NOMINERING. I tolv år har konstnären Erik Berglin klistrat upp och fotograferat 4 982 olika fåglar i storstadsmiljöer världen över. Nu kan han få pris.

Den sista fågeln, en afrikansk smaragdhök, bar han med sig i flera år innan han hittade den rätta platsen – ett elskåp på Hornsgatan i Stockholm – där han klistrade upp den och tog fram kameran.

Fåglarna har Erik Berglin hämtat från gamla ornitologiska böcker vars bilder han skannat och redigerat för att sedan sedan klippa ut i naturlig storlek. Under sina resor har han sedan burit med sig fåglarna, klister och kamera.

Bilderna är publicerade i hans bok “The Bird project 2006–2017” som nu är nominerad till Svenska Fotobokspriset 2022.

Iscensatta fotografier dominerar de fem nominerade böckerna, men motivmässigt är variationen stor. Monika Macdonald är nominerad för boken “Hulls” med bilder på manskroppar som, enligt juryn, framhäver sårbarhet och utmanar synen på konventionell skönheten. Mårten Langes “Ghost witness” handlar om Kina, Karl-Johan Stigmark låter papper, och olika sätt att använda det på, ta plats i “Åtta pappershändelser”. I “A tree called home” skildrar Kent Klinch människor med funktionsvariationer som spärrats in på ryska institutioner.

Vinnaren av Svenska Fotobokspriset 2022 får 40 000 kronor och presenteras 16 mars.

TT Nyhetsbyrån

The post Gatukonstfåglar kan ge fint pris first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELLA. Ida Thunström reflekterar över två kontroversiella, men sinsemellan mycket olika, konstnärers skapande. Den ene heter Dan Park och den andra Carolina Falkholt.

Dan Park är i i farten igen i Malmö. I förra veckan spred han planscher över staden, som deklarerade att black metal-banden Absurd och Graveland, båda med rasistiska influenser, skulle spela på musikklubben Plan B i Malmö. Spelningen skulle äga rum den 30 november, och så kan det ju inte få se ut. Vilket det inte heller gjorde, Plan B hade ingenting med vare sig planscherna eller de nämnda banden att göra.

Att, som Dan Park ofta gör, bidra till en ökning av polemiken och rasismen i samhället är riktigt illa. Eftersom de svenska lagarna om hets mot folkgrupp gör att han inte (officiellt) kan attackera systematiskt förtryckta grupper, och man äntligen sagt till honom på skarpen, måste han återgå till det han tidigare ägnat sig åt; att sparka lite överallt där sparkas kan. Vilket kan leda till mer politiskt tvetydiga inlägg.

Planscherna var ett upptåg som blev en förvånansvärt dubbelbottnad kritik, men mot vem? Mot honom själv? Att det inte ligger någon främlingsfientlig agenda och puttrar bakom Plan B är underförstått, men det gick inte helt osynligt förbi. När det rör sig om så allvarliga saker som rasism och antisemitism gnisslar det till i vår världsbild; skulle ett högst väletablerat och socialt accepterat etablissemang som Plan B faktiskt kunna vara främlingsfientligt? Utan att förmodligen vilja det målar Dan Park upp ett skräckscenario, och när fnisset avtagit kvarstår något relevant att ta till sig. Man får tacka vårt rättssystem som inte tillåter Dan Park att syssla med idiotiskt trams som undergräver demokratin, så att han tvingas ägna sig åt idiotiskt trams som får en att haja till och bli lite ställd. Inte mot väggen, men ändå.

Nu var Parks påhopp på Plan B i själva verket en reaktion på att han tidigare blivit utslängd från klubben, med förklaringen ”att…han är Dan Park”. Inte den mest välformulerade (dock förståeliga) motiveringen, men hur det nu var så blev Dan Park sur och ville peka finger. Moget värre.

Men visst kan det vara kallt att stå utanför i kylan, och kallare blir det också inombords ju mer man läser om Jimmie Åkessons ständigt stigande politiska makt. ”Uhä”, som de säger på andra sidan Öresund. Översätts till ungefär: ”usch”.

Ett ”usch” som somliga envist fortsätter att yttra när de ser Carolina Falkholts stora könsmålningar. Nu har ännu ett verk färdigställts, Lesbisk häxhora, i Göteborg. En fyra våningar hög väggmålning föreställande en (med Sveriges radio ord) ”naken kvinna som lutar sig framåt och visar underlivet”. Tilläggas bör, att den nakna kvinnan dessutom stoppar in huvudet i en gigantisk vagina. Lesbisk häxhora, vilken titel. Faktiskt, jag blir lite ställd här också, något jag sällan blir av Falkholts konst men det är något annorlunda med just det här ”könsverket”.

Tröttsamt, tyckte en vän till mig, att Falkholt envisas med att säga att dessa vaginor som pryder svenska väggar skulle vara feministisk konst. Han anser inte att den håller för det ändamålet. Men spelar det verkligen någon roll vad Falkholt kallar det för? Som konstnär har man rätt ofta en ganska vag bild av vad man vill få sagt, man vet bara att det måste sägas. Vilket är just vad som gör det annorlunda från till exempel aktivism, och bättre speglar ett samhälles komplexitet. Det är därför viktigt att få uppleva ett verk fördomsfritt.

Denna ganska unika funktion hos konst har länge störts av konstakademier som (mer eller mindre) tvingar konstnärer att definiera vad deras verksamhet går ut på. Exakt, vad går den ut på exakt? Ett systematiskt förtryck av den konstnärliga friheten, och det är tröttsamt.

Jag finner Lesbisk häxhora lite konstig, i ordets alternativa bemärkelse. I motsats till vad både konstnären säger, och skribenter anser om den, skymtar jag faktiskt tecken på en dominant (läs manlig) blick där någonstans. Och så orden ”lesbisk” och ”hora”, rakt upp i det allra heligaste. Men på vem? Eller vad? Vaginan har här en otydlig, svårläst roll, om man ser efter ordentligt. Sa du häxa? Hora sa du? Det här är ett Falkholt-verk att njuta av på en ny nivå. Klart det blir lite märkligt att kalla det rakt ut feministiskt. Men det kan i första hand ha att göra med en förklarings-fascistisk konstnorm.

Men en sak är i alla fall mycket tydlig: Inuti vaginan är det varmt, och utanför Plan B är det kallt, men som man bäddar får man ligga och vi är som tur är väldigt många som aldrig skulle släppa in Dan Park på festen.

The post Konstnärlig frihet – ute i kylan eller inne i värmen first appeared on Opulens.

Mellan Rågsved centrum och sjön Magelungen i Stockholm ligger Snösätra industriområde. En plats som med åren utvecklats till ett kulturkvarter för graffiti och gatukonst. Sedan kommunen tagit beslut om att riva delar av Snösätra har en debatt om området och graffiti som gatukonst blomstrat upp.

Sedan 2014 har Snösätra industriområde varit en plats för graffiti- och gatukonstnärer. Väggarna i det 4 500 kvadratmeter stora området har, med tillstånd från fastighetsägarna, fyllts med målningar och blivit en av Europas största lagliga graffitiutställningar.

– Snösätra är jätteviktigt för dem som använder gatukonst, det är en offentlig studio som vuxit fram, säger Tobias Barenthin Lindblad, suppleant i den ideella organisationen Graffitifrämjandet.

Men under hösten satte rivningsarbetet av området igång och nu har en tredjedel av Snösätra kulturpark jämnats med marken. Avverkningen var ett beslut som togs av Stockholm stad 2018 i samband med utvecklingen av Rågsveds naturreservat, där de södra delarna av parken ska ingå. Beslutet möttes av starka protester och demonstrationer från kulturutövare. Ideella föreningar har överklagat rivningsbeslutet, utan att få rätt.

Rivningen av Snösätra har väckt starka känslor och skapat debatt kring graffiti som gatukonst. Tobias Barenthin Lindblad citerar konstvetaren Jacob Kimvall, som liknar avverkningen vid att det är som att riva en tredjedel av Nationalmuseum.

– Rivningen sänder signaler att staden inte tycker att det är viktigt med den här typen av konst, kulturpolitiken är inte viktig eller prioriterad, säger han.

Inför 2021 utreder kommunen möjligheterna att skapa en kulturpark i områdets norra delar, som inte har rivits. Enligt Jonas Naddebo (C), kultur- och stadsmiljöborgarråd i Stockholm, fanns inte samma fråga om graffiti när rivningsbeslutet togs för två år sedan. Han ser goda förutsättningar för konst och kultur i Snösätra och tycker att fokus borde ligga framåt.

– Vi vill utveckla platsen utan att förstöra det unika med den och bygga på det som finns, tillsammans med dem som finns där.

Han anser att man behöver hitta formen för urban konst och utveckla Snösätra till ett kulturkvarter där man inkluderar civilsamhället.

– Det behöver finnas en balansgång mellan att utveckla någonting som är tryggt och bra, få bort stöket som funnits där utan att radera historien, säger han.

Jonas Naddebo tycker att graffiti hjälper till att skapa en urban, levande stad men påpekar att det förs en politisk diskussion kring att graffiti ofta kopplas till klotter och förstörelse.

– Vi vill inte ha en nedklottrad stad, men muralmålningar med olika tekniker skapar liv i staden.

Tobias Barenthin Lindblad tycker att de öppna arrangemangen i Snösätra gjorde platsen speciell. Han jämför området med Christiania, minus den fria haschförsäljningen.

– Det finns en lång tradition av att Stockholm stad vill styra vad medborgarna gör, experter räknar ut vad som kommer att vara bäst för alla och det kan stämma, men inte när det gäller kultur, säger han.

Enligt Tobias Barenthin Lindblad har scenen för muralmålning förändrats mycket i och med Snösätra och platsen har bidragit till en ökad tolerans och nyfikenhet kring gatukonst bland övriga medborgare. Något som han anser i övrigt saknas i Stockholm och gör Snösätra unikt. Utöver graffiti och gatukonst anordnades även andra evenemang i Snösätra, som Studio Ateljé, konserter och klubbar. Här har också festivalen Spring Beast vuxit fram, där hela väggen målas om av både nationella och internationella graffitikonstnärer.

– Snösätra har blivit en destination för turister som åker dit för att titta, Stockholm stad har fått en gratis turistattraktion, säger Tobias Barenthin Lindblad.

Han berättar om Wall Street Nacka, en festival för muralmålning som anordnades förra året dit konstnärer från hela världen kom för att skapa. Festivalen drevs av kommunen.

– De krävde att konsten skulle se ut på ett visst sätt, men man ska inte förhandsgranska konst. Det är en paradox att staden vill ha konst som det pratas om, men samtidigt får den inte provocera någon.

Stockholm har haft som mål att vara världens renaste stad i fråga om graffiti. Men Tobias Barenthin Lindblad tycker att man med det som mål signalerar att kulturlivet i övrigt inte finns i staden. Enligt honom har Stockholm en hel del att lära om varför kulturen är viktig.

– Stockholms politiker borde vara oroliga över att kreativa hjärnor sticker till Malmö istället, där kulturlivet är bättre, avslutar han.

The post “Det är som att riva en tredjedel av Nationalmuseum” first appeared on Opulens.

Är det möss i små installationer vi vill ha eller det totala konstverket à la Banksys senaste installation, hotellet i Betlehem, frågar sig Clemens Altgård.

I en mycket välskriven och tänkvärd artikel skrev Ida Thunström häromdagen om gatukonst i miniatyrformat. Under rubriken Gatukonst för vår längtan efter det lågmälda tar hon upp verk av kollektivet AnonyMouse och konstaterar att det trots lekfullheten i att gestalta en liten musvärld samtidigt tycks saknas en uttalad vilja att utmana. Hon sätter där fingret på den svagaste punkten i dessa om- och uppskrivna gatuinstallationer, som enligt min åsikt också har drag av insmickrande kitsch.

Därifrån går så mina tankar till en helt annan sorts gatukonst, nämligen Banksys, som sannerligen aldrig upphört att utmana, även om Banksy idag är ett namn med stjärnstatus. Det är måhända en djupt orättvis jämförelse, men samtidigt tycker jag att den ändå kan vara relevant när det gäller att diskutera innehåll och ambitionsnivå och vad gatukonst kan användas till.

Talar vi om verkshöjd, det vill säga ett verks originalitet, individualitet och dess självständighet, så hamnar de små mushusen i Malmö på en avsevärt lägre nivå än åtskillig annan gatukonst. Då inte minst sådan som görs i Banksys anda. Men det har givetvis inget med den bokstavliga höjden på de respektive verken att göra eller vilka resurser som finns att tillgå. Redan tidigt, när de ekonomiska medlen sannolikt var så gott som obefintliga, lyckades Banksy skapa gatukonst som var både originell och tankeväckande, därtill nästan alltid med ett politiskt och utmanande budskap. Under senare år har emellertid Banksy, genom framgångarna i konstvärlden, haft betydande ekonomiska resurser och därmed kunnat utföra spektakulära verk på olika platser världen över.

Om vi ser på Banksys senaste projekt The Walled off Hotel i den palestinska staden Betlehem så är det ett intressant exempel på vad gatukonst också kan vara. Där vidgas begreppet till att omfatta ett helt hus, ett riktigt hotell, som enligt uppgift tog ett år att göra om till en fullt fungerande totalinstallation, och dess placering är på en synnerligen obekväm plats, nämligen alldeles invid den mur som separerar Israel och den ockuperade Västbanken. Världens värsta eller sämsta utsikt, nämligen mot muren, utlovas.

Hotellet är frukten av ett samarbete mellan Banksy-teamet och en palestinsk entreprenör och de driver det tillsammans. Det fungerar som ett vanligt hotell men med flera olika prisklasser, från lågbudget till det exklusiva. Vad alla gäster får uppleva är Banksys konst som bland annat finns i form av över tjugo nya originalverk på bottenvåningen. Men hotellet är i sig ett totalverk i stil med Dismaland från 2015. Lägg därtill att hotellet inhyser en museal utställning om muren och att besökarna således också får en politisk historielektion.

Som sagt kan det ses som en djupt orättvis betraktelse att ställa några små gulliga mushus mot ett fullskaligt hotell som är en totalinstallation i gaturummet. Men väl att märka så har även mushusen fått internationell uppmärksamhet. Det finns verkligen något i själva idén med lågmälda miniatyrer som attraherar. Det är förstås en helt annan sorts dragningskraft som Banksys hotell utövar.

Även Banksys hotell kan det finnas anledning att fundera kritiskt kring. Till exempel publicerade The Independent den 8 mars ett reportage där lokala palestinska invändningar mot projektet framfördes. Inte alla är glada över att den förhatliga muren görs till ett slags turistattraktion. Men det är en annan diskussion, som det kan finnas anledning att återkomma till.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Banksy möter mössen – gatukonsten vid ett vägval first appeared on Opulens.