LITTERATUR. Meningarna kan läsas som ännu ett vittnesmål från den inbilska intellektuella överheten, en klass som är lika emotionellt nerkyld som den är fattig på kött och blod och äkta medmänsklighet, och därför farlig, skriver Nette Wermeld Enström.

Meningarna av Johanna Ekström
Albert Bonniers Förlag

Vissa inbillar sig att bildning gör oss till bättre människor, men liksom tekniken är den aldrig neutral. Hur ofta har inte de finaste och godaste av idéer använts i krigen mot sanningen, till att förskingra verkligheten?

Officerarna i de nazistiska dödspatrullerna var bildade män, intellektuella och litterära. Många hade doktorerat i ämnen som lingvistik, historia och filosofi, och den nazistiska regimen förstod tidigt varför just de bildade var de rätta att leda insatsstyrkan; de kunde konsten att ideologiskt motivera och retoriskt övertyga sina underhuggare om mördandets nödvändighet. De som däremot avfyrade vapnen och gasade ihjäl människor var bara vanligt folk, arbetare och lägre tjänstemän, underkastade simpla mekanismer som grupptryck och begär efter karriär, vilket historikern Christopher Browning skriver om i boken Helt vanliga män som handlar om hierarkier i en tysk bataljon i Polen 1942.

Jag undrar varför jag kommer att tänka på bildade nazister när jag läser Johanna Ekströms självbiografiska Meningarna som handlar om relationen till en åldrande mor, fängslad i sin afasi till följd av en stroke. För inte är det så att mamman, en före detta känd författare, har varit eller framställs som någon fascist eller nazist. Snarare beskrivs hon som vänsterintellektuell, om än engagemanget mer varit ett uttryck för estetiken, något som legat i tiden, än grundat i genuina värderingar.

Kanske väcks mina associationer av den ärliga skildringen av familjekulturen, som Ekström så finstämt och elegant gestaltar, där orden har ersatt närheten och där berättelsen har varit viktigare än kärleken, eller stilen med vilken hon beskriver den giftiga mor-dotter-relationen. Den genomgående uppgörelsen och kritiken handlar om att bilden av sakernas tillstånd alltid har betytt mer än de verkliga förhållandena.

Kommunikationen dem emellan har ändrat karaktär, liksom beroendet har förvrängt och kastat om rollerna. Ekström stör sig på och månar om den sjukliga mamman om vartannat, men frågar sig också om hon någonsin har haft en plats och i så fall vilken i mammans liv, eller snarare berättelse. Mamman har förvisso tillägnat en bok till sin dotter, och levt genom henne på flertalet sätt varav vissa kan anses rent olämpliga, men sveken genom åren har varit många och grova, och med orden har de dolts och begravts.

Med hjälp av det egna minnet, anteckningar, fotografier, dagböcker och litteraturen, orienterar sig Ekström mellan tiderna. Hon gräver, väver och river upp. Den gnagande känslan och bilden av mamman som en förrädare, av föräldraskapet, av barnet, och inte minst av den egna personen, formuleras poetiskt. Mamman har också en historia, ett socialt arv och trauman, som Ekström erinrar sig om. Och kanske kan mammans besatthet av språkets magi, tingens ordning och ytliga former av skönhet, härledas till hennes bakgrund.

Mammans uteblivna närvaro, men även frånvaron av familjens alla andra relationer, fyller rummen mellan raderna. Den skildrade ensamheten är rå och tom, till graden att samhörigheten till brodern måste uttalas högt för att kännas; ”Min bror”, säger Ekström när hon talar om honom med andra och inser vilket privilegium det är att höra ihop.

Pappan, en av de (tidigare) aderton i den ökända Svenska Akademien, figurerar mest som en bedragare i bakgrunden. Därifrån lyckas han ändå bidra förvånansvärt bra till den samlade bilden av ett groteskt föräldrapar som mer än verkliga människor liknar helgjutna företrädare för en bakvänd värld, för att låna ett uttryck av den socialistiska författaren Eduardo Galeano, som förvisso skrev om andra former av illusioner, dimridåer och förtryck än de som Ekströms föräldrar ägnat sig åt, om än på olika sätt.

Den svikna dottern beskriver hur hon sänder en bild av mamman, hjälplös i sitt tillstånd, till sin pappa som för länge sen har övergett mamman, väl medveten om det är en handling som förnedrar dem båda. I ett annat stycke adresserar Ekström sin anorexia under uppväxten: ”Är det en bestraffning mot mamma, pappa? Att ljudlöst skada sig och låtsas att det inte sker. Jag skär mig inte, kräks inte, skriker inte. Jag förfryser bara. Men det finns ingen publik. Reaktionerna uteblir. Jag har tagit hand om mina föräldrars ting. Nu är jag själv ett ting. Ting behöver man inte ta hand om. Jag ger dem rätt. Ting är egentligen inte viktiga.”

Meningarna kan läsas som ännu ett vittnesmål från den inbilska intellektuella överheten, en klass som är lika emotionellt nerkyld som den är fattig på kött och blod och äkta medmänsklighet, och därför farlig. Uppenbarligen även för de egna barnen. Det är också en klass som historiskt har spelat progressiv när det blåst röda vindar, som Ekströms föräldrar när hon växte upp, och som har blivit reaktionär när det skymt. Likaså har den haft fallenhet för att ”göra sig svensk”, tigit om missförhållanden för att gynna egna intressen, som under den svenska Vaksamhetskampanjen (En svensk tiger) när nazismen drog fram i Europa.

Johanna Ekström har gått mot strömmen och visat att hennes värde inte bestäms av arvet. Kanske hade hon inget att förlora utan allt att vinna på det, i alla fall ur ett rent mänskligt perspektiv.

The post Vittnesmål från en intellektuell överklass first appeared on Opulens.