmanade sina följare att bombardera en av deras finansiärer, National Lottery, med mail om att avsluta sitt stöd.

Den kände youtubern  Hbomberguys (Harry Brewis) motreaktion var att försöka samla in pengar för att täcka upp den finansiering de potentiellt skulle förlora. Hans aktion blev viral, och stöttades av personer som Chelsea Manning, Neil Gaiman, Cher, John Romero och den nya kontroversiella (och av många älskade) kongresskvinnan Alexandria Ocasio-Cortez. Till slut landade insamlingen på över tre miljoner kronor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Slutet gott, allting gott, kan tyckas. Men att aktionen behövdes bör påminna oss om att transpersoner är en av de grupper som först straffas i intoleranta samhällsklimat. Att vägra inrätta sig efter de givna könsrollerna är ett brott som bestraffas med misstänkliggöranden, hån och inte sällan våld från människor som av olika anledningar finner sagda roller viktiga att bevara.

En naiv önskan är att feminister, en ideologisk gruppering som bättre än några borde förstå orättvisan i att särbehandla människor baserat på deras kön eller genus, skulle vara transpersoners bästa allierade. Tyvärr är så inte alltid fallet.

Många feminister ser inga svårigheter i att förena ett engagemang för feminism med ett engagemang för transpersoners rättigheter. De ser transpersoner som utsatta för samma typ av förtryck som det de själva identifierat. Kanske till och med utsatta på ytterligare sätt och därför värda solidaritet.

Personer som skriver under på den intersektionella modellen — att kampen mot olika typer av förtryck mot grupper baserade på deras kön, etnicitet, klass eller sexualitet hänger ihop och måste samverka — är troligen bättre allierade.

Andra feminister ser annorlunda på det. I bästa fall stannar de vid ett inte nödvändigtvis orimligt problematiserande av att det kan vara svårt för kvinnor som utsatts för våld av män att till exempel ickebinära eller transkvinnor får tillgång till deras trygga utrymmen.

I sämsta fall skapar de ett konfliktområde där varje rättighet som tilldelas transpersoner blir ett fundamentalt hot mot kvinnor.

Det är milsvid skillnad mellan att säga att kvinnor kan må dåligt av att behöva dela ett skyddat boende med en person som fysiskt påminner dem om en man som skadat dem, och att utmåla transpersoner som onda manliga infiltratörer, perversa eller könsförrädare. Viktigast är att vi inte glömmer att även det förstnämnda blir en del av ett större spektra av fördomar, och används som slagträ av debattörer som hellre skulle hävda det sistnämnda.

När vissa feminister påstår att transkvinnor är ett hot, trots att statistiken säger annorlunda, bidrar de till transfobi.

När inflytelserika personer som Kajsa Ekis Ekman gång på gång skriver om manliga fångar som säger sig vilja byta kön och flyttas till kvinnofängelser, trots att de är en extremt liten del av den redan väldigt lilla demografiska grupp transpersoner utgör, bidrar hon till transfobi.

Dessa debattörer påminner starkt om de “invandringskritiker” som bara är intresserade av att demonisera alla människor som inte anses vara äkta svenskar, och gör diskussionen en otjänst genom att skapa ett tabu runt problem vi alla kunde haft möjlighet att sakligt diskutera tillsammans.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Transrättigheter är mänskliga rättigheter first appeared on Opulens.

FEMINISM. “Med sitt författarskap vill Solnit bidra till ett vidare grepp kring mekanismerna bakom misogyni, förtryck och kvinnovåld, vilka sediment dessa vilar på genom människans historia ända tillbaka till jägare/samlarsamhällena, och agensen som förenar vår tids kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord”, skriver Helena Lie om Rebecca Solnits nya essäsamling.

Alla frågors moder av Rebecca Solnit
Daidalos (2017)
Översättning: Helena Hansson

”Att inte få berätta sin historia är att vara mer död än levande, och ibland kan det bokstavligt talat leda till döden. Om ingen lyssnar när man säger att ens före detta man försöker döda en, om ingen tror en när man säger att man har ont, om ingen lyssnar när man säger hjälp, om man inte vågar säga hjälp, om man har fått lära sig att inte störa folk genom att säga hjälp. Om man anses bete sig olämpligt när man yttrar sig på ett möte, om man inte får tillträde till en maktinstitution, om man utsätts för ovidkommande kritik med undermeningen att kvinnor inte borde vara där och inte borde höras. Berättelser räddar liv.”

(Ur Alla frågors moder)

Den amerikanska författaren Rebecca Solnit blev känd genom sin numera kultförklarade essä Män förklarar saker för mig, ursprungligen publicerad 2008, till svenska 2015. Via Solnit bekantades vi även med fenomenet mansplaining, en term som uppstod i svallvågorna efter essän, och ingens vokabulär blev sig likt efter detta. Solnit är, förutom författare, även journalist och aktivist.

Med sitt författarskap vill Solnit bidra till ett vidare grepp kring mekanismerna bakom misogyni, förtryck och kvinnovåld, vilka sediment dessa vilar på genom människans historia ända tillbaka till jägare/samlarsamhällena, och agensen som förenar vår tids kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. I sin nya essäbok Alla frågors moder är tystnaden den initiala utgångspunkten. Att inte kunna göra sin röst hörd. Att bli härskad över så pass att man inte vågar tala. Att kväsas. Boken är en samling feministiska texter där Solnit vant och påläst kryssar mellan allt från Virginia Woolfs feminism till kvinnors rösträtt, slaveri, rasism, rape culture, övergrepp, hierarkier inom universitetsvärlden till pornografins reproducering av sexuellt våld och kvinnohat, maskulinitetsnormer, intersektionalitet, militarism, dehumanisering och våldtäktsoffers brist på rättsäkerhet, i inringandet av denna för kvinnor kompakt dystra värld.

Solnit skriver ur en vit amerikansk medelklassposition, detta bör givetvis tas i beaktning, men det minskar inte relevansen. 1800-talets kvinnorörelse med Mary Wollstonecraft i spetsen droppas, liksom 1960–1970-talets Betty Friedan, Susan Griffin med flera, konststudenten Emma Sulkowiczs madrassverk för bara några år sedan samt många, många andra. (Sulkowiczs anklagade en manlig elev på skolan för att ha våldtagit henne år 2012, men institutionen vägrade att hjälpa henne. Sulkowiczs gick därför omkring med en madrass, i verket som kom att kallas Carry That Weight, och vägrade sluta om inte den anklagade eleven stängdes av. Något som aldrig skedde. Sulkowiczs bar på madrassen ända fram till sin examensdag nästan ett år senare.) Det är realistiskt, sakligt och smärtfullt informerande.

Inte sedan mina första famlande universitetsdagar har jag fäst så här många plaststickers i en bok. Det går knappt att ta in den mörka horisont Solnit drar fram. Samtidigt är den ytterligt välbekant, den reser sig framför mig varje dag på olika sätt. Det Solnit gör är att påminna oss om detta, vi måste aldrig glömma var vi befinner oss. Det tackar jag henne för. Men jag upplever tyvärr några av essäerna som väl hastiga, de kastas fram likt en kursbok från genusvetenskapen, brådstörtat och upprepande. Solnit har absolut på fötterna. Det jag saknar är mer eftertanke. Kanske ville hon täcka in så mycket som möjligt, gammalt som nytt, kanske var det knappt om tid. Jag vet inte. De kapitel jag uppskattar mer än andra är Män förklarar Lolita för mig som handlar om just det titeln anger, och delar ur Tystnad: En kortfattad historik om hur sexuellt våld, skambeläggning och kringskurna rättigheter bidrar till att tysta en människa.

Solnits vilja är att driva ett feministiskt arbete framåt som även inkluderar männen. Hon menar att feministiska landvinningar ej går att göra om inte männen också är ombord, liksom att en antirasistisk kamp inte går att göra utan att de vita är med. Det är komplext, svårupplöst, jag får inga egentliga svar på hur det ska gå till, vi vet ju att sådant tar år och åter år. Men jag skönjer en övertygelse om att ett paradigmskifte faktiskt är i antågande. Gott så.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Med tystnaden som utgångspunkt first appeared on Opulens.