KONSTUTSTÄLLNING. På Thielska galleriet visas en utställning med verk av Axel Törneman. Anne Edelstam har sett den och imponeras av en säregen konstnär, bitvis inspirerad av sina samtida, men med sin egen stil.

Axel Törneman, “Bohemliv och modernitet”
Thielska galleriet, Stockholm
6 februari -6 juni 2021

Thielska galleriet visar denna vårvinter en konstnär värd att upptäcka. Axel Törneman (1880-1925) och hans konstnärskap har gradvis fallit i glömska under årens lopp. Men nu lyfts han åter fram och vi får nöjet att uppleva hans stämningsfulla och levande konst.

Det är glädjande att upptäcka en sådan färgrik, tidstypisk och ändå egen konstnär, med dramatiska kompositioner och motiv, som Axel Törneman. I Tyskland dit han reste vid sekelskiftet 1900, tog han intryck av symbolismen och expressionismen. Under de fyra åren han sedan tillbringade i Frankrike inspirerades han av Gauguin, van Gogh och i sina kafémålningar av Toulouse-Lautrec. Samtidigt var han en individualist och utvecklade hela tiden sitt konstnärskap. Detta har Thielska galleriet tagit fasta på och visar upp ett helt spektrum av hans konst.

De flesta av de 78 utställda verken finns på nedre planet i museet men några monumentala målningar är vackert upphängda på övre våningen i detta ståtliga palats.

Resan börjar i det första rummet med ett antal självporträtt från olika epoker under konstnärens korta liv. De visar på en bohemisk stil med djärvt skuren komposition och med en tydlig förkärlek för gröna nyanser vilka återkommer i hans övriga målningar. Även sin vackra hustru, Gudrun Höyer-Ellefsen, av norskt ursprung, avporträtterade han mot en grön fond. De hade träffats i Bretagne dit han gärna drog sig undan ifrån det hektiska storstadslivet i Paris.

En helt annan stil uppdagas i ett annat rum: lustiga karikatyrer från Paris dekadenta kafé- och bordelliv, samt can-can-dansöser. Han driver både med borgerlighetens som bohemernas nöjesliv och livsstil. Själv väljer han sin egen väg – dock inte utan att ha en fot i vardera samhällsskikt. Kanske utan att vilja tillhöra något av dem? Albert Bonnier anlitade honom ofta som bokillustratör när han inte gjorde sarkastiska karikatyrer åt Söndags-Nisse eller ägnade sig åt frimärksformgivning för att dryga ut kassan. Tecknartalang saknade han inte.

Men det jag slogs mest av var hans färgsyn. ”En hel värld öppnar sig för en när man börjar förstå färgen”, skrev Axel Törneman när han var i Bretagne 1905. Bretagne har en färgskala likt ingen annan region i Frankrike: under en dag kan man uppleva åska och mörka moln, regn och sol om vartannat. Ljuset får en speciell lyster speciellt i motsats till den mörkgråa kalla Atlantkusten. Detta samt det karga landskapet tog Axel till sig när han sökte sig dit, långt bort från Paris rökiga kaféer och stökiga bordeller. “Bonden från Bretagne” han målat där förblev hans favorittavla livet ut. En annan målning, “Bretagne”, blev hans mest kända verk. Den finns i två upplagor. Den ena, mörkare varianten, visas på övervåningen i Thielska palatset. Men den ljusare, som jag föredrar, är i ett av de nedre rummen. Det är väl värt att jämföra de båda. Färgskalan skiljer sig markant men även stämningen samt vissa personer. Ni får själva upptäcka vilka och hur. Efter sitt genombrott i Paris, fick han 1907 sitt första erkännande i Sverige med målningen “Nattcafé”. Det var början till Ernst Thiels gedigna samling av hans verk.

Curatorn, Adam Korpskog, tycks ha en förkärlek för Törnemans senare konstverk. Målningar av mytologiska figurer, hästar och dårar. Kanske var det början på Axels depression och sjukdom som anas i målningen “Mazeppa” där en man blir jagad av vargar? Arbetsbördan hade försvagat honom. Bland annat efter flera monumentalmålerier. Fresker målade för Östra Real, Riksdagshuset, Kungliga tekniska högskolan och Stadshuset satte konstnärens namn på kartan av kända målare men ledde även till magsår och melankoli. Axel Törneman dog en för tidig död. Men för oss lever denne allkonstnär vidare genom de verk han skapade.

Besökaren möter en säregen konstnär, bitvis inspirerad av sina samtida, men med sin egen stil. Törneman besitter flera talanger: som tecknare, illustratör, karikatyrist, kolorist och freskmålare. Ta er därför tid att komma ut till Stockholms vackraste park där Thielska palatset håller öppet på ett pandemisäkert vis, och upplev en av 1900-talets stora konstnärer.

The post Bohemliv och modernitet first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. I Paris har Anne Edelstam tagit del av en unik konstsamling med verk av några av konsthistoriens största namn, däribland Monet, Picasso och van Gogh. Hon är entusiastisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

La Collection Emil Bührle
Manet, Degas, Renoir, Monet, Cézanne, Gauguin, van Gogh, Modigliani, Picasso
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår till och med den 21 juli 2019

Varför är Emil Bührles omtalade konstsamling så unik? Svaret får jag på Musée Maillol, i Paris, där samlingen visas fram till och med slutet av juli. Samlingen är sammankopplad med historien om en man som avsade sig sitt mörka förflutna och blev rentvådd.

Vi har alltför lätt för att vilja skylla ondskans krafter på ”den andre” — vem hen än må vara. Emil Bührle (1890-1956) var ingen ängel utan, likt vår Alfred Nobel, tjänade han pengar på krigsmaterial. Tysken som etablerade sig i Schweiz, var kanonhandlare men blev även känd som 1900-talets främsta konstsamlare. Det är den senare jag upptäcker på detta privata museum som ligger lite avsides från turiststråken, bakom de kända konstnärskvarteren vid Boulevard Saint-Germain.

Hade han som många andra skott sig på främst de judiska familjernas fasansfulla lott under andra världskriget och inhandlat billig konst som hade fråntagits dessa? Svenska domare, däribland Torsten Salén, arbetade under flera år efter Nürnbergtribunalen i Berlin i restitutionsdomstolen för att döma de som dömas kunde och i möjlig mån återföra stulen konst till dess rätte innehavare. Ett tidskrävande arbete. Emil Bührle, vars konstintresse väckts långt innan kriget, visade sin goda vilja och lämnade tillbaka de verk han köpt i god tro. Några av dessa som visas på utställningen kunde han sedan köpa tillbaka av ägarna.

För första gången visas ett 60-tal av de 600 konstverk som numera ägs av stiftelsen Emil Bührle. Det visade sig vara ett historiskt vittnesmål av sällan skådad omfattning med konstverk från impressionister som Manet, Monet, Pissarro, Degas, Renoir, Sisley och post-impressionister som Cézanne, Gauguin, van Gogh, Toulouse-Lautrec. Den unge konst- och filosofistudenten Bührle upptäckte redan 1913, på en utställning i Berlin, dessa konstnärer och bestämde sig då för att försöka inhandla så många han kunde.

Jag hade nu chansen att för första gången kunna ta del av dessa verk som Vincent van Goghs ”kastanjeträd i blom” från 1890. Men det var inte bara dessa han lyckats samla. Jag upptäckte att han även samlat på sig verk även från andra epoker.

I utställningens två våningar samt stora källarlokal visas några verk av konstnärer från gruppen som kallade sig Les nabis — profeterna på hebreiska — varav Pierre Bonnard och Edouard Vuillard var grundarna. Fauvister och kubister som Braque och Picasso finns också med liksom några äldre 1700-tals konstnärer varav jag speciellt fastnade framför en fantastisk Canaletto med motiv från Venedig.

Tycka vad man vill om världens finansmän, men när de kan visa konst som denna för allmänheten är det fantastiskt. Det tar inte heller slut där, för stiftelsen utdelar nämligen sedan 1952, årligen ett pris till någon samtida konstnär, Bührlepriset. Missar ni utställningen i Paris, har ni istället möjlighet att se samlingen från och med 2020, på det moderna museet i Zürich, Kunsthaus.

The post Enastående konstsamling visas i Paris first appeared on Opulens.