POP/ROCK. Den här veckan har Hanna Chawki fastnat för nya album med Abba, som därmed får en “second opinion” i Opulens, amerikanska Aimee Mann och Jarvis Cocker, sångaren från Pulp som den här gången sjunger på franska.

Det känns som en ära att få recensera en ny platta av Abba! Jag hade aldrig trott att det skulle ske. Ett nöje även om jag aldrig varit något Abba-fan. Jag föredrar Agnetha Fältskogs dunderlåt “The heat is on”. Men nu håller vi oss till Abba och skivan med den franskklingande titeln Voyage. (Recenserad i Opulens tidigare i veckan av Andreas Engström). 

Höjdarspåret är utan tvekan “Don’t shut me down”: catchy, billigt och flärdfullt på ett charmerande sätt. Sen kommer det en obegriplig dansbandsdänga “Just a notion” som låter som en parodi på sig själv. Sann komik spetsad med flickornas söta sång.

Agneta och Anni-Frid sjunger inlevelsefullt, med klara ungdomliga röster som sargats en smula blott av tidens tand, på ett rörande vis. Rent generellt tycker jag att det händer för mycket i Abba-låtar. Det dyker upp en behaglig melodi men så byts den hastigt ut till nåt pompöst och sen nåt märkligt riff och strax efter det ännu en märklig påbyggnad.

Skulle vilja sammanfatta – oerhört konstig musik… Men en sak genomsyrar denna plattan och det vill jag ge Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid en eloge för. Det låter som att ni har kul och gör som ni har lust! Är man mångmiljonär och har fyllt 70 så vore det synd att inte göra just så. Waste your time and money on fun. 

Liksom Abba gjorde, släppte amerikanska Aimee Mann en skiva den 6 november. Queens of the summer hotel. Snygga harmonier, snygg sång. Allt sitter där det ska. Chosefritt. Enkelt och avancerat. Manns sång slår sig fram självklart och precist. Jag känner mig helt trygg. En kvinna med stil och klass.

Det är akustiskt piano, trumvispar och stråkar.

Det som kan vändas emot Aimee är det som är hennes styrka – hennes säkerhet -–som lotsar oss igenom låt efter låt, känns till slut lite sömnig och man önskar att hon bara sket fan i att göra allt så jävla perfekt hela tiden, tappade fattningen, bjöd på ett utbrott.

Jarvis Cocker – sångaren från Pulp – har gett ut en hyllningsskiva till den franska popen, Chansons d’ennui tip-top, en samling covers som är tidigare framförda av bland annat den stora divan Dalida. Jag vet inte om Cocker har så mycket att tillföra dessa nummer men man hör att han har en genuin kärlek till genren och att han njuter av att få vara fransk sångare: alltså stöna, vara elegant, liderlig och ohämmat snuskig som bara franska popartister kan och får vara. Några av låtarna är riktigt trevliga att lyssna på, till exempel roliga dansanta “Contact” och “Amour, je tu cherche”, framviskad och sängkammarvänlig med fluffiga stråkar. På det stora hela, glada 60-talssound, sköna bongos och fina tjejkörer.

The post Nya ljud: Abba, Aimee Mann och Jarvis Cocker first appeared on Opulens.

VINYL. Det är i år 30 år sedan den mångsidige och inflytelserike artisten Serge Gainsbourg gick bort. Jesper Nordström berättar här om den kontroversielle artisten från Frankrike.

Det är i år 30 år sedan Serge Gainsbourg drog sitt sista Gitanesbloss. Fem paket legendariskt starka cigaretter om dagen tog slutligen ut sin rätt i form av hjärtattack. John Lennon lär ha rökt dessa stundtals av anledningen att de ändrade rösten till de gånger han ville spela in mer släpiga mörka sånger.

Ja, det går inte prata om Serge utan nämna hans enorma nikotinlast. Men 2017 gjorde de högsta hönsen i Paris processen kort med myten om dessa coola rökverk. Varken Gauloises eller Gitanes säljs numera i sina originalpaket utan medvetet fula avskräckande paket. Jodå, jag har själv en pinsam period i mitt liv med svart polo och en filterlös “gålle” till espresson. Man ville ju vara “intellektuell”.

Så lite förstår ni att jag håller mig reserverad till Serge Gainsbourg? Att han var så fransk att det slog bakut till parodins nivå?

Det blev ändå så att jag köpte tre versioner av hans och Jane Birkins skandalgenombrott “Je t’aime… moi non plus” på skivantikvariatet och visst är det en fin melodi och text som hamnat i skymundan av stönandet och den cheezy orgeln. Låten provocerande då, men framstår som ganska oskyldig idag. Så pass att den placerades på dödskallelistan med totalförbjudna låtar i Sveriges Radio. Något annorlunda var det i Frankrike för där var det bara påbjudet att spela den först efter kl 23:00. Något som gjorde att barer och klubbar i Paris hade “dagens drink” 22:55 och sedan skruvade upp volymen på radion, där den såklart fanns i beredskap på stationens playlist.

Det myckna jag sett av Gainsbourg på Youtube säger mig att detta var vattendelaren: efter denna hit gick han in i en mer brokig, eklektisk period med provokationer och mycket experimenterande och att han lämnade den traditionella chansonen därhän.

I oktober öppnas hans hem i Paris upp för allmänheten och han lär sannerligen inte avmytologiseras genom detta. Från de bilder som läckt ut och de som Vanity Fair tog under stränga former 2007 ges vid handen en blandning av mycket fransk mycket överlastad elegans och närmast något som tyder på att Gainsbourg led av något slags hoardersyndrom.

Jag läste någonstans att “Frankrike är landet som förlåter att deras gamla kulturikoner blir något av riksclowner på ålderns höst” och det är träffande. Hans tv-framträdande i slutet av livet var inte smickrande. Blev det inte rent av till slut lite som något i samma stil som Elvis i Las Vegas på 70-talet?

The post Veckans vax: Serge Gainsbourg first appeared on Opulens.