FILM. Anton Halldin har sett dokumentären ”Where Olive Trees Weep” som nu streamas online. Han konstaterar att det är en film som skildrar ”det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.”

Den palestinska journalisten och folkrättsaktivisten Ashira Darwish spänner en intensiv blick rakt in i kameran:

So don’t ask me why they want to get to that point where they would use so much hate and anger and release it in that way. Ask me where the pain came from, and I’ll tell you why people act. Don’t ask the person, who’s in the cage, why they are hitting the cage, breaking their arms, trying to be free.

Dessa slutsatser om självmordsbombare är omöjliga att inte referera som bakgrund till Hamas attack den 7 oktober. Dokumentären Where Olive Trees Weep är inspelad på Västbanken 2022 (med en del material även från Gaza), men när filmen nu får onlinepremiär är det med ett uttryckligt syfte att ge en kontext till, och en beskrivning, av det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 ‒ och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.

Men filmen ringas in av poetiska bilder av Darwish, som sjunger och dansar, i mjukt ljus, i en uråldrig helig kyrka (det är osagt var, men antagligen i Hebron, i det ockuperade Västbanken). Dansen får desto mer sprängkraft av vetskapen att Darwish, med skadad rygg, med ren tur lyckats undgå att bli förlamad efter misshandel av israelisk polis. Vi får även ta del av beskrivningar om tortyren i det beryktade Al-Moscobiyehfängelset i Västra Jerusalem. För Democracy Now (6 juni 2024) berättar Darwish, fortfarande påtagligt traumatiserad, att drömmen vore att göra om detta fängelse till ett minnesmuseum, över vad som skett på denna fruktansvärda plats.

Andra medverkande är framträdande namn som den israeliska journalisten Amira Hass, korrespondent från de ockuperade områdena för israeliska dagstidningen Haaretz, och den palestinska aktivisten Ahed Tamimi, med familj.

En av filmens röster tillhör även den kanadensiska traumaforskaren och författaren Gabor Maté. Intervjuad på Västbanken ser vi honom leda terapigrupper, tillsammans med palestinska kvinnor som genomlevt israeliskt fängelse. En av kvinnorna frågar varför vi reagerar med att frysa till, oförmögna till motstånd. Maté förklarar traumaterapins fight or flight, där kroppens eget självförsvar bryts sönder, oförmögen att varken ge motstånd eller kunna fly.

Ockupationens realitet

En genomgående röd tråd är just begreppet trauma, och en efterföljande strävan efter själsligt läkande — och här ger Gabor Matés terapigrupp en bild av ockupationens realitet som sällan berättas. Det är ett perspektiv som ger än mer tyngd åt filmens berättelser — där en rullstolsburen pojke blivit beskjuten, under vad som börjat som en vanlig dag i skolan, där beduiner tvingas från sina marker, där vi får erfara hur ockupationsmakten godtyckligt demolerar hus på Västbanken.

Det är även en berättelse där Ashira Darwish lär ut meditation till en barngrupp i Gaza, med dans och sång som del i barnens traumabehandling.

Det är en tillfredsställelse att denna mer än en och en halv timme långa film skildrar både ämne och de medverkande med respekt, med ett extraordinärt vackert foto, och med sparsmakad, genomtänkt musiksättning. Och med en estetik och ett tempo som inte jäktar fram vare sig bilder eller berättelse. Som åskådare erfar vi en inkännande kontrast — mellan följderna av ockupationens terror, å den ena sidan, och en längtan efter att kunna leva sitt liv, genom dans, glädje och gemenskap, å den andra.

En blytung exposé

Kanske låter beskrivningen här som att Where Olive Trees Weep ger en alltför esoterisk och distanserad bild av den faktiska ockupationen. Men filmen undviker denna fallgrop, med besked, genom att även verka som en blytung politisk exposé över 75 års ockupation och etnisk rensning. Vilket även innebär en berättelse med utgångspunkt i skuggan av Förintelsen, och den djupa tragedin i hur Israel setts som ett folks räddning på bekostnad av ett annat folk.

Jag har tidigare skrivit i Magasinet Konkret om dokumentären Israelism. Liksom denna film ger även Where Olive Trees Weep en inblick i de fredliga protester som ägde rum i Gaza, 2018, och som gick under namnet Great Match of Return. (Även ingående skildrade i amerikanska journalisten Abby Martins dokumentär Gaza Fights For Freedom från 2019).

Den israeliska aktivisten Neta Golan berättar här hur den israeliska fredsrörelsen genomförde solidaritetsprotester, med palestinska flaggor, på den mötande israeliska sidan av gränsen till Gaza.

De protesterande, en del av dem, blev brutalt nedslagna av israelisk militärpolis. Men de lika fredliga protesterna på den motsvarande palestinska sidan, på andra sidan gränsen till Gaza, blev urskillningslöst nedmejade. Golan berättar att omvärlden var helt tyst inför denna massaker på civila, med över 180 döda, där ”people were being shot in the head, systematically”.

Fokus på ursprungsbefolkningar

Bakom dokumentären står Science and Non-Duality, en globalt förankrad organisation som intresserar sig för skärningspunkten mellan vetenskapliga rön och andliga, själsliga, perspektiv och frågor. Where Olive Trees Weep är tänkt som första del i en serie filmer med fokus på ursprungsbefolkningar, och hur kolonialism och förtryck skapat ett trauma som förs vidare genom generationer.

Eftertexterna meddelar att det center för konst och kultur där vi sett Ashira Darwish med Gazas barn blivit sönderbombat. I samband med premiären har filmskaparna arrangerat ett antal onlinesymposier kring filmens tema, med inbjudna gäster, i samtal förankrade i Israels pågående folkmordskrig i Gaza.

The post ”Where Olive Trees Weep” skildrar det koloniala förtrycket first appeared on Opulens.

KONSTENS ROLL. ”Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något,” menar Ida Thunström, som reflekterar över konstens betydelse i en mörk tid. 

The post Konst som är relevant är inte alltid politiskt intressant first appeared on Opulens.

OLIKA VERKLIGHETER. Nu uppstår oron igen för ett fjärde Gazakrig och därmed alla fasor och allt lidande detta kan medföra. Jag blir mer och mer medveten om att jag inte befinner mig i en verklighet utan i olika verkligheter, skriver Anders Kjellström som besökt Ramallah, Jerusalem och Tel Aviv.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi reser tidigt en morgon från Ramallah. En stad full med palestinska flaggor och ett visst oberoende och viss självtillit. På stadens universitet skapas en ny välutbildad ungdomsgeneration som snart tar över politiskt och kulturellt.

Vår kollektivtaxi tar oss mot Jerusalem, det är inte mer än drygt tre mil, men resan tar tid. Vi närmar oss gränsövergången och vi får lämna bilarna för att ta oss till en buss. Vi går över ett grusfält. Det är klart besvärligt för många gamla och kvinnor som bär sina barn. Väl uppe på bussen kommer de israeliska soldaterna med sina M16-gevär och kollar alla papper. Vi åker några hundra meter och sedan är det byte till ny buss och en marsch genom ett nytt grusfält. Jag känner genom hela kroppen den förnedring och förödmjukelse mina medpassagerare upplever när de tvingas till detta i det som förut var deras eget land.

Jag känner också att jag varit med om detta förr. Varje gång man passerade igenom Berlinmuren under det kalla kriget var det samma intryck av betong, taggtråd och maskingevär.

Väl framme i Jerusalem firas sabbat och israeliska offentliga kommunikationer är nedstängda, de palestinska fungerar dock. Jag har dock bott i staden tidigare och känt av dess atmosfär. Inom ett stenkast från varandra ligger Västra muren, den kristna gravkyrkan och Klippdomen. I gravkyrkan slänger sig pilgrimerna ner på den sten där Jesus skall ha lagts efter korsfästelsen och tårarna är många. Vid muren har den judiska delen sina böner vid det som ännu återstår av Davids tempel och även här är känslorna starka. Uppe på berget går muslimerna in till bön i Klippmoskén fulla av andakt ty härifrån startade Muhammed sin nattliga resa upp till Gud och profeterna. Religionerna genomtränger hela samhället.

Så samtalar man med människor i staden och ständigt återkommer frågan om etnisk rensning. Israelerna vill slänga ut araberna till något annat arabland eller till Västbanken och palestinierna vill gärna bli av med den judiska befolkningen. Så mycket hat, misstro och främlingskap ligger och mullrar under ytan. Det påminner om en aktiv vulkan, den kan när som helst få utbrott.

Vidare till Tel Aviv och bara någon timme senare är vi där. Här är livet vackert. Det är fullt med folk på stranden, joggare, badare, folk som spelar strandtennis och kvinnor i bikini. Staden präglas av en ytterlig modernitet. Man kunde lika gärna varit i Kalifornien eller på franska Rivieran och regnbågsflaggorna vajar över många barer och restauranger.

Det finns en känsla av skenbar normalitet och ett liv som är enkelt och vackert.

På en förmiddag tre olika samhällen och kulturer där det inte är så lätt att orientera sig och dessutom bara några timmar efter att jag lämnat Tel Aviv utsätts staden för ett missilangrepp och ett antal personer skadas. Nu uppstår oron igen för ett fjärde Gazakrig och därmed alla fasor och allt lidande detta kan medföra. Jag blir mer och mer medveten om att jag inte befinner mig i en verklighet utan i olika verkligheter och frågan är då hur man skall hantera denna motsägelsefulla samtid som vi lever i.

The post Så mycket helighet, så mycket hat first appeared on Opulens.