MINNESORD. Sociologen och skribenten Göran Dahl, som medverkat i såväl Opulens som Konkret, avled natten till påskaftonen i sitt hem i Lund. Han blev 71 år. Carl-Göran Heidegren minns sin vän och kollega som en mycket engagerad forskare med mänsklig värme.

Göran Dahl växte upp i nordöstra Skåne, i Göingebygden. Han berättade gärna historier från sin uppväxt där, om märkliga saker som hade tilldragit sig och om vid första (och kanske även andra) ögonkastet ganska besynnerliga människor. Göran hade över huvud taget en viss förkärlek för människor som inte passade in i någon mall. Förmodligen därför att han själv var en människa som inte var formad efter en mall.

Göran och jag lärde känna varandra närmare hösten 1977 när vi båda påbörjade en forskarutbildning i sociologi vid Lunds universitet. Vi var båda unga och förväntansfulla. I likhet med många vid den tiden, hade Göran ett starkt intresse för marxistisk teoribildning, men även för Freud och den psykoanalytiska idétraditionen.

Om detta intresse vittnar två böcker: hans doktorsavhandling Begär och kritik (1986) och essäsamlingen Psykoanalys och kulturkritik (1992). Göran tillhörde under åren runt 1980 kretsen kring tidskriften Tekla (som stod för Teori och klasskamp). Senare var Göran under många år medlem i redaktionen för Res Publica, en tidskrift som var en fristående arvtagare till Tekla och under lång tid en viktig intellektuell knutpunkt i södra Sverige.

Från 1990-talet och framåt gällde Görans huvudsakliga forskningsintresse olika teoritraditioner och strömningar på den radikala högerkanten. En bakgrund till det intresset var att tänkare och idéer från mellankrigstiden tycktes vakna till nytt liv mot slutet av millenniet.

Ett första uttryck för detta intresse var ett nummer av Res Publica (1993) som Göran och jag redigerade kring temat ”Konservativ revolution”. Det fanns då en del som tyckte att detta var en gryta som man inte borde röra om i, medan andra tyckte att det handlade om ett stycke europeisk historia som det fanns skäl att veta lite mer om.

En viktig artikel som Göran Dahl skrev var ”Will ’The Other God’ Fail Again? On the Possible Return of the Conservative Revolution”, och som publicerades i tidskriften Theory, Culture & Society (1996).

Under de sista åren innan millennieskiftet genomförde Göran och jag, tillsammans med två kollegor från Göteborgs universitet, ett forskningsprojekt kring temat ”Radikalkonservatismen i Sverige och Europa under 1900-talet”.

För Göran Dahls del resulterade detta i ett flertal artiklar och två böcker: Radical Conservatism and the Future of Politics (1999) och Radikalare än Hitler? (2006). Den senare boken bär undertiteln De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. Mitt intryck är att den funnit många läsare. Den utkom också i en något bearbetad och rikt illustrerad nyutgåva 2024.

En fortsättning på denna intresseinriktning utgjorde för Görans del boken Folk och identitet. Identitarismen och dess källor (2018). Denna vände sig mer åt samtiden och byggde bland annat på intervjuer som genomförts med tongivande personer i det högerradikala spektrumet. En delvis omarbetad och utvidgad version av nämnda bok utkom senare på engelska: The Nature of Identitarianism (2023).

Under sin akademiska bana var Göran verksam vid universiteten i Umeå och Lund, den längsta tiden vid det senare lärosätet. Han var handledare för ett stort antal doktorander med skiftande forskningsintressen.

Göran genomförde själv flera forskningsvistelser i Nordamerika, där han hade ett brett kontaktnät. En minnesvärd sådan gick till Lawrence, Kansas, då hela familjen – Pia, Hanna och Joel – var med.

I Lawrence lärde Göran bland annat känna den legendariske beatförfattaren William S Burroughs, en person som han gärna berättade om. Och vid ett besök i New York tog han kontakt med och träffade en annan legendar: Tuli Kupferberg, författare och medlem i gruppen The Fugs. Över huvud taget var Göran mycket intresserad av och kunnig om amerikansk litteratur och musik från 1950- och 60-talen. Till favoriterna hörde The Byrds, Grateful Dead och Allman Brothers Band.

Hans livsväg var inte spikrak. Det fanns goda tider och sämre tider. Så är det säkert för nästan alla, men i Görans fall var kanske svängningarna lite större än hos många andra. När pilarna pekade uppåt var han alltid fylld av uppslag, idéer och planer, saker som han ville göra, titta närmare på, läsa och skriva om. Under senare år besvärades han av en del hälsoproblem, som stundtals satte ner humör och skaparkraft.

Göran hade oerhört mycket humor inom sig och ett lekfullt sinne, något som tog sig uttryck i att han tyckte om att ”busa” med sina vänner. Han var samtidigt en mycket engagerad forskare med mänsklig värme. Det är så jag vill minnas honom och det är så jag kommer att minnas honom.

The post Minnesord över Göran Dahl first appeared on Opulens.

HISTORISKA PARALLELLER. “Vi har i USA en demografi som nästan liknar det tyska 1800-talets; en småskalig kristen, konservativ landsbygd som hyser ressentiment mot Rothschild“, skriver Jesper Nordström.

Israels agerande mot Palestina lär sannerligen inte förbättra eller mildra antisemitismen i världen. När det gäller hatet och föraktet mot det judiska folket kan man säga att det gick in i en ny fas och ny särart efter att en meritokratisk urban borglighet växte fram efter franska revolutionen. Det är känsligt och kontroversiellt att ägna sig åt essentialistiskt tänkande – att ett folk eller nation har speciella egenskaper – men genom att varit förvisad till bankverksamhet och penninghantering och ett slags handel som ansågs mindre värd av samhället hade denna minoritet genom århundranden förvärvat kompetenser som nu möjliggjorde ett inträde på samhällsscenen i större utsträckning. Det växte fram ett nytt hat som inte byggde på retorik om att de var fripassagerare, parasiter, bidragsberoende – ett nog så vanligt snack inom samtida xenofobi – utan att de snarare “nästlade sig in”, en retorik som ju är en bekväm snuttefilt för de akterseglade och bedagade.

I “Moses”, en av Strindbergs mera kontroversiella texter, som inte åldrats värdigt, utmålas representanter för denna religion som servila lismare. En rent ut sagt småsint missunnsamhet beträffande framgång och etablering. Judarna verkade inte kunna vinna; väl på väg att etableras blev detta anledning till spott och spe, likt klassens ambitiösa plugghäst som blir slagpåse för de slappa, “coola killarna”. Nå, i sammanhanget kanske en väl vardaglig liknelse ty vi talar om uppspelet till Förintelsen, världshistoriens mörkaste tilldragelse. Och uppspelet kan sägas vara inomtyskt. Om det nu ligger något i tanken att det framväxande moderna borgerskapets era var judarnas gryningstid så ser vi också varför antisemitismen blev så stark i Tyskland. Här levde feodala, agrara och djupt konservativt kristna småskaliga och småborgerliga värderingar kvar. Här var det inte tal om företagande, värdepapper och nya friska tag, nej, det klamrades fast vid gamla jordbruksideal och provinsens eviga värden. Framryckningen av det nya blev ett dubbelt hot och utmaning här.

Vi kan se Tysklands särart genom litteraturen eller snarare vilka skildringar som saknas. Marcel Prousts skildring av en stadsboende överklass saknas närmast i Tyskland, det närmaste vi kommer är antagligen Theodor Fontanes Der Stechlin (1898) (sv. titel Stechlin, Bokförlaget Atlantis 2017) som mer har en Tjechovsk grundton i sin skildring av en klass på fallrepet. I Stechlin är det lågadel/storlantbrukare – gränsen är hårfin – som sitter i gamla dragiga orenoverade herrgårdar och sannerligen inte slår sig fram genom smarta affärer. Det är ett porträtt av bland annat junkerklassen som sen slöt upp kring Hitler. Kort sagt ett land som skrämdes av en framryckande modernitet och förflackande av traditionella värden, framburet av judar. En talande paradox i sammanhanget var att den preussiska universitetsstadgan från 1812 även gav ickekristna tillgång till högre studier, i syfte att befrämja den humboldtska andan. Alla är jämlika, men vissa visade sig kanske vara lite väl jämlika. Kort sagt började judarna excellera.

Det har framlagts att Hitler inte blev först med atombomben för att spjutspetsen inom kärnfysiken var judisk

Det verkligt tragiskt iögonfallande var att just i Tyskland var judarna så väl etablerade och detta inom samhällsbärande yrken och funktioner. En folkgrupp som bidrog pekades ut som roten till allt ont. Det kan ju i alla fall ses som historiens ironi och karma att utrensningarna i Tredje Riket ledde till “braindrain” och fick nazityskland att implodera. Det har framlagts att Hitler inte blev först med atombomben för att spjutspetsen inom kärnfysiken var judisk. I stället lanserades en hårt ideologiserad kvasivetenskap; “Deutsche Physik” som visar på nazismens totala antiintellektualistiska enögdhet.

I tumultet kring stormningen av Kapitolium dök formuleringen Weimar-USA upp och visst ligger det en del i detta även om tankefiguren att vår samtid är ett nytt 1930-tal börjar bli lite sliten. Vi har i USA en demografi som nästan liknar det ovan skisserade tyska 1800-talets; en småskalig kristen, konservativ landsbygd som hyser ressentiment mot Rothschild. Som blandar kristen eskatologi och konspirationer och en besatthet av ande och “renhet” och ett otal andra stolleprov som får en tro att man befinner sig i Joseph Goebbels mörkaste och dimmigaste propagandafabrik.

I den högst läsvärda Radikalare än Hitler? går sociologiprofessorn Göran Dahl igenom mysticism och esoteriskt tänkande som uppspel till nazism och parallellerna med dagens USA är slående. Mitt i allt detta har vi nu en aggressiv ockupationsmakt som föder hatet mot det semitiska. Den sekulariserade judaismen bär hundhuvet för en liten fanatisk konservativ grupp. En tillspetsning och urartning av en lösning och ett korrektiv efter 1945. Som nu resulterar i ny destabilisering och spänningar.

The post En farlig utveckling first appeared on Opulens.

ESSÄ. Flanerandet inbjuder ofta till en form av impressionism – snabba intryck, möten och och att se nya saker och i ett nytt ljus. Impressionismen kan ses som både metod och kunskapskälla. Det låter kanske flummigt, men det är mycket konkret, skriver Göran Dahl.

En solig sensommardag väljer jag att flanera i centrala Lund. Längdmässigt är promenaden inte jättelång, till ytan är den gamla staden liten men oerhört tät. Ja, det är mer ett mållöst flanerande än en målinriktad promenad. Att flanera är en konst och beskrivs på Wikipedia som ett ”sorts tanklöst och mållöst strosande”. Själva ordet kommer från franska ”flâneur” och betyder närmast ”strosa omkring”. Det var i 1800-talets Paris som ordet kom i svang för att beteckna folk som sågs på boulevarderna, i parker och caféer. Idag associeras nog flanör med någon som utforskar stadens gator, miljöer och dess folk.

Flanören och staden är ett kärt gammalt tema hos flera författare och filosofer. Urparisaren och poeten Charles Baudelaire (1821-67) omtalade flanören som en “gentlemannastrosare av stadens gator” och på grund av turbulensen med politisk oro runt mitten av 1800-talet menade han att en konstnär bör vara “en trottoarens botanist.” Som den amerikanske kulturgeografen David Harvey har påpekat slets Baudelaire mellan flanören och den bortskämde latmasken (dandyn), han slets mellan engagemang och cynism.

Sociologen Georg Simmel (1858-1918) skrev essän Storstäderna och det andliga livet 1903. För Simmel kännetecknas större städer av komplexitet, nya sociala band, nervositet, stress och den kapitalistiska ekonomin – pengar, pengar, köpa, sälja och jäkta, bråttom, bråttom. Och anonymitet, blasé. Hans egna främlingskap som tysk jude och de stora svårigheterna att få en anställning spelar säkert in i denna ganska pessimistiska analys. Han har bland annat kallats för ”en ledig flanör” som observerar. Hans observationer av mode, pengar, byggnader, sinnesstämningar med mera resulterade i flera essäer och även böcker.

Den tyske filosofen och författaren Walter Benjamin (1892-1940), en av de främsta tänkarna i den så kallade Frankfurtskolan, dyker osökt upp i detta sammanhang. Benjamin lyssnade på Simmel i Berlin 1913 och det har satt sina spår i hans verk. En annan avgörande händelse var att han som jude och tillika marxist tvingades i exil – liksom hans nära vän Bertolt Brecht och hela Frankfurtskolan – och från 1933 var han huvudsakligen bosatt i Paris. Och det är här han skriver en av sina mest kända essäer – Paris, 1800-talets huvudstad (på svenska i Bild och dialektik, 1969). Essän inleds med en dikt om Paris av vietnamesen Nguyen Trong Hiep. Den är värd att återge:

Vattnen är blå och växterna är rosa;
aftonen är ljuv att skåda;
Man går på promenad. De stora damerna går på promenad; bakom dem promenerar små damer. (1897)

Essän är ett slags miniversion av Benjamins drömprojekt – en analys av Paris passager, de affärer och gallerior som byggdes i slutet av 1800-talet, främst för att öka varukonsumtionen, och i synnerhet för att sälja de kläder som producerades av den växande textilindustrin. En effekt av detta blev modets framväxt och att modet skiftade allt snabbare. För att kunna skriva och slutföra det nämnda drömprojektet samlade Benjamin in ett massivt arkiv. Men längre till ett ofärdigt men massivt manus kom han aldrig. Idag finns detta utgivet och även översatt till svenska (se nedan). Passagearbetet har givetvis Baudelaire som ett slags huvudperson (Benjamin översatte för övrigt honom till tyska). För Benjamin blir flanören ett slags stadslivets detektiv, ett symptom för den kapitalistiska staden och dess förfrämligande. Som marxist, liksom undertecknad, är han djupt kluven.

Urbanitet är en livsform och ett tillstånd. Man bor nära varandra, tätt, och i många städer, till exempel Lund, är toleransen stor. Lite frihetligt. Och kosmopolitiskt, engelska talas nästan lika ofta som svenska.

Svenskberlinaren Ulf Peter Hallberg, författare och översättare (han har bland annat översatt Benjamins mäktiga Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad, två tjocka band) har nämnt både för mig och andra att han ser Berlin som nattens stad, på natten är staden ljus, levande och öppen. Med sina otaliga caféer och Bierstuben inbjuder staden oss till att gå ut, röra på och förflytta oss, träffa nya och gamla bekanta, föra samtal och reflektera. I en intervju (Göteborgs-Posten 29 juli 1996) säger han att ”flanörens liv hade jag redan gestaltat som tonåring”.

Hur stämmer då de här idéerna med mitt förflyttande i Lund? Staden lever och det kryllar av nyanlända studenter från Europeiska unionens medlemsländer, för dem är det ju gratis att studera här. På detta sätt föds några spridda reflexioner.

Flanerandet består av korta möten och observationer. Och oväntade möten – jag blir förvånad över hur många gamla bekanta som jag inte sett på flera år som jag stöter på. Jag ser nya byggnader som tar form. Och en del gamla som jag aldrig lagt märke till förr. Jag stormtrivs i det täta folklivet och just denna vackra dag är de flesta riktigt glada och sociala. Det är annat än under den mörka tiden.

Urbanitet är en livsform och ett tillstånd. Man bor nära varandra, tätt, och i många städer, till exempel Lund, är toleransen stor. Lite frihetligt. Och kosmopolitiskt, engelska talas nästan lika ofta som svenska.

Denna dag bjuder på flera spontana möten med nyanlända gäststudenter, många ska vara här ett år för att ta en masterexamen. Jag frågar vad de tycker om Lund. Jodå, vacker och gammal stad med trevliga människor säger de. Vi undviker de eventuella baksidor som finns. Något jag inte nämner är den gamla affischen med texten ”Välkommen till Lund! Här röstar vi på Vänsterpartiet” som partiet för rätt många år sedan satte upp vid stadens infarter. Vänstern är stark här.

Jag tar min dagliga tur till Universitetsbiblioteket: en bok jag måste läsa går att hämta direkt och jag har en arbetsplats här med ett eget skåp. Men jag stannar inte inomhus. Utomhus slås jag av de många lövträden och luften och solen. Och ställen med god och bra mat är det inte långt till. Jag blir nästan hypersocial, jag känner att jag kan prata med alla (vilket jag givetvis inte gör).

Men spatserturen är inte helt och hållet angenäm: Mammon och Babylon regerar i de butiker och gallerior som ännu inte flyttat ut till stadens utkanter. På några enstaka platser ser jag resultaten av 1960-talets rivningshysteri. Och flera cyklister lever farligt, inte minst genom sitt eget beteende. Tack och lov är biltrafiken hårt reglerad.

Flanerandet inbjuder ofta till en form av impressionism – snabba intryck, möten och och att se nya saker och dessa i ett nytt ljus. Impressionismen kan ses som både metod och kunskapskälla. Det låter kanske flummigt, men det är mycket konkret: Det fanns ju konstnärliga impressionister, och även en del sociologer var och är det, främst då Simmel som jag snabbt återgår till. Simmelexperten David Frisby har en tes om att Simmel var impressionist. Det är dock inte övertygande, han var snarare perspektivist, han såg och skrev om fenomen från olika perspektiv. Men det innebär givetvis inte att ”impressionism” inte kan vara en träffande liknelse för en metod bestående av deltagande, observation, reflektion, en del av självförståelsen och just en kunskapskälla. Något som passar in på flanerandet.

I november ger jag mig ut på stadens gator igen. Borta är myllret, ljuset, grönskan och upprymdheten. I stället slås jag av bristen på mötesplatser och offentliga rum. Vid stadens hjärta, Stortorget, finns stadens enda riktiga bokhandel med allt färre böcker. Åhléns har flyttat in i en stor galleria, ytterligare ett kaffehus har öppnat. Men på torgets östra sida, där Rådhuset och Stadshallen ligger, syns inte en person till. Det är ganska talande att där möten och samtal borde äga rum, på torget, där gapar det tomt. Och på kaffehusen och ölstugorna utbyts för det mesta inga väsentligheter.

Flanerande i all ära – det kan leda till nya möten, och om samtalen kommer in på gemensamma angelägenheter förbättras demokratins möjligheter. Men det samma kan man nog inte säga om var och en stannar inomhus vid sina datorer och flamsar hit och dit på sociala medier. Det saknas helt enkelt mötesplatser, inte minst under årets mörka månader. Jag har inte hört några politiker som driver frågan.

The post Att flanera är en konst first appeared on Opulens.