SKIVTIPS. Björn Gustavsson går igenom en rad aktuella inspelningar av klassiska verk på cd och dvd, men har också lyssnat på jazz och funk.

Pianisten Seung-Yehun Huh, från Korea, har sedan länge intresserat sig för tysk romantik, och på sin senaste skiva djupdyker hon i Robert Schumanns musikaliska universum. Tolkningarna är utmärkta snarare än hänförande; bäst är hon i den omfångsrika ”Fantasie C-Dir” opus 17. Känslostarkt målar hon den färgrika spretigheten i första satsen, väl följande angivelsen: ”Dueschaus phantastisch und leidenschaftlich vorzutragen”.Bachs viola da gamba-sonater fungerar som rena meditationspasset. Att få sjunka ner i denna långsamt framskridande musik – framförd med sådan finess som på denna cd Sonatas for viola da gamba and harpsichord, med Robert Smith och Francesco Corti – är en ynnest. Men det starkaste spåret är gamba-spelaren Robert Smiths egen komposition, ”Dido’s torment”: intensiv, gränsöverskridande musik som utifrån djupaste respekt för barockgenren hänfört driver i riktning rockmusik.

Carl Maria von Weber, som klingar både wienklassicistiskt och romantiskt, tecknas med fullödig bredd på en skiva där Konzerthaus Orchester Berlin är vassare och mer pregnant än på länge. Extra plus för tolkningen av Chopinkryddade Konzertstücke für Klavier und Orchester, där solisten Martin Helmchen starkt imponerar – och sopranen Anna Prohaska sjunger med drabbande närvaro i fröjdefulla ouvertyren till ”Oberon”. Summa summarum: Weber återuppstånden.

Tjajkovskijs violinkonsert i D-Dur opus 35 spelas med drabbande närvaro av unge Satenik Khourdian tillsammans med flera hundra år gamla orkestern La Monnaie Symphony Orchestra – därtill bjuds utdrag ur Svansjön och romantiskt svävande Valse sentimentale (som ju i sin tur så starkt inspirerade Sibelius). Tjajkovskijs musik kan i sin mångfacetterade rikedom ibland påminna om Prousts litteratur: ju mer man tar del av verket, desto mer upptäcker man.

Unga israeliskan Hila Fahims, som bland annat varit anställd på Deutsche Oper och Wiener Staatsoper, sjunger här tillsammans med Wiens radiosymfoniker en rad arior av Donizetti, även en del av Verdi. Donizetti är ofta flödande melodisk och dramatisk – och i mångt och mycket Verdis föregångare. Unge italienske dirigenten Michele Gamba gjuter glans i framförandet – där huvudintrycket dock förblir att den unga sopranen med tiden kommer att kunna djupna än mer i sina tolkningar.

Dubbel-cd:n med Maskeradbalen erbjuder en stabil och fulltonig tolkning av Verdis mästerverk – och med synnerligen eftersökte tenoren Piotr Beczala i rollen som Gustav III. Utöver fina solistinsatser möter Wiener Staatsopers kör och orkester i högform.

Amerikanska kvintetter av Amy Beach, Samuel Barber och Florence Price – samtliga från 1900-talets första hälft – tolkas på American Quintet. Inga lättillgängliga verk, och melodiskt inte särskilt sockrade – men de gedigna tolkningarna bjuder goda möjligheter att upptäcka mer av tidig amerikansk modernism.

Esbjörn Svenssons trio – för några decennier sedan bland de hetaste jazzensemblerna i landet – har ännu en marknad. Här typiska Esbjörn-kompositioner samlade under gåtfulla titeln 301. Det är både utlevelsefullt, hämningslöst experimentellt och med fin känsla för efterkrigstidens jazzallfarvägar.

Självmedvetne stjärnviolinisten Pekka Kuusisto framträder tillsammans med Norwegian Chamber Orchestra på en cd med musik av Nico Muhly och Philip Glass. De senare tolkningarna – arrangerade av Kuusisto – är frapperande och djupt gripande. Högsta betyg!

Funk is my religion med Nils Landgren och hans Funk Unit – ett band som sedan 90-talet etablerat sig som ett av Nordeuropas funkigaste. Här möter musik besläktad med discon och gjord med humor och humör. Svängigt – med inbyggd ”uppfordran till dans”.

Slutligen dvd:n med Brandenburgskonserterna – koreograferade av Anne Teresa de Keersmaeker, och med dansare från ”Rosas” och med ”B’Rock Orchestra”. Tyvärr bottennapp: pretentiöst trendigt och på gränsen till det uthärdliga. Att koreografen i programhäftet kan säga: ”Framför allt handlar Bachs musik om kommunikation” – och sedan göra en så abstrakt, icke-kommunikativ ”balett” av denna rytmiska musik: det förblir en gåta.

The post Aktuellt på cd och dvd – klassiskt, jazz och funk first appeared on Opulens.

JAZZ FUSION. Det är fullt begripligt att detta jazz fusion-band har haft stora internationella framgångar, särskilt i USA och Kanada, skriver Bo Bjelvehammar.

Roots av Beat Funktion

Do Music Records

Omslagsmålningen av Felicia Iversen anger tonen på albumet, det är som ett sigill från slutet av 60-talet och ett stycke in på 70-talet, då ordet psykedelisk står för den där särskilda upplevelsen, bortom. Bilden visar på en stark organisk tillväxt och splittringen i uppfattningar och verkligheter. Blanka tankar och nya spår. En kraftfull och expressiv bild.

Sexmannabandet Beat Funktion (Karl Olandersson, trumpet, Olle Thunström, saxofon, Johan Öijen, elgitarr, Daniel Lantz, keyboard, Pal Johnson, elbas, och Jon Eriksson, trummor och Ola Bothzén, percussion.) söker sig i sitt sjunde album tillbaka till samma tidsperiod. De visar upp en både svängig och ösig traditionell jazzimprovisation kryddad med psykedelia. Den musikaliska brygden präglas av mångfald, jazz, soul, afrobeat och disco.

All musik är skriven och arrangerad av Daniel Lantz och det är ett helt instrumentalt album. De enskilda musikerna får sina egna utrymmen och de får därmed plats för förtjänstfulla soloinsatser. Alla är skickliga, men jag njuter särskilt av Karl Olandersson på trumpet. Det är fullt begripligt att detta jazz fusion-band har haft stora internationella framgångar, särskilt i USA och Kanada.

Bredvid en teknisk skicklighet, finns ett särskilt närmande till riktningar och flöden inom skilda genrer. Det ingår i deras musik en mycket god korsbefruktning av skilda stilar. De utstrålar både trygghet och glädje. Musiken tränger in i lyssnarens hjärna och sprider ljus, denna bristvara just nu.

The post Lyckad korsbefruktning av musikstilar first appeared on Opulens.

TOPPLISTA. Nathan Hamelberg skriver idag en krönika om kulturell appropriering apropå den debatt som nya kulturministern Amanda Linds frisyr orsakat. Som bonusmaterial kommer här Nathans tio favoritapproprieringar av kultur.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

1) När Afrika Bambaataa, Arthur Baker & John Robie utav en kakdeg, bestående av Kraftwerk – Numbers & Trans Europe Express, Captain Sky – Super Sperm och Babe Ruth – The Mexican (som i sig var en appropriering av Ennio Morricones Per qualche dollaro in più, som var ledmotiv till spaghettivästernfilmen För en handfull dollar — spaghettivästern som var den italienska approprieringen av Hollywoods västernfilmgenre), bakade ihop electrofunklåten Planet Rock.

2) När Michael Jackson 1983 i videon till Billie Jean baxade Bob Fosses moves från filmen The Little Prince (från 1974, när låten A Snake In The Grass är med i filmen).

3) När japanska synthlegenderna Yellow Magic Orchestra gjorde en electrocover på Martin Dennys exoticaklassiker Firecracker (som i sin tur är en pastisch på traditionell hawaiiansk musik, som i sin tur inspirerade countryn att appropriera stålgitarr till sitt sound). Eftersom YMO var så jävla funkiga blev de med den låten det första japanska band som fick uppträda i tv-programmet Soul Train.

4) När Muddy Waters, som i sin egen höga person inspirerade bandet Rolling Stones, 1968 ÄNTLIGEN snodde tillbaka lite från dem genom att spela in en cover på Let’s Spend The Night Together på sin monsterskiva Electric Mud.

5) 1988, när Sverigeaktuella Public Enemy rippade skivbolagskamraterna och trashmetalikonerna Slayers Angel Of Death till sin funkiga moralkaka She Watch Channel Zero och alla metalfans som gillat hardcorehiphop halvt i smyg äntligen fick ett starkare argument än Run DMC:s Aerosmithstöld Walk This Way.

6) Hur revolutionära Detroittechnokollektivet Underground Resistance lånade zapatisternas (EZLN) estetik till en mängd av sina släpp (inte minst samlingen Interstellar Fugitives), och skapade identitet i sin anonymitet (tänk ”Todos somos Marcos”) och även reroutade fans, som sökte efter kompromisslös techno, till zapatisternas hemsida.

7) När hela den tidiga panafrikanska befrielserörelsen i den afrikanska diasporan, inklusive slavupprorsledare som Nat Turner och Denmark Veasey (i USA), Paul Bogle som ledde Morant Bay-upproret (på Jamaica 1865) men även abolitionister som Frederick Douglass och Harriet Tubman (som startade Underground Railroad) approprierade Gamla testamentets berättelse om det judiska folkets slaveri och exil i Egypten som en sammanhållande metafor för den afrikanska erfarenheten som stöldgods och egendom i den nya världen, och därmed kunde omvandla innehållet i slavägarnas religion kristendomen till ett revolutionärt budskap.

8) När Roberta Flack bajtade singer-songwritern Lori Liebermans låt Killing Me Softly With His Song och gjorde en vemodig souldänga av en annars rätt trist visa. Flacks version kom senare att bli än mer känd genom att plankas på Lauryn Hills lunginsats på Fugees andra LP.

9) När King Jammy och Wayne Smith skamlöst skapade rytmen Under Mi Sleng Teng — ett försök att återskapa Eddie Cochrans rockabillyhit Something Else från Hiroku Okedas förinställda komp på Casiosynthen MT-40. Hon påstår själv att kompet inspirerats av David Bowies Hang On To Yourself. Voilá, en av åttiotalets mest epidemiskt spridda dancehallrytmer!

10) När Chicago-DJ:erna Spanky, DJ Pierre och Herb J under namnet Phuture torterade synth-sequencern Roland 303 och skapade låten Acid Tracks och genren acid — house, inte rock).

Dishonorable mention: När deltagarna på SD:s valvaka 2010 skrålade ”Jim-mie Åk-e-sson, tja-la-la-la-la” till tonerna av melodin till den traditionella karibiska barnvisan Brown Girl In The Ring som senare populariserades av eurodiscogiganterna Boney M.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Approprieringar: Nathans tio-i-topp-lista first appeared on Opulens.