DRAGQUEEN. Lars Gårdfeldt är prästen som har tagit strid för homosexuellas rättigheter. Han är också en av de dragqueens som läser sagor för barn på bibliotek. Jenny Wickberg fick ett samtal med honom om hat, hot och om att hitta mod.

Du är en av dem som läser sagor för barn, klädd som dragqueen. Nyligen fick ett dödshot dig att ställa in en sagostund. Vad hände?

– Jag kan inte berätta några detaljer, det är jag förhindrad från. Men jag har mottagit många sådana hot under åren. Det är något som blossar upp då och då. Det var mycket under 00-talet, när flera lagreformer som samkönade äktenskap och rätten att adoptera var aktuella, då jag syntes mycket i media. Medial uppmärksamhet brukar leda till att ett antal personer får för sig att ringa för att säga att Gud hatar bögar och sånt. I Sverige har vi en självbild av att vi har kommit långt, men under ytan finns fortfarande mycket hat och motstånd.

Hur reagerar de barn som har mött dig som dragqueen?

– De kommer fram och säger vilka vackra ringar och örhängen du har. Pojkar och flickor beter sig likadant och det de säger till mig är samma som de hade sagt till en biologiskt född kvinna som de tyckte hade fina ringar och nagellack. Det är barn i två till fem års åldern, och de har inte blivit indoktrinerade med fördomar än. Men det är också tydligt att de barn som kommer till sagostunderna har föräldrar som själva har en basal trygghet, och som därför inte har något behov av att slå nedåt.

Du säger slå nedåt, är det så du upplever det?

– Det finns tydliga samband mellan de grupper som av vissa pekas ut som ickeönskvärda och det hat som riktas mot bögar, judar och andra grupper i samhället. Det finns också samband mellan det hat som riktas mot dragqueens som håller sagostunder och de attacker som riktas mot de biskopar som förklarat att de bara prästviger de som sedan är villiga att viga både heterosexuella och samkönade par. Det är kampanjer som drivs av bland annat SD, och de hämtar sin inspiration från länder som Ungern och Polen.

Tycker du klimatet har blivit hårdare?

– Fientligheten har funnits tidigare, men den har blivit mer manifest sedan SD har kommit hela vägen och blivit landets tredje största parti.

När började du uppträda som dragqueen?

– För fem, sex år sedan. Det var inget jag tidigare hade känt längtan efter, utan jag gjorde det som ett medvetet, aktivistiskt val.  Jag hade suttit i olika mediala sammanhang, där jag när kamerorna inte var på fick höra kommentarer om att det var så bra med en hbtq-representant som jag, som kom propert klädd i kostym. Jag har umgåtts med dragqueens, läderbögar och läderlesbiska i hela mitt liv, och känner dem som helt vanliga människor, och var obekväm med att bli mottagen i finrummet som en som var anpassad till normen.

I vilka sammanhang  gjorde du premiär som dragqueen?

– Det började med att jag gick med i prideparader, först i Göteborg och sedan i andra städer. Det blev en både rolig och skrämmande erfarenhet.

Du säger både rolig och skrämmande?

– Många var positiva och glada över att se mig, men det var omtumlande att få uppleva hur annorlunda jag blev bemött. Men det gav mig också insikt i hur människor tar sig rätten att kommentera och ta på en person i kvinnokläder på ett helt annat sätt än de gör på en man i manligt kodade kläder.

Har det någon gång känts farligt?

– En otäck händelse var när jag skulle hem efter en parad. Det hade varit en fotbollsmatch och det var fans från båda lagen i hela staden. Jag skulle till spårvagnen när jag omringades en av grupp män i 40-års åldern med ölburkar i händerna. De drog ner mig på en parkbänk och började tafsa på mig. Det pågick tills en guide med en grupp italienska turister kom förbi. Först efteråt insåg jag att allt de här männen sa till mig var uttryck för kvinnohat, där de kallade  mig för saker som hora och slyna.

Du blev som ung utsatt för hatbrott, som gav dig men för livet. Vad var det som hände?

– Jag växte upp i en liten stad i Värmland, där alla pojkar som inte var könsstereotypa stack ut. Jag klädde mig i pastellfärger och var känd som discobögen. Alla visste vem jag var. Som tonåring blev jag en gång så svårt misshandlad en lucianatt, att jag fick bestående hjärnskador och har haft epilepsi sedan dess. Ett par gånger i månaden blir jag medvetslös och faller så jag skadar mig och biter sönder mina tänder. Det är som en ständigt pågående misshandel.

När du började som präst levde du som homosexuell kvar i garderoben. Vad fick dig att komma ut?

– Det var när jag hade fått fast anställning 1994, och visste att det inte var möjligt att avskeda mig för det. När jag flyttade ihop med min pojkvän i en sekelskiftsvåning där det fanns två entréer så låtsades vi att vi bodde i varsin trapp. Vi hade också separata telefonnummer och telefonsvarare. Jag kom sedan ut till viss del men det var inte förrän jag började ge kyrkbröllop åt samkönade par fast det inte var tillåtet, som jag kom ut helt. 

Hur har du blivit bemött inom kyrkan?

– Under 80- och 90-talet var det mycket motstånd hela tiden. Men jag har hela tiden hittat de progressiva kollegorna och sammanhangen, och sökt mig till dem.

Hade du din tro redan som barn?

– Jag har haft min tro så länge att jag inte kan minnas en tid när jag inte trodde. Men min familj var genomsnittligt etniskt svensk, där mina föräldrar var medlemmar i kyrkan och gick på bröllop, begravning, och dop. Men de var inte kyrkligt aktiva och det förekom inte några regelbundna kyrkobesök. Det var inte heller de som lärde mig att be. Det gjorde jag i de kyrkliga sammanhang som jag sökte mig till, där det fanns aktiviteter som inte var förknippade med sport och tävling.

Din strid för att homopar skulle få rätt att vigas i kyrkan gjorde dig till en känd person, och genom det mer utsatt för mer hot och ökad risk för våld. Var hittade du modet och kraften till den striden?

– Det vet jag inte, men när man väl blir aktivist så blir man vän med andra som slåss för samma sak och som också har mod. Vi ger varandra mod genom att inspirera varandra.

Vad har du haft för strategier för att klara av de hot du har fått?

– Jag har personlarm och rör mig inte där det inte är mycket folk, och avstår från saker som jag inte vet är trygga.

Det finns också människor som bejakar dig och dina livsval. På Instagram berättar du om din faster Bella som ska sy en ny och fin klänning till dig. Vad betyder Bella för dig?

– Hon är fantastisk. Hon är bara två år äldre än jag. Hennes dotter, min kusin, tävlingsdansar och Bella syr alla hennes klänningar. Let’s dance-estetiken är rätt lik den som används av dragqueens och nu har hon alltså också sytt en klänning till mig.

Din farmor betydde också mycket för dig?

– Farmor var en väldigt förnöjsam människa som inte drog några gränser för vad en pojke fick göra. Från henne fick jag mycket kärlek och total acceptans. Det var också från henne jag fick intresset för flärd, bijouterier och make up. Farmor städade tågvagnar och när jag var hos henne som barn brukade jag följa med henne till jobbet. När hon städade satt jag på ett tågsäte och läste högt ur Damernas värld. Jag har ett foto av henne framme, och tittar på det varje dag.

Hur ser ditt liv ut idag?

– Jag jobbar lite men är delvis sjukskriven efter att ha fått tre strokes på två år. Jag hade ju redan innan dess epilepsi och har gjort två hjärtoperationer. Mina tvillingar är i USA som utbytesstudenter, och jag är glad över att de bor hos en härlig familj, för det har tagit mig lång tid att komma tillbaka. Efter den tredje stroken fick jag lära mig att prata igen, men jag har nu återhämtat många av de förmågor jag förlorade.

Vad är dina framtida mål?

– Att försöka vara så frisk som möjligt trots sjukdomar. Den tidigare enhetliga muren med biskopar som lät prästviga även de som inte var villiga att hålla bröllop för samkönade par, har börjat spricka.  Jag vill fortsätta med att arbeta för att fler biskopar ska ta ställning för att viga samkönade par.

The post Helgporträttet: ”Allt männen sa till mig var uttryck för kvinnohat” first appeared on Opulens.

BOKUTGIVNING. Den 24 februari, på årsdagen av Rysslands anfall mot Ukraina, släpps Anna Grinzweig Jacobssons bok ”Bröllopspogromen – en ukrainsk-judisk familjeberättelse”. Jenny Wickberg fick ett samtal om att gräva i en familjehistoria som är fylld av djupt begravda hemligheter.

Din bok ”Bröllopspogromen” inleds med din mormor och morfars bröllop 1920, där festen avbröts på våldsamt sätt av en pogrom där brudparet och gästerna tvingas fly för sina liv. När fick du först höra om bröllopet?

– Det var sommaren 2017, när jag åkt över till USA för att träffa min moster Roza, som började berätta. Hon var 95 år då men helt klar i huvudet. Jag insåg att det var mycket som hade hänt i min familj som hon kände till, men som jag aldrig hade hört talas om.

Vilka fler hemligheter fick du höra om?

– Att det som min mamma berättat om sin födelse inte stämde. Sanningen var att min morfar ordnade med falska födelsebevis åt hela familjen för att undgå Stalins terror. De verkliga uppgifterna sågs som så farliga att de alla nästan verkar ha raderat dem ur sina minnen.

Din mamma var sex månader och sjuk i feber när hon var med om sin första flykt när familjen fick ge sig av i all hast, sedan Stalin kommit till makten och inlett sina utrensningar. Vad din morfar arbetade med under de år familjen bodde i den ryska staden Kamenka är en hemlighet som har hållits så väl gömd att du inte lyckats få fram den. Vad tror du att det var?

– Morfar var bokhållare och hade till yrke att hålla ordning på bokföringen. Min moster Roza vet att han arbetade åt någon affärsman, som antagligen handlade med spannmål och de hade det gott ställt de åren. Hans chef blev anhållen och morfar var antagligen rädd för att bli associerad med en affärsverksamhet som Stalin bestämt sig för att utrota. 

Din familj flyr gång på gång inom Sovjetunionen och bor i Ukraina, Ryssland, Tasjkent, Uzbekistan och sedan tillbaka till Ukraina. Instinkten om när det är dags att fly räddar er gång på gång. Familjen har en starksammanhållning men det är en samhörighet som till stora delar bygger på tystnad, där man aldrig pratar om sitt förflutna. Har ni i den yngre generationen börjat tala mer?

– Det är svårt att svara på. Jag har inga syskon och ingen släkt i Sverige, utan mina kusiner bor i Kanada och USA. Där är det några som har visat intresse för att jag har tagit fram fakta och börjat skriva om vår släkthistoria, medan andra inte verkar bry sig om det. Om det beror på en nedärvd tystnadskultur, kan jag bara spekulera i.

Din mormor växte upp i den ukrainska byn Babtjintsy. Har du själv varit där någon gång?

– Nej, det är bara några år sedan jag fick veta att vi stammar därifrån. Jag har funderat på att åka dit men pandemin kom och gjorde det svårt. Det är en liten by och det finns nog inte så mycket kvar att se heller som anknyter till min familj.

Det liv som judarna i Tsarryssland lever är starkt begränsat, där de inte får bo var de vill, välja yrke fritt och inte heller äga någon mark. Senare gör Stalins utrensningar att familjen tvingas dölja delar av sin historia. Hur har det känts för dig att gräva i en släkthistoria som innehåller så mycket våld och svåra saker?

– Jag har från min polsk-judiska pappa alltid fått höra om den judiska historien, med pogromer och fördrivningar. Att vi hade en tung släkthistoria har jag därför vetat sedan barnsben. Det jag inte visste var hur mycket det har påverkat människorna i min egen familj på min mammas sida.

Du får mycket av informationen från din 95-åriga moster Roza. Vilka andra källor har du haft?

– Jag har inga fler muntliga källor men har hittat mycket i fackböcker och arkiv. Där fanns det bland annat fruktansvärt drabbande beskrivningar av pogromer.

Du återkommer till olika släktrecept ett par gånger. Vad betyder maten och kakorna som band bakåt i tiden, i en familj som flera gånger har flyttat från land till land?

– Det betyder jättemycket och är förknippat med barndomsminnen och associerar till olika sammanhang och människor. Jag tror det är en viktig och typiskt judisk erfarenhet. I en kultur som innehåller mycket svårt bär maten på en hemkänsla som inte är smärtsam och som går att tala om.

Din familj var med när bolsjevikerna invaderade Ukraina för hundra år sedan. Nu upprepas historien genom det ryska anfallet, och också nu hade du släkt på plats i landet. Hur var det för dig, som nyss skrivit om det tidigare kriget, när ett nytt bröt ut?

– Det har ju pågått ett krig där länge, men när det storskaliga bröt ut var det som om hela min värld kastades omkull. Jag kände mig helt desorienterad och hade svårt att ta in det.

Har du någon släkting som är i Ukraina nu?

– Inte just nu. Jag har en äldre kusin som normalt bor i Lviv men som arbetar utomlands i perioder, och som inte har återvänt dit sedan krigsutbrottet.

I din familj spelar det religiösa allt mindre roll och i Sovjetunionen var de judiska traditionerna något som fick döljas. Din mamma flyttade som gift från Sovjetunionen till Polen, men fick senare fly till Sverige där flykten berodde på deras judiska identitet. Hur mycket av det judiska kulturarvet hade dina föräldrar med sig?

– Vi har aldrig firat judiska högtider hemma. När det gäller min mamma har jag har inte vetat att de så länge som den äldre generationen levde, firade högtiderna. Det är inget hon någonsin pratade om.

Din familj är på flykt inne i Sovjet under hela andra världskriget. Vid krigsslutet inser din familj att alla de judar de tidigare känt i områden som ockuperades av tyskarna är döda. Familjen möts dessutom av en ny våg med antisemitism. Hur mycket uppfattade du av de sår och trauman som personer i din familj måste ha haft?

– Min mamma visade inga tecken på trauma, utan var lugn och behärskad och jag växte upp i en kärleksfull familj. Det enda tecken på att hon var märkt av sin uppväxt var att hon ofta brukade säga saker i stil med att livet var fruktansvärt, och att människor var kapabla till hemska saker. Det var en svart syn på mänskligheten, där omvärlden sågs som fientlig och hotfull, som jag inte kunde känna igen hos mina svenska vänners föräldrar.

Din mamma och hennes systrar växte upp i en kultur där de lärde sig att ljuga och hemlighålla saker och uppmuntrades till angiveri. Hur påverkade detta din relation till din mamma?

– Vi hade en otroligt nära relation och hon var väldigt viktig för mig. Min pappa gick bort tidigt, när jag var 23 år, och hon gifte aldrig om sig. Även om hon aldrig berättade något om sin bakgrund så stod vi varandra nära. Mamma levde inte längre när jag började med mitt projekt. Min dotter kom då på att hon intervjuat sin mormor för en skoluppsats. I den stod det om hur de flydde under kriget. Jag blev häpen, för det är sådant hon aldrig berättade för mig. 

Din familjehistoria är fylld av hemligheter och alla lärde sig att inte tala om det förflutna. Det är din moster Roza som på sin ålderdom berättar allt för dig. Vet du när hon började tala om det som varit?

– Hon har sagt gång på gång att jag är den enda i släkten som bryr sig om det förflutna och att ingen annan frågat eller visat intresse. Men avståndet i tid gjorde det kanske lättare för henne att bryta tystnaden och börja berätta.

Du förvånas över att din moster Roza, som flyttade till USA, tjugofem år efter Sovjetunionens upplösning, fortsatt är rädd för bolsjevikernas hemliga polis?

– Min första reaktion var att herregud, hur kan hon känna så. Sedan tänkte jag ett varv till och insåg att med tanke på vad som händer nu, är de nog kapabla till mer än vi ser och vill tro.

Din familj har under hela 1900-talet tvingats flytta, gång på gång. Det drabbade också dig, som föddes i Polen men som 1969 var en av alla de judar som flydde den nya våg av antisemitism som gick genom landet. Vad minns du?

– Jag var sex år och hade börjat skolan, och har rätt mycket minnen från vårt hus, mina vänner och sådant. Jag minns promenader med min pappa, det var en lycklig och trygg barndomskänsla som fick ett abrupt slut.

I Sovjet skilde man på medborgarskap och etnicitet, där det senare stod antecknat i de inrikespass som infördes. Du har kommit att tänka på dem i debatten som under senare år kommit upp i Sverige om vem som är att betrakta som svensk. Hur känner du inför den debatten?

– En deja vu-känsla, och insikten om att det är fruktansvärt fel att resonera kring etnicitet på det sättet i ett politiskt sammanhang. Jag och mina föräldrar blev fråntagna vårt polska medborgarskap och tvingades fly när retoriken slog om och vi inte längre sågs som äkta polacker.

Hur såg din uppväxt i Sverige ut?

– Jag var enda barnet och båda mina föräldrar jobbade heltid som läkare. Som nyanlända var de måna om att snabbt etablera sig och få en inkomst. Det gjorde att de jobbade långa dagar och var mycket trötta och slitna. Jag fick därför snabbt bli självständig. Men jag fann mig snabbt tillrätta och har vuxit upp i svenskt sammanhang och alltid haft svenska kompisar.

Hur uppfattade du som barn ditt judiska arv?

– Jag har alltid haft med mig en sorts folkgruppstillhörighet och vetat varför vi tvingades lämna Polen. Även om vi inte hade med oss några judiska traditioner har det varit en del av min identitet.

Din judiska identitet har du kvar, men din familjs religiösa seder hann vaskas bort under Sovjetåren. Har du försökt återskapa något?

– Nej, det hade känts onaturligt och främmande att göra det som vuxen. Det jag gör är att jag försöker återskapa maten och bakverken, men utan någon religiös laddning. 

Vad saknar du mest?

– Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken, så att jag genom det hade kunnat föra arvet vidare till mina barn.

Tog du och dina föräldrar upp några svenska högtider?

– I Sovjetunionen firade man nyår på samma sätt som vi i Sverige firar jul med gran, presenter och tomte. Det var därför lätt för oss att växla över och göra samma sak fast på julen istället.

Du talar ryska med din moster Roza. Vilka språk växte du upp med?

– Ryska och polska, där mina föräldrar pratade polska med mig och ryska med varandra och när vi träffade släkten.

Hur har ditt liv påverkats av att du har frilagt delar av din släktberättelse som tidigare varit dold?

– Mitt liv har blivit rikare och det har varit en fantastisk upplevelse höra alla berättelser och att läsa in mig på hela epoken. Jag har planer på framtida skrivprojekt som är kopplade till min familj och dess historia.

The post Helgporträttet: “Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken” first appeared on Opulens.

SEXOLOG. Sexologen Malena Ivarsson är kritisk till att tvåsamheten ständigt lyfts fram och idealiseras. Jenny Wickberg fick ett samtal om lust, åldrande och vikten av att halvnakna äldre får synas i tv.

SVT:s dejtingprogram för äldre, ”Hotell Romantik,” debatteras utifrån två lägen – ett där man gläds åt att deltagarna verkar så fulla av lust och liv, och ett som tycker att det är pinsamt att se. Vilken kategori tillhör du?

– Det finns argument både för och emot, för min del. Det är bra att tv äntligen gör något som lyfter fram oss äldre och det verkar vara en fin stämning, där de som deltar har kul tillsammans. Det märks att de är mogna människor som lyfter varandra, istället för att konkurrera. Det känns genom tv-rutan att de som är där känner sig ompysslade och mår bra.

Vad är det negativa?

– Serien spär på myten om parrelationen som den enda vägen till kärlek och lycka. Det finns så många andra meningsfulla relationer i våra liv, som vänskap, familjeband och kärlek till djur. Att parrelationen lyfts fram som det enda verkligt viktiga får singlar att känna sig utanför. Det är dessutom oftast en enögd bild som ges, där man bortser från alla de svårigheter som följer med en lång parrelation. Det är dags att vi lyfter på betonglocket och medger att parrelationen inte alltid är en räkmacka, och att det finns så mycket annat att leva för.

Det enda vi inte kan få genom andra relationer är väl erotik?

– Ja, och även där är det enögt att lyfta fram den långvariga parrelationen som det ultimata sättet för att uppleva intimitet. Kortare parrelationer och miniförälskelser kan vara väl så meningsfulla, och det är också möjligt att ha sex på egen hand. Att fokusera så på den tvåsamma parrelationen gör att de singlar som står utanför kan må dåligt, och inte se vilka andra utvecklingsmöjligheter som finns.

Vilka relationer är viktigast för dig?

– Jag prioriterar den eller de som jag för ögonblicket pratar, umgås, arbetar, tränar eller älskar med. Jag försöker alltså leva i nuet och vara närvarande i alla relationer jag har.

En del debattörer skriver att ”Hotell Romantik fått dem att plocka fram skämskudden. Vad tror du är förklaringen till den reaktionen?

– De är ovana vid att se äldre halvnakna människor som paras ihop. I både tv och film går den övre åldersgränsen för vilka som visas på det sättet vid ungefär 45, särskilt för kvinnor. 

Många av dem som sitter bakom skämskuddar är själva en bit uppåt i åldern. Varför är just de så negativa?

– De tänker nog in sig själva i situationen och reagerar utifrån det. Det kan finnas en del avundsjuka bakom kommentarerna, där de som upplever programmet som provocerande kanske istället borde arbeta lite mer med sina egna hämningar. De som deltar är personer som verkar ha insett att man vid 60-70 års ålder inte har de perfekta kropparna, och som känner sig bekväma med det.

De som deltar i serien hoppas hitta kärlek, men det handlar då inte bara om den romantiska delen utan längtan efter hudkontakt och erotik finns också med. Detta är något som både verkar uppröra och förvåna en del tittare?

– Lusten finns kvar hos äldre, även om den inte är lika pockande som hos yngre. Att vara äldre betyder att man har mer erfarenheter och att lusten inte är lika centrerad till bara det genitala. Skillnaden mellan att vara 17 och 75 är att lusten blir mer sublim och kan handla mer om en lust till livet, och där ett intellektuellt plan också vägs in.

Du svarar på frågor om sex och relationer i tidningen Senioren, där läsarna är 65-plus. Vilka ämnen tas upp där?

– Det är en väldigt engagerad läsekrets, där det ofta blir en diskussion kring olika frågor och där andra läsare kan komma med synpunkter och råd. Det är ingen homogen grupp. Där finns många som är aktiva och ger sig ut i dejtingvärlden medan andra tvärtom är nöjda med att den delen av livet är över. Vi tar upp en del fysiska saker, som östrogenbrist och sköra slemhinnor hos kvinnorna och bristande potens hos männen. Men vi diskuterar också annat, som relationer till barn och barnbarn.

Vilka frågor får du från dina läsare där?

– En fråga som dök upp var en kvinna som undrade om man kunde ha sex första kvällen när man gick på dejt. Där kom det ett svar från en man som var 70-plus och som hade åkt runt och dejtat kvinnor i nio städer, och som svarade att det inte var något problem. Det har också varit en diskussion kring att vara mor- och farförälder. Den startades av en farmor som var ledsen över att barnbarnens mormor alltid tog över. En farfar svarade att i den relationstrappan är det alltid han som kommer sist, där mormor och sedan morfar kommer först.

Du har också podden ”Till sängs” tillsammans med journalisten Samanda Ekman. Ni diskuterar sex och samlevnad och hade tidigare radioprogrammet ”Till sängs i kulturen”. Vilka ämnen tar ni upp i er podd?

– Det handlar om sex och samliv och samtalen utgår från frågor som jag och Samanda ställer till varandra. Jag är 73 år och hon är 42, så det finns ett generationsglapp mellan oss där hon ibland ställer frågor jag tänkt på tidigare, och har lyxen att kunna bidra med erfarenheter. Vi vill lyfta kvinnor, men har också en del manliga lyssnare vilket vi är glada för. Precis som i radioprogrammet har vi en del kulturella fenomen som bollplank, men använder också de jungianska begreppen som persona, självet och skuggan, som kan vara mycket användbara.

Vad är temat i det nya poddavsnitt som kommer ut nu i dagarna?

– Där pratar vi om att bli avvisad, både när man blir det av andra men också hur man kan avvisa olika sidor av sig själv. I samtalet använder vi oss av våra egna erfarenheter, men tar också exempel ur Amanda Romares bok ”Halva Malmö består av kilar som har dumpat mig”.

Du är en bit över pensionsålder, men har frågespalter i både Aftonbladet och Senioren, plus att du gör podden. Vad är det som driver dig att fortsätta arbeta?

– Det är olika saker, där podden är spännande eftersom vi aldrig vet vad våra samtal kommer att landa i. En annan drivkraft är där jag med mina frågespalter får känna att jag är behövd och kan bidra med något. Jag har båda mina barn och mina barnbarn i USA. Om de hade bott nära är det möjligt att jag istället hade gått upp i att vara nära dem. Vi människor har ett behov av att få ge och dela med oss av saker, som kan få utlopp på olika sätt. Jag gör det genom mitt arbete.

Äldre personer är piggare idag. Är bilden av åldrandet också på väg att förändras?

– Uttrycket att sjuttio är det nya femtio gäller för många, men inte för alla. Den som får vara frisk kan uppleva det man kallar för den fjärde aktiva åldern under perioden 65-85 år. Men där spelar också socioekonomiska faktorer in. Det kostar att hålla sig frisk, och där kan det bli kämpigt för alla dem som lever med en låg pension.

Den negativa bilden av åldrandet drabbar framför allt kvinnor, där rynkor och grått hår kan ge en man pondus medan en kvinna anses förlora i attraktivitet?

– Där har tv, film och andra medier en stor del i skulden. Vi har ett kulturutbud som fokuserar på yngre och spär på mytbildningen om ungdomen som en viktig tid för allt sådant som kreativitet och entreprenörskap, och missar all den kunskap som äldre kan ge.

Hur ser du på ditt eget åldrande, vad är bra och vad är mindre bra?

– Jag tycker jag är i en jätteskön tid av livet, där jag inte tar mig själv på så stort allvar längre och inte oroar mig för sånt som karriär och relationer.

Är det något som är negativt?

– Det är i så fall det kroppsliga, att jag inte kan springa lika snabbt och är räddare för att trilla. Det motverkar jag genom att styrketräna. Motion är något nytt i mitt liv och jag tycker att det är jättetråkigt, och hade hellre läst en bok eller kopplat av med en film. Men jag gör det för att kunna vara frisk och oberoende så länge som möjligt.

The post Helgporträttet: ”En myt att parrelationen är enda vägen till lycka” first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Elisabeth Berchtold utkommer nästa vecka med en ny diktsamling, Modersmyter. I Elin Stadenbergs intervju berättar Berchtold bland annat om feminister och poeter som inspirerat henne.

Hej Elisabeth! Till att börja med skulle jag vilja fråga, vem är du?

– Jag är lärare och stödpedagog och har jobbat inom vården i alla år. Och jag har alltid älskat att skriva och läsa sedan jag var liten. Min pappa är från Österrike och min mamma från Sverige, jag är gift och har en son och tre bonussöner.

Din tredje diktsamling Modersmyter kommer ut nästa vecka, grattis till det!

– Jamen tack, det är så roligt!

Hur känns det inför boksläppet?

– Eftersom jag bar på boken i fem år så känns det väldigt roligt för mig att jag lyckades göra klart den. Det är den största känslan. Jag jobbar åttio procent och skriver resten och har fått hjälp av en skrivande vän, vi har stött och blött den tusen gånger. Nu har jag gjort det svåra, sedan vad folk tycker, det har inte så mycket med mig att göra. Men det är väldigt, väldigt roligt om folk vill läsa.

Vill du berätta lite om Modersmyter?

– Ja gärna. Jag har valt att använda vardagen hos fyra generationer: det är en liten bebis, min generation, min mammas generation och min mormors. Det finns en rollista i början med allas namn, Ines, Elin, Monika och Eivor. Jag har mixat vardagsscener och gudinnemyter. Någonting jag gjort sedan den första boken är att jag skriver om kvinnliga erfarenheter som allmänmänskliga erfarenheter. Där finns det luckor att fylla. Män har alltid varit representanter för människan men i mina böcker är det kvinnorna som är det.

– Att vara gravid, föda och bli förälder är något vi människor delar med varandra. Den existentiella erfarenheten berättar hur det är att vara människa och jag har intresserat mig för det. Det har jag gemensamt med många kvinnor nuförtiden, mest kvinnor, att vi jag vill lägga till den saknade pusselbiten. Jag vill inte säga att vi har samma erfarenheter, vi kvinnor eller människor, men vi kan identifiera oss med varandra.

– Myten är en berättelse. Vi berättar oss själva och skapar våra egna myter. I Modersmyter vill jag ha med många olika berättelser, visa en komplexitet. Jag gillar inte att säga att det handlar om till exempel förlossning som om det var likadant för alla, ingen förlossning är en annan lik, men man kan ändå känna igen vissa saker. Någon skulle kanske säga att det här är kvinnolitteratur men det är det inte. Det har skrivits om förlossningar förut men det borde skrivas mer. Vad har inte män skrivit om hundratusen gånger förr.

Var kom idén till dikterna från?

– Jag har alltid intresserat mig för myter, det mytiska bildspråket och bildkonst betyder mycket för mig. Att gå på museum eller utställning och titta på konst är en otrolig inspiration för mig, jag tar in bildvärldar och min poesi växer väldigt bra där.

– Att jag ville skriva om just moderskap, det började med att jag hade skilt mig och var på semester med en kompis och våra småbarn. Jag började skriva om oss och barnen och de texterna blev början på diktsamlingen. Oftast skriver jag om något och sparar material som jag senare “hittar” och låter någonting växa fram ur. De där första dikterna om mammor och barn skrev jag 2011.

Du har gett ut två diktsamlingar tidigare, Marialucia 2012 och Kära Svan 2016. Båda två har feministiska uttryck, hur kommer det sig att det är ett ämne du återkommer till?

– Det är som att jag som person vill lyfta och har svårt för det som döljs, det gör mig ledsen och förtvivlad. Det handlar om att få ha ett språk, jag har känt mig tystad och mått dåligt av det. Om det är någonting man “inte ska” säga, då vill jag säga det ännu mer.

– Alla har någonting de brinner för och jag tycker inte om orättvisor. Ojämlikheten som kvinnor utsätts för det har jag upplevt som en stark orättvisa som varit mig närmast. Så någonstans har jag skrivit ur en ilska, och det är bra bränsle för då blir det kraft i texten.

– Sedan har jag också rent språkligt vilja krossa ramarna. När jag var tjugosju år gick jag på Biskop Arnös skrivarskola, då fanns det en trend att skriva kortprosa. Men jag har alltid älskat metaforer, jag älskar det svulstiga, överdrivna, bildrika och tycker inte att det ena måste ställas mot det andra. Ingenting är bättre eller sämre, allt får finnas samtidigt. Senare blev min debutbok Marialucia omskriven som gurlesk, söt flickighet och våldsamhet i ljuv förening. Jag använder en del vardagsord och talspråklighet i mina dikter.

Marialucia handlar lite förenklat om kvinnokroppen och ja, den har omnämnts som ett tydligt exempel på gurlesk. Hur ser du själv på det? Hade du det med dig när du skrev?

– Nej det hade jag inte. Då trodde jag att jag skrev en bok som det visade sig att jag inte skrev. Det kanske kan vara så med en debut, att man ser först efteråt vad det handlar om. Men jag hade bestämt att det bara skulle vara kvinnor i den och att jag skulle spränga språkliga ramar.

– Marialucia är uppdelad i fyra sviter. Den första, Eurydike, handlar om utsatta barn som tar makt genom att själva begå våld. Rosa handlar om en kvinna som könsstympas i en kultur där hon föraktas och dyrkas, vilket hör ihop. I Lucia är det en kropp som får röst och tar hämnd och Maria handlar om en kärleksrelation mellan två kvinnor, eller en man och kvinna, eller en man och en man. Några av de första dikterna till boken kom ur mardrömmar jag drömde om att att jag befann mig under jorden och var instängd. Så det finns av mitt kött i dem, Eurydikemyten matchade mina drömmar.

I Kära Svan för du dialog med tre skapande kvinnor: författarna Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler och konstnären Hilma af Klint. Det handlar om hur de alla hålls tillbaka i ett manligt dominerat samhälle. De var verksamma på 1800-talet, men känner du samhörighet med dem?

– Jamen verkligen, jag känner att “it goes around”. Tänk bara på Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien, hur kvinnorna där blev behandlade. Och han gör sig till någon elit, ser sig som övermänniska. Det är fruktansvärt, jag avskyr elitism.

Någonting annat återkommande i dina böcker är associationen med djur, harar och kaniner dyker upp i Marialucia och i Kära svan kallas författarna Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler för Svan och Duva. Och nu även i din nya bok är djuren närvarande. Vill du berätta om det?

– Det är det mytiska, min inre bildvärld drar mig dit. I alla tider har man i konsten blandat människor och djur. Eftersom jag är i bildvärldar som är starkt förknippade med sago- och mytvärlden så är de en enorm kraft för mig. Jag tänker på jorden i den här boken, hur vi förstör den. Modermord, jordmord. Det vi gör är att ta kol på oss själva. Vi är jorden och djuren och växterna, klarar oss inte utan dem. Det är smärtsamt och ingen quick fix, omsorgen måste erövras av många och bli vardaglig.

Och språkligt, du skriver dels utan punkt och jag läser dina dikter som lite mystiska och metaforiska. Hur skulle du själv beskriva din poesi? Och hur vill du att den ska tas emot?

– Den är bildrik, rytmisk och syftar bakåt och framåt, syftningen är viktig för mig. Jag tycker att dikterna kan läsas väldigt konkret, jag vill att läsaren ska känna sig fri och skapa egna inre bilder. Jag försöker inte säga någonting dolt eller annat än vad som står där. Om man kan någonting om Hilma af Klint till exempel så kan man hitta hennes målningar där i texten, men den kan också läsas precis så som det står.

– Jag har själv svårt att läsa poesi ibland, det kräver att jag saktar ner. Jag har precis läst Louise Glück nu och det ger mig så mycket tillbaka. Poesin kan härbärgera så många tankar och känslor, lager av erfarenhet. Poesin är både bild, rytm och ljud. Det skulle jag önska, att läsaren kunde känna sig berikad av det komplexa i poesin. Men det går inte att önska eller bestämma hur dikterna ska läsas, det finns inga rätt och fel.

Du debuterade när du var 41 år, men innan dess publicerade du dikter i olika tidskrifter. Hur började ditt intresse för att skriva?

– Jag skrev som barn och har alltid älskat att läsa, men jag vågade inte tänka att skrivandet var något som jag kunde ägna mig åt. Det fanns andra saker jag trodde att jag skulle göra, men jag var avundsjuk på de som skrev. Till slut kom jag på att det var någonting som även jag kunde göra. Den bästa hjälp jag fått är av andra som skriver.

Det har gått ungefär fyra, fem år mellan böckerna, vad gör du med ditt skrivande där emellan, eller är det på den tiden du skriver dina böcker?

– Ja skrivandet pågår, jag skriver en dag i veckan. Aldrig på nätterna, det är jag alldeles för känslig för. Det får vara normala tider och ta lång tid istället. Det är inte värt att må dåligt.

Och det har alltid varit poesi, vad är det med just poesin som tilltalar dig?

– När jag började skriva var jag fascinerad av ljuddikter. Jag har alltid gillat Sonja Åkesson. Genom en bekant kom jag i kontakt med han som var hennes partner, Jarl Hammarberg. Han skulle göra en performance på Biocafé Tellus i Midsommarkransen och jag fick vara med. Där stod jag, iklädd en brun sopsäck och gjorde olika ljud på scen, det var dadaistiskt. Jag tror det satt tre personer i publiken! Men jag älskar det rent ljudliga, bara ljuden har också en slags betydelse.

– När jag ska skriva prosa så blir jag rastlös. Poesin kan ha så många erfarenhetslager i väldigt få rader. Så är det ju i allt skapande, någon har gestaltat det vi ser. Bakom finns lager på lager av undertext. Alla människor är skapande. Poesin är också filosofisk och sådana tankar får mycket plats i mig.

Varifrån kommer behovet av att skriva?

– Jag är en språklig person, läsandet gick lätt för mig och jag ville skriva. Att det blev ett så stort behov tror jag har att göra med att jag kände mig tystad i familjen. Min pappa blev sjuk men vi fick inte prata om det. Att hela tiden gå omkring och inte få säga det som är viktigt är en stor plåga. Då kan skrivandet vara till stor hjälp för att kunna formulera sig inför sig själv.

Har ditt jobb inom vården haft avtryck i ditt skrivande?

– Jag värderar omsorgen enormt, så kanske på det sättet. Det är den som gör att vi har ett samhälle. Vad skulle vi annars ha, om vi inte tog hand om de som behöver det?

Blir det fler böcker i framtiden?

– Det går inte att säga men det hoppas jag verkligen. Jag skriver ju länge så det finns trådar att fortsätta på. Jag har som en stor ordkompost där jag har slängt in en massa grejer, så vi får se vad som sätts igång. Sedan hoppas jag att museerna och konstutställningar ska öppna snart, då ska jag gå dit, jag skriver så bra då.

Vem hoppas du ska läsa din nya bok?

– Alla som vill det!

The post Helgporträttet: “Jag har mixat vardagsscener och gudinnemyter” first appeared on Opulens.

PRISVINNARE. Göteborgs filmfestival pågår just nu. Carolina Sandvik vann priset Startsladdden för sin tredje animerade kortfilm.

Hej Carolina! Du är med din kortfilm The Expected vinnare av Startsladden, kortfilmspriset som delas ut på Göteborg filmfestival. Stort grattis till dig!

– Tack!

Priset är 350 000 kronor plus filmteknik och tjänster. Har du några planer på hur du ska använda ditt pris?

– Jag har precis satt igång ett nytt projekt med en ny animerad kortfilm, så i första hand
kommer pengarna att gå till den men inte alltihop. Den nya filmen kommer också att vara ett relationsdrama, med kroppsliga förvandlingar. Jag har precis skrivit manus och börjat tillverka figurer.

Vad spännande! Din film The Expected hade världspremiär på Göteborg Film Festival. Den handlar om en gravid kvinna som får missfall och förblöder i badkaret. Hennes partner hinkar upp allting i deras akvarium och fortsätter sin vardag medan någonting börjar växa där inne. Vill du berätta lite om din idé?

– Idén kom från en första bild jag fick av en gravid person som förblöder, förlorar allt sitt
innehåll och blir ett tomt skal. Det är så det går till, jag börjar med en bild och historien
kommer vartefter. Sedan kom jag fram till att det skulle utspela sig i hemmet, det är en
tacksam miljö för att skapa skräckstämning. Egentligen är det inte så mycket obehagligt som händer i filmen, men det är obehagligt när hemmet blir en otrygg plats. Jag inspireras generellt av skräckfilm och satte en sådan inramning av body horror-genren som jag ville ha.

– En annan viktig komponent är att jag tar en sak från min egen verklighet och bygger en
historia utifrån det. Det kan vara en vän som berättar en anekdot, en observation jag gör
eller ett föremål jag tar från vardagen till filmen. På så sätt skapas intimitet. Historien i The Expected är dramatisk och inte realistisk, men jag ville ha med verkliga element och skapar därför sådana i filmen.

Du sa i din introduktion till filmvisningen att du fick idén från en gång då din mens var sen. Hur ledde den sena mensen till den här filmen?

– Det var en tanke som dök upp, men det som händer i filmen har ingenting med mitt liv att göra. Några dagars spänning satte igång tankarna kring en eventuell graviditet men jag har inte gått igenom den erfarenheten själv. Annie Sörhammar, som sytt kläderna till dockorna, och Elisabeth Östin, som målat tavlorna i deras hem, var båda gravida och har fött barn under tiden som jag hållit på med filmen. Som tur är gick det bättre för dem!

Juryn för Startsladden uttryckte i sin motivering att filmen genererade en så stark stämning att eftertexterna kom som en befrielse, en annan såg en upplyftande mardröm. Du ser filmen främst som ett relationsdrama, vad har de två karaktärerna i filmen för relation? När kvinnan blöder ut sitt innehåll sätter hennes partner sig i soffan med en Carlsberg. Vad händer i honom?

– Han blir illa till mods av allt som händer. Jag tänker på mina karaktärer som figurer jag ser utifrån, jag har inte tillgång till hans psykologi och jag är inte intresserad av den. Men det är intressant att höra vad andra tänker när jag visat dem filmen, många blir provocerade över att han inte bryr sig och står och matar akvariet istället. Andra tycker att han är snäll som kommer med frukost till henne. För mig är själva berättelsen och bilderna konstruerade så, att jag vill att det ska finnas tvetydigheter och möjlighet att tolka dem på olika sätt. Det ingår i min idé.

– Filmerna jag gjort innan handlar om ensamma karaktärer som inte integrerar med andra, och om de har gjort det så har det varit på ett skevt sätt. Det finns aldrig någon direkt kommunikation. I den här filmen kommer de långt ifrån varandra men inom samma lägenhet och så växer distansen. Det som är menat att föra dem samman, att de ska skaffa barn tillsammans, gör istället att de glider isär.

Du har ju studerat konst på olika sätt, läst skulptur, film och manusskrivande. När började och hur hittade du ditt filmskapande?

– Jag gick på Dômen konstskola i Göteborg från 2011 till 2013. Jag hade tänkt måla men kom inte in så jag gick skulptur, alltså allt annat än måleri och grafik. Man fick göra vad man ville, men jag hade aldrig gjort en skulptur tidigare och visste inte vad jag hade där att göra. Jag gick där i två år och under det första året gjorde jag ingenting vettigt. Men sedan testade jag stop motion och då kom jag på att jag alltid har velat göra film. Så jag fortsatte med det och har gjort det sedan dess.

– Egentligen har jag alltid varit intresserad av att göra film och det började redan när jag var tio år. Då fick jag min stackars pappa och syster att klä ut sig och jag tyckte om att regissera redan då. Det är nog tur att det är dockor jag hanterar, än andra offer!

Vad gör du när du inte gör film?

– Det är faktiskt mest det jag gör, särskilt nu i corona-tider blir det inte så mycket annat. Men det går att jobba, om inget stoppar mig.

Du har ju tidigare gjort Dreams from the Ocean, som nominerades till Startsladden 2018, och sen din senaste film Paracusia som också visades på filmfestivalen förra året. Liksom The Expected så är de i stop motion, vad är det med stop motion som är intressant för dig?

– Jag har väl fastnat för det på grund av att det är ett sätt att göra film där jag kan ha maximal kontroll, det är ju jag som gör allting. Det går att göra film i liten skala, och sedan jag insåg det har jag varit helt inne på att göra film på det sättet. Det är kanske lite av mitt kontrollbehov som spelar in.

– Jag tycker om stop motion som medium. Det hade väl gått att göra en spelfilm men det
hade varit svårare på många sätt. Med animation kan jag bygga en fiktiv värld där allt kan hända och skapa liv i döda saker, och det kan sedan väcka sympati hos den som tittar. Det är en intressant bit, att det egentligen är någonting dött men det kan ge en illusion av liv och väcka känslor. Gränsen mellan det mardrömslika, fantasi och tvångstanke, och det som är realism glider in i varandra i filmerna och animation fungerar till det. Jag ser filmerna så, som en dröm, eller mardröm, det är samma sorts logik.

Och du gör karaktärerna och all rekvisita själv, hur då?

– Ja, förutom Elisabeth som målat de små tavlorna och Annie som sytt kläderna till The
Expected så gör jag allting själv. Antingen helt från grunden med hjälp av olika material, eller så hittar jag föremål och gör om dem. I vissa fall kan jag hitta saker på second hand som fungerar.

Du får ju helt fria tyglar att bestämma över dina karaktärer. Gör du en
karaktärsbeskrivning och lär känna dem inför varje film? Eller hur bestämmer du hur de ska se ut?

– Jag gör ingen beskrivning av vilka de är eller vilken historia de bär på. De befinner sig bara i filmens universum för just den här frekvensen. De har en specifik roll och jag föreställer mig ingen bakgrundshistoria. Hon som är gravid i The Expected fick till exempel mitt hår, jag hade klippt mig, sparat håret och använde det nu. Med hennes partner ville jag ge mjukiskläder för att han befinner sig hemma.

Alla dina filmer är cirka femton minuter långa. Vilka möjligheter erbjuder det korta filmformatet?

– Eftersom det är stop motion så hade jag behövt hålla på i många år om de skulle vara
längre. The Expected tog ett och ett halvt år att göra och den filmen är inte ens femton
minuter lång. Sedan tycker jag att det fungerar bra för så som jag konstruerar mina
berättelser. Jag går på intuition och kortfilm passar för den lite snabba tanken. Jag får en idé och den jobbas fram snabbt, men det är bara en liten del av resten av processen. En längre film kräver mer av en konstruktion.

Men skulle du vara intresserad av att göra en långfilm någon dag?

– Ja det skulle jag men kanske inte en animerad film då. Jag har ju gjort det här själv men jag kanske inte skulle göra en animerad långfilm helt på egen hand. Fast jag ska aldrig säga aldrig. Just nu är det animation jag är inne på men det behöver ju inte vara så för alltid. Egentligen har jag inget särskilt intresse för just animation, det är vanlig spelfilm som är min passion och jag tittar nästan aldrig på animerad film.

Du använder ingen dialog i dina filmer, bidrar det till någon viss stämning som du försöker skapa?

– Det tror jag att det gör, och det bidrar till ännu större tolkningsmöjligheter. Men jag ser det inte som att jag tar bort dialogen. Det är svårt med ord för att det blir så specifikt, så känsligt. Det känns mer naturligt för mig att inte ha med det.

Alla dina tre filmer har också gemensamt att de utspelar sig i hemmet och
karaktärerna verkar nästan isolerade där, hur kommer det sig?

– För att skapa det psykologiska utrymmet, det mentala. Jag gillar inte att visa exteriör eller vilken kontext karaktärerna befinner sig i. Vi är inomhus med dem just för att det ännu mer ger en känsla av att vara instängd i någons psyke. Och som jag nämnde förut, jag tycker att den miljön fungerar väldigt bra för skräck. Att någon tar sin tillflykt till hemmet och när konstiga saker börjar hända just där så blir det ännu mer obehagligt. Det är omöjligt att fly.

Vad har du för planer framåt?

– Jag kommer att fortsätta göra film och hålla på med mitt nya projekt. Det är alltid väldigt kul när jag är klar med någonting och får börja på nytt. Eftersom det tar så lång tid som ett och ett halvt år att göra klart en film så hinner jag få nya idéer under tidens gång. Så jag har en hel del som jag vill jobba på, det är min plan framåt. Nu känns det också skönt med priset att jag tack vare pengarna vet att jag kommer ha tid att jobba heltid med det här.

Och till sist, följer du Göteborgs filmfestival?

– Ja jag har kollat lite grann!

The post Helgporträttet: “Det ska finnas tvetydigheter och tolkningsmöjligheter” first appeared on Opulens.

KLIMATFUNDERINGAR. Han är Vänsterpartiets miljöpolitiska talesperson och aktuell med boken Om inte vi,vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern. Opulens Vladan Lausevic träffade Jens Holm.

Familj: Gift och två barn
Uppvuxen: Matfors utanför Sundsvall – Sveriges svar på Liverpool; industrier, bäst musik och fotboll
Yrke: Riksdagspolitiker och grävande journalist
Fritidsintressen: Jogga, läsa och köra snabba bilar (utan utsläpp) i Gran Turismo Sport

Hur blev Jens Holm intresserad av miljö- och klimatfrågorna?

– Det började i en annan ände än miljö. I början av 90-talet arbetade jag på ett härbärge för hemlösa människor och upplevde mycket misär. När jag kom tillbaka till Sverige pluggade jag sociologi och spanska i Uppsala och kände att jag ville göra något för samhället. Blev så småningom aktiv i Ung Vänster och Vänsterpartiet och det var i det sammanhanget jag börjad intressera mig för djurrätts- och miljöfrågorna.

– Min utgångspunkt är att allt som vi gör får någon slags genklang i resten världen. Om jag äter en massa kött så har vi djur som slaktas i Sverige samtidigt som tusentals ton sojabönor importeras för djurens intensivuppfödning. Jag fick under dom där unga åren en insikt om hur ohållbart vi lever i rika Sverige och engagemangen i de globala rättvise-, klimat- och djurrättsfrågorna växte   fram samtidigt. Jag var också i flera år anställd på Djurens Rätt som grävande journalist och sedan kastades jag in i partipolitiken

Hur ser framtiden ut, enligt dig, för Stockholm, Sverige, Europa och världen vad gäller de klimatsmarta och miljövänliga idéerna?

– Jag hoppas att vi kan leva i en värld inom ramarna för det hållbara. Att vi kan komma ner till ett ton koldioxidutsläpp per person och år vilket i så fall innebär att vi alla i grunden måste ställa om våra sätt att leva. Det kan handla om att resa mer kollektivt, att äta mindre animalisk och mer vegetabilisk föda, samt att vår elektricitet och uppvärmning av bostäder kommer från förnybara energikällor. Allt detta är fullt möjligt att göra och jag tror att samhällsomställningen främst måste drivas på ett politisk plan genom lagstiftning, skatter, offentligt ägande.

– Jag tror också det skulle bli ett bättre samhälle än det som vi idag lever i där många är stressade och vi konsumerar en massa saker som vi inte behöver. Idag är allt uppbyggt på konsumtion, om vi inte maxar konsumtionen så stannar hela vårt samhälle med massarbetslöshet och företagskonkurser som brev på posten. Hela den relationen mellan individen och samhället måste ändras i grunden.

Behövs det någon form av bredare samarbete mellan aktörer inom vad som kallas GAL (gröna,alternativa, liberala)?

– Det tror jag vore jättebra. Jag vill se mer internationellt samarbete överlag där vi kan reglera fler saker på global nivå. Vi har så många frågor som måste lösas globalt, till exempel export av farligt avfall till andra länder i världen, vår vapenexport och hur våra telefoner produceras. Allt det där är saker som vi behöver internationella regleringar för att hantera. En global koldioxidskatt skulle kunna utformas med respekt för nationalstaterna som implementear skatten och tar ut den av sin egen befolkning. Som ekonomen Thomas Piketty menar så borde denna skatt vara rättvis och riktas så att höginkomsttagare i rika länder har högre skatt än medborgarna i utvecklingsländerna.

Vilken är den mest miljöskadliga subventionen idag?

– Dom till flygindustrin hör till de absolut miljöskadligaste. Vi subventionerar flygresor på olika sätt, flygbränslet är skattebefriat och internationella flygresor från Sverige är helt momsbefriade till skillnad från resor inom Sverige. Subventionerna utspelar sig också i form av bidrag till flygplatser. Flyget betalar inte alls för de klimatksador som det orsakar. Ett förslag vore global skatt på flygresor. Majoriteten av världens invånare flyger inte och en sådan skatt skulle framförallt belasta höginkomsttagare.

– Sedan finns subventionerna till animalieindustrin som är enorma. En minskad eller på sikt avskaffad köttkonsumtion skulle bespara oss många miljarder kronor i offentliga subventioner som skulle kunna läggas på bättre saker.

Vad gör du som privatperson åt miljö- och klimatproblemen?

– Jag är vegetarian, flyger så lite som möjligt och är medlem i ett antal miljöorganisationer. Jag köper också förnybar el och försöker hålla nere min konsumtion genom att hyra och låna istället för att köpa. Det är viktigt att det finns saker vi som individer kan göra och som kan inspirera andra. Men vi måste också agera gemensamt och politiskt för att skapa förutsättningar för människor att leva hållbart.

Hur är relationen mellan Sverige och EU i miljöfrågorna?

– Tyvärr finns rätt många konflikter eftersom Sverige vill gå före i klimatarbetet medan EU ofta förhindrar oss. Jag ser EU mer som ett försök att bygga en gemensam europeisk stat och mindre som ett samarbete mellan stater. I Sverige har vi till exempel länge velat gynna förnyelsebara bränslen medan EU hela tiden satt stopp vilket lett till olika tillfälliga lösningar som bidrag till etanol och biogas på ett eller två år. Med sådana lösningar är det svårt med långsiktigheten. Vi är också förhindrade att gå före på de globala toppmötena eftersom EU förhandlar med en röst som automatiskt också blir Sveriges röst. EU:s klimatpolitik är överlag urvattnad och saknar ambitioner samtidigt som det är svårt för EU-länderna att på en harmoniserad marknad gå före.

Vore ett världsparlament bra för klimatfrågorna och hur får vi i så fall fler människor att tycka om den tanken?

– Ju fler människor som ser att det finns något att vinna genom samarbete mellan länder desto bättre. Just nu låter nog ett världsparlament för utopiskt för många så därför tror jag att vi kan börja med att ha någon form av global parlamentarisk samling som är kopplad till FN-systemet och som fokuserar på klimatfrågorna och FN:s klimatförhandlingar.

– Jag har varit på sju klimattoppmöten, bland annat i Köpenhamn och Doha. Dessa är regeringarnas och ministrarnas stora shower och vi som är direktvalda parlamentariker är åsidosatta och nedprioriterade. Då blir också resultaten därefter, det vill säga otillräckliga. Folkvalda måste involveras mer i förhandlingarna och kunna vara den demokratiska och folkliga länken, något som skulle kunna vara fröet till ett världsparlament.

VLADAN LAUSEVIC
vladan.lausevic@opulens.se

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Helgporträttet: “Allt vi gör får någon slags genklang i världen” first appeared on Opulens.