TIKTOK. “Jag tror inte att vi som lämnat barndomen och tonåren bakom oss inser vad dagens yngre generationer har att jämföra sig med. En ständig ström av perfektion från andra som oftast är i deras egen ålder”, skriver Amra Bajric.

Ibland tänker jag på Antonio Salieri. Han föddes 1750 i Italien och var en italiensk-österrikisk tonsättare vid det italienska hovet. Salieri var mycket respekterad och erkänd kompositör under sin livstid men blev med tiden relativt bortglömd. Hans oförmåga att skrivas in i den klassiska musikens kanon tros bero på att han var verksam samtidigt som de vitt och brett erkända genierna Beethoven (som Salieri var lärare åt), Haydn och Mozart.

Milos Formans film Amadeus från 1984 där F Murray Abraham spelar just Salieri gav kompositören en viss renässans. Trots att filmen har kritiserats för alla dess artistiska friheter och omskrivningar av historien där Salieri porträtteras som en briljant medelmåtta med en avgrundsdjup avund gentemot Mozart säger den något om vår samtid idag.

Amadeus väcker frågan: måste man bli bäst på det man tycker om? För ett tag sedan laddade jag ned TikTok. Jag är efter någon vecka så otroligt tacksam för att jag nog är den sista generationen som fick vara barn och delvis tonåring utan smarttelefoner och sociala medier. Alla kända Tiktokare är genier, oavsett vilken genre de är verksamma inom. Humor, dans, matlagning, sminkning, allting är så ofattbart talangfullt och bra.

Enligt tidningen ”Frida” hade vi lärt oss att för att bli modell måste man vara minst 175 cm lång.

Jag tror inte att vi som lämnat barndomen och tonåren bakom oss inser vad dagens yngre generationer har att jämföra sig med. En ständig ström av perfektion från andra som oftast är i deras egen ålder. Så fruktansvärt lätta att relatera till, vilja vara som. För att inte tala om de mer mörka sidorna, alla som är bäst på att vara smala, elaka, på att missbruka och på att göra andra illa.

När jag gick i mellanstadiet ville alla tjejer vara modeller. Enligt tidningen ”Frida” hade vi lärt oss att för att bli modell måste man vara minst 175 cm lång. Min dröm dog inne hos skolsköterskan som vi gått till och tjatat till oss att hon skulle mäta mig och mitt tjejgäng. Skolsköterskan förklarade att jag med den längd jag var då inte skulle nå upp till modellängd.

Än idag saknar jag fem centimeter för en karriär på catwalken. Jag överlevde den besvikelsen men jag funderar över hur jag hade påverkats om jag på den tiden kunnat följa unga tjejer, smalare och längre än mig i princip oavbrutet? Hade mitt intresse för mode och sedan i förlängningen för sexualitet och lust mättats av eftersom jag inte kunde vara bäst på att vara snygg?

Jag längtar efter den medelmåttiga befrielsen, att bara göra, skapa och vara utan att behöva mäta mig med andra. Utan att behöva få andra att vilja köpa, följa eller validera mitt intresse. För genier är ur underhållningssynpunkt rätt trista, formeln är evig. Geniet gör något med lätthet som vi andra inte ens kan föreställa oss att försöka oss på. Effekten är evig: beundran och avund från alla. Men, uppmuntrar perfektion verkligen till det egna skapandet? Eller riskerar vi så som Salieris karaktär i Amadeus porträtteras att enbart hamna i ett evigt försök att bräcka perfektionen? I stället för att utveckla egna uttryckssätt, imiterar vi bara dem som satt tonen för hur vissa konstformer ska få vara?

Nu kanske vissa mer pretentiöst lagda individer påpekar att tiktokare knappast är konstnärer men där har de plågsamt fel. Konsten och skapandet är inte som på Salieris tid något som endast tillhör en elit bakom stängda dörrar där exklusivt inbjudna får ta del av den. Idag finns konst och konstnärer överallt. Det är både fantastiskt och skräckinjagande. Det ligger inte i perfektionen. Essensen finns i den stunden där vi glömmer bort oss själva, blir mindre självmedvetna och finner en glädje i ett uttryck.

Och det behöver inte vara inövat, nå ut till många eller ens faktiskt vara särskilt talangfullt.

The post Den briljanta medelmåttigheten first appeared on Opulens.