KLASS.  “En djupt skakande historia om en hur en fullt fungerande medborgare handlöst rasar ner på samhällets botten”. Elisabeth Brännström har läst Charlotta von Zweigbergks nya bok och känner igen sig i huvudpersonen Beata.

Titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront

När jag sätter mig ner för att skriva om Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan har jag nyligen varit hos socialen. Anledningen är en låg a-kassa som sänkts till en nivå där den knappast täcker min hyra. Jag har också räkningar som måste betalas och ett behov av att äta minst en gång om dagen. Så jag kan inte välja, jag måste gå dit.

Naturligtvis skäms jag och tycker att det känns tråkigt. Under många år har jag försörjt mig själv genom längre och kortare lärarvikariat, men läget har successivt förändrats. Fast anställning är uteslutet eftersom jag inte har lärarlegitimation och nu har a-kassans regler runt deltidsarbete försvårat situationen för mig till den grad att den inte håller längre. Alltså släpar jag mig till soc med en stor bunt papper som ska nagelfaras av en socialsekreterare och efter ett relativt neutralt samtal överlämnar jag mig i hennes händer. Det känns inte bra, men liksom egenföretagaren Beata i Fattigfällan har jag inget annat val.

Fattigfällan är en djupt skakande historia om en hur en fullt fungerande medborgare handlöst rasar ner på samhällets botten genom det gigantiska hål som slitits upp i vårt sociala skyddsnät. Hennes elände börjar med att hon blir sjuk och hamnar på sjukhus. Sjukpenningen dröjer, räkningarna hopar sig och det tar tid innan Beata får kontakt med socialen där hennes verkliga helvete drar igång.

Socialassistenten framstår mer eller mindre som en iskall sadist som letar med lupp för att hitta någonting som kan fördröja Beatas pengar. Hennes hemförsäkring är för dyr, hennes hyra kostar för mycket trots att den ligger under snittet och hon uppmanas, trött och sjuk, att flytta. Vissa månader får hon inga pengar alls, hon får betalningsanmärkningar och blir beroende av vänner och bekanta. Under tiden uppmanas hon att vila trots att stressen sliter sönder henne inifrån och hon knappt har mat för dagen.

Beata, en verklig person enligt Charlotta von Zweigbergk, blir exceptionellt illa behandlad. Socialsekreteraren dyker utan medlidande ner som en illasinnad hök på varje liten begäran och verkar njuta av varje avslag. Och Beatas vänner är ofta oförstående inför det som verkligen är svårt. Hon känner sig ofta skuldbelagd och börjar odla en bitterhet mot hela samhällsapparaten och mot den bristande förståelse för fattigdom som vuxit upp som ogräs i vårt alltmer polariserade samhälle.

Det tar fem år innan hennes lidande äntligen är på väg mot sitt slut. Under den tiden har hon periodvis gått ner sig så djupt i fattigfällan att hon stulit mat från en granne när hon varit blomvakt, tvingats ge upp sitt företag, hamnat hos Kronofogden, sökt hjäp hos Stadsmissionen och blivit osams med vänner och släktingar som i grund och botten tror att det är Beata själv som är slarvig, inte samhället som nekar henne hjälp.

Fattigfällan känns kanske ibland något överdriven, främst i avsnitten om konflikterna med socialen, fullt så elaka brukar de inte alltid vara, men i skildringen av den förlamande fattigdom som drabbar Beata slår Charlotta von Zweigbergk an en ton som verkligen svider. Det är nämligen precis så här förgörande att vara fattig i Sverige i dag. Det vet både jag och många andra som hankat oss fram på låg A-kassa och osäkra anställningar. Samhället ställer inte längre upp. Något att tänka på för dem som valt att se ner på burksamlare och utsträckta pappmuggar.

The post En skrämmande berättelse om svensk fattigdom first appeared on Opulens.

ETT MINNE. Om jag inte rör på mig så står jag still. Om jag står stilla så slösar jag inte pengar. Om jag bara sitter stilla här, inte rör på mig så konsumerar jag inte. Konsumerar jag inte så slösar jag inte pengar.

Då kostar jag inte pengar. För mig själv, för mamma, för samhället. Att vara låginkomsttagare, eller, låt mig vara ärlig: att vara nollinkomsttagare kostar varje liten bit av kroppen, av syret och blodomloppet.

Om jag kniper tårna riktigt hårt så att de blir helt illröda så kanske jag sparar in 10 kr på universitetsfikat. För kniper en tårna riktigt hårt så kan en inte gå till Pressbyrån och handla kaffe med alla andra från kursen. Att vara fattig är att vara antisocial. Inte den charmiga, mystiska typen av antisocial som alla svåra “introverta” maskerar sig som.

För att vara introverta så pratar de fasligt mycket om att vara antisociala – med andra människor. Helst på fest eller på välbesökta panelsamtal om ämnet. De är introverta på samma sätt som en reklam på tunnelbanan är introvert. Jag är fattig. Och har ångest. Om jag köper studentkaffe för 10 kronor så kan jag vara lite mindre antisocial och kanske beställa något billigare på den där middagen jag lovat att gå på istället? För att spara in?

Jag ställer in. Hittar på ännu en ursäkt om sjukdom, död och bråd. Ingen köper det. Irritationen hänger i luften mellan två chatt-rutor. Fattiga människor har inte råd med ärliga ursäkter. Jag testade en gång, ”Jag är för fattig” – ”Varför hade du inte bättre framförhållning? Du har ju lovat att vi ska ses”.

Ibland hittar jag på en påhittad ångest. Jag har ångest men inte den sortens ångest som är accepterad. Den ångest som ska komma (infinna sig, anlända, är klädsam) över att livet är livet. Inte den ångest för att en är för fattig för att röra på kroppen och räta på tårna, ta ett språng, sväva in på någon bar och beställa det som är godast istället för det som ger minst muskelvärk. Konsten och konstnärer har aldrig ångest över ekonomin. Gud och samhället tar så väl hand om dom att de kan stå där i sina trasor och ha själslig ångest istället. Sån konst som andra med mindre ångest och mer vardagliga arbeten vill köpa för att köpa sig fria från sin ångest över att inte ha the Anxiety of The Arts. Vad fan.

En fattigs ångest vill ingen köpa. Det enda folk vill ha av fattiga är att de är mer ekologiska, miljömedvetna och veganska. Blötlagda kikärtor och icke djurtestat smink. Äsch. Jag är fattig och jag får inte röra på mig och mitt smink dödar fluffiga kaniner jag en gång själv ägde men var tvungen att ge bort. Den ena hette Zoomie och var helt galen. Hon pissade över hela rummet och bet alla som försökte komma nära. Har inte råd med så många nya mattor. Eller kaninterapi.

Men. Rör jag inte på mig så är jag ett socialfall. Det är värre än att bara vara fattig. Rör man inte på sig, försöker tjäna pengar och går med stela tår på sociala evenemang för att bevisa att man inte är antisocial så får man inga vänner. Då blir man ensam, deprimerad OCH fattig. Det behöver jag i ärlighetens namn inte. Jag borde gå på den där middagen. Det känns att för varje reklam jag ser utomhus, på internet, på TV så konsumerar jag. Som att jag blir fattigare av att bara titta på vad andra har råd att konsumera.

Jag ställer in. Jag är sjuk. Det är nog något allvarligt den här gången. Jag kan inte röra mina tår längre.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Vi fattiga har inte råd med ärliga ursäkter first appeared on Opulens.