FILM. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet, skriver Mathias Jansson.

Det tar Norman Bates 45 sekunder att hugga sig genom filmhistorien och skapa en av världens mest kända duschscener.  Flera år efteråt skulle människor oroligt snegla över axeln efter att de dragit för duschdraperiet och vridit på duschkranen.  Det privata och trygga badrummet hade under en minut förvandlats till ett slakthus där blodet stänkte längs kakelväggarna och forsade ner i avloppet.

Alfred Hitchcocks berömda duschscen i filmen Psycho från 1960 är ikonisk med sina många klipp (52 stycken), extrema närbilder och en skärande ljudkuliss som ackompanjerar siluetten av mördaren som höjer och sänker sin kniv genom det tunna duschdraperiet. Sedan dess har badrummet varit en spelplats för skräck i många efterföljande filmer.

När författaren Jack Torrance vandrar omkring i korridorerna på det hemsökta hotellet i filmen The Shining (1980) kliver han in i rum 237 och hör från badrummet ett ljud. När han stiger in det stora pastellgröna badrummet ser han ett badkar med ett fördraget draperi. Ur badkaret stiger en ung naken kvinna och går fram till Jack. Han omfamnar kvinnan men ser i spegeln att han håller i ett uppsvullet halvruttet lik, i form av en gammal dam, i famnen.

Att ett fridfullt avslappnande bad kan blir en skräckupplevelse är också något som tonåringen Nancy får uppleva i den berömda badkarsscenen i filmen Terror på Elm Street (1984). Nancy har haft det tufft och blivit jagad av Freddy Kreuger i sina drömmar och gör allt för att hålla sig vaken och inte somna. Att ta ett varmt bubbelbad är kanske inte den bästa metoden, men hon kämpar i alla fall mot sömnen i badkaret när Freddy Kruegers knivförsedda hand dyker upp ur vattnet mellan hennes ben. En stund senare dras hon ner i badkaret och får kämpa för sitt liv för att inte drunkna. Förutom att scenen höjer ett varningens finger om hur farligt det kan vara att somna i badkaret så ångar scenen också av skräckerotik.

Precis som i Psycho där Norman Bates tjuvkikar på den unga, blonda kvinnan innan han bestämmer sig för att smyga in med en kniv i högsta hugg, när hon står i naken i duschen, finns det något fientligt sexuellt när Freddy Kreugers sträcker sina smutsiga knivblad mot den unga kvinnans underliv i badkaret. I The Shining blandas också sex och död samman när Jack omfamnar den nakna kvinnan som sedan visar sig vara ett ruttet lik.

I filmen Grudge, som finns i flera versioner, finns också en otäck duschscen. Tittaren ser en ung kvinna som schamponerar håret. Vi får se kvinnans huvud bakifrån när en hand plötsligt växer fram ur huvudet. Kvinnan känner att det finns något på hennes huvud och vänder sig förskräckt om, men det är ju såklart tomt i badrummet och handen har försvunnit. Hon är ensam men samtidigt är det något främmande som är närvarande och som tar hennes kropp i besittning.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut. Redan i Bibeln återfinns denna patriarkala blick på kvinnor som tvättar sig. Susanna, som är gift med Joakim, är en vacker ung kvinna. Två äldre herrar smyger sig därför in och tjuvtittar på henne när hon badar. De kräver sedan att få ha sex med henne och om hon vägrar hotar de med att anklaga henne för otrohet. Susanna vägrar förstås och männen vittnar därför falskt om hennes äktenskapsbrott. Hon ska precis dömas till döden för otrohet när profeten Daniel på Guds uppmaning i sista stund rycker in och avslöjar männens falska vittnesmål.

Som tur är har mycket förändrats sedan biblisk tid och kvinnorollen på filmduken har också utvecklats en hel del sedan Hitchcocks Psycho. Även om unga kvinnor fortfarande hotas av otäcka män när de befinner sig i badrummet, lyckas de i allt högre utsträckning i dagens skräckfilmer att besegra inkräktaren och freda sin sexualitet och sin kropp, ja, i alla fall fram till dess att uppföljaren kommer.

Badrummet är helt enkelt en tacksam plats för skräckscener. Vi är ofta ensamma i badrummet och har låst dörren bakom oss för att känna oss trygga. Det skapas en erotisk stämning när vi som betraktare får komma in det mest privata och tjuvkika främst på unga avklädda kvinnor som tvättar sig. I badrummet finns det också gott om speglar och ytor där saker kan reflekteras och förvridas och ge oss nya perspektiv på det som händer i rummet. Ångan från den varma duschen skapar en naturlig mystisk stämning. För visst är det den gotiska hedens dimma som effektfullt krupit in i badrummet och skapar ett drömlandskap där det är svårt att avgöra om det man ser är verklighet eller bara en illusion. Badrummet är också ett paradoxalt rum på många sätt. Det är en symbol för renlighet och hygien, men det är också en plats där vi gör oss av med kroppens restprodukter som avföring, blod och smuts, som vi sedan spolar den i avloppssystemet som kopplar ihop det rena, ljusa badrummet med en smutsig, mörk och skrämmande underjordisk värld. Badrummet kan tolkas som en psykologisk arkitektur för vårt officiellt polerade och anständiga medvetande kontra vårt undermedvetnas dolda drifter och begär.

En som trivs där nere i stadens kloaker och mörker är den hemska clownen i filmen IT från 2017. I IT finns såklart också en känd badrumsscen där avloppet kopplar ihop underjordens fasor och skräck med badrummets städade verklighet. I scenen låser den unga Beverly in sig i badrummet för att få vara ifred, när hon hör barnröster från handfatet och böjer sig fram för att lyssna. Plötsligt börjar det spruta upp blod ur handfatet och hela badrummet dränks i blod. Avloppet blir en portal där underjordens monster kan komma in i verkligheten och allt det otäcka som vi genom åren har spolat ner i avloppet kommer tillbaka över oss. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet.  Det blir helt enkelt en perfekt duk där badrummets skräckestetik kan få fritt spelrum.

The post Badrummets skräckestetik first appeared on Opulens.

GENUS. Bortsett från att tematiken i sig framkallar olustiga deja vu-känslor så är ämnet filmiska psykopater intressant att betrakta utifrån ett genusperspektiv. För vad är det som skiljer den manliga galenskapen från den kvinnliga? skriver Magnus Blomdahl. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Snart har Neil Jordans nya thriller Greta premiär. En högtidsstund för alla oss som älskar Isabelle Huppert, och då i synnerhet hennes tolkningar av kvinnor med psykiska problem. Visst är Greta en lättviktare jämfört med Erika från Michael Hanekes Pianisten, men där finns ändå likheter. De båda förstår det där med att slå an ett pampigt ackord, samt har en känsla för både dramatik, masochism och förklädd sadism.

Annars ligger Greta närmare dåtida succéer som Farlig förbindelse, Ensam ung kvinna söker och Handen som gungar vaggan. Ett steg tillbaka, två steg framåt. Kvinnliga ensamma stalkers. Nästan en genre i sig. Samtidigt är Lars von Trier fortfarande aktuell med sin  seriemördarfilm. Manliga ensamma seriemördare. Nästan en genre i sig.

Bortsett från att tematiken i sig framkallar olustiga deja vu-känslor så är ämnet filmiska psykopater intressant att betrakta utifrån ett genusperspektiv. För vad är det som skiljer den manliga galenskapen från den kvinnliga?

Det finns en scen i Lucio Fulcis elaka giallofilm New York Ripper, där en kvinnas bröstvårta skärs mitt itu av ett rakblad. Ett sexuellt kvinnligt attribut krossas av ett manligt sådant. I Bret Easton Ellis mörka satir American Psycho stoppar den litterära mördaren Patrick Bateman in råttor i kvinnors könsorgan. I Lars von Triers senaste film The House that Jack Built sys det plånböcker av avskurna kvinnobröst. Den manligt misogyna psykopatin. Inte fullt så exotisk, snarare nästan alldaglig.

I Greta planterar filmens psykopat ut väskor över hela New York, i hopp om att någon ska lämna tillbaka dem och samtidigt lindra hennes sjukliga ensamhet. I Rob Reiners Lida straffar Annie Wilkes sin ”patient” genom att kapa benet på honom. Allt i ensamhetens tecken. Och så vidare. Om man tycker sig ana en röd tråd så är det ingen slump.

Visserligen är ensamheten könlös, men den verkar mer självvald hos männen. Utan skavanker, nästan så att de suger märgen ur den, medan den kvinnliga motsvarigheten har den i blodet, som en sjukdom. Männen mördar för att få vara ensamma, kvinnor mördar för att slippa. Välkommen till paradoxernas land.

Kanske framstår det som en kliché, men nog verkar det vara så att en stor del av manliga psykopater på film drivs av hat mot kvinnor och kvinnliga filmpsykopater tenderar att drivas av ensamhet. Om det är en reflektion av verkligheten, eller om det enbart gäller inom filmens ramar låter jag vara osagt. Fast visst är det så att verklighetens grymheter oftast bearbetas genom filmen?

Sex och skräckfilm har gått hand i hand ända sedan tidigt 60-tal — och säkert tidigare än så — då Michael Powells Peeping Tom hade premiär. Sex, voyerism och mord. Powell hade kommit åt en nerv, en vildare, råare version av Hitchcocks Psycho om man så vill. Och på den vägen har det fortsatt. Gärna mer, hårdare och med klara parallella dragningar åt verklighetens hemskheter.

Ett extremt nutida exempel är Lucio A Rojas Trauma — där filmens psykopat är en spegling av Chile och Pinochets militärdiktatur. Trauma börjar med två kvinnor som tillfredsställer varandra. Det är en sexuell scen som är tänkt att upphetsa. Ett återkommande grepp i Trauma. Strax innan filmens värsta scen dansar en av kvinnorna topless för att hetsa upp. Både sina vänner, sin flickvän och publiken. Indirekt även filmens krigsskadade psykopat. Utförandet är provokativt på mer än ett sätt. Dels för att scenen legitimerar övergreppet, dels för att det kommande övergreppet är så utstuderat. Återigen en manlig förövare som omfamnar sin ensamhet.

Självfallet existerar filmens psykopater i ett mångdelat universum. Här finns plats för sexualsadism, kriminalitet och känslokallt beteende. Filmens psykopati är nämligen ingen direkt avbild av verklighetens. Därmed inte sagt att likheter inte finns. Det finns många likheter. En av de mer filmiska kanske är den om psykopaten som rovdjur, charmig och manipulativ, allt för att kontrollera sin omgivning för att nå sitt mål. Allt det här utan vare sig skuldkänslor eller ånger.

Finns det då inga filmer där den kvinnliga psykopaten får agera annorlunda än ensam och tokig. Där antonymen till misogyni, misandri, avhandlas. Alltså kvinnor som hatar män. Självklart! Även om en stor del av kvinnligt stympande av män har att göra med hämnd, som inom den så kallade rape/revenge subgenren, så finns här ett par utomstående guldkorn att hämta upp. Som Takashi Miikes Audition, American Psycho 2 eller varför inte Natural Born Killers. Skralt kanske, men i väntan på I Spit on Your Grave: Deja Vu – där Camille Keaton fortsätter kastrera män 40 år efter originalet — går det alldeles utmärkt att avnjuta Isabelle Hupperts psykopat i Greta. Ensam eller tillsammans med någon du vill skada.

The post Vita dukens kvinnliga och manliga psykopater first appeared on Opulens.