PROSA. Även om Civilisationer av Laurent Binet stundtals känns som långrandig fanfiction skriven av en historienörd, så är det åtminstone en skicklig nörd som håller i pennan, anser Anna Remmets.

Civilisationer
av Laurent Binet
Övers. Sara Gordan
Albert Bonniers förlag

Känner ni till den ikoniska historiska scenen där Inkahärskaren Atahualpa på 1500-talet (enligt den tidräkning vi använde då) först steg i land i Den Femte Provinsen (då känd som Europa) och nådigt mötte de storögda och trasklädda människorna i Lissabon som likt svultna djur kastade sig över den mat som de rika främlingarna hade med sig från andra sidan havet? Naturligtvis inte, eftersom det aldrig hände. Istället inleddes som bekant på 1400-1500-talen (enligt vår tidräkning som lugnt kunde fortsätta) kolonialiseringen av det som idag är känt som Sydamerika. En liten grupp spanska erövrare fick då det mäktiga Inkaimperiet på fall och avrättade dess härskare Atahualpa. Men tänk om det omvända hade hänt?

The post Skickligt skriven kontrafaktisk historieroman first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra norra Latinamerikas mäktigaste imperium, skriver Fredrik Segerfeldt, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Christopher Columbus kom till Västindien i slutet av 1400-talet beskrev han människorna där som ”mycket vänliga” som ”inte vet vad ondska är”. Det var en sanning med modifikation. För just då höll en folkgrupp på ett besegra en annan, som i sin tur tidigare hade trängt undan en tredje. På så sätt var spanjorerna bara en i raden av folkmördare som kom till Karibien.

Men Columbus var inte ensam i sin tro på den ädle vilden. I samband med den tidiga koloniseringen, där européer stötte på folkgrupper på olika grader av utvecklingsnivå, växte en diskussion fram om människans ursprungliga natur. Många undrade om dessa varelser var människor, om de i så fall var fullvärdiga sådana och dessutom hade en själ. Trots att många associerar ”den ädle vilden” med den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau använde han aldrig uttrycket. Det är i stället hans landsman, 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne, man bör förknippa formuleringen med.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Även om den lever kvar har föreställningen om en ursprungsmänniska som levde i fridfull harmoni har fått sig några rejäla törnar på sistone. I själva verket var jägar-samlarsamhällen mycket våldsamma, I tidiga stamsamhällen var mord den vanligaste dödsorsaken och det förekom brutal krigföring redan för tio tusen år sedan.

Egentligen är det underligt att det främst var ”upptäckten” av Amerika som gav upphov till diskussionen om människans naturtillstånd, för där fanns några mycket avancerade samhällen. Mest berömda är de mytomspunna imperierna, Inka och Aztekerna.

Dessa två riken hade en hel del gemensamt. Bägge var aggressivt expansiva imperier som styrdes av en ärftlig krigarklass och med en kejsare som sågs som en gud eller halvgud. Bägge hade en dominerande religion med en klass av präster. De hade var sin fast etablerad huvudstad, något Spanien saknade vid denna tid. Båda imperierna var dessutom unga skapelser, med bara runt ett sekel på nacken. Och bägge styrdes auktoritärt. Bilden av fridfulla och harmoniska samhällen som levt i lugn och ro i evighet innan de vita dök upp är inte rättvisande. Den ädle vilden var varken särskilt vild eller särskilt ädel, åtminstone inte alltid.

Många har frågat sig hur två spanska äventyrare – Pizarro i Peru och Cortés i Mexiko, som för övrigt var sysslingar – kunde erövra två så stora, mäktiga och väletablerade imperier med arméer bestående av hundratusentals krigare och befolkningar på tiotals miljoner. Pizarro hade endast hundrasextioåtta spanska soldater medan Cortés styrka bestod av som mest ett tusen trehundra spanjorer.

Några av orsakerna var att amerindianerna saknade såväl hästar och stora hundar som hårda metaller och (mindre viktigt) krut. Patogenerna spelade också en roll, även på denna korta sikt. Och chocken över spanjorernas brutalitet och överlägsenhet när det gäller våld lär ha påverkat.

Men det förmodligen viktigaste i bägge fallen var att conquistadorerna hade stöd av andra amerindianer, som var mer än villiga att hjälpa till att kasta de styrande över ända. Både Inka- och Aztekriket var imperier som hade underkuvat miljontals människor från andra folk och rövat och stulit resurser och människor från dem.

Aztekriket styrdes av mexica, ett nomadiskt krigarfolk som hade kommit norrifrån och i början av 1400-talet börjat bygga upp ett imperium. Med terror upprättade de sin överhöghet över de andra folken i området och krävde skatt och tribut från dem.

Något som särskilt utmärkte aztekimperiet var omfattningen av människooffer. Tusentals människor fick se sina hjärtan skäras ut medan de levde och pyramiderna i huvudstaden Tenochtitlán dränktes av blod. Syftet — att sätta skräck i motståndarna — uppnåddes visserligen, men det skapade också ett oförvitligt hat.

Det var därför inte svårt för Cortés att hitta bundsförvanter i kampen mot aztekerna. Faktum är att på varje spansk soldat som genomförde den blodiga belägringen av Tenochtitlán gick det två hundra amerindianska. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra detta norra Latinamerikas mäktigaste imperium. Spanjorernas allierade kunde inte veta att de skulle byta en sorts förtryck mot ett annat med mer långtgående konsekvenser.

Även Inkariket var en ny skapelse, som hade grundats när en stam i södra centrala Peru år 1438 besegrade en mäktigare grannstam. Imperiet expanderade snabbt och sträckte sig snart från dagens Chile ända in i dagens Colombia. Det var ett avancerat samhälle, en högkultur med miljontals invånare.

Precis som motsvarigheten längre norrut krävde de in skatt och tributer från de besegrade folken. De tillämpade också mänskliga offer i ritualer, både fiendesoldater som fångats i strid och barn som uppfostrats i just detta syfte. Men inte alls i samma omfattning som i Mexiko.

Man brukar säga att Inka var mindre aggressiva än Aztekerna och att rikets expansion ofta gick fredligt till. Det är delvis sant, även om den ofantliga armén kan ha påverkat i den riktningen: det är svårt att säga emot när det står tusentals beväpnade män utanför beredda att döda dig om du inte underkastar dig. Men faktum är att Inkas erövringar också var delvis mycket blodiga företeelser. Om det folk som armén stötte på inte erkände Inka som sin kejsare blev det krig, fiendens ledare och andra avrättades och befolkningen straffades utifrån hur länge striderna pågått. Det var därför inte förvånande att Pizarro, precis som Cortés, fick omfattande hjälp av amerindianer i sin erövring av Inkariket.

Sammantaget kan man alltså säga att den förenklade bilden av ondsinta och giriga vita européer som kom och erövrade stackars oskyldiga bruna människor inte är sann. Man skulle lika väl kunna reducera den spanska erövringen av de två imperierna till att de härskande byttes ut medan förtrycket och utsugningen fortsatte. Det fanns skäl till att de två centrumen i det spanska Amerika låg i just Mexiko och Peru. Genom att döda ledaren för imperiet kunde spanjorerna inte bara ta hans rikedomar utan även fortsätta att tvinga de infödda folken att förse dem med mat och tributer. Nästa steg var att ta kontroll över de existerande metoderna för att samla in skatt och – framför allt – tvångsarbete. Som ekonomen Ronald Findlay och ekonomhistorikern Kevin H O’Rourke skriver i boken Power and Plenty: ”I huvudsak ersatte både Cortés och Pizarro en styrande infödd elit med en spansk, som bägge levde på att utnyttja de underkuvade bönderna.”

Det finns ett grundantagande i diskussionen om erövringen av Amerika, och särskilt dessa högkulturer, om att det är mer fel av en europé att med våld och lurendrejeri upprätta ett utsugande imperium i Latinamerika, än när en amerindian gör samma sak. Det är ett underligt antagande. Visserligen kom spanjorerna från en annan världsdel, men såväl aztekerna som inka hade också de sitt ursprung på platser som var geografiskt avlägsna från åtminstone delar av respektive imperium. Det är inte mer fel när en vit människa begår omoraliska handlingar än när en brun gör det.

The post Myten om den ädle vilden first appeared on Opulens.

INKAMYSTERIUM. Den chilenske poeten Pablo Neruda besökte Machu Picchu någon gång mellan onsdagen den 27 och lördagen den 30 oktober 1943. Hur tog han sig dit? Först fem år senare invigdes den slingrande vägen från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, den så kallade Hiram Binghams väg.

Jag blickar liksom hundratals besökare ut över inkakulturens mäktiga ruinstad i Machu Picchu i Peru. Nedanför forsar den slingrande floden Urubamba eller Willcamayu, som på quechua betyder “solens flod”.

Och jag suckar av hänförelse, liksom hundratals hundratals turister också gör varje dag vid åsynen av dessa höga berg och denna inkakulturens mest kända skapelse.

Trots att det inte är så enkelt att ta sig hit ökar varje år antalet turister. På en och en halv timme tar en buss oss tidigt på morgonen från Cusco till Ollataytamba , där ett tåg inväntar för att ta oss till Aguas Calientes, ett turiststad bland gröna berg. Därifrån tar en buss oss längs en slingrande bergsväg 700 meter upp till inkastaden.

I oktober 1943, alltså för 75 år sedan, lär poeten och Nobelpristagaren Pablo Neruda ha besökt Machu Picchu. Enligt honom själv kom besöket att bli magisk uppenbarelse som förvandlade honom som människa och som skald. 1945 utgav han ett av sina mest kända diktverk, Alturas de Macchu Picchu ( ”Machu Picchus höjder”), som 1950 blev en del av Canto General (”Den allmänna sången”).

Hur kunde Pablo Neruda komma till inkastaden Machu Picchu, är en fråga som man spontant ställer sig.

Luis Nieto Degregori, en av de mer kända författarna i Cusco, har forskat kring historien med Pablo Neruda besök i Machu Picchu. Hans far, Luis Nieto Miranda, kallad “Cholo Nieto”, träffade Neruda i Cusco 1943. Latinamerika hade öppnat sig för världen och Nieto hade fattat tycke för solidariska äventyrare som Neruda.

I en krönika från 2004 med rubriken “Neruda i Machu Picchu”  hävdar Luis Nieto Degregori att Neruda kom till Cusco med tåg på eftermiddagen den 26 oktober. Med sig hade han sin hustru Delia del Carril , den peruanske författaren Esteban Pavletich, tillika press- och propagandachef i regeringen, samt Uriel Garcia, författare, socialist och senator för Cusco.

Cusco, som ligger på 3 500 meters höjd över havet, var på den tiden inte det turisternas Mecka som det är i dag. Staden hade bara omkring 45 000 invånare, varav de flesta talade quechua. De kom in till stortorget Plaza de Armas med sina hattar, färgglada ponchos och lamadjur för att sälja jordbruksprodukter och hantverk tuggande på cocablad.

Vid en välkomstceremoni samma dag utnämnde Cuscos borgmästare Neruda till hedersgäst i staden.

Vid ett senare tillfälle under besöket hyllades han under en ceremoni i Cuscos teater i närvaro av företrädare för kulturorganisationer, konstnärer och arbetare från trakten. Hans vän Luis Nieto Miranda stod för välkomsttalet, som kom att publiceras i Cuscos kommuntidning 1945. Luis Nieto hade lärt känna Pablo Neruda under sin åttaåriga landsflykt från Chile. Under publikens jubel utbrast han bland annat: “Ni har bett mig att framföra en hälsning till denne kampens skald, detta hjärta gjort av morgonens stål. Se på honom, där har ni honom.”

Den morgonen deklamerade Neruda två av sina tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång, några av dikterna i Spanien i hjärtat och Residencia en la tierra (ej översatt till svenska). Efter en och en halv timme tog han avsked av publiken med sin då ännu icke publicerade “Ny kärlekssång till Stalingrad”.

På Alla helgons dag den 1 november gick Neruda och hans hustru på tåget för att fortsätta resan till Chile. På stationen tog delegationer från kulturorganisationer och fackföreningar avsked av dem. Nieto Digregori hävdar att lokalpressen inte informerade om poetens besök i Machu Picchu. Den resan måste ha skett mellan onsdagen den 27 och lördagen den 30 oktober 1943.

“På otillgängliga stigar och på åsneryggar kom vi upp till den förlorade staden: Machu Picchu, den mystiska” (Neruda, Condé sur Iton, januari 1972). “Jag stannade till i Peru och besökte ruinstaden Machu Picchu. Vi kom dit upp till häst. På den tiden fanns det ingen väg. Uppifrån kunde jag se de gamla stenbyggnaderna, omgivna av Andernas höga, gröna berg” (Neruda, Jag bekänner att jag levat: minnen, 1975).

Det sägs att det var hans följeslagare Esteban Pavletich (1906–1981), peruansk författare och politisk aktivist i indianfrågor, som organiserade Nerudas resa till Machu Picchu. Han hade levt i landsflykt i Chile i början av 30-talet och hade då lärt känna Neruda. Pavletich var vid det här laget 37 år gammal och hade erfarenhet av att klättra i berg efter att ha ingått i César Sandinos och Farabundo Martís gerilla i Nicaragua i slutet av 1920-talet.

Mysteriet kvarstår. Hur kom Pablo Neruda upp till Machu Picchu? Först 1948 invigdes den slingrande vägen från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, den så kallade Hiram Binghams väg. Och det var först 1950 som Machu Picchu öppnades för turister.

Inkaleden var en tillfartsväg. Alla som gått den intygar att den är en av de mest imponerande och utmanande leder som finns på jorden. Den fyra mil långa leden löper längs branta bergsstigar. Den förkoniala leden med höga trappsteg i sten underhålls i dag av guiderna. Man passerar på vägen flera arkeologiska inkacentra och tunnlar inne i berget. Det tar fyra dagar och tre nätter att komma fram och man passerar en höjd på 4 200 meter över havet i kall luft. Om man haft vingar kanske skulle ha flugit, för detta är himlen. Höjdsjukan kan ge huvudvärk, yrsel, bristande aptit och sömnsvårigheter och kan få komplicerade följer om man inte ser upp. Man måste förbereda sig fysikt inför strapatserna och det är viktigt att dricka mycket te av cocablad. Det är en äventyrlig och fascinerande rutt.

Det andra sättet att komma till Machu Picchu var via Aguas Calientes, dit tåget gått sedan 1934. Därifrån gick färden upp med mulåsna eller till häst. Det var troligen den vägen Neruda tog.

Den dag vi besökte Machu Picchu började det regna på eftermiddagen. Vi tog bussen ner till Aguas Calientes och innan vi hann  inta en Pisco Sour började det ösregna med blixtar och dundrande åska. Från terrassen på restaurangen såg vi hur amerikanska, tyska, italienska, franska och spanska turister fortsatte att strömma in till Machu Picchu. Ingen går längre vilse, alla är välinformerade och tar sig fam med hjälp av karta och GPS i sina Iphones. Alla är försedda med regnskydd, mössa och stövlar. Dessa turister kommer för att kriga, tänkte jag.

Resan till Macchu Picchu är än i dag ett oförutsägbart äventyr, också för vältränade turister som tar sig fram en säkrare väg än Inkaleden. Pablo Neruda var mer en flanerande poet än en Indiana Jones, mer en bohemisk stadsdandy och lättsam livsnjutare än en bergsklättrare. Kan han verkligen ha tagit sig upp till Machu Picchu under en fyradagarsritt på en åsnerygg? Jag har inte kunnat få det bekräftat.

(Översättning: Anna-Karin Gauding)

The post Mysteriet med Pablo Nerudas besök i Machu Picchu first appeared on Opulens.