PANDEMIDEBATTEN. Erik Svensson, biologiprofessor vid Lunds universitet, ser med kritiskt granskande blick tillbaka på pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Det är nu fem år sedan pandemin svepte över världen

Det har nu gått mer än fem år sedan den ödesdigra vårvintern 2020, då coronapandemin svepte över världen. Sverige drabbades inledningsvis hårt, med höga dödssiffror på ålderdomshem, i synnerhet i Stockholmsregionen.

I ljuset av de många dödsfallen under denna pandemi, såväl i Sverige som i resten av världen, är tiden nu mogen att dra några mer generella slutsatser när vi kan se på skeendet i backspegeln och har fått en mer komplett bild av utfallet.

Jag tror att det är viktigt, inte minst för oss inom vänstern, att kritiskt ifrågasätta en del av de påståenden som gjordes i den stundom upphetsade och uppskruvade pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Pandemidebatten tvärdog 2022

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten (Fohm) stundom var stundom mycket hård, vilket skildrats av den förre statsepidemiologen Anders Tegnell, som nyligen kom ut med en personlig bok om pandemin.   

Pandemidebatten i Sverige rasade mer eller mindre intensivt fram till februari 2022, då den i princip tvärdog efter Rysslands invasion av Ukraina. Det så kallade kommentariatet på Twitter/X eller det som ibland kallas för ”den tjattrande klassen” tappade då fullständigt intresset för pandemin och ägnade därefter närmast 100 procent av sin energi åt att diskutera Ukraina, Nato och senare Israel-Palestinakonflikten. Så fungerar debattlogiken i ett litet land som Sverige: intresset och indignationen är ofta kortvarig.

Den hårda kritiken och det faktiska pandemiutfallet 

Först nu kan vi med någon större säkerhet säga något om pandemiutfallet i Sverige och andra länder. Detta var för övrigt något som både Anders Tegnell och hans föregångare på posten som statsepidemiolog Johan Giesecke påpekade vid upprepade tillfällen redan våren 2020. Utfallet av pandemin måste utvärderas på längre sikt, menade han. Detta eftersom det, enligt hans åsikt, inte var möjligt att uttala sig om  Sveriges pandemistrategi bara några månader in i pandemin.

Giesecke hävdade också – korrekt skulle det visa sig senare – att våra grannländer i Norden förr eller senare skulle komma ikapp Sveriges inledningsvis höga dödstal under pandemin.

För dessa (då och i efterhand) närmast självklara uttalanden av Tegnell och Giesecke fick de båda epidemiologerna hård kritik av rasande debattörer som skällde ut dem och förlöjligade dem i både traditionella och sociala medier: ”Hur kan ni påstå att andra länders dödstal snart kommer att komma i kapp Sveriges höga dödstal?. Så lät det ofta från arga kritiker.

Mina flöden i sociala medier fylldes snabbt av indignerade inlägg mot Tegnell och Folkhälsomyndigheten från rasande akademikerkollegor.

Tegnell och Giesecke fick rätt

I dag vet vi att Tegnell, Giesecke och Folkhälsomyndigheten fick rätt: Sveriges överdödlighet under pandemiåren blev inte högre än i våra grannländer i Norden, och Sverige var bland de länder som  hade lägst överdödlighet i hela Europa.

Dessa glädjande resultat borde mana till kritisk eftertänksamhet och ödmjukhet hos de många och tvärsäkra kritikerna av Folkhälsomyndigheten som rasade våren 2020 som hävdade att Sveriges coronastrategi var ineffektiv, ja närmast katastrofal.

En särskilt högljudd grupp forskare och akademiker blev kända (eller snarare ökända) som ”De 22 forskarna”. Denna brokiga skara av professorer och forskare ibland annat epidemiologi och virologi producerade ett antal olika alarmistiska debattinlägg, där de påstod att Sveriges dödstal skulle närma sig Italiens och och de varnade USA för att följa Sveriges pandemistrategi sommaren 2020.

Tragikomiska inlägg 

Dessa tvärsäkra debattinlägg framstår som närmast tragikomiska idag, eftersom Sverige klarade sig betydligt bättre genom pandemin än både USA och Italien och alla andra ”lockdown-länder” som införde hårda restriktioner och munskyddsobligatorium, till exempel Storbritannien, Tjeckien, Frankrike och Tyskland.

Den numera avsomnade gruppen ”De 22 forskarna” bytte sedan namn till ”Vetenskapsforum Covid-19” och utvecklades snabbt tillsammans med andra lobbyistgrupper till slutna konspirationsteoretiska sekter som utmålade Sveriges regering och Folkälsomyndigheten som brottslingar. I dessa märkliga sammanhang återfanns bland andra professorerna Joakim Rocklöv och Fredrik Elgh från Umeå och Tove Fall och Björn Olsen från Uppsala.

Forskarna från denna gruppering kom med häpnadsväckande påståenden som att det skulle ”gå att ”trycka ner smittan” och de gav flera märkliga och verklighetsfrånvända råd om hur Sverige borde lägga om sin pandemistrategi till att bli mer restriktiv.

Vansinniga inlägg i pandemidebatten

Flera av dessa råd framstår i dag som utopiska, för att inte säga dystopiska eller fullständigt vansinniga. Ett bisarrt exempel var när Tove Fall i hävdade att ”det går att utrota viruset lokalt”.

Fall föreslog också ett surrealistiskt system av omfattande reserestriktioner mellan regioner, där Sverige skulle delas in i olika ”färgzoner” mellan vilka det skulle krävas tillstånd för att resa in och ut, beroende på den lokala smittspridningen.

Lyckligtvis förverkligades aldrig detta auktoritära förslag som ju hade krävt en omfattande och kostnadskrävande offentlig kontrollapparat av ett slag vi aldrig tidigare sett i något demokratiskt land.

Vad vi vet i dag

Vi vet nu att drakoniska åtgärder av detta slag inte fungerat någonstans i världen – inte ens i det auktoritära Kina som inledningsvis drev en sådan hård pandemistrategi.

Vi vet också i dag att större delen av Sveriges befolkning till slut blev smittad, liksom befolkningarna i alla andra länder i världen, oavsett pandemistrategi.

Ironiskt nog hävdade den ständigt ombytlige Joakim Rocklöv, bara någon vecka in i mars, innan covid-19 blev officiellt klassad som en världsomfattande pandemi att de flesta skulle bli smittade och att det därför inte gick att stoppa virusspridningen.

Det var ett påstående som senare skulle visa sig vara en helt korrekt förutsägelse, även om Rocklöv senare kom att byta åsikt och anslöt sig till det snabbt växande alarmistiska lägret som etablerades efter en hårt kritiserad ledarartikel i Dagens Nyheter.

Rocklöv svängde 180 grader

Artikeln signerad av Peter Wolodarski kritiserades för att sprida panik och vissa kallade den populistisk. Ytterligare några månader senare bytte Rocklöv åsikt än en gång och ångrade att han bidrog till att sprida panik och sa sig inte längre stå för allt i de polariserande debattartiklar där han och ”de 22” kritiserade Folkhälsomyndigheten i hårda ordalag.

På bara ett par veckor i mars och april 2020 svängde Rocklöv 180 grader och började plötsligt förespråka drakoniska nedskärningar i syfte att trycka tillbaka virusets framfart.

Debattörer föreslog obskyr pandemistrategi

Tillsammans med bland andra professorn i matematisk statistik Olle Häggström lade Rocklöv i april 2020 fram ett förslag till ny pandemistrategi som kallades ”hammaren och dansen” i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Detta var en helt ny och oprövad pandemistrategi som hade föreslagits av en så kallad influencer i Bay Area i Kalifornien vid namn Tomas Pueyo i en nättidskrift som heter ”Medium” i form av ett blogginlägg utan någon som helst sakkunnig granskning.

Pueyos inlägg publicerades den 19 mars 2020 med titeln ”The Hammer and the Dance” och fick ett enormt genomslag över hela världen, med miljontals nedladdningar på kort tid.

Några dagar tidigare hade Pueyo – som inte hade någon utbildning eller expertkunskap i vare sig smittskydd, epidemiologi eller medicin utan jobbade inom IT-sektorn – ett annat inlägg i Medium med titeln ”Coronavirus – why you must act now”. Dessa båda inlägg, som bara avspeglade Pueyos subjektiva tyckande, blev virala och fick enormt genomslag globalt och stärkte de politiker som ville genomföra drakoniska nedstängningar. Häpnadsväckande nog var det först långt i efterhand som Pueyo’s meriter och argument kritiskt granskades.

Noterbart är att professorerna Rocklövs och Häggströms debattinlägg i DN var närmast en blåkopia på Pueyos förslag och debattinlägg i Medium. De använde till och med samma namn i svensk översättning på den pandemistrategi som aldrig tidigare prövats och som i dag ingen pratar om (av goda skäl).

Rocklövs och Häggströms debattinlägg blev följaktligen kritiserat och det påpekades korrekt att deras USA-importerade strategiförslag byggde på ett blogginlägg av en allmän tyckare utan expertkunskap om smittskydd.

I dag finns det inte längre någon som förespråkar ”hammaren och dansen” eller ens vet vad termen syftar på. Strategin var en ren skrivbordsprodukt. Den stora frågan är hur det kom sig att flera högt vetenskapligt meriterade professorer så okritiskt kunde importera en idé som inte var vetenskapligt förankrad, som hade föreslagits av influencer (utan någon expertkunskap) och som publicerades i form av ett icke-sakkunniggranskat blogginlägg.

Många osakliga inlägg i pandemidebatten

Fem år efter pandemin finns det alltså många goda anledningar att kritiskt granska akademikers och forskares offentliga ställningstagande i debatten. En sådan kritisk granskning bör inte bara riktas mot de med specialkunskaper inom epidemiologi och smittskydd och deras förhastade uttalanden, utan även de många andra som saknade specialkunskaper men som glatt kastade sig in i debatten och riktade frän, tvärsäker och ofta osaklig kritik mot Folkhälsomyndigheten.

Till den skaran hör bland andra statsvetaren Gina Gustafsson och nationalekonomen Lars Calmfors. Den sistnämnde hamnade för övrigt på samma politiska sida som Sverigedemokraterna när han krävde Anders Tegnells avgång. Vad nu en nationalekonom har att säga om hur ett effektivt smittskydd bör utformas, ja, det kan man verkligen undra.

Vad föranledde de många tvärsäkra yttranden som fälldes? Hur kunde så många namnkunniga debattörer med minimala kunskaper om pandemier, smittskydd och epidemiologi vara så säkra på sin sak och visa sig få så fel i sin kritik mot Folkhälsomyndigheten och pandemistrategin?

Gina Gustavsson var snabbt ute i pandemins tidiga skede med ett par artiklar i internationella medier som Guardian och Washington Post .

Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen

Gustavsson påstod att Sveriges pandemistrategi, med dess frånvaro av hårda nedstängningar, förklarades av unken svensk nationalism och svensk exceptionalism. Efter dessa anmärkningsvärda påståenden belönades Gustavsson genom att rekryteras som ny kolumnist till Dagens Nyheters ledarsida av dess chefredaktör Peter Wolodarski.

DN hårdexploaterade som bekant under en stor del av pandemin rädslan för smittan. Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen i Stockholm med dess ständigt närvarande dödsångest?

När väl Gustavsson fått sin plattform på DN:s ledarsida skruvade hon upp tonläget ytterligare och publicerade en strid ström av förutsägbara ledarkolumner där hon hårt drev tesen om den påstått katastrofala svenska pandemihanteringen.

När Gustavsson möttes av kritik, svarade hon med att jämföra pandemidebatten och det allmänna tonläget i Sverige med diktaturen i DDR och filmen ”De andras liv”. En film som handlar om hur östtyska säkerhetstjänsten Stasi avlyssnade sina egna medborgare i en repressiv diktatur.

Gustavssons häpnadsväckande och groteska jämförelse upprepades sedan av Staffan Dopping i den borgerliga tidskriften ”Kvartal”.

I stället för att sakligt bemöta kritiken mot deras överdrivna påståenden om pandemihanteringen valde alltså både Gustavsson och Dopping att dra yttrandefrihetskortet och utmåla sina egna åsikter som undertryckta i debatten.  

Författaren och den liberala debattören Göran Rosenberg publicerade flera anmärkningsvärt hårda och tvärsäkra kolumner. Rosenberg kopplade till och med ihop Folkhälsomyndigheten och den svenska pandemihanteringen med tvångssteriliseringarna och eugeniken i Sverige under 1900-talet.

Rosenberg antydde alltså att Folkhälsomyndigheten mer eller mindre medvetet offrade svagare människor under pandemin, i utilitarismens namn.

Liknande teser drevs av den katolske borgerliga debattören Lapo Lappin från Uppsala som driver podden ”Metafysiska Laboratoriet” och som utsett filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som den ondsinta hjärnan bakom den svenska utilitarismen. Tännsjö representerar i detta katolska kristna narrativ en värdenihilistisk filosofi som påstås vara officiell svensk statsideologi och som styr prioriteringar inom sjukvården. 

Här kan man komma med den kritiska invändningen att så länge resurserna till vården är begränsade – vilket de sannolikt kommer att vara för en överskådlig tid framöver och i alla fall så länge nuvarande marknadsliberala lågskattepolitik bedrivs – så kommer sjukvården alltid att behöva prioritera olika grupper. Att då som Rosenberg, Lappin och Gustavsson beklaga sig över detta eller att lyfta fram det etiska dilemmat med det så kallade spårvagnsproblemet illustrerar mest hyckleriet hos dessa borgerliga debattörer.

Om Gustavsson och andra borgerliga debattörer menade allvar med sin kritik av prioriteringar i sjukvården borde de inte rösta på partier som står för lågskattepolitik och nedskärningar av offentlig verksamhet.

Högerns exploatering av gammalt sossehat

Att borgerliga medier som Kvartal och Bulletin så hårt kritiserade den svenska pandemistrategin är egentligen inte så konstigt: Sverige styrdes mellan 2018 och 2021 av en rödgrön koalition bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Borgerliga debattörer kunde därför tacksamt exploatera gammalt sossehat och fokusera på den välfärdsstat som de alltid ifrågasatt i grunden och som de associerar med socialdemokratin.

Den i massmediala sammanhang lätt tafatte statsepidemiologen Anders Tegnell blev en symbol i det borgerliga narrativet om den usla svenska offentliga sjukvården som man vill avskaffa eller privatisera.

Därför var den borgerliga populistiska kritiken från Rosenberg, Lappin och Gustavsson inte oväntad, utan logisk med tanke på deras ideologiska utgångspunkter i narrativet om en stelnad och ineffektiv statlig sjukvård i behov av liberala marknadsreformer.

Även Sverigedemokraternas populistiska kritik av den svenska pandemistrategin ska ses i ljuset av deras ideologiska agenda att avveckla den förhatliga ”sossestaten”. Vi såg alltså en stärkt ideologisk allians mellan borgerlighetens liberala, värde- och nationalkonservativa falanger.

De enades i fördömandet av Folkhälsomyndigheten, Anders Tegnell och den socialdemokratiskt ledda regeringen. De hårda attackerna på Sveriges pandemistrategi från höger byggde aldrig på något starkt vetenskapligt underlag, utan avspeglade framför allt en ideologisk offensiv mot socialdemokratin.

Tvärsäkra vänsterdebattörer

Lite mer överraskande var att även flera debattörer med vänsterbeteckning uttryckte liknande hård och tvärsäker kritik mot den svenska pandemistrategin.

Kritiken från vänster kom sällan från den traditionella marxistiska och socialistiska vänstern (i den mån den finns kvar), utan framför allt från olika identitetspolitiskt influerade vänsterströmningar närstående Feministiskt Initiativ (i dag Feministerna).

Vänsterkritiken kan sammanfattas som följande: Sveriges pandemistrategi var i grunden marknadsliberal eller rentav libertariansk. Regeringen och Folkhälsomyndigheten offrade medvetet offrade svagare grupper, som sjuka och äldre i stället för att genomföra nödvändiga nedstängningar och ordinera obligatoriska munskydd.

Dock är dessa påståenden att hårda nedstängningar och munskydd skulle ha kunnat rädda många människors liv mycket tveksamt med tanke på dagens kunskapsläge, pandemiutfallet och Sveriges mycket låga överdödlighet.

Enligt vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi skulle alltså regeringen och Folkhälsomyndigheten medvetet ha offrat människors liv som del av en cynisk libertariansk strategi där ekonomin prioriterades högre än människors hälsa och liv.

Denna i mitt tycke ytliga och svagt vetenskapligt förankrade vänsterkritik har framförts bland annat i tidningen ”Flamman” samt i den amerikanska marxistiska tidskriften ”Jacobin”. Detta narrativ har dock mötts av välformulerad kritik från vänster av Daniel Johansson.

Med få undantag tycks vänsterkritiken mot den svenska pandemistrategin framförallt komma från priviligierade akademiker och universitetsanställda, som med sina flexibla arbetstider kraftigt underskattar både svårigheterna med stora samhällsnedstängningar och de sociala konsekvenser som drabbar arbetarklassen och unga som befinner sig mitt i sin utbildning.

I dag vet vi att nedstängningar av hela samhällen fick stora negativa konsekvenser för människors hälsa och utbildning, framför allt i det globala Syd. De sociala kostnaderna som stora samhällsnedstängningar medför tycks dock vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi ännu inte ha erkänt.

Tre slutsatser från pandemidebatten

Vilka generella slutsatser kan vi då dra från den numera avsomnade pandemidebatten i Sverige efter att ett halvt decennium har gått? Jag menar att det finns tre slutsatser vi kan ta med oss inför nästa pandemi.

Var skeptisk!

För det första: var skeptisk mot akademiker, forskare och självutnämnda experter som ger sig in i den politiska debatten och uttalar sig i policyfrågor som ligger långt utanför deras kompetensområden.

I dessa dagar när vetenskaplig forskning utsätts för hårda attacker från höger måste vi givetvis stå upp för forskningen och försvara den akademiska friheten.

Det innebär dock inte att vi okritiskt måste acceptera allt vad enskilda forskare – eller ens grupper av forskare – hävdar i debattartiklar och inlägg i sociala medier. Balansgången mellan vetenskapsförakt å ena sidan och ”scientism” och auktoritetstro å andra sidan är svår, men vi måste vara medvetna om att denna balansgång alltid kommer att finnas.

Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020

Det var för övrigt förbluffande under pandemidebatten att se så många av mina forskarkollegor inom samhällsvetenskap och humaniora som normalt är mycket kritiska mot övertro på vetenskap (eller ”positivism” som är ett vanligt skällsord från dessa kretsar) fullständigt okritiskt dela inlägg i sociala medier från svagt underbyggda studier om munskydd eller icke-sakkunniggranskade debattartiklar.

Det var handlade om debattartiklar som ofta på svaga grunder påstod att munskydd och drakoniska nedstängningar kunde stoppa smittspridningen, vilket vi idag vet inte gick.

Det många av mina forskarkollegor, som deltog mer eller mindre aktivt i pandemidebatten, saknade var den epistemiska ödmjukhet som ekonomiprofessorn Erik Angner efterlyste i ett tidigt stadium av pandemin.

I backspegeln kan vi konstatera att många av debattinläggen och påståendena om pandemiutvecklingen snabbt blev inaktuella. Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020, som Tegnell och Giesecke upprepade gånger påpekade.  

Vänsterns analytiska förmåga bör förbättras

För det andra: vänstern måste bli bättre på kritisk analys och lära sig att bättre förstå och tolka statistik, naturvetenskaplig och medicinsk forskning. En stor del av pandemidebatten – kanske i synnerhet från vänster – drevs av känslor och de kritiska analyserna saknades alltför ofta.

Förespråkandet av munskydd och hårda nedstängningar för att stoppa smittspridningen – som många vänsterkritiker gjorde – blev mer en form av godhetssignalering snarare än argument byggda på någon stark evidens för effektiviteten av sådana åtgärder.

Vi vet i dag att effekterna av munskydd och drakoniska samhällsnedstängningar var blygsamma, ibland obefintliga och i vissa fall direkt negativa.

Detta påpekade många av oss redan tidigt under pandemin, men vi blev ofta bryskt avfärdade i det hysteriska stämningsläge som rådde under våren 2020 då känslorna tog överhanden.

Andra direkt missvisande påståenden som spreds av vänsterdebattörer var nationella stereotyper om Japan och Sverige vars ”exceptionalism” påstods förklara dessa länders avsaknad av hårda restriktioner samt rena ”fake news” om att svenska kommuner förbjöd munskydd.

Restriktioner stoppar inte en pandemi

För det tredje: när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar. Aldrig tidigare i världshistorien har mänskligheten lyckats stoppa en pandemi med restriktioner, och det kommer heller aldrig att lyckas i framtiden.

Pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet som hejdar smittspridningen. Historiskt har detta tillstånd nåtts genom en kombination av naturlig smittspridning och vaccinering. Sjukdomar – nya och gamla – kommer alltid att finnas med oss.

Drömmen om en värld där ingen människa någonsin kommer att dö i någon pandemi är en utopi som aldrig kommer att förverkligas.

Vad kan göras?

Vi måste i stället fokusera på vad vi faktiskt kan göra, som att minimera riskerna för att nya pandemier uppstår och förbereda oss bättre inför framtiden. Mycket av detta borde vara självklar och klassisk socialistisk politik och miljöpolitik med vänsterprofil: minska avskogningen och miljöförstöringen, avveckla stora djurfabriker och djurmarknader och motarbeta stora monokulturer som ökar riskerna för zoonoser som utvecklas till nya pandemier.

Andra viktiga politiska verktyg är att rusta upp sjukvård, hälsovård och äldreomsorg, motarbeta privatiseringar av offentlig vård och omsorg, satsa på medicinsk forskning, samt utveckla nationell och internationell produktion av vaccin.

Borgerligheten har andra prioriteringar

Internationellt vaccinbistånd och avvecklande av nu rådande patentregler på både vaccin och andra läkemedel är andra viktiga vänsterpolitiska socialistiska krav med udden riktad mot den privata läkemedelsindustrins vinstintressen.

Dessa åtgärder lär knappast de liberala och konservativa kritikerna av Sveriges pandemistrategi instämma i. Borgerligheten kommer alltid att prioritera låga skatter och de kommer aldrig att vara intresserade av stora offentliga satsningar på sjukvård, forskning, internationellt bistånd eller samarbeten som hotar de privata vinstintressena. 

The post Pandemidebatten i backspegeln – vilka slutsatser kan vi dra? first appeared on Opulens.

PANDEMINSTRATEGIN. I den livshotande, dödliga pandemin har Sveriges unika strategi väckt mycket uppmärksamhet. Att sticka ut kan visserligen vara av godo, men när människovärdet står på spel aktiveras varseblivningen hos många av oss i flocken.

Strategerna på den prestigefyllda Folkhälsomyndigheten (FHM) och politikerna kunde i de inledande faserna inte riktigt se pandemin komma. Att inte se och ta in allvarliga, existentiella hot på ett tidigt stadium, att inte överblicka tänkbara konsekvenser och se till att det finns en fungerande kommunikation i strukturerna speglar ett naivt och oprofessionellt medvetande, särskilt om målet är att främja människors liv och hälsa.

Vikten av beredskap och proaktiva förfaringssätt har framhållits av både Världshälsoorganisationen (WHO) och Coronakommissionen. Trots uppmaningar från WHO försenades bland annat testning och smittspårning i den första vågen. Den bristande beredskapen, långsamheten och de relativt lättjefulla restriktionerna bidrog till massiv smittspridning med betydligt högre dödstal jämfört med exempelvis våra nordiska grannländer.

Äldre och riskgrupper skulle värnas men blev istället några av de mest utsatta. Ett veritabelt svek, och en tragedi. Många på äldreboenden med symtom fick exempelvis ingen läkarbedömning och sattes alltför tidigt in i palliativ vård med lugnande mediciner. Något som bland annat framgår av en granskning från Inspektionen för vård och omsorg (IVO), och ingen av regionerna har tagit fullt ansvar för att säkerställa individuellt anpassad behovsprövad vård och behandling.

Coronakommissionens delbetänkande konstaterar i en övergripande klarsynt bedömning:

• Den allmänna smittspridningen i samhället är högst sannolikt den viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen på äldreboendena.
• När pandemin slog till stod den svenska äldreomsorgen oförberedd och var inte rustad. Anställda lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera denna situation.
• De åtgärder som regeringen och statliga myndigheter satte in för att minska riskerna för smittspridning var sena och i flera avseenden även otillräckliga.

Så visade det sig att FHM och regeringen var oförberedda även på den andra vågen som slog hårt mot Sverige. Istället framfördes från stadsepidemiolog Anders Tegnell att vi skulle slippa en andra våg eftersom smittspridningen varit så hög i den första. Man räknade helt enkelt med enbart lokala utbrott. Återigen en grav missbedömning, återigen är smittspridningen och dödligheten påfallande höga, även om den mer lättjefulla linjen åtminstone till viss del fick ge vika när regeringen sent omsider i någon mån vaknade.

På det stora hela. Vilken kompetens, etik och människosyn praktiseras egentligen i ett land vars representanter ofta kliver fram med höga värderingar både här och internationellt?
Det finns tydliga brister och dysfunktionalitet i proaktivitet, strukturer, organisationer och kompetens. Men Sveriges makthavare är knappast kända för självkritik och mer lärande, intellektuellt hederliga attityder. Det är emellertid högst påkallat att lära om och lära nytt nu. Fler kriser är att vänta i framtiden.

Från en synpunkt sett har Sveriges ålderism kulminerat i pandemikrisen. Ett strålkastarljus måste sättas på människovärdesprincipen som anses som en av de grundläggande principerna i samhället, och som är inskriven i regeringsformen i Sverige.

I stort går det nog inte att utesluta att kvarlevor från den urgamla socialdarwinismen fortfarande ligger och pyr i samhällskroppen, istället för ett medvetande som är större och mer uppdaterat än så. De svagare och socioekonomiskt utsatta synes förbli förlorarna, de starka och mer lönsamma, förblir segrarna. Med absurda konsekvenser.

Klassamhällets dehumaniserande måttstockar gagnar ingen. De problem som exempelvis finns i äldreomsorgen har varit kända sedan länge. Segregationen och klassklyftorna likaså. Det behövs genomgripande reformer och resolut handlande – inte tankelättja och ensidigt marknadstänkande nu när vi skriver 2021, och kurvorna går uppåt igen trots FHM:s prognos om att kulmen skulle vara nådd i mitten på december. Som det ser ut nu är Sverige ett av de mest drabbade länderna i Europa.
Mer än någonsin aktualiseras en förändrad statlig styrning baserad på proaktivitet, vetenskaplig kompetens, människovärde och en ekonomi för allas bästa.

Utilitarismens nyttotänkande har länge härskat i vårt land. Ändå säger människovärdesprincipen att varje människa har ett unikt och okränkbart värde oberoende av exempelvis ålder, utbildning och prestationer. Symtomatiskt nog fick professor Torbjörn Tännsjö Statens medicinskt-etiska råds pris 2020. Men etiken måste ta hänsyn till rättighetsprinciperna.

En lysande essä i Dagens Arena av professor Sigurd Bergmann tar fasta på Sveriges oetiska flockimmunitetstänkande. Sammanfattningsvis framgår att inom moralfilosofin och etiken råder konsensus att metoden är oetisk, riskfylld och oacceptabel. Den förstör viktiga framsteg i västerlandets kulturella upplysning och sätter människovärdesprincipen och flera mänskliga rättigheter ur spel.

Att flockimmunitetsmetoden är problematisk både etiskt och vetenskapligt anser även WHO eftersom den tillåter infektioner, lidande och död hos många. I The Guardian uttalar sig Tedros Adhanom Ghebreyesus och säger bland annat: “Herd immunity is achieved by protecting people from a virus, not by exposing them to it”.

.

The post Etik, människosyn och kompetens i Sveriges pandemistrategi first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Vi svenska journalister måste våga lyssna till kritiska röster och ifrågasätta konsensus medan en fråga ännu är het.” Lisa Bjurwald är kritisk till den inhemska mediebevakningen av myndigheternas pandemibekämpning.

Sveriges pandemistrategi har gått stick i stäv med både vetenskap och omvärldens val att aktivt skydda sina medborgare. Tyvärr har också vår coronajournalistik stuckit ut. Regeringen skyller ifrån sig pandemiansvaret på regionerna. Folkhälsomyndigheten skyller på invandrarna (utan motfrågor från intervjuaren). Det är inte bara Kalle och Musse som undrar vem det är som kör denna december. Ändå är det främst en handfull debattörer och ledarskribenter, som Opulens Sofia Nerbrand, som utkrävt ansvar från makthavarna.

The post Svensk coronajournalistik sticker ut first appeared on Opulens.

CORONA. “Före pandemin var jag en tillitsfull svensk medborgare med en grundmurad positiv människosyn”, skriver Sofia Nerbrand.

Jag håller på att säga upp samhällskontraktet med Sverige och svenskarna. Det behövs i alla fall en omförhandling. För jag känner mig inte bekväm med det nuvarande upplägget. Alltsedan det nya viruset förändrade världen är jag omtumlad. Före pandemin var jag en tillitsfull samhällsmedborgare med en grundmurad positiv människosyn. En riktig folkpartist.

The post Mitt samhällskontrakt behöver omförhandlas first appeared on Opulens.

REPLIK. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri, skriver Anders Leijonmarck som reagerar på onsdagens debattartikel i Opulens.

Tänk om en diskussion kring missbruk och beroende kunde handla om hela uppsättningen av droger. Alkohol, narkotika, dopande medel, tobak och spel, samlat i begreppet ANDTS. Och kanske med tillägget P, för porr- och sexmissbruk. Då kanske Ante Filip Tepic kunde förstå att frågan är så mycket större än att vissa i Sverige argumenterar för att det inte ska vara brottsligt att missbruka illegala droger. Som för en del, vilka – i och med att de tycks vara några slags ultraliberaler – verkar argumentera utifrån att det skulle handla om individens frihet att peta i sig vad man vill. Andra, som jag menar seriösa debattörer, pekar istället på att lagstiftningen tycks skjuta förbi målet och att den inte verkar hjälpa missbrukarna. Vad dessa än är beroende av och missbrukar, även om det just kring narkotika blir så tydligt, och det därmed är den frågan – lagstiftningen kring att ha illegala preparat i kroppen – som kan vara värd att utreda.

Folkhälsomyndigheten har många uppdrag enligt dess regleringsbrev. En del av dem handlar om drogmissbruk inom det nämnda samlingsbegreppet ANDTS. Att utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger får därmed ses som en del av myndighetens uppdrag, som naturligtvis fortgår trots pågående viruspandemi. Att jämföra det, i en vass sarkastisk ton, med Trafikverkets arbete kring hastighetsbegränsningar blir inte seriöst.

Det som i det förra gäller myndigheternas arbeten känner naturligtvis Ante Filip Tepic till. Om inte annat för att han verkar ha en examen i statsvetenskap från nivå 2 i vårt utbildningssystem. Men jag undrar frankt hur en seriös debatt ska kunna föras mot en argumentation som den Tepic för?

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika.

Och jag ser en skiss till en politisk agenda, som han gärna kan utveckla – om inte annat för att få till en transparens vad gäller grunden i hans resonemang – och jag skulle, vilket jag varit inne på ovan, uppskatta en större lyhördhet i debatten kring detta. Utan retoriskt figurativa ironier. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik, som dessutom understöds med felaktiga sakskäl, är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri eller gör något på minsta vis åt frågan om det underliggande beroendet. Ett beroende som ju inte bara handlar om det man missbrukar.

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika. Därför får Tepic även gärna tydliggöra vari hycklandet består hos Magnus Heilig och andra beroendeforskare som inte finner dagens lagstiftning adekvat. Menar Tepic att sprututbyten – som från samhällets sida bland annat gör att användandet av rena sprutor kan undvika smittspridning – handlar om hyckleri? Tror Tepic verkligen att forskare och kliniker som är verksamma, men ifrågasätter lagstiftningen i dessa stycken, gör det för att underlätta för missbrukarna?

Att den psykiska ohälsan i samhället ökar, och gjort så under en tid, har en mängd orsaker. Jag menar atttvå saker är avgörande: att ekonomin möjliggjort att samhällets resurser i många stycken blöder bort, vilket ställer till det för människor, och att omställningen av psykiatrins organisation gjort att många patienter faktiskt far illa. Den stora ökningen handlar dock om vanliga ickemissbrukande och beroendefria patienter som är deprimerade. Det gör att frågan om suicid blivit mer brännande. Den vanligaste medicinen för dessa patienter är dessutom inte i närheten av att vara beroendeframkallande. Orsaken är alltså knappast att narkotikaanvändningen och dödligheten bland missbrukare tilltagit, vilket Tepics artikel implicit hävdar.

Intressant nog har en baksida av ”knarkklassandet” av både lugnande och smärtstillande preparat ställt till det för både patienter inom psykiatrisk vård och inom smärtvården. Den baksidan är uppkommen, liksom kriminaliserandet av att ha heroin eller amfetamin i kroppen, som en direkt följd av den föregivet kompromisslösa hållning – huvudsakligen dock mest moraliserande enligt mig – vilken implementerades under decennier av fram för allt Nils Bejerot. Kunde vi inte släppa den där knark-e-skit-fixeringen för att istället ta itu med frågorna på allvar?

Ingen narkotikamissbrukare får ett liv i abstinens, alltså blir nykter, av det nämnda moraliserandet som många av oss födda på 60-talet eller tidigare är uppvuxna med.

Att tennis och annan fysisk aktivitet är toppen är till sist en sak, men för den aktivt missbrukande föreställer jag mig att det närmast blir ett hån att beskriva en sorglös tillvaro i gemenskap och strax efter nämna Giovanni Boscos preventiva arbete. Speciellt märkligt då den prevention Bosco förespråkade handlade om att inte understryka det brottsliga. För är det inte det senare man gör om man tycker att den nuvarande lagstiftningen kring frågan är bra och att det vore illa att ta bort den?

The post Retorik gör ingen missbrukare drogfri first appeared on Opulens.

DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.

På den överbelastade Folkhälsomyndigheten finns fortfarande lite kreativitet kvar; vid sidan av arbetet med att stoppa det härjande coronaviruset, jobbar myndigheten med att få till en utredning angående narkotikalagstiftningen i Sverige. Folkhälsomyndigheten vill utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger – antalet drogmissbrukare har ju inte minskat. I trafiken finns fortfarande de som kör med för hög hastighet – kan inte Trafikverket utreda om det verkligen är nödvändigt med hastighetsbegränsningar?

Beroendeforskaren Markus Heilig tillhör en skara forskare som är kritiska till den rådande narkotikalagstiftningen. Han anser att dagens lagstiftning inte är effektiv, eftersom drogmissbruket inte minskat i vårt samhälle. Därför tycker han att det egna bruket av narkotika inte längre ska klassas som olagligt. Detta hade möjliggjort för drogmissbrukare att fortsätta sitt missbruk, utan rädsla för en förändring. Däremot vill han inte göra droger lagliga. Vad är egentligen skillnaden? Balansgången är hycklande skör.

Det faktum att den psykiska ohälsan i samhället ökar, samtidigt som narkotikaanvändningen och överdosdödligheten tilltar, vittnar om att något är fel och att en drastisk förändring inom kort måste ta plats. Lösningen kan inte vara att låta personer fortsätta med sitt missbruk, som bara leder till ett ännu mörkare tillstånd, och i värsta fall till döden. Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre skrev om hur varje människa är en individ som påverkar samhället med sina gärningar; hur små och betydelselösa vi än kan känna oss emellanåt, ska vi veta att vi formar samhället på vår lilla del av gemenskapen, i samband med våra gärningar. Vi är alla en del av samhället, och våra handlingar spelar roll, och alla kan vi göra en liten skillnad.

Jag ska börja med mig själv; när jag inte skriver eller läser, är jag på tennisbanan med barn och ungdomar. När vi umgås under en timme på banan, är det mycket mer än snygga slag och snabba löpningar som vi utvecklar. Vi pratar, skrattar och funderar över allt möjligt under våra sextio minuter vi har tillsammans i veckan. Så länge vi är där, på tennisbanan, kan vi inte göra något destruktivt. Vi delar på glädjen när någon lyckas och vi delar på tårar när någon ibland skrapar upp knäna, men vi är tillsammans och vi känner att vi betyder något för varandra.

Så många är ensamma och rastlösa idag att de inte har något annat att vända sig till än skadliga substanser, som i längden inte bara skadar den enskilda individen, utan hela dennes omgivning. Rastlösheten är döden, och roten till mycket ont. En präst som på 1800-talet hjälpte unga att sysselsätta sig i Turin för att de inte skulle hamna i en destruktiv tillvaro, var Giovanni Don Bosco. Hans kända preventiva metod räddade många unga själar. Den gick ut på att erbjuda en meningsfull sysselsättning.

Vi idag, såväl som samhälle och som enskilda individer, har ett ansvar att rädda både barn, unga, vuxna och äldre i vår närhet. För att göra det, måste vi erbjuda en meningsfull tillvaro. Att låta våra medmänniskor, nära och kära fortsätta med sitt droganvändande, kan aldrig leda till ett meningsfullt liv.

The post Ansvarslöst att tillåta droganvändning first appeared on Opulens.

KÅSERI. Vad jag inte kan förstå är varför Folkhälsomyndigheten valt att begränsa sej till snus och cigaretter? Varför inte ta och utvidga hela konceptet till att inbegripa alla produkter som är skadliga, skriver Mikael Henrik Myrtin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En egendomlighet hos mig är att jag aldrig lyckats bli beroende av nikotin. Tro mig, jag har försökt. Faktum är att jag har legat i ända sedan högstadiet. Men ingenting verkar få beroendet att bita. Ibland går det rent av så långt att jag helt enkelt glömmer bort att jag är en rökare, och då kan det hända att jag röker två på raken (min genomsnittliga konsumtion ligger på runt omkring sju korta i veckan), liksom för att kompensera.

Det kommer mig lite osökt att tänka på när jag i sjunde klass inte ville vara sämre än mina jämnåriga klasskamrater, som nästan samtliga hade porträttbilder av någon till synes slumpmässigt utvald person ur populärkulturen uppklistrad på sin vägg. Följaktligen föresatte jag mig att tapetsera hela mitt pojkrum med planscherna på en barbröstad, kaukasisk rappare ifrån Boston (vars karriär kort därefter gick i stöpet, för att senare stöpas om till en betydligt mer framgångsrik bana på vita duken, men det visste ju ingen då). Att det inte var det mest lyckade valet av idol när man växer upp i en homofob förort i slutet av förra seklet blev jag strax varse.

Så det gick med min idoldyrkan som med nikotinberoendet.

Att bilder påverkar är ju ingen nyhet. Det påminns jag om på nytt varje gång jag kommer hem med ett nytt paket cigaretter ifrån den lokala tobakshandlaren. Nästan varje gång möts jag av en ny bild på paketet, vars uttalade (och smått unika) syfte är att avskräcka konsumenten ifrån fortsatt nyttjande av produkten ifråga. Det har blivit något av ett nöje. (Typ: Vad har de hittat på den här gången?) Lite som ett kinderägg, fast överraskningen sitter på utsidan. En gång föreställde bilden ett nyblivet barn i blöja med en färsk cigarett i munnen. Då visste jag inte riktigt om jag skulle börja gråta, eller skratta. (Missförstå mig inte: Jag tycker ABSOLUT INTE att man borde rekommendera bebisar att börja röka cigaretter. I synnerhet inte den sortens cigaretter jag röker.) Och även om jag vid tillfällen kanske skakat lite på huvudet åt påfundet, så tycker jag i grund och botten att det är ett hedervärt initiativ. För rökning dödar. Enligt World Health Organization dör cirka sju miljoner människor årligen av rökning världen över. I Sverige dör uppskattningsvis cirka tolv tusen individer per år på grund av sitt (miss-) bruk. Även så kallad passiv rökning kan vara högst dödsframkallande. (Enligt statistik ifrån WHO så dör så många som omkring 890 000 globalt. Per år.)

Vad jag däremot inte kan förstå är varför Folkhälsomyndigheten valt att begränsa sej till snus och cigaretter? Varför inte ta och utvidga hela konceptet till att inbegripa ALLA produkter som på ett eller annat sätt är skadliga för individerna som konsumerar produkterna, och då särskilt de produkter där också de indirekta konsekvenserna av konsumtionen, på vetenskaplig grund, visat sej vara direkt hälsovådliga för konsumentens närmaste omgivning.

Som till exempel kött. Med tanke på de väldokumenterade bieffekterna av ett regelbundet inmundigande av döda djur borde det ligga i nämnda myndighets intresse att i mesta möjliga mån också stävja DENNA skadliga konsumtion. I den logiska konsekvensens namn, om inget annat. (Med tanke på att planeten Tellus i sammanhanget är att betrakta som något av en passiv karnivor, så framstår ju situationen som särskilt illavarslande. För att inte säja akut.)

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag personligen kan svårligen föreställa mig någonting mer avskräckande för köttkonsumenten än att, efter en lång, hård arbetsvecka, mötas i frysdisken av den apoplektiska tonen i skinnet på en nyslaktad kyckling (som haft den stora olyckan att bli skållad levande) tryckt på förpackningen till de eftertraktade kycklingfiléerna. Kanske får rent av chocken vederbörande att på stående fot överge de outvecklade hönorna (och deras likar) för mindre slaktbara alternativ.

Som till exempel halloumi. Men jag antar att det, om jag tillåter mig en liten anglicism, skulle flyga ungefär lika dåligt som de svenska kycklingarna. (För övrigt, invänder kanske någon logiskt-orienterad läsare, så biter ju, bevisligen, den avskräckande kampanjen lika dåligt på mig som nikotinet. Men så är jag ju också, som sagt, en egendomlig typ.)

Så det är väl lika bra att vi tar och fimpar det förslaget med en gång, Folkhälsomyndigheten?

The post Sila cigg och svälja kycklingar first appeared on Opulens.