BLASFEMI. “De vikande besökssiffrorna i Svenska Kyrkan beror sannolikt inte på att det årligen runt om i Sverige hålls konserter och tillställningar där kristendomens heliga symboler släpas i smutsen”, skriver Lars Anders Johansson apropå Rasmus Paludans uppmärksammade koranbränningar.

Hädelse är inte ett hot mot det som är heligt. Hädelse är en bekräftelse på att någonting hålls heligt. Om ingenting hölls heligt vore hädelsen meningslös. Det är likgiltigheten som är det verkliga hotet mot det heliga.

På långfredagen möttes besökare och förbipasserande flanörer utanför Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle av en ”gatupratare”, med texten ”Kyrkan är öppen. Välkommen till ett annorlunda rum.” Av alla ord som man kunde ha valt så valde man ”annorlunda”. En gång i tiden hade det självklara valet varit att beskriva kyrkan som ett heligt rum. Å andra sidan hade man inte behövt några skyltar på gatan för att signalera detta. Den mäktiga barockbyggnaden med sitt korskrönta torn som strävar mot himlen talar sitt eget språk.

Vem är målgruppen för ordvalet? Personer som stöts bort av den religiösa vokabulären men som ändå vill uppleva något annorlunda? Inkludering ligger i tiden. Trösklar anses vara av ondo. Allt som bjuder motstånd ska hyvlas ned. Men trots att minsta motståndets lag tillämpats i ett halvsekel har besökssiffrorna i Svenska Kyrkan minskat. Samtidigt växer andra församlingar, som inte tummar på heligheten. Kanske tuggmotstånd och trösklar kan ha ett värde trots allt?

Men årets påsk präglades inte bara av stillsamt gudstjänstfirande. Den dansksvenske politikern och provokatören Rasmus Paludans brännande av islams heliga skrift och de efterföljande reaktionerna i form av våldsamma upplopp i ett antal svenska städer har på nytt skapat debatt om yttrandefriheten och dess gränser, liksom vilka medel staten ska ta till för att upprätthålla yttrandefriheten.

Bara för att man får häckla heliga ting, innebär det att man bör göra det?

Först några påpekanden. För det första: att bränna ett eget exemplar av en skrift som finns i massupplaga är inte att likställa med ett bokbål. Den återkommande liknelsen haltar betänkligt. Hade Paludan uppmanat till att samla in befintliga koraner och sedan destruerat dem med eld hade det varit frågan om bokbål av det slag som nazisterna höll med litteratur som misshagade dem.

För det andra: att bränna en religiös skrift som en manifestation är inte hets mot folkgrupp. Idéer, också religiösa sådana, måste kunna kritiseras, häcklas och fördömas. Att kritisera och häckla religiösa läror kan inte och får inte likställas med att hetsa mot anhängarna. Förföljelse av religiösa grupper är en sak, kritik, hån och hädelse av en religiös idé någonting annat.

Debatten efter Paludans koranbränningar har gått i samma hjulspår som debatten om Lars Vilks rondellhund. Bara för att man får häckla heliga ting, innebär det att man bör göra det? Jag skulle säga att svaret beror på reaktionerna. I de fall där det finns krafter som är beredda att utöva våld för att tvinga andra till underkastelse är det definitivt nödvändigt att visa att samhället inte ställer upp på dessa premisser.

Skulle reaktionerna utebli så skulle dessutom provokationerna bli meningslösa. Vem hade kommit ihåg teckningen på hembygdsgården i Tällerud om människor bara ryckt på axlarna åt den? Hur länge hade Paludan orkat åka runt och hålla torgmöten om motdemonstranterna uteblivit? Några anhängarskaror verkar han inte ha.

Mord och hot mot konstnärer och satirtecknare handlar inte om att upprätthålla det heliga, utan om att utöva dominans. När andra troende rycker ut i debatten och menar att man kanske ska låta bli att häda eftersom människor kan bli ledsna, går de våldsverkarnas ärenden. När journalister som Täppas Fogelberg tyckte att staten inte skulle skydda Lars Vilks från de som ville döda honom, går de våldsverkarnas ärenden.

Det är inte hädelsen som hotar det heliga, utan likgiltigheten. De vikande besökssiffrorna i Svenska Kyrkan beror sannolikt inte på att det årligen runt om i Sverige hålls konserter och tillställningar där kristendomens heliga symboler släpas i smutsen. Hela Black Metal-genren bygger sin estetik på att häda mot kristendomen, men jag tror inte att det är särskilt många fromma kristna som ligger sömnlösa över detta om nätterna.

Vill man hitta uppmärksammade exempel på kristen upprördhet över sådant i Sverige får man gå tillbaka till Siewert Öholms besynnerliga attack mot hårdrocksbandet W.A.S.P i SVT 1984. Men inte heller då utbröt några våldsamma upplopp.

Det är inte märkligt att bli ledsen och upprörd när någon hånar det som man håller för heligt. Men det finns skäl att reflektera över vilka metoder som gynnar det heliga. Den som på allvar värnar om heliga skrifter bör sträva efter att fler tar del av dem. När musikalen The Book of Mormon som driver gäck med mormonernas heliga skrift hade premiär i Stockholm 2017 delade mormoner ut den riktiga boken till besökare utanför entrén.

Sveriges problem med helighet handlar inte om blasfemi, utan om att vi som samhälle har så svårt att förhålla oss till det som är heligt. Hur kommer det sig att kyrkan har så dåligt självförtroende att den tror att dess bästa argument för att locka besökare till kyrkorummet är att det är ”annorlunda”? Hur kommer det sig att de som oroar sig över att våra traditioner är hotade och rasar på twitter mot att någon bytt namn på påskmusten, själva uteblir från gudstjänsterna?

The post Det är likgiltigheten som hotar det heliga first appeared on Opulens.