FOTOKONST. Jytte Holmqvist har sett en retrospektiv utställning på Österlen med verk av Elisabeth Ohlson – en banbrytande fotokonstnär och trendsättare som utforskade olika könsidentiter.                                    

Elisabeth Ohlson – Retrospektiv
Fabriken, Bästekille, Kivik
Utställningen pågår till och med den 2 november 2025

Elisabeth Ohlsons uttrycksfulla fotografier

Ohlson, avliden i cancer 30 oktober 2024, tog sina sista självporträtt med ”självutlösare från sin sjuksäng, bara dagar före sin död”[3], och väcker återigen uppmärksamhet – något som speglar den otvivelaktiga vikten av hennes insikter.

Hennes fortsatta synlighet bortom döden är passande och fungerar som en ’urkvinnlig’ motkraft i en autokratisk värld där maktlystna män tar för sig och där nordamerikanska småpåvar nu på papper, och i realiteten, endast accepterar stel heteronormativitet och officiellt två kön, innan även de förhoppningsvis tvingas ta ett steg tillbaka och se helheten.[4]

Elisabeth Ohlsons uttrycksfulla fotografier är såväl tilltalande som obekväma för åskådaren, och vittnar om en konst som talar högre än ord. För alltid ’in vogue’ i ett land där samkönade äktenskap har varit lagliga sedan 2009 (det medialt uppmärksammade äktenskapet mellan Eva och Efva i Sverige samma år[5] må kännas tidigt i dess samtida sammanhang men är samtidigt sent från ett allmänmänskligt perspektiv), är Ohlson enastående i sin förmåga att sätta människan och förståelse mellan normbrytande individer i första rummet – oavsett kön och preferenser.[6] Därmed sätter hon sig över samhällelig könsdiskriminering och betonar allas vår förmåga att uppleva och utforska kärlek oavsett vad – och för vem som helst.

Retrospektiv på progressiva Fabriken

Progressiva Fabriken i Bästekille (en genomtänkt konsthall i en ombyggd värmepumpsfabrik några kilometer från Kivik [7]) visar nu återigen vägen framåt mot ljus, storhet och acceptans, genom att som del av utställningen inkludera referenser till ”Elisabeth Ohlson – könskrigare”[8] där lesbiska kvinnor ges en pondus som talar sitt eget språk.

Ohlsons fotografier tagna under loppet av en anmärkningsvärd och banbrytande karriär spänner över olika tidsperioder, och mediala höjdpunkter poängteras genom ett förnyat fokus på Ecce Homo, framför allt (först visad i Uppsala domkyrka 1998 vilket väckte rabalder såväl inom Svenska kyrkan trots att de uppenbarligen ’redan’ gett vika genom att godkänna utställningen i första hand, såväl som det svenska ’samhället’[9], och hbtqi-rörelsen som del av detta[10]). Det har observerats att:

Ecce Homo var utställningen som satte igång allt. Den var hennes reaktion på samhällets diskussion om aids-vågen som kom till Sverige på 80-talet. Det pratades om »bögpest« och liknande, vissa röster höjdes inom kyrkan som påstod att det var Guds straff över de homosexuella[11]

Själv förklarade Elisabeth Ohlson att: ”Har jag fått den gåvan är det i princip min skyldighet att utnyttja den för att fortsätta att väcka debatt om viktiga ämnen”[12]

Mycket kan sägas och har sagts och skrivits om denna djärva konstnär men för att på detta forum hålla det förhållandevis kort och koncist räcker det att säga att Ohlson (gift med Minna Wallin och senare tillsammans med Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén)[13] vandrade stolt; klarsynt och medveten om alla dimensioner och även var dragen till skymningszonen mellan liv och död. Ett eget rum på Fabriken är ägnat åt, och tillägnat, hennes egen död, som blir ett konstverk i sig själv och som visuellt avdramatiserar det stora som vi, tack och lov, inte har kontroll över eller full vetskap om (det är befriande att inse att vi i vårt sista skede ’tvingas’ lämna över makten till en annan makt). Döden är en del av hela processen; något som såväl livs- som dödsbejakande mexikanare är väl medvetna om.

Elisabeth Ohlsons bildspråk

Hur uttrycker man det outsägbara? Elisabeth Ohlsons fotografier talar sitt eget språk när hon teatraliskt men även empatiskt iscensätter sina foton och låter människorna hon intresserar sig för blir rollfigurer i livets stora teater – som blir en del av vår egen verklighet. Som Shakespeare uttryckte det för ett bra tag sedan:

”All the world’s a stage,

And all the men and women merely players;

They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts,

His acts being seven ages.”[14]

Elisabeth Ohlson dokumenterade såväl vårt inträdande och engagemang på livets tillfälliga scen, som vår utgång och vårt avsked, ofta i starka och vågade färger men även i mörkare toner. Hon belyste situationer och tydliga uttalanden där oliktänkande individer äntligen kunde vara sig själva; fria i sin identitet, och anammande en livsstil som gjorde det möjligt för vissa av dessa individer att skifta mellan olika identiteter genom könsperformativitet och träda in i olika roller.

I Ohlsons talande bilder stiger homosexuella män och lesbiska kvinnor, som är starka i sin sårbarhet, in som de mest självklara i världen, och ges och tar den plats de förtjänar i en ny, om inte omskriven så dock reviderad, världs- och genushistoria som ser till människan och höjer sig över dammig heteronormativitet.

Stolta, ofta kraftfulla, och häftiga i sin naturlighet intar de sin självklara plats i den visuella kompositionen och deras karisma och kamp för att bli sedda lyser igenom i foton och porträtt där de berättar sin egen historia.

Så länge hennes konst visas blir den del av en fortsatt viktig kulturdebatt, och spelar en politisk roll, då som nu.

Ohlson var intresserad av allt (allmän)mänskligt mellan himmel och jord, och av vad som pågår i våra tankar, vårt gemensamma behov av att bli sedda, och vårt fokus, ju äldre vi blir, på vår egen avgång, bortgång och vårt fall – när och var och hur vi än lämnar scenen (och kanske, som del av detta, av vad som kan finnas på andra sidan). Hennes egen död blev såväl en verklighet som en ’happening’, fotografiskt iscensatt för samtida åskådare att ta del av. Så länge hennes konst visas blir den del av en fortsatt viktig kulturdebatt, och spelar en politisk roll, då som nu.

Elisabeth Ohlson engagerade sig i mänskliga rättigheter, tog tydlig ställning och är uppskattad och respekterad nationellt och internationellt för sitt engagemang. Hennes foton skiljer sig från mängden och skiftar fokuset genom att centralisera de marginaliserade, tills de normaliseras till den grad att vad som länge setts som normen och det enda gångbara– snabbt förlorar sitt mediala värde, och, med det, sitt intresse.

[1] Image: https://noba.ac/en/exhibition/elisabeth-ohlson-retrospektiv/

[2] https://ohlson.se/  

[3] https://fabrikenbastekille.se/elisabeth-ohlson/

[4] ”Att se människor och samhället. Det är Elisabeth Ohlsons specialitet och kännetecknar hela hennes gärning. På samma självklara sätt som hon lockar fram det bästa och unika hos varje människa i sitt porträttfoto, särskådar hon samhällets brister och orättvisor i sina konstnärliga och satiriska verk.” (ibid).

[5] De beskriver de djupare känslorna för varandra här: https://intothegloss.com/2017/07/eva-dahlgren-efva-attling

[6] Ett särskilt tack riktas för övrigt till Eva Dahlgren, i Fabrikens aktuella broschyr, och hon och Efva Attling är visuellt uppmärksammade av Elisabeth Ohlson i flera porträtt.

[7] https://www.sydsvenskan.se/artikel/konsthall-och-kafe-malmogallerister-bygger-om-stationshuset-till-en-ny-motesplats-pa-naset/

[8] https://konstguiden.com/utstallningar/2025/5/elisabeth-ohlson-retrospektiv/

[9] https://omni.se/fotografen-och-konstnaren-elisabeth-olsson-ar-dod/a/rP52dA

[10] Se utställningskatalogen ”Elisabeth Ohlson – könskrigare” (Fabriken 7 juni – 25 november, 2025). Se även https://fabrikenbastekille.se/elisabeth-ohlson/

En fascinerad serbisk akademiker skriver, för övrigt, att;  “In this exhibition, Ohlson depicts twelve moments from the life of Jesus Christ, mixing the imagery and symbolism of church art and queer culture while positioning Jesus in present-day Sweden” https://research.vu.nl/en/publications/ecce-homo-in-sweden-and-serbia-state-church-and-blasphemy

[11] https://www.kamerabild.se/nyheter/jag-forstar-inte-riktigt-att-alla-ar-sa-upprorda/1326530

[12] Ibid.

[13] https://www.svd.se/a/OoaeAA/cecilia-udden-om-karleken-elisabeth-ohlsons-dod-overkligt och https://www.expressen.se/noje/cecilia-uddens-sorg-efter-elisabeth-ohlson/

[14] https://www.poetryfoundation.org/poems/56966/speech-all-the-worlds-a-stage

The post Elisabeth Ohlson – en banbrytande fotokonstnär first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Ida Thunström reflekterar, med utgångspunkt i Eurovision Song Contest, över hur populärkulturella uttryck kan slå en bro till konstens värld. Hon ser därför föraktet för populärkultur som problematiskt.

Av alla de Malmöbor som flydde ut på landet under Eurovision-veckan, var det inte bara de som gjorde det för sin fysiska säkerhets skull, utan, som någon uttryckte det, av rädsla för att råka ut för ”schlager”. Själv bor jag granne med Eurovision Village (Folkets Park), och satt följaktligen mitt i riskzonen.

Eurovision-musik ligger väldigt långt ifrån det som är min favoritmusik, men jag får ibland intrycket att det för många, med liknande utgångspunkt, resulterar i ett slags förakt. Ett förakt inte bara för den enkla lättsmälta musiken, utan för fenomenet som sådant.

Det tycks i vissa fall expandera till att innefatta värderingar som inte bara är kulturella, utan livsåskådningar, värdegrunder, rentav ideologier.

Det finns kanske inga stora fiskar i grunda vatten, och visst ligger det något i att ”största gemensamma nämnare” kan ha en avtrubbande effekt på det estetiska uttrycket, men måste saker alltid vara edgy för att vara bra?

Är man av naturen en lägre stående kulturkonsument för att man kan uppskatta en tonartshöjning då och då? Visst kan anti-intellektualism vara skadlig i åtskilliga fall. Men när det gäller Eurovision-musiken är resultatet av anti-intellektualismen så långt bortom vår dagliga tillvaro att det borde vara ofarligt.

För konstens utveckling behövs ständigt nya inslag, och många idag högt värderade former av kultur har sitt ursprung i alternativa subkulturer (graffiti och seriekonst är bra exempel). Känslan av nödvändighet, en grupps existentiella behov av att skapa något nytt och eget, är förvisso centralt i en skapandeprocess, men det betyder inte att det är den enda vägen.

Konst söker ständigt efter en slags autenticitet. Det icke-banala är viktigt, bristen på alldaglighet kan nästan vara ett syfte i sig, men det ger oss ingen rätt att förkasta andra gruppers val av underhållning.

Besattheten av Melodifestivalen och Eurovision Song Contest kan förvisso te sig lite som galenskap, men vi ska inte underskatta just denna galenskap. Få poplåtar blir så ofta öronmaskar som schlagerlåtar. Ingredienserna utgörs till stor del av repetitiva element och enkla, välbekanta symboler. En enkel formel, alls inte exklusivt använd av Christer Björkman.

Yayoi Kusama är bombastisk och populär 

När den stora soloutställningen med Yayoi Kusama som för många år sedan hade sin avslutningshelg på Moderna Museet i Stockholm, gick det knappt att få plats i lokalerna. Museet var fullt av en massa barn. Kusamas konst drog alltså inte bara en bred publik, utan dessutom den minst intellektuellt förkovrade delen.

Men så följer hon också på pricken den denna oemotståndliga formel: enkel symbol (prick) och upprepning (i all oändlighet). Är Yayoi Kusamas konst därför banal? Vad är skillnaden mellan lättåtkomlig och lättköpt?

Det som kanske mest lyfter hennes verk är det bombastiska, det som inte ber om ursäkt för sig själv, ett slags ren glädje. Beståndsdelar som definitivt slår an som en schlager. Kusamas liv har dock varit allt annat än banalt, utan präglat av psykisk sjukdom. Och hennes karriär är äkta och konsekvent. Ändå är hennes konst älskad av nästan alla, barn inkluderat, så varför föraktas hon inte av finsmakarna?

Det talas ibland om en ökande brist på autenticitet, om faran i att ”inte utmana” betraktaren (eller publiken). Men vem är det då som ska utmanas? Carolina Falkholts stora bilder av vaginor utmanar inte många kulturskribenter men blir attackerade, rentav bannlysta, av andra grupper i samhället. Och nu flyr vissa kulturmänniskor Malmö i rädsla för ”schlager”. Folköl och dunkadunka utmanar alltså åt andra hållet, spegelvänt, så vad är då problemet?

Det våras för drag

Allt behöver utvecklas, och även den bredare delen av kulturutbudet kräver injektioner.  Och de kommer då och då. Hbtqi+ rörelsen är inte direkt subkultur längre i Sverige. Eller, för att säga det enkelt: Det våras för drag. Att en drag queen som Conchita Wurst vann Eurovision 2014 var kanske inte ett jättekliv för mänskligheten, men en viktig milstolpe på vägen mot en positiv normalisering.

Nu är det inte bara queerkretsar som älskar Eurovision, utan Eurovision som älskar queer. Och kanske har vi här ett exempel på hur den magiska bryggan mellan subkultur och allmänhet kan uppstå. Mellan vänster-hbtqi+:are och SD-vurmare, hög-och lågkultur, multikulturella och nationalister. Kanske mellan ”vi” och ”dom”.

Man skulle kunna sura över att subkulturer urvattnas när de kommer upp i ljuset och domesticeras, och att de därmed förlorar sin alternativa glans. Eller också kan man se det som att dessa inslag av något mer autentiskt, alternativt, kan locka ut den större allmänheten på djupare vatten.

Vaginal Davis

Det är föraktet i sig som är problemet. Genom att hålla mitt fönster öppet och rentav spetsa öronen lite när en artist som Conchita Wurst sjunger ”Rise like a Phoenix”, känner jag att jag går något till mötes. Kanske i mig själv. Och kanske händer samma sak för någon nu i Eurovisionpubliken, som bestämmer sig för att gå och se homocore och ”drag-terroristen” Vaginal Davis soloutställning ”Magnificent Product” som öppnar på Moderna Museet i Stockholm nästa vecka. Då är det i alla fall någon som har vunnit något.

The post Föraktet för det populära är problematiskt first appeared on Opulens.

FILM. ”’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul,” skriver Charlotte Wiberg.

Levan Akin har visat sig vara en habil regissör och har tagit ett kliv framåt med varje ny film sedan debuten. Genomgående intresserar han sig för sociala outsiders, och filmerna är varma, sympatiska, humanistiska.

I nya Passage är huvudpersonen Lia en äldre kvinna, en pensionerad historielärare, som i sin ensamhet tar sig för att försöka återfinna sin systerdotter, en transtjej som man förstår har blivit utestängd från familjegemenskapen.

Från Georgien till Istanbul

Tillsammans med tonårskillen Achi (Lucas Kankava), som guide och hjälpreda, åker Lia (Mzia Arabuli) från Georgien till Istanbul, för att hitta Tekla, som systerdottern kallar sig. Men vill Tekla bli hittad? Istanbul, sägs det, är staden dit man åker för att försvinna.

Lia föreställer sig att Tekla behöver henne, men det framstår som ganska tydligt att hon själv behöver Tekla. Alla filmens karaktärer behöver någon eller något. Deras vägar korsas men de är dömda att fortsätta sitt sökande.

Hbtqi-personer

Förutom Lia och Achi möter vi Evrim, en transkvinna som utbildat sig till advokat för att kunna hjälpa andra hbtqi-personer i staden, samt ett syskonpar som i princip lever som gatubarn.

Det är alltså stadens nattsida vi ser, men där finns inte bara mycket smärta utan också glädje, sång och inte minst dans.

Lia blir berusad på raki, dansar och sätter på sig läppstift, men den georgiske man som nyss verkat så charmad skräms uppenbarligen bort av hennes lössläppthet. Mzia Arabuli gestaltar detta ögonblick av förlorad värdighet hos en kvinna som håller huvudet högt så det känns i mellangärdet.

”Passage” är en road movie

Som i varje road movie pågår en både inre och yttre resa, men här hittar ingen hem.

”Passage” hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul.

En regissör stadd i utveckling

Jag saknar dock fortfarande en distinkt personlig stil hos Akin, en nerv eller ett konstnärstemperament som skulle kunna få filmen att verkligen lyfta.

Kanske borde han peta djupare i smärtpunkterna. Rent bildmässigt fungerar filmen bra, med fint kameraarbete av Lisabi Fridell som liksom omärkligt lyfter fram det centrala i de vyer som visas.

Akin är fortfarande en regissör som är stadd i utveckling. Om han kostar på sig lite större konstnärligt risktagande framöver kan han gå hur långt som helt.

The post ”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul first appeared on Opulens.

FILM. ”’24 timmar i New York’ är den typen av liten, inte särskilt spektakulär film som kan sätta ett frö i dig där den sedan växer vidare. Se den!” skriver Charlotte Wiberg.

Originaltiteln till filmen 24 timmar i New York är Mutt – ’byracka’. Det får mig att förvänta mig en tilltufsad och tuff huvudperson. Ett hårt liv. Och ja, Feña har ett ganska kärvt förhållningssätt mot omgivningen. Han är på sin vakt. Som transperson behöver han också vara det.

Feña är dessutom latino. Han är två led bortom mallen. ”Vi är farliga människor. Man bråkar inte med oss”, säger Feñas pappa på skoj. Men även om allt verkar gå snett under det dygn vi får följa honom är Feña ingen bråkstake.

Här utbryter inga gatuslagsmål. I stället möter vi en person som otvivelaktigt fått sina törnar men försöker vara ansvarstagande i sina relationer och kan vara både varm och sårbar.

Regissören är själv trans

Filmens regissör och manusförfattare Vuk Lungulov-Klotz är själv trans och visst är filmen en transfilm – ett direkt genombrott på den fronten.

Både Feña och skådespelaren som gör honom (Lio Mehiel) är trans. Det är också ett tema under hela filmen, från att få jobbiga frågor på krogen till att konfrontera oförstående föräldrar.

Men detta är inte en ”problemfilm”, själva transskapet framstår i sig inte som ett problem även om det medför en del sådana. 24 timmar… är helt bortsett från transtemat en varm film om människa med ett komplicerat kärleksliv och en familj som framstår som både en välsignelse och en förbannelse.

Liknar en serieroman

Vi får veta en del om den men inte allt i den ”slice of life”-konstruktion där vi får följa någon under ett dygn. Med den typen av film finns det alltid en risk att handlingen, livet, blir något som förevisas, demonstreras snarare än levs fram organiskt. I någon mån lider 24 timmar… av det. Men det får den också att likna en serieroman eller -novell där varje ruta är betydelsebärande. Och det är inte till filmens nackdel.

Lungulov-Klutz har bara en tidigare filmproduktion bakom sig, och då som fotograf. Han tycks verkligen tänka i rutor. Varje bildinställning är välkomponerad och genomtänkt. Ingenting är överflödigt.

Nedslag i någons vardag kan också skildras fragmentariskt, impressionistiskt, flytande och glimtvis. Så är det alltså inte här.

Se ”24 timmar i New York”!

Jag tänkte medan jag såg filmen att det verkligen var som att läsa en serie. Liksom i en ekonomisk grafisk berättelse går vi fram ruta för ruta, och det slösas inte med rutor. Bilderna är förtätade. Så måste inte serieberättande se ut, naturligtvis, detta är en gravt förenklad bild. Jag tänker kanske på barndomens serietidningsserier. Där ord betonas med hjälp av fetstil och allt som händer tycks viktigt.

Jag kan finna både den impressionistiska stilen och denna mer fyrkantiga tilltalande, i synnerhet om det finns en visuell och känslomässig styrka, och det finns det här. 24 timmar… är den typen av liten, inte särskilt spektakulär film som kan sätta ett frö i dig där den sedan växer vidare. Se den!

The post ”24 timmar i New York” är verkligen sevärd first appeared on Opulens.

TV-SERIE. ”Man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta,” skriver Charlotte Wiberg om dramakomedin ”Tore”.

Dramedyserien Tore har ledigt klivit upp på förstaplatsen bland Netflix mest sedda serier i Sverige, och jag kan inte tänka mig annat än att de allra flesta som tittar också älskar den.

Den har mörker, den har ljus och den är en av de där oemotståndliga historierna som låter en människa falla raklång till marken och göra allt fel utan att livet tar slut. Den har helt enkelt en förlåtande bild av människan. Att den ändå blir ett Lehrstück, en moralitet där huvudpersonen faktiskt lär sig något och växer lite, och på många sätt är väldigt tidstypisk är väl okej. Kanske kan man säga att serien är udda på ett konventionellt sätt. Inget ont i det, det gör bara att desto fler av oss älskar den. Det vill säga alla som inte hatar homosexualitet, drag queens och mänsklig svaghet. Och om man gillar synt är det extra enkelt att älska Tore som är full med fin elektronisk pop.

Det är huvudrollsinnehavaren William Spetz som fött fram serien, och den regisseras av Erika Calmeyer. De har gjort ett fint jobb. Marken dras undan från Tores fötter när hans pappa inte bara plötsligt efter 27 år börjar insistera på att Tore ska flytta ut ur deras gemensamma hem och göra något nytt men dessutom går och dör helt plötsligt och lämnar sonen alldeles ensam.

Det säger sig själv att förutsättningarna för ett lyckat sorgearbete, om nu något sådant verkligen finns, helt enkelt är icke-existerande. Tore börjar bete sig illa och nonchalant. Han bryter kontakten med sin bästa vän och gör sig av med pappans fina labrador MJ.

Samtidigt börjar han leva ut på kvällarna, tar droger och hänger med en kille som nästan våldtar honom. Det är lite för typiskt att det är en drag queen som uppträder som god fe och hjälper Tore tillbaka till livet – färgglada minoritetsmänniskor har ofta den rollen, att de agerar som hjälpare till en mer konform huvudperson. Men nu har vi i alla fall kommit så långt att huvudpersonen utan problem kan vara gay.

Tore är som sagt tidstypisk på flera sätt. Att som både pappan och Tore jobba på begravningsbyrå är ju sedan Six Feet Under verkligen the shit.

Psykedeliska droger framställs som något närmast fullständigt ofarligt, huvudpersonen går runt med en hel flaska LSD och delar utan betänkligheter eller problem med sig av dropparna till en sörjande änka som på det sättet får en slags mental kontakt med sin döde man.

Huvudpersonen räddas inte av romantik utan av vänskap och en hund. (Hundar och drag queens förväntas utföra tungt emotionellt arbete.) Allt detta är verkligen 2023 och det är på både gott och ont.

Mest anmärkningsvärt är förstås, åtminstone för någon som vuxit upp på sjuttio- och åttiotalet, det lättsinniga hanterandet av droger. Det känns både väldigt befriande och väldigt naivt på en och samma gång. Vi är mitt inne i ett skifte där den kulturella synen på droger blivit diametralt motsatt det politiska paradigm som fortfarande gäller.

Det finaste med Tore är kanske hur paret Spetz och Calmeyer balanserar ljus och mörker, och låter osympatiska drag hos huvudpersonen få finnas utan att vi tappar intresset för hur det går för honom. Det är väldigt skickligt gjort och man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta.

The post Om du inte är fascist så kommer du att älska ”Tore” first appeared on Opulens.

HBTQI. ”Gubbarna i klänning liksom hela spektrat av hbtqi-personer behöver vår solidaritet,” skriver Charlotte Wiberg, med utgångspunkt i nya säsongen av ”Babylon Berlin” på SVT och Netflix-dokumentären ”Eldorado: allt nazisterna hatar”.

Nej, den senaste säsongen av Babylon Berlin är inte den sista, säger glädjande nog tyska kanalen ARD. För svenska tittare fortsätter förvirringen med säsongsnumren när SVT nu sedan någon vecka tillbaka sänder det som enligt dem är seriens tredje säsong, men som enligt alla andra är den fjärde (källan till förvirringen är att SVT slog ihop första och andra säsongen till en lång säsong ett).

Om du fortfarande inte har upptäckt denna fullständigt briljanta serie från mellankrigstidens Berlin kan jag bara rekommendera att omedelbart börja titta.

Det finns inte många lika genomarbetade serier med en sådan kärlek till detaljer som kan mäta sig med denna. Skickligt syr den ihop referenser till Weimartidens film- och kulturutbud med dess faktiska historia till något som är en trovärdig känsla och både entusiasmerande och skrämmande bild av dåtiden.

Se i anslutning till serien också dokumentärfilmen Eldorado: allt nazisterna hatar på Netflix. Den ger en ganska rörig men livlig bild av det blomstrande berlinska queerlivet under tiden i fråga. Autentiska dokumentära bilder och filmer samsas med insceneringar av ett nöjesliv i den befriande lössläppthetens tecken och enstaka personers levnadsöde återberättas i ljuset av den stora katastrof som nazismen innebar för sexuellt ”avvikande” och, tja, alla andra som inte var nazister men främst förstås judarna.

Paragraf 175, som tillät straffrättslig förföljelse av homosexuella fortsatte vara gällande långt in på efterkrigstiden vilket innebar att bearbetandet av skulden gentemot denna grupp av offer för nazismen blev senkommen och halvhjärtad.

Det mest anmärkningsvärda i Eldorado är filmsnuttarna på de tre första transpersoner som framgångsrikt genomgick könskorrigerande operationer. Jag vet inte om det är en händelse som ser ut som en tanke eller om det är med en medveten tanke bakom som två av dem hette Charlotte och Toni, vilket också är namnen på den huvudsakliga kvinnliga rollfiguren och hennes syster i Babylon Berlin. Den fjärde säsongen av serien går inte in särskilt djupt på det berlinska queerlivet men det är heller inte helt frånvarande.

Berättarrösten i dokumentärfilmen säger att dessa tre personer var ”de enda som överlevde” vad som då var en mer eller mindre experimentell kirurgi; onekligen ett uttalande som väcker betydligt fler frågor än det besvarar.

Tredje riket kom hur som helst och rullade över hela den upplysningsanda och experimentella inriktning som varit förhärskande. Det är omöjligt att inte dra paralleller till och tänka på dagens olika backlashfenomen efter vad som varit stora framsteg vad gäller rättigheter för människor inom hbtqi-spektrat. Att inte all motreaktion kommer från ytterhögern utan en del från vänsterfeminister är dubbelt upprörande.

Från en del vänsterhåll i Sverige hörs nu röster som beklagar sig över att vi på grund av Sverigedemokraternas intoleranta beteende tvingas diskutera ”tramsfrågor” som att gubbar i klänning läser sagor för barn, när den ekonomiska höger-vänsterdimensionen borde stå i centrum.

Jag tycker den som tänker i de banorna ska fundera några varv till. ”Drag Queen Story Hour”, en verksamhet som får ytterhögern att tugga fradga av vrede, representerar frihet från normopatisk repression och kan ses som något lika centralt och viktigt att bråka om som fördelnings- och ägandefrågor.

Gubbarna i klänning liksom hela spektrat av hbtqi-personer behöver vår solidaritet. För den arga ytterhögern är det ingen skillnad mellan en drag queen och en transkvinna, och lika vämjeliga som dessa är i deras ögon är såväl feministiska genusvetare som alla som över huvud taget går i en Prideparad (så länge det inte går att vinna poäng genom att framställa sig som mer tolerant än en islamist). Att mellankrigstidens Berlin tänks på som ett ”syndens näste”, ett ”Babylon”, är också en ironi att fundera över när den verkliga syndafloden kom med nazisternas maktövertagande 1933. Att identitetsfrågor är viktiga borde vara en självklarhet i ljuset av alla de miljoner människor som förföljts och mist sina liv just på grund av deras identitet.  

The post Var solidarisk med gubbarna i klänning! first appeared on Opulens.

SEXARBETE. Charlotte Wiberg har sett ”The Stroll”, en  film som handlar om transkvinnor och sexarbete och gräver i transaktivismens historia. Wiberg konstaterar att det är en viktig film som förhoppningsvis kommer att nå ut till många.

Regissören Kristen Lovell flyttade ensam till New York vid femton års ålder. Fick jobb på ett kafé men blev av med det då hon påbörjade sin transitionsprocess mot att bli kvinna. Hon fick höra om den så kallade ”promenaden”, The Stroll, där transkvinnor samlades och utförde sexarbete – det i princip enda arbete transpersoner kunder göra vid denna tid. På HBO Max finns nu dokumentären The Stroll av Lovell tillsammans med Zachary Drucker, en annan transkvinna.

På grund av att prostitution var i princip det enda överlevnadsvalet skildras det motsägelsefullt. Inte som ett fritt livsval och inte romantiserat, men samtidigt ingenting man tvekade om att göra på grund av den relativa tryggheten i pengarna. Kampen för transrättigheter i USA är i alla fall av denna dokumentär att döma tätt sammankopplad med kampen för sexarbetares rättigheter. Kvinnorna på gatan skyddade varandra och lärde in självförsvar. Den starka sammanhållningen var något positivt för de många ungdomar, ofta tonåringar, som ju rymt eller sparkats ut hemifrån på grund av deras könsidentitet – och här fick en annan slags familj.

Vid sidan av prostitutionen fanns hemlösheten. Lovell sov i en tom biograf på nätterna. ”Jag vägrade låta världen bryta ner mig. Men vi tog emot slagen.” Det fanns helt enkelt ingen plats för transpersoner i samhället generellt. För polisen var deras prostitution ”unnatural acts”, och transpersoner var utsatta för både sexuellt tvång och godtyckliga arresteringar från en fientligt inställd kår. Samma snut som vill ha en avsugning kan direkt efteråt arrestera kvinnan i fråga. Brenda, som arbetade på The Stroll 1990-2005, arresterades hela 68 gånger. ”Walking while trans” kallades regeln från sjuttiotalet som innebar att polisen kunde stoppa en transsexuell när som helst, hur som helst på gatan, under misstanken att hen ägnade sig åt prostitution.

Den ”vanliga” New York-bons liv ”tryggades” till priset av att staden blev än mer otrygg för de som redan hade det svårt.

Filmen gräver i transaktivismens historia. Den kända transaktivisten Silvia Rivera, som var en av förgrundsgestalterna vid Stonewall-upploppet, visas i ett elektrifierande klipp tala vid en gay-marsch, där hon anklagar gayrörelsen för att inte inkludera henne och andra transpersoner, trots att hon vigt hela sitt liv åt den – vilket inkluderar att förlora sitt jobb, förlora sin lägenhet, bli misshandlad och kastad i fängelse. Även Marsha P Johnson som startade STAR, Street Transvestites Action Revolutionaries, förkommer i filmen. Silvia byggde upp ett litet provisoriskt läger på en oanvänd pir där hemlösa såväl äldre som unga trans- och queerpersoner kunde bo. Det växte, säger Lovell, till en liten by där man tog hand om varandra och kunde fira jul eller thanksgiving. Naturligtvis revs det till slut ner av polisen.

Med Rudolph Giuliani som borgmästare i New York på 1990-talet inleddes en period av hård brottsbekämpning som innebar ett krig mot all form av ”oordning” som enligt Giulianis filosofi var förknippad med brott. Ordningsmakten slog ner på graffiti, droger, prostitution och hemlöshet (utan att skapa boenden för de hemlösa). Tidigare säkra miljöer för transkvinnor blev nu osäkra för dem. Den ”vanliga” New York-bons liv ”tryggades” till priset av att staden blev än mer otrygg för de som redan hade det svårt.

De prostituerade transkvinnorna motarbetades öppet av boende som ansåg sig ha rätt att slippa se dem och deras ”oordning” – en problematik som funnits även här, där boendes trygghet satts i första rummet och prostituerade bara förväntats försvinna i tomma intet.

I nittiotalets New York blev det närmast till en krigföring mellan de boende och sexarbetarna och deras kunder. De transsexuella sexarbetarna visas i dokumentären som ofta närmast nakna, vilket förstås gjorde dem än mer abjekta. The Stroll ställer viktiga frågor om vem som får höra till och synas i gaturummet, när tröskeln till eget boende och vanlig anställning helt enkelt är för hög för vissa.

Under början av 2000-talet var prostitutionsbekämpningen än starkare. Den öppna prostitutionen med den (lilla) trygghet den gav till transpersoner på gatan försvann. Gatuprostituerade började sändas till det brutala fängelset Rikers. Samtidigt har det vuxit fram en större, mer öppen transrörelse som inte behöver be om lov att existera i den större gayrörelsen utan lockar aktivister och stöd stort nog att kunna stå på egna ben. Kampen i dag handlar om att bygga upp en ekonomi för att exempelvis kunna bekosta boende för transsexuella. Man kämpar inom ramarna för det kapitalistiska systemet – och hur skulle något annat vara möjligt?

Kristen Lovell, som nu gått från att vara föremål för dokumentärfilm och fotografering till att själv kunna berätta sin historia, och hennes medregissör skapar en tydlig skillnad mellan ”då” och ”nu”, där nuet i viss mån karakteriseras av talking heads-intervjuer med välklädda personer med gnistrande tandrad medan det svartvita dået har ett soundtrack av lågt, sentimentaliserat pianoklink. Ibland stör det, som då musiken till och med ledsagar Silvia Riveras brandtal och därmed lite grand tar udden av det, trots att det fortfarande är aktuellt i dag då den ena delen av det polariserade USA vill avskaffa alla rättigheter som hbtqi-personer kämpat till sig.

Det klagas mycket på de stora streamingsajterna, som väl blivit nutidens ”dumburk” (det epitet man tidigare gav tv-apparaten). Men vi har anledning att vara tacksamma för att såväl HBO som Netflix, liksom film- och underhållningsbranschen i stort, befinner sig på den progressiva sidan av historien. Och exempelvis lyfter fram denna utmärkta, viktiga dokumentär inom ramarna för Pride Month. Jag hoppas att ”The Stroll” kommer upptäckas av många.

The post ”The Stroll” ‒ viktig dokumentär om transkvinnor first appeared on Opulens.

MÅNGFALD. Västerås bibliotek har utsett tre nya bibliotekarier specialiserade på frågor och litteratur för homo- bi- och asexuella samt trans- och intersexpersoner. Mimmi Söderlund är en av tre som fått den nya titeln regnbågsbibliotekarie. 

– Jag har försökt googla och vet att det finns regnbågsbibliotekarier på ett par skolor. Men vad jag sett finns det inget liknande uppdrag på folkbibliotek. Därmed inte sagt att det inte finns, säger Mimmi Söderlund. 

I hennes uppdrag ingår att rådge inköpare av litteratur, vägleda kollegor i kommunikation och uppmärksamma viktiga hbtq-datum med aktiviteter. Västerås bibliotek blir bland de första i landet med införandet av rollen regnbågsbibliotekarie. Projektet vänder sig till Västeråsbor i alla åldrar.

– Vi vet också att det finns ett stort behov för nyanlända och asylsökande. Vi försöker tänka på alla som känner att de ligger inom paraplybegreppet hbtq+, säger Mimmi Söderlund

Förra året blev bibliotek som ordnat sagostunder med hbtq-tema för barn en infekterad politisk stridsfråga och Kalmars stadsbibliotekchef Caroline Arvill mottog hotbrev för hennes arbete med hbtq-frågor. I Västerås tänker man därför på säkerheten. 

– Vi är medvetna om riskerna men vill inte utgå från att det kommer bli någon brunhögerattack. Men vi är beredda på det och kommer då ha en dialog uppåt med ledningen om vad som behöver göras. Samtidigt menar hon att kulturdebatten och homofobiskt färgat hat mot bibliotek gör att satsningen på regnbågsbibliotekarier fyller ett behov. 

– Att vi gör detta är också på grund av backlashen. Vi känner att det behövs och är angeläget. Vi märker också att biblioteksledningen är mer intresserade av de här frågorna än för bara några år sen så det märks att saker händer i samhället, säger Mimmi Söderlund, regnbågsbibliotekarie. 

The post Västerås först i landet med regnbågsbibliotekarie first appeared on Opulens.

QUEERKULTUR. Sam Hultin håller just nu på med slutfasen av sitt projekt Mitt queera Göteborg. Elin Stadenberg bad hen berätta lite mer om projektet och syftet med det hela.

Konstnären Sam Hultin samlar just nu in de sista berättelserna från hbtqi+personer till sitt projekt Mitt queera Göteborg. Projektet ska lyfta fram stadens queera historia via en stadsvandring som startar i februari.

Hej Sam! Kul att jag får intervjua dig! Du är konstnär och jobbar just nu med ditt projekt Mitt queera Göteborg. Skulle du vilja berätta lite om projektet och syftet bakom?

– Ja, grunden till projektet är ett hbtqi+monument som Göteborgs Stads HBTQ-råd initierat och Göteborg Konst processleder. Det ska bli ett permanent monument om ett par år som en konstnär kommer arbeta fram. Mitt projektet med stadsvandringen är en del i en förstudie till monumentet. Det jag gör är en stadsvandring som ska bli en audio-guide med karta i en app. En kan gå den själv men det ska även arrangeras fysiska stadsvandringar. Vandringen baseras på workshops med hbtqi+personer med anknytning till Göteborg, där de har skrivit om viktiga queera platser i staden, men även på intervjuer och berättelser jag fått inskickade via mail.

– Berättelserna porträtterar en officiell queer historia över Göteborg med olika mötesplatser och föreningar med personliga minnen från platserna. Det blir tydligt hur de personliga erfarenheterna är kopplade till samhälleliga strukturer och hur viktigt det är att de här samlingsplatserna finns. Förenklat är syftet att ta plats med viktiga berättelser som inte alltid får finnas.

Hur ser urvalet av intervjupersoner ut, vad är åldersspannet?

– De äldre är födda tidigt 40-tal innan RFSL bildades. Men 80 år är de äldsta och de yngsta i 15-årsåldern.

Hur uppkom idén till projektet?

– Jag har jobbat med queera stadsvandringar i Europa i många år, i Chisinau i Moldavien, Tirana, Belgrad, Malmö och Oslo. Det handlar om det jag var inne på, att lyfta osynliggjorda historier i offentliga rum. Pride har sin plats i rörelsen men en stadsvandring kan möjliggöra att i det offentliga rummet ta plats med, på en del platser kontroversiella frågor på ett tryggare sätt.

– Jag är intresserad av hur olika kamper har sett ut och krockat med varandra. Att se olika generationer och grupper inom communityt, där alla på grund av maktstrukturer har olika förutsättningar att vara sig själva. Det är en sak att vara en 90-årig intersexperson med arbetarklassbakgrund och en annan att vara en 30-årig vit lesbisk från medelklassen. Detta kan skapa krockar och oförståelse men det finns också fantastiskt vackra historier om solidaritet när grupper stöttar varandra.

– En stadsvandring blir ett sätt att tillgängliggöra historien, berättelserna är lätta att ta till sig och ofta är det förbipasserande som ansluter sig. Det är en mäktig känsla att få tillgång till sin egen stad och sin egen historia, det är väldigt stärkande. Som queer är det lätt att känna sig osynlig.

Men du kommer inte att hålla i stadsvandringen Mitt queera Göteborg?

– Nej, berättelserna kommer att berättas av hbtqi+personer som varit inblandade i projektet. Alla historier berättas i jag-form men ingen berättar sin egen historia. Jag-formen ger en intim känsla som skapar en närhet som är väldigt fin. Jag kommer vara med och peppa och rodda med det tekniska.

En stor del av projektet hittills har ju varit att samla in berättelser och det har du ägnat dig åt under året som gått. I onsdags var sista tillfället! Hur har det gått till när du samlat in de här berättelserna?

– Jag har i samarbete med till exempel QRAB, Homan Göteborg och ungdomsgården House of Colors hållit en rad workshops, både online och fysiskt där olika personer kommit varje gång. Vi har varit typ 10-15 personer per träff som gjort olika skriv- och berättarövningar som resulterat i korta berättelser som vi tillsammans har placerat ut över Göteborg. För att komplettera har jag även gjort ungefär 15 intervjuer och flera personer har även mailat in historier. De ska börja spelas in nu i januari.

Vad har varit mest intressant med att samla in och lyssna till alla berättelser?

– Jag tycker att det är intressant hur olika generationer och grupper har sin kamp, det är svårt att förstå andra generationer. För en äldre generation, och nu generaliserar jag, var det viktigaste att skapa platser där en kunde ses utan risk för att bli “avslöjad”, högst förståeligt då en i bland annat media blev utmålade som kriminella pedofiler. På 70-talet när en yngre generation kom var det viktigt med just synlighet för att kunna påverka politiskt. Å andra sidan var det för många väldigt viktigt att framhäva att en var helt normal för att undvika fördomar. På 90- och 00-talet när queerrörelsen kom var det istället viktigt att ifrågasätta normaliteten som något eftersträvansvärt. Det är en viktig frigörelse att säga att “jag får väl göra som jag vill och inte låtsas att jag är ‘normal’, för vem ska jag göra det?”. Sådant är intressant att se.

– I mötet med communityn har människor gått från att känna sig ensamma till att höra till, kanske för första gången i livet. Detta tror jag att alla kan känna igen sig i. Längtan efter att höra till och känna att en får vara som en är. Jag tycker också att det är viktigt att visa på de grupper som verkat separatistiskt och vilken betydelse det haft. Det var till exempel på 70-talet, när homorörelsen växt och männen tog mest plats, viktigt för lesbiska att bilda en egen grupp när . De som rasifieras beskriver också ett  behov av egna separatistiska plattformar inom queercommunityt. Det är fint att se hur viktiga de här mötesplatserna är för att känna sig sedd, förstådd och trygg .

Vad har du för förhoppningar om vad Mitt queera Göteborg kan komma att tillföra?

– Nu är jag ju i slutet av research-perioden, men jag hoppas få in fler berättelser som kan lära mig någonting nytt och överraska mig. Och att queera personer i Göteborg ska kunna använda den här stadsvandringen om de själva vill hålla i den. Till exempel i Moldavien där jag hade en stadsvandring har de börjat göra egna workshops, folk från communityt har ändrat vandringen och gjort den till sin.

– Så jag hoppas att folk ska gå den, men också utveckla projektet och bidra till att historieskrivningen blir mångfacetterad. Jag har försökt få olika perspektiv men jag hoppas att det här ska ge inspiration till ett större engagemang i queer-historien.

Hur länge kommer stadsvandringarna att finnas tillgängliga?

– På nätet kommer de att finnas så länge som appen finns. Queerrörelsens arkiv och bibliotek QRAB som har sitt material på landsarkivet i Göteborg tar emot queert historiskt material, där kommer det också att finnas. Den första fysiska stadsvandringen kommer att ske redan den sjätte februari, men det kommer att komma fler datum. Så länge som det går att samlas på ett tryggt sätt.

Som du berättade har du ju jobbat mycket med just stadsvandringar tidigare, hur började du med det? Och hur är stadsvandringen en bra form för att berätta historier?

– När jag jobbade i Tirana 2013 fick jag i uppdrag att jobba med det queera communityt, specifikt det lesbiska, och tyckte att det skulle vara fint att göra en stadsvandring. Queerrörelsena i Östeuropa och på Balkan har en lång erfarenhet av våld riktat mot sig och exempelvis Pridefestivaler har mötts av ett fruktansvärt fysiskt våld. I Albanien, vars hbtqi+rörelse är väldigt ung har de sen starten 2009 haft en “Gay Ride” istället för Pride. De visste vad Pride kunde provocera för typ av våld efter att ha sett hur det gått till i till exempel Serbien.

– Frågan blev, hur kan vi synliggöra dessa berättelser för personer som inte är queer och öka förståelsen för att det är människor vi pratar om? Hur kan vi stärka communityt och hur gör vi det på ett tryggt sätt? På en stadsvandring kan personer från olika generationer stå och gå och prata efteråt, det är fin stämning. Det blir som ett stilla pridetåg.

Du jobbar ju även mycket med performance och video, utifrån ditt intresse för queer historia. Vad inspirerar dig i ditt konstnärskap?

– Det är de här berättelserna. Jag jobbar väldigt mycket med berättelser och även om de kan verka väldigt personliga så är de ofta universella. Vårt enorma behov av att känna att vi hör till och vikten av gemenskap, det inspirerar mig att jobba med de här grupperna och höra deras berättelser.

– Det blir som bäst när man kan känna igen sig från någon som har helt andra erfarenheter än en själv, det skapar empati och är en viktig del av det hela. Empati kan skapas genom att lyssna på andra människor och se det mänskliga i folk. När de inte är snajdiga i en snajdig debattartikel, utan när någon berättar om att den kände sig ensam. Sådant kan säga mer om oss om som människor.

Hur kan konst vara med och förändra normer?

– Om man kan nå människor på ett emotionellt plan. Det går att kasta statistik om att transpersoner försöker ta livet av sig, men att förstå utsattheten i att få en hiv-diagnos när det innebar en dödsdom och att göra det från första källan, från en person som kan berätta. Om man kan förstå saker känslomässigt. Då kan man ta det till sig, då finns det potential att förändra.

– Det handlar återigen om att känna empati. Forskning har visat folk inte känner lika mycket empati för att marginaliserade grupper som funktionsvarierade, urfolk, rasifierade, fattiga och så vidare. Det är hemskt men på en emotionell nivå är det som att man inte ser de här personerna som människor. Men det finns större potential att göra det om man lyssnar på deras berättelser. Därför är det viktigt att ta del av berättelser, av konst och litteratur som är gjorda av människor med olika erfarenheter, det är lyssnandet som är det viktiga. Och det är inget folk gör för mycket av i dagens filterbubbla-samhälle.

Och så sista frågan. Just Göteborg rankas som en av världens bästa hbtqi+destinationer. Vad tycker du gör en stad hbtqi+vänlig?

– Att ha fysiska mötesplatser är så himla viktigt. Det är en sorg varje gång ett ställe stängs ner för de här platserna möjliggör, inte bara ett tillfälle att ragga utan även organisering. Att människor kommer samman och kanske bestämmer att skapa en viss grupp eller att ha en demonstration. Det är sammankopplat med ekonomi, det är dyrt att hyra lokaler och det är därför som många stänger. Men om Göteborg ska stötta till exempel hbtqi+personer så är det viktigt att ge möjlighet till att skapa fysiska mötesplatser.

The post Helgporträttet: “Mitt queera Göteborg” first appeared on Opulens.