PROSA: Inför helgen är vi glada över att få presentera ett utsnitt ur Ida Andersens kommande roman ”Älska på italienska”.

Ida Andersen bor i Lund och är verksam som författare och litterär översättare från italienska, bland annat dikter av Giuseppe Ungaretti. Hon har även skrivit fackverket ”Stenminnen”, om de småländska stenmurarna, samt fyra romaner, senast trilogin ”I oxögat”, ”Skörgossen” och ”Gesällen” som skildrar Kosta glasbruk på 1700-talet.

Nu är vi stolta över att presentera ett utsnitt ur den ännu inte publicerade romanen ”Älska på italienska” som med inspiration från ”La divina commedia” av Dante Alighieri är uppdelad i tre delar.

I första delen genomlider Linda en miserabel höst i Malmö efter att ha tvingats sluta jobbet då hon strippade för sina elever och måste gå i behandling för sex- och kärleksmissbruk.

I del två är hon i Rom där hon tillbringat många somrar som ung. I ett försök att flytta över sin A-kassa till Italien prövas hon, likt i Skärselden, av den italienska byråkratin.

I den tredje delen träffar Linda kulturmannen Bruno, en både andlig, intellektuell och erotisk själsfrände. Hon får också en god vän i Bianca som arbetar på Kvinnohuset, men både vänskapen och kärleken får fatala förvecklingar.

CAROLINA THELIN

 Ur ”Helvetet”

”Jaha, vad kan jag hjälpa dig med?”

Läkaren vrider sig ett halvt varv tillsammans den ergonomiska pallen, bort från skärmen och betraktar henne med något slags överseende. Ja, vad kan hon hjälpa Linda med? När hon inte förstod själv. Securitasvaktens fingrar om hennes överarm, hans haka som for fram, rycket som nästan fick henne ur balans medan allt knastrade kristallklart, tankarna uppradade som brickor i ett Tetrisspel. Hon var tvungen att hålla i dem så att de skulle klara sig igenom, hålla i tiden så att Ahmed, Selda och Almaz skulle komma ihåg.

En harkling, diskret men ändock.

”Jag skulle gå hit. Min chef bokade tiden.”

”Din chef? Var jobbar du?”

”På Komvux.”

”Ett ögonblick”, säger läkaren. Vrider pallen och sig själv tillbaka till datorn. Hennes rygg avslöjar ingenting utom möjligen att behån skär in lite i sidorna. Hon knappar, scrollar. Lutar huvudet in mot vad hon läser. ”Och din chef, är det Karin Holst?” Linda hummar, nickar. Läkaren scrollar ännu mer. Det smattrar till när hon skriver något snabbt och kort. ”Du arbetar på Munkhättegatan?”

Läkaren verkar inte bry sig om hon inte svarar. Igår såg hon någon på teve som var övervakad av kameror i varje rum. Så känner hon sig nu. Som om någon alltid ser henne.

”Det var ju en olycklig historia, det här”, säger hon när hon har vänt sig mot Linda igen. ”Vill du berätta vad som hände?”

”Ja, alltså …. jag vet inte.”

Det går att inte avgöra om rynkan mellan ögonen är sträng eller om läkaren försöker se förstående ut. Mest ser hon ut som om förväntar väntar sig något av henne. Förväntar sig något som hon inte kan leverera.

Hon kämpade emot, rent fysiskt, hennes kropp var kvar vid katedern och hon hade ju ju lektion, fattade den där vakten inte! Mohammad och Enwar kom också fram och fodret på deras jackor var kallt och glansigt mot hennes kropp. Tiden gjorde ett sorts uppehåll medan tankarna väntade på att nästa tetrisbit skulle dyka upp för att hon skulle vända den rätt och placera den där den hörde hemma.

Men i stället baxade vakten henne framåt med knuffar och ett alltför hårt grepp om hennes arm, framåt i korridoren, utan att han fattade att lektionen samtidigt pågick, att ingen gett dem uppgifter eller läxa, och utan att bry sig om hennes rop, högre och högre tills hon ramlade in golvet i ett rum tillsammans med sina kläder. Hon minns det sträva tyget mot sin kind. En soffa? Det var med ens tyst.

”Om du inte berättar vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa dig.”

”Va … eh … jag kommer inte riktigt ihåg.”

”Hur mår du då?”

”Vaddå, jag mår … är lite trött, sover lite dåligt och så.”

”Jag får ta och undersöka dig och så får du ta några prover”, nickar hon. ”Kan du ta av dig på överkroppen?”

Det går en evighet medan hon flyttar runt det kalla stetoskopet och lyssnar, på ryggen, på bröstet, säger åt Linda att lägga sig ner, klämmer här och där på hennes mage, frågar om mensen är normal, tar blodtrycket. Hon fixerar blicken på den frostade plafonden i taket. En olycklig historia?

”Det ser bra ut det här, du har lite lågt blodtryck bara. Jag skriver ut några papper här som du tar med till provtagningen. Under tiden ordnar jag sjukskrivningen åt dig, och remissen.”

Läkaren sticker till henne en bunt lappar med rutor och siffor. ”Du kan sätta dig i väntrummet och ta en nummerlapp, så kallar de in dig.”

Hon tar jackan och Fjällrävenryggan från stolen.

”Och sedan kommer du hit igen.”

”Vad då för remiss?”

Dörren har redan glidit igen på ett gummiaktigt sätt. Vad då för remiss? Är hon sjuk nu också?

På Möllevångstorget ligger ruttna frukter och avokador kvar tillsammans med uthackade halva melonskal, purjolöksrester och kartonger med bortsorterade aprikoser apelsiner tomater medan fåglarna håller kalas. Måsar, duvor, kajor. Medan sopbilen kör runt, runt i allt snävare cirklar. Borsten frasar, gräver sig ner mellan de fuktiga gatstenarna, gräver bort jord, smuts och skräp.

Hon blir stående, fastnar i borstarnas rafsande, surrande. Sopbilen närmar sig, obarmhärtigt, runt, runt går borstarna. De krafsar in under hennes hud. Drar djupa skåror. Över alltsamman en stank av kväljande förruttnelse. Det är för mycket ljud, rörelser överallt. Det spänner i kroppen inifrån, samtidigt trycker allting på utifrån, fåglarna, skränet, borstarna, surrandet från sopbilen. Kylan. En ambulanssiren skär i hennes blodomlopp. Skär upp det som håller ihop henne.

Mammans röst tränger fram, så uppgiven, så full av vanmakt och sorg.

”Du vet min personlighet, så som jag har formats av livet. Jag är inte lämpad att ha barn omkring mig. Ständigt detta gnäll och tjat och bråk, det tär på mig som en sjukdom. Linda och Påvel, de förintar mig!” Och hur hon samtidigt slog omkull vinglaset och borrade in blicken i Linda.

Cigaretten mellan fingrarna, det flagnade nagellacket, fingrarna med de nedbitna nagelbanden krampaktigt om vinglaset. Molltonen i hennes röst. Den hade en tyngd som slog mot botten.

Det var hemma hos en granne, säkert en av de hon brukade pimpla vin med, någon som hade lika många sorger att ventilera som hon själv, och Linda var där för att hämta henne i hopp om att hon skulle somna hemma och inte ute på gården eller i trappuppgången. När mamman vände sig om fanns det en smärta som bröt igenom det simmiga i blicken, som hotade att välla ut över ögonlocken röda kanter. Hade hon gråtit? Nu förstod Linda att mamman vetat hela tiden att hon stått där, att hon velat att Linda skulle höra detta. Att hon, hennes dotter, förintade henne.

En mås flyger upp med en plommonslamsa i näbben. En kaja flaxar till bredvid, måsen tappar plommonbiten, skriar förtvivlat.

De där orden har alltid funnits där men nu tycks de så avgörande, precis som hennes röst hade en annan bräcklighet, hennes formuleringar var annorlunda då, mot hur hon brukade prata. Det gälla tjattrandet som ständigt steg och sjönk, som malde på i evinnerlighet. Det som både gick in i Linda och lade sig utanpå som en skrud som hon trodde hon hade lyckats skudda av sig.

Nu är som om de skriande av fåglarna hade hackat in det i hjärtat, den frasande sopmaskinen skrapat in det: Jag förintade henne. Inte hon mig, som jag alltid trott.

Är det verkligen så att minnet tenderar att förminska, inte bara avstånd och storlek utan också tidsrymd, förlopp, känslomässiga upplevelser och betydelse av upplevelser och händelser, sådant man drabbats av eller utsatt andra för? Generellt alltså? För även det motsatta gäller ju: att man blir fixerad vid något avgörande och håller fast i det för evigt. Oförlåtande.

Enligt neurobiologin är samma delar i hjärnan aktiva när man minns som när man fantiserar.

Ur ”Skärselden”

Det konstiga var att hon överhuvudtaget blev kär i Luciano. Och hur lätt han kunde ta över den allomfattande längtan efter Peppe och känslan av att livet inte var värt att leva om hon inte var nära honom, känslan hon hållit framför sig tills hon äntligen fick åka hit igen. Känslan av att Peppe, och det han stod för som var så konkret sammanbundet med Rom, med Forte Prenestino, var länken mellan det liv hon kände sig tvungen att leva och det liv hon åtrådde men aldrig trodde sig kunna uppnå.

Det hade tagit flera dagar innan hon märkte att Luciano var intresserad av henne. Han kom ihåg saker som hon hade sagt dagen före, eller frågade på sin taffliga engelska hur natten hade varit. Han bad henne hålla i om han skulle fästa en tråd på något armband han höll på med. Ibland kom han och satte sig nära henne och jobbade, tyst, lugn.

Mest blev hon förvånad när hon förstod.

Han måste ju ha märkt att hon lät sig uppvaktas av de flesta som kom i hennes närhet. Han måste ha sett, och ändå visade han henne uppskattning. Ändå ville han ha henne. Eller var det konkurrensen som triggade honom?

Det var bara Gianni, som hade frågat om det var hennes levebröd, som inte slog sina lovar omkring henne. Han snodde garnet med hastiga rörelser, såg bister och målmedveten ut. Blängde surt eller undvek henne. Han och Luciano var från Milano och de jobbade för att få ihop till vinterboendet någonstans, Prag lät det som. Men först skulle de till Amsterdam och jobba. Tjejerna lärde hon aldrig känna.

På Spanska trappan flöt hon omkring i känslor av att vara åtråvärd och respekterad, beundrad. Delaktig i en gemenskap där hon både var i centrum och en av de andra. Hon var beskyddad utan att egentligen märka det, förrän efteråt.

Kanske var det förklaringen. Hon behövde ingen, var redan uppfylld av allt och alla. Därför kunde hon också bli kär i honom, för han var inte avgörande. Det kostade ingenting. Allt var lätt och okomplicerat. En lek där hon kunde reglerna bara för att hon var den hon var, där hon var.

Villkorslöst, när hon trott att kärlek krävde något av henne, något som hon aldrig hade.

I love you so many, sa han.

Det regnar och allt blir dunkelt, som genom ett färgat glas. Då var det alltid solsken, sammetslent och varmt. Om det kom ett regn gick det över på någon timme, sedan sken solen igen. Det står gott om paraplyförsäljare på gatan, men hon vägrar att använda pengar till något så trivialt. Polisstationen först, har hon tänkt ut under gryningstimmarna. Uppehållstillstånd måste ju vara det fundamentala.

Utanför lasarettsingången står en liten skara människor och väntar. De ser bistra och sammanbitna ut, pratar inte med varandra. Paraplyn, kapuschonger över huvudet, någon håller en tidning ovanför sig. En man har inget regnskydd alls. Hans lugg ligger slickad i blöta testar mot pannan. Hans tunna täckjacka ser ut att vara genomvåt. Klockan har redan hunnit bli åtta så att de öppnar halv åtta verkar inte stämma.

De som står och väntar trampar rastlöst, irriterat, och över hälften ser ut som icke-italienare. Alla har något luggslitet, uppgivet, över sig, billiga täckjackor och nergångna skor. Vid ett cafébord under en baldakin på andra sidan gatan sitter en grupp män som talar arabiska och säkert också behöver uppehållstillstånd. För säkerhets skull frågar hon några italienska kvinnor som enträget knackar på den stängda porten.

”Nej, nej!” skakar de på huvudet. ”La Questura, nej den finns inte här inne. Det här är ett sjukhus.”

Hon invänder, men de fortsätter att skaka på huvudena, vifta med pekfingrarna fram och tillbaka med sitt smackande ntz! En av dem säger i tröstande ton att hon ju kan fråga när de väl öppnar.

Hon gör samma tur runt kvarteret som igår för att se om det finns en annan ingång men rundturen ger inget resultat nu heller. Och nu börjar både hungern och kaffesuget gnaga ovanpå det fadda skrapandet i pannan och magen av vinet kvällen före. När hon ser sig om efter en bar får hon syn på en krokig, rostig skylt som talar om att polisstationen finns på Via di Francesco a Ripa 64, precis som hon på turistinformationen sa igår.

Hade hon fått fel nummer eller varför hittade hon inte den då? Men kvinnan på sjukhuset sa tydligt 127. Trots krokigheten ser hon nu att skylten pekar tvärs över den stora Viale di Trastevere, där Via di Francesco a Ripa mycket riktigt fortsätter. Äntligen något som stämmer.

Och i en öppen portgång finns en polisstation. Och säkert förskansad bakom en glasbur några trappsteg upp sitter en äkta polisman, ung, med skärmmössan på, försjunken i sportnotiserna i en tidning. Han lyfter dock på huvudet när hon frågar om hon kommit rätt.

”Vad vill ni?”

”Jag vill ha ett uppehållstillstånd.”

Han ser frågande ut, pekar på en liten metallåda i glasrutan framför henne.

”Ni måste tala där.”

Hon böjer sig ner mot en rostig högtalarmikrofon och upprepar vad hon just sa.

”Ni får komma tillbaka i eftermiddag”, säger han och slänger upp handen mot en tavla på väggen bakom henne.

Där står mottagningstiderna och hur tydligt som helst att det är öppet på förmiddagarna. Hon påpekar det för honom.

”Ni får komma tillbaka i eftermiddag”, upprepar han.

Hon hör en order, inser att han faktiskt är polis och att hon nog gör bäst i att lyda, oavsett om det stämmer eller ej.

Bar San Calisto nästa, det ligger bara några kvarter härifrån. Hon nästan ramlar in och slösar bort två euro på en cappuccino och två cornetto. Törsten river i halsen också men vattnet är som tur är gratis.

Ur ”Paradiset”

De står i en halvdunkel lokal där bara ett svagt ljus från en innergård når in från ett par dammiga fönster och hon befinner sig i en svunnen värld av märkliga maskiner, mörka tunga skåp och hyllor längs väggarna, men kastas tillbaka i moderniteten när Bruno tänder ett lysrör och förstör magin bland pressar i gjutjärn, höga arbetsbord, hyllor, arkivlådor och draglådor i mörkt trä och mässingsbeslag, och något som liknar sättlådor som fanns en gång på tryckerier. Och böcker, travar av dem. Gamla, slitna och sådana som helt nya ut fast det gamla lyser igenom.

Framför dem står en maskin, i gråblått gjutjärn, med hjul på var sida och med en invecklad konstruktion av skruvar, trådar, fjädrar valsar, pistonger och spakar och vevar, och någonstans i innandömet hänger ett bokhäfte.

”Det du ser här är en symaskin, den är från 1940 men kunde likagärna vara från 1800-talet, den syr man häftena med till en hel inlaga. Med den kan vi laga om en bok är trasig i inbindningen.”

”Den får mig att tänka på tortyrmaskinen i Straffkolonin”, säger hon.

Bruno skrattar. Och drar henne till sig. Och berättar att boken som hänger där för att bindas in är en martyrberättelse från 1600-talet om San Vitale och hon tänker på kyrkan San Vitale där hon såg Bruno när hon följde efter honom från posten. Och tänker att även om de skapar den här kärleken tillsammans får de hjälp någonstans ifrån.

Han fortsätter att visa, prata: om silkegarner för de nyare och bindgarn för de äldre inbindningarna och hur man syr inifrån läggen och ut, och hur man förstärker runt kapitälbanden, att det är trä i pärmarna som ofta måste bytas ut och sedan är det skinn limmat ovanpå, förr hade man obehandlat skinn som mörknade med tiden. Han pratar om skillnaden mellan nya och gamla bindningar och hon fascineras när han visar hur han lagar papper; om en bit av pärmen försvunnit bygger han först upp det med kartong och sedan med japanpapper, ett långfibrigt papper av mullbärsträ, nästan som att arbeta med papier-maché.

”Det är den vanligaste skadan, att ryggarna och pärmarna lossar.”

Om en boksida är trasig använder han ett florstunt japanpapper som limmas på med stärkelseklister av vete och som kan färgas in.

”Och om det saknas text eller bild?”

”Nej, det kompletterar man inte”, svarar han. Och om det är pergament som ska lagas använder jag goldbeaters skin”, och hon flinar åt hans usla uttal ”som är gjort av nötkreaturstarmar”, men blir hänförd när han visar hur han limmar på det ytterst tunna membranet med gelatin.

”Bara fina naturmaterial”, säger hon och nej, hon ångrar inte att jag följde med när han frågar.

Det känns som tiden är upphävd bland bladguldsfolie, stämplar och fileter av bly eller mässing, tyngder, hjul som dras runt för att pressa ihop limningar, knäledspressar för att fästa försättsbladen mot pärmen och alla specialverktyg och nej hon ångrar inte att hon är där med Bruno.

Som hans. Den han är förälskad i.

”Jag hörde dig”, säger han med ens.

Ovanför dem det absurda lysrörsljuset som får hans utmejslade ansikte att framträda än mer.

”Vad?”

”Separati in casa. Det kan man kalla det, ja …”

Något snörps ihop i henne, men hon finner inget att säga utom ”uhum.”

” … men jag kan inte med det uttrycket, det är för losers. Sjabbigt, som om man resignerat inför något som konventionerna bestämt. Vi står över sådant. Eller hur, amore?”

Han ser henne oförställt i ögonen.

”Som sagt, hit in får inte ens min fru komma”, säger han.

Och en klarhet landar i henne likt ljuset som expanderar över dem. En kraft som bänder genom bröstet, spänner ut och fyller där det förut var inklämt, trångt. Nu är där expansion. Elektroners kvantars kvarkars rörelse. Tiden som stillnat i hans närhet.

I klartext: inom henne, själen, i tankesystemet, har det skett ett skifte. Så enkelt det kan vara när tetrisbrickorna faller på plats. Att stå över sådant. Amore.

Bruno tar ledigt resten av eftermiddagen och de går hem tillsammans längs corson.

”Ibland när jag är på Vallicelliana hör jag rösterna från böckerna i hyllorna, som ett otåligt mummel. Som om de diskuterar eller grälar om vad det står i dem. En av mina romaner handlar om det, om hur de gamla böckerna får liv och börjar utgjuta sig över samtiden, och hur andra stämmer in eller motsäger, som de filosofer eller kyrkomän som skrev dem skulle tänka om de såg hur det är idag.”

”Jag tror också att böcker kommunicerar med varandra. När jag skrev de där recensionerna åt biblioteken tänkte jag på hur förbundet allt är i litteraturens värld. Ibland tänkte jag mig ett fält – ett moln – där all sanning finns, all kunskap, alla samband. Först tänkte jag att vissa författare är uppkopplade där och förmår dra ner trådar därifrån med ord, behängda med tankegods och gestaltande scener som talar om något av allt som finns där uppe i molnet, i det uppenbarade. Sen insåg jag att författarna egentligen uppenbarar det som bara är grumligt, otillgängligt tills någon uttalar det, uttrycker det. Men det finns ändå hela tiden. Det är det som är den objektiva sanningen, den som måste uttolkas, beskrivas och gestaltas i subjektiv form. Då blir det litteratur. Det handlar inte så mycket om berättelsen. Berättelsen är bara en form för att uppenbara sanningen och sambanden. Därför är alla bra böcker förbundna med varandra.”

Bruno är tyst en stund, tycks fundera.

”Vi kanske alla är en kanal – som att idéerna kanske finns där ute – och det är bara är att plocka ner dem på jorden, mer än den gamla tanken om att vissa är mer lämpade för detta. Vi kan alla hjälpas åt, skapa med delaktighet”, säger han.

”Ja, kanske det. Men jag tror inte alla kan bli författare.”

”Så fick du det sagt också”, skrattar Bruno lite bittert.

”Förlåt. Men jag är inte heller författare. Har ingen tanke på att bli. Som recensent vet jag hur bra böcker skrivs, och att jag aldrig skulle kunna göra det.”

The post Littestraden: Ida Andersen ‒ ”Älska på italienska” first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ida Andersen har gjort en jätteinsats, när hon tolkat Ungarettis båda betydelsefulla diktsamlingar och förlaget Themis har utfört en mycket viktig kulturgärning genom att ge ut dem.” Det skriver Thomas Almqvist som läst den aktuella dubbelvolymen ”Glädjen & Känsla för tid”

Glädjen & Känsla för tid av Giuseppe Ungaretti
Tolkning & efterord: Ida Andersen
Themis förlag

Giuseppe Ungaretti (1888-1970) hör till Italiens främsta poeter, men det här är ändå första gången som två av hans verk utges i svensk tolkning och det handlar då om två av hans mest nydanande titlar.

Ungarettis poesi var starkt påverkad av de franska symbolisterna och filosoferna och bidrog i högsta grad till en omvälvande förändring av den traditionsbundna italienska lyriken.

För Ungaretti var livet och poesin tätt sammanbundna och hans diktning utgick alltid från hans eget livs existentiella funderingar. Utgåvan är tvåspråkig. Jag kan inte italienska, men jag har likväl både nytta och glädje av bokens tvåspråkighet.

Ungarettis ögonblicksbilder

I intensiva ögonblicksbilder med en förhöjd verklighetsuppfattning skildras såväl inre som yttre upplevelser under strider och truppförflyttningar under första världskriget i ”Glädjen”.

I ”Känsla för tid” finner vi Ungarettis eget inre sökande, medan han bodde i Rom. Med hjälp av antik mytologi och barockens stilmedel blottläggs livets, dödens och kärlekens gåtfullhet.  

Se till exempel på den här dikten:

JAG ÄR EN VARELSE

Valloncello di Cima Quattro den 4 augusti 1916

Som denna sten

från S. Michele

lika kall

lika hård

lika förtorkad

lika opåverkbar

så totalt

utan själ

Som denna sten

är min gråt

som ingen kan se

Döden

sonar man

i livet

Många av de ibland mycket korta dikterna i den första boken står aforismen nära. Här är ett par exempel:

UNIVERSUM

Devetachi den 24 augusti 1916

Av havet

gjorde jag mig

en kista

av svalka

SLUT

1925

Kan den förtvivlade tro på sig själv och det sanna?

Trots lugnet finns det en intensiv nerv i det mesta som han skrev.

Hemlandet Italien hyllas naturligtvis. Han befann sig mitt i första världskriget. Många av dikterna i ”Glädjen” inleds med att tid och plats anges. Det blir som en dagbok i diktens form. Här är ett exempel:

ITALIEN

Locvizza den 1 oktober 1916

Jag är en poet

ett unisont skrik

jag är ett korn av drömmar

Jag är en frukt

av oräkneliga olika ympskott

som mognat i ett växthus

Men ditt folk har burits

av samma jord

som bär Italien

till mig

Och i din soldats

uniform

vilar jag

som vore den

min faders vagga

Välmatat efterord om Ungaretti

I ett välmatat och mycket välskrivet efterord berättar Ida Andersen om Ungaretti som föddes i Egypten. Föräldrarna var italienare och fadern hade kontrakterats för att vara med om skapandet av Suezkanalen.

Den afrikanska miljön påverkade Ungarettis diktning i hög grad. Först 1912 kom han till Italien för första gången. Hans tidiga vurm för fascismen och Mussolini hindrade sannolikt Nobelkommittén från honom att se honom som möjlig Nobelpristagare. Den gav i stället Nobelpriset till hans landsmän Salvatore Quasimodo (1959) och Eugenio Montale (1975), som båda två var Ungarettis efterföljare med samma hermetiska inriktning.

Ungaretti flyttade till Paris och påverkades mycket av de stora franska poeterna Baudelaire, Rimbaud och Mallarmé. Han debuterade 1916 med diktsamlingen ”Den sjunkna hamnen”, som så småningom integreras med ”Glädjen”.

Det är framför allt under 1920-talet, som hans rykte fläckas ned av hans engagemang för fascismen, då han till och med låter Mussolini skriva förordet till en av hans diktsamlingar. Ändå hittar vi inte särskilt mycket fascism i hans dikter, förutom en viss fosterlandskärlek och ett upphöjande av den romerska historien.

1943 blev han invald i Italienska Akademien och fick samma år en hedersprofessur vid Roms Universitet. Hans stora förebild som poet var Giacomo Leopardi, som han också höll sitt introduktionstal om i Italienska Akademien.

Ungarettis poetiska metod

Många av hans dikter är korta, där han komprimerar och utkristalliserar för att låta tystnaden ta plats, vilket skapar en stor musikalitet. Efter att ha upplevt andra världskriget och fascismens och nazismens konsekvenser tog han till sist avstånd från allt som hade med krig och våld att göra. Anders Österling var för övrigt den som först introducerade Ungaretti på svenska.

Jag kan aldrig kalla Ungarettis poesi för vardaglig. Ändå är den ofta så tydlig, konkret och tonsäker att den ändå känns just vardaglig. Andra dikter framstår å andra sidan som om de vore huggna i sten.

Generellt sett finns det ett lugn och en stillhet i hans dikter, som smittar av sig på läsaren och som blandas upp med en hel del melankoli. För att inte tala om direkt svårmod och på samma gång en sorg över tidens obönhörliga gång. I sin syn på tiden påverkades han mycket av Henri Bergson. Här är ett smakprov:

RO

1929

Druvan är mogen, åkern plöjd,

och berget träder fram ur molnen.

På sommarens dammiga speglar

har skuggan fallit,

mellan de osäkra fingrarna

är deras ljus klart

och avlägset.

Med svalorna flyr

den sista plågan.

En kulturgärning

Ida Andersen har gjort en jätteinsats, när hon tolkat Ungarettis båda betydelsefulla diktsamlingar och förlaget Themis har utfört en mycket viktig kulturgärning genom att ge ut  dem.

”Glädjen & Känsla för tid” är en av årets hittills bästa läsupplevelser för mig.

THOMAS ALMQVIST
thomas@opulensforlag.se 

The post Ungaretti x 2 ‒ en av årets bästa läsupplevelser first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen publicerar vi i veckans utgåva av Littestraden nyskrivna dikter av Ida Andersen

Ida Andersen bor i Lund och är verksam som författare och litterär översättare från italienska. Snart utkommer hennes översättning av poeten Giuseppe Ungaretti. Hon debuterade som poet 2004 med diktsamlingen där du alltid är. 2008 utkom den tvåspråkiga diktsamlingen Con altre parole/Med andra ord tillsammans med den italienske poeten Antonio Padula och 2018 Intarsia. Hon har även skrivit fackverket Stenminnen, om de småländska stenmurarna, samt fyra romaner, senast trilogin I oxögat, Skörgossen och Gesällen som skildrar Kosta glasbruk på 1700-talet.

Nu är vi stolta över att få presentera ett litet urval ur Andersens ännu inte utgivna diktsamling Ingivelser, under avdelningen ”I stadens rum…”.

CAROLINA THELIN

Det nya språket

Hur det flämtar till mellan en

gatukorsning och en trottoar

en mättad disig eftermiddag.

Hur solen och en doft från förr

som av gammal mocka

smälter tankar ner längs fingrarna.

En ensam hand och håligheten

drar mig inåt som om

jag själv satte mig där

och mindes allt på en gång

rakt genom stadens nya gråa språk.

Kantighetens melankoli

Den cirkelrunda tröttheten

leder oss vidare. Ljuden över och

inuti staden där det byggs och

underhålls. Fäster brus vid vår väg

fäster grus mot våra fotsulor.

Vi ses alla vila i vågen av stadhet

av förhoppning: att kranarna,

landmärkena söker ett motiv

för kantigheten

och samlar sig fram och åter

långt under oss. Bort från

våra drömmar och vår sömn. 

Stadens själ

Den ihåliga historien drar med

sig blod och balkar

bromsspår och bussar,

stänker drömmar under

passagerare och trötta fötter.

Den solkiga kvinnan står kvar

med den vita staven.

Blir som uppenbarad,

ser inte hur staden försvinner

för min blick,

som vore den förljugen,

ljus och grå. Fasader

mellan seklernas skärpa.

Ordens vägvisare

En evighets bisats

ett eko utan återljud

är tystnaden i sorlet

i min styva tunga.

Bland det glömda folket

som föredrar natten och det grå

drömmer jag mig kvar.

Mellan kalla gator av betong

och resta profiler

viskar ljudens prövningar

vrider sig de söta ödsliga orden

glimmar bilder på illuminerade

reklampelare utan röst.

Var har jag min boning,

var söka min mening?

Det dröjer, det förlösande ordet,

spåret som riktar stegen

från det frusna folket in

i vårt glesnade och ljusa.

Offerpsalm

Det pågår en inkvisition i

denna tysta stad

kvardröjd andedräkt

kristalliseras på

frusna järnräcken.

I gamla fotspår löper vi

symmetriskt för att inte störa

i väntan på domen tar

vi de korrektas steg och

våra pulsslag ber

om snabb exekution.

Vem byggde denna mötesplats

detta stillhetens inferno

vem ska ta emot vårt blod

vår panna och vår andedräkt?

Vem ska vittja stadens nät

och utesluta oss

från det färdigställda

och det redan givna när staden

snart ska rämna

i ett kallt hårt uppvaknande?

Karon 2.0

Där är människorna: på båda sidor

stilla strama rörelser

i ett turkosfärgat ljus.

En elektrisk grind avskärmar

dem från varandra,

uppkopplad och igångsatt

av deras glänsande mynt.

Åstundar gör grindvaktens blick.

Där stannar kropparnas tid.

Där lämnar rörelsen marken

och lyfter inåt mot det ovissa.

Grindens sugande ljud

när plexiglashalvorna sluts

och öppnas mot det förkromade

tills rörelsen tunnas ut.

Efteråt tomheten mot nästa

frusna ögonblick och nästa.

Där är grindvaktens gråa blick

som inte ger upp om de uppgivna

de övergivna, de över sig

av naturen givna.

The post Littestraden: Dikter av Ida Andersen first appeared on Opulens.

I år är det fem år sedan massakern i Marikana i Sydafrika ägde rum. Poliserna öppnade eld mot strejkande gruvarbetare. På bara några minuter dödades 34 personer och skadades 78 personer. I de rättsliga efterspelen 2015 friades polisminister Nkosinathi Nhleko och vicepresidenten Cyril Ramaphosa. Inte heller har några poliser hittills åtalats eller dömts.

När känslan av att höra samman bryts

blir rädslan en osymmetrisk skrymmande

härdsmälta

inuti dig

Du tvingas trycka utåt

nedåt, åt sidan, med samma kraft

du utsätts för

Hålla den ifrån dig. Bortgöra dig från den.

Kraften blir inverterad. Obändig.

Härdsmältan oåterkallelig.

Arbetarna bad bara om att få gå tillbaka till kullen

De sjöng och de levde

Trötta på sin slavtillvaro

De kom upp ur jorden med stendamm i lungorna

och ville leva

De visste vad de hörde till

Deras kroppar visste att de hörde samman

Deras kroppar var i samma mörker

samma stendamm, sov i samma unkna skjul

De visste vilka de var och poliserna var av dem

– var av deras folk – sa de.

Polischefen var också en av dem.

Härdsmältan var inom henne

skräcken som tvingar någon att trycka utåt, nedåt, åt sidan

Du måste veta vad du valt att höra till

Då vet du vem du är

De bad bara om att få gå tillbaka till kullen

och att få förhandla med företagets representant

Sånger kan vara rytmer som skyddar

De höll sig i sitt öde

de hörde ihop

Deras öde var i sången

De höll sig där

Sången har strålar, vågor

som går genom kropparna

Poliserna har en chef

Poliserna har automatvapen

Om du vet vad du valt att tillhöra

vet du också vem du är

Inte förr

Om inte förr så då

The post Massakern i Marikana first appeared on Opulens.