FILMKRITIKEN. Filmkonsten och filmkritiken, som vi känner dem, är på väg att upphöra. Däremot bör det inte tolkas som ett permanent slut, utan snarare som början på något nytt. Det skriver Daniél Lopez Nelson.

För några år sedan hävdade filmskaparen Martin Scorsese att filmen befann sig i en övergångsfas, i minst lika betydande omfattning som under skiftet från stum- till ljudfilm. Påståendet gjort av Scorsese – filmvärldens motsvarighet till Yoda – väcker tankfullhet och erinrar om Hynek Pallas debattartikel Vi drunknar i film – då måste vi rädda filmkritiken.

Filmkritiken drabbas likaså av den förekommande förändring, då den utgör ett organ i den kropp som representerar film. Pallas har tidigare fört upp filmkritiken på rödlista och bland annat dragit nödvändiga skiljelinjer mellan filmkritik och konsumentupplysning.

Exemplet Rotten Tomatoes

Föreningen av de två olikartade verksamheterna är bland annat en produkt av det digitala landskapets uppkomst. Rotten Tomatoes är exempelvis den webbplats många unga filmtittare vänder sig till för att fastställa om en film är bra eller dålig.

Webbplatsen består av ett poängsystem baserat på en mångfald av filmrecensioner skrivna av tomatometer-berättigade kritiker: utbildade filmvetare, men även bloggare, poddare och YouTubers – en ogynnsam förening. Denna blandning av granskande röster inkluderar yttre irrelevanta faktorer i filmbedömningen, fördunklar genuin filmkritik – som i Sverige utövas av bland andra Pallas, Michael Tapper och Charlotte Wiberg – och påverkar vår bild av vad film är.

Fördunklandet av genuin filmkritik, digitala plattformars intåg och hyperkapitalism är bidragande faktorer till filmens svårtydda förändring.

Vem drabbas av förändringen?

Det går inte att förutsäga om förändringen kommer leda till ett gynnsamt eller ofördelaktigt resultat. Vem drabbas av förändringen?

I Sverige är vi i behov av enorma filmpolitiska reformer. Den helhetssyn eller ideologi som driver filmpolitiken har under en mycket lång period misslyckats med att förmå åskådare att söka sig till biografer för att se svensk film. Som filmskapare kan jag själv konstatera att den svenska filmens stagnation dels beror på filmkonsulenters benägenhet att hämma filmskapares unika röst. Resultatet är fantasilösa och svaga filmer.

Visionärer får sällan regissera

Filmer som den svenska publiken åstundar – jag identifierar mig framför allt som åskådare – är dem som är skapade genom skicklig hantverksförmåga. I Sverige råder det nämligen ingen brist på kunniga hantverkare, däremot är det ovanligt att visionärer får regissera och ena den svenska filmkompetensen.

De filmer som attraherat flest biobesökare det senaste året, Barbie och Oppenheimer, är gestaltade av visionärer, Greta Gerwig och Christopher Nolan, i samverkan med erfarna filmhantverkare. Det är naturligvist lättare sagt än gjort. De första stegen bör vara att, i stället för att slå ner eller vifta bort avvikande idéer, forma en svensk filmpolitisk anda som tillåter nya röster att sätta vågade visioner på prov.

Förändring på gott och ont

Det nya filmlandskap som kommer att ritas upp efter den förändring som vi befinner oss i, och som vi inte kan få klarhet kring innan den är fullbordad, lär leda till både gott och ont.

Omvandling och en ny begynnelse?

Quentin Tarantinos tionde och sista film The Movie Critic (2024) släpps vid en läglig tidpunkt och avslutar Tarantinos karriär, som består av en filmografi med fallenhet att smitta alla åskådare med filmpassion. The Movie Critic förefaller dessutom representera filmkonstens och filmkritikens död. Däremot tolkar jag inte död i sammanhanget som saknaden av utveckling eller tecken på liv och rörelse, utan snarare som en symbol för omvandling och en ny begynnelse.

The post Är filmkritikens död början på något nytt? first appeared on Opulens.

RECENSIONER. Det finns all anledning till att bevara och vidareutveckla filmkritiken i Sverige, anser Filip Hallbäck, apropå TT:s besked om att skrota filmrecensionerna. Han förklarar också varför vi behöver kvalificerade filmrecensioner.

Kultur är hjärtat i en levande demokrati, men dess hjärtslag är just de kritiska perspektiven. Som människor är vi inte bara biologiska och sociala varelser, utan också kulturella. Utifrån den insikten behövs en förmåga att reflektera och analysera djuplodade frågeställningar kring vad vi skapar. När jag nämner “kritik” betyder det inte att man nödvändigtvis behöver “leta efter fel”, utan snarare att man skapar distans till olika företeelser. De kritiska perspektiven inom humaniora har en kraft som exempelvis medicinska och naturvetenskapliga discipliner saknar.

I juli kom beskedet att TT vid årsskiftet ämnar skrota filmrecensioner, på grund av sjunkande efterfrågan hos lokalpressen. Det innebär att större del av landets lokaltidningar inte längre kommer att ha filmrecensioner. Istället för filmkritik avser TT att satsa resurserna på nyhetsbevakning på just film och tv.

Det här beskedet har flera dagstidningar uppfattat som negativt, däribland Maria Domellöf-Wik, filmredaktör på Göteborgs-Posten, som menar att det har skett en förskjutning i samhället där kritiken åsidosätts till förmån för renodlad kommunikation. Även Skånska Dagbladets kulturredaktör Gunilla Wedding påpekar att nyhetsbevakning och recensioner är två helt skilda typer av material. Det sistnämnda handlar om konsumentupplysning. Eva Essén, VD på Triart film, och Jan Göransson, presschef på Svenska Filminstitutet är inne på liknande linje. Filmrecensioner är viktigt för att publiken skall få kännedom om nya filmer, men också för att bredda och fördjupa diskussionen kring filmens roll i ett samhälle.

En oroväckande konsekvens på sikt, om filmkritiken försätts i denna utvecklingsriktning, blir att kritiska perspektiv långsamt nervärderas inom allt fler rum och sammanhang

Hur hamnade vi här egentligen? Kan det vara så att humaniora i allmänhet och filmkunskap i synnerhet än en gång inte betraktas som “riktig” kunskap? Att filmkritiker inte ses som “riktiga” jobb? Att bildning bedöms som något elitistiskt, konservativt och dåligt? Eller som en lyxhobby hos de privilegierade? Eller som något vi helt enkelt inte vill låtsas om? Kan det vara så att film – till skillnad från litteratur, bildkonst och musik – fortfarande anses vara en förhållandevis “ny” medieform, fastän den har över hundra år på nacken?

En oroväckande konsekvens på sikt, om filmkritiken försätts i denna utvecklingsriktning, blir att kritiska perspektiv långsamt nervärderas inom allt fler rum och sammanhang. Det leder i sin tur till att det offentliga samtalet om film riskerar att domineras av en massa tyckande av vem som helst istället för reella kompetenser inom film. Proffstyckare erövrar allt större plats i ett debattklimat, där gedigna sakkunskaper får allt mindre värde.

Bland de senaste illustrativa exempel på detta skedde i år i samband med debatten om Hogir Hiroris dokumentärfilm Sabaya (2021), efter nättidskriften Kvartals granskning om filmens sanningshalt. Filmdebatten handlade om distinktionen mellan undersökande journalistik och dokumentärt berättande i en svensk kontext är dokumentärfilm är en etablerad berättarform. Debatten nådde förmodligen sitt intellektuella bottennapp när Kvartal påstod att ”manipulerade” dokumentärer i Sverige i själva verket var ett arv från 68-generationens ”inställning till sanningen”, med Stefan Jarl i spetsen. Som filmvetaren Hynek Pallas påpekade, hade Kvartal då nog inte hört talas om 1920-talspionjären Robert Flaherty (som brukar kallas dokumentärfilmens fader).

Framför allt handlar det om det faktum att vi ser rörliga bilder överallt i vår vardag, alltifrån Youtube-videos till visningar på filmfestivaler

Eller för den delen Kristina Hultman på Aftonbladet (december 2020) som ondgjorde sig över Netflixs serie Den osannolike mördaren som handlade om ett fiktivt mord på Olof Palme. Hon skrev bland annat “trenden att öppet fiktionalisera verkligheten inleddes nån gång under det sena 00-talet och gränserna för vad som är möjligt att göra i dramafabriken har sedan dess bara kommit att förskjutas mer och mer.” Som filmvetaren Tommy Gustafsson genmälde i sin replik till Hultman: “faktum är att film- och tv-bolag har fiktionaliserat historien sedan filmen uppfanns i slutet av 1800-talet. Detta förfarande är alltså inget nytt och därmed går det att ifrågasätta Hultmans alarmistiska perspektiv eftersom publiken under mer än hundra år har lärt sig att skilja på fiktion och verklighet i film- och tv-mediet.”

Det finns alltså all anledning till att bevara och vidareutveckla filmkritiken i Sverige. Framför allt handlar det om det faktum att vi ser rörliga bilder överallt i vår vardag, alltifrån Youtube-videos till visningar på filmfestivaler. Film (eller rörlig bild) är ett av de mest revolutionerande medierna under hela 1900-talet, vars historiska utveckling är en fascinerande resa som inkluderar aspekter som ideologiska bevekelsegrunder, produktionslogiker, teknologier, målgrupper, enskilda aktörer (regissörer, manusförfattare, producenter, skådespelare, etc), nationella kontexter och förhållande till samhällsutvecklingen i övrigt bortom filmindustrins fyra väggar.

Precis som att litterära texter kräver en läsförståelse behöver filmtittande kännedom om filmmediernas språk, men det förutsätter en respekt för film som konstform. Den respekten måste i sin tur baseras på kunskap.

The post Helgessän: Filmkritikens betydelse first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Nästa vecka släpps Hynek Pallas Migrationsmemoar 1977–2018, en essäsamling om vilka avtryck erfarenheten av exil och migration har lämnat i det svenska samhället. Opulens Vladan Lausevic har träffat honom.

Vad  fick dig att skriva boken?

– Samtalet om ”migration” är i dag ofattbart ensidigt. Rubrikerna, debatterna och opinionen präglas av ”migration” som hotet vi ska rusta oss för politiskt. För varje dag sedan jag satte punkt i manus har det bara blivit värre.

– Men hela mitt liv har jag lystrat för de andra berättelserna – de om flerspråkighet och övernationella liv. Letat efter minsta blinkning om dem. Och jag vet att jag inte är ensam. Så jag tror att många fler än jag själv behöver de öppningarna mot andra tankar och samtal, de som jag försöker skapa här.

– Och de behöver särskilt läsas av alla som inte växt upp med dessa erfarenheter.
En annan orsak att använda just min bakgrund var den grunda svenska förståelsen av Centraleuropa. Min släkts historia går hand i hand med de djupaste såren på kontinenten, och de är ju tyvärr aktuella än i dag. Även om vi inte alltid förstår det.

Hur är dagens diskussioner om invandring och kollektiv identifikation jämfört med dina erfarenheter från 90-talets Sverige? 

– Det var en annan anledning till att skriva boken. Jag uppfattar inte att vi som samhälle har mognat särskilt när det gäller samtalet om invandring och rasism.  Kanske har den kollektiva identifikation som går under namnet ”identitetspolitik” en del i att det har blivit så här. Den såg något annorlunda ut på 1990-talet. Det gäller både den svenska nationalismen och SD:s framgångar och den antirasistiska kampen, som i och för sig ofta var valhänt. Mångkultur var ett modeord utan substans som sällan tålde att man skrapade på det. Många har gjort sig en karriär på detta. Färre har gjort nytta för debatten och integrationen.

– Men jag väljer hellre en inkluderande Benetton-liberal kamp mot rasism än en som delar upp och segregerar krafterna efter om de duger för att kämpa beroende på pigment och ursprung. Jag är ledsen att ”vithet” (en diskussion som inte existerade på 1990-talet) i stället för att vara ett analysverktyg i samtal om normer har blivit ett trubbigt slagträ.

– Men den största och mest dominerande förändringen som styr allt detta är att Sverige är ett mycket mer öppet nationalistiskt land.

Du nämner i boken att flerspråkighet tidigare ansågs som något negativt. Det var alltså inte självklart förr i tiden att det är positivt för individen att kunna flera språk? 

– Det var naturligtvis positivt att tala vad som i Sverige uppfattades som världsspråk. Engelska, tyska, franska. Men frågan om huruvida det så kallade modersmålet – finska eller tjeckiska eller arabiska – skulle uppmuntras i hemmet och i skolundervisningen var en mer infekterad sak. Var det gynnsamt eller inte för barnet? Vissa ansåg att det kunde leda till schizofreni.

– Hemspråk existerade i ett reservat som inte var integrerat i den vanliga skoldagen, vilket är förödande för barn. Det är sorgligt att se att vi fortfarande, eller återigen, diskuterar hur vi ska göra med modersmål när forskarna är överens om att det är gynnsamt att tidigt kunna flera språk – inte minst för inlärningen av nya. Att fördjupa mig i forskningen kring detta var en höjdpunkt under skrivandet. Jag fick så många aha-ögonblick, saker jag önskat varit allmän kunskap när jag var liten.

I boken skriver du mycket om europeisk historia och hur det är att vara flykting. Går det utifrån de äldre och nuvarande erfarenheterna att skapa nya inkluderande berättelser om Europa med fokus på migration, mänskliga rättigheter och medborgarideal? 

– Självfallet skulle det gå att skapa andra berättelser om att vara europé. Europa har en lång historia med mer än statiska nationer, där människor har förflyttats och flyttat. Vi borde och kan fokusera mer på den föränderlighet som finns i Europa än på det statiska eller på svunna nostalgier.  Dessvärre tycks viljan till detta närmat obefintlig i dag.

Vilket budskap rörande invandring och identitet vill du framföra till de politiska partierna nu under valåret? 

– Språkundervisningen i skolan. Att bevara, uppmuntra och arbeta utifrån den enorma rikedom flerspråkighet är – det är något ytterst viktigt. Individer, familjer och samhälle har bara att tjäna på det. Det är min mest konkreta, praktiska punkt.

– Men självfallet måste alla krafter till för att bryta den skadliga segregation som existerar. Det är vår tids utmaning. Den innebär stora förändringar. Många av dem är praktiska, som skol- och bostadspolitiken i våra städer.

– Och vi måste för guds skulle börja tala om och rapportera om det EU som vi är en del av. Det duger inte att Trump dominerar så totalt över detta i nyheter och kulturdebatt. Det är faktiskt en fråga både om invandringen och identiteten. Och om Sverige.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Helgporträttet: “Mångkultur var ett modeord utan substans” first appeared on Opulens.