STIPENDIAT. Han skapar unika verk för varje utställning och låter i sin konst teknik möta innehåll. I helgen inviger årets Beckerspristagare Youngjae Lih sin stipendiatutställning på Färgfabriken i Stockholm. 

The post I Youngjae Lihs konst hörs det som syns first appeared on Opulens.

KONST. Kollektivet Gylleboverket “vill visa på de symbiotiska sambanden, eller hur vi måste hitta tillbaka till ett symbiotiskt förhållande med vår värld.” Maria Johansson har sett en utställning på Färgfabriken och vittnar om ett uppvaknande.

Älskade, älskade, älskade med Gylleboverket.
Färgfabriken, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 29 november 2020

”Två människor fiskar krabbor i ett hav. Efter en stund tar den ena upp krabborna, häller bensin över dem och står sedan och ser på när de brinnande kravlar runt till dess de dör.”

Den korta berättelsen är det första jag möter när jag oförberedd besöker Färgfabrikens utställning av gruppen Gylleboverket. Den finns skriven på en skylt i ingången, precis i ögonhöjd, jag måste antingen ducka eller gå åt sidan för att komma in i rummet. Det är genom den Gylleboverket vill jag ska möta konstverket.

Jag gör initialt ett antagande om att det kommer att handla om miljön, hur vi människor behandlar jorden. Kanske vill konstnärerna till och med påminna mig om att vi människor är som och krabbfiskarna, en sätter fyr och en annan står bredvid och betraktar. I informationsbladet till utställningen läser jag att Gylleboverket “vill visa på de symbiotiska sambanden, eller hur vi måste hitta tillbaka till ett symbiotiskt förhållande med vår värld.”

I cirka två och ett halvt års tid  har jag mestadels jobbat i museiarkiv och på bibliotek och sett och arbetat med konsten ur ett historiskt perspektiv. Det har inneburit att jag inte följt utställningsscenen på det sätt jag tidigare gjort och när jag ser den här utställningen slår det mig att tiderna har förändrats. Det är en ny ton jag möter. Min odelade uppmärksamhet eftersöks och alla medel är tillåtna. Det är dags att vakna.

Konstverket består av högar av sand, likt en sandstrand. I sanden har man gjort utspridda installationer, några tycks utförda med ett slags svalkande likgiltighet medan andra är omsorgsfullt framarbetade, ett omväxlande kultiverat och organiskt landskap. Stämningen påminner om postapokalyptiska filmer som Mad Max men det som framvisas verkar snarare vara tiden strax före apokalypsen än efter. Hoppet lever kvar. Till verket hör ett ljudverk. Min upplevelse är styrd av berättelsen om krabbfiskarna, allt jag ser silas genom den.

Kanske behöver jag känna skuld snarare än ansvar? Även om jag vill försvara mig med att det inte var jag som ville det här, jag valde inte detta. Det här verket vill inte bara att jag ska förstå. Det vill att jag ska förändras.

Det finns en utbredd uppfattning att konstens värde finns i att den är onödig. Vilket den inte alls är. Jag skulle vilja korrigera detta med påståendet att konsten däremot, i motsats till så mycket annat, är fri. Och om den är fri kan den beröra egentligen hur som helst och kanske inte som vi förväntat men alltid i möte med betraktaren. Människan behöver konst, konsten är nödvändig. Utan konst kan vi inte leva, för vi lever inte av bröd allena. Konsten ska vara absolut onyttig, sägs det återkommande. Ändå använder vi konsten, om och om igen, i olika syften. Gör den nyttig.

Kan ett konstverk ha en avsikt? Hur kan konsten användas?

Utställningens informationsblad berättar om djupekologi, hur människan idag skilt sig från naturen, vilket jag absolut tror är sant. Det där befästes bland annat med massakern på de amerikanska indianerna och deras förvisande till reservat. Där får de sitta med sina fredspipor och hyllningsdanser till moder jord, i periferin, för den ”riktiga världen” har ”viktigare” saker att pyssla med.

I informationsbladet får jag också veta att även Färgfabriken har ett syfte med utställningen. Det är att utforska symbiotiskt tänkande. Dessutom har Gylleboverkets arbetsprocess med grupparbeten och tematiska frågeställningar, som hakar in i olika uttrycksformer, ett släktskap med Färgfabrikens sätt att arbeta. En grupp samarbetar med en annan grupp. Makten och ansvaret decentraliseras (samtidigt som samhället kräver mer individuellt ansvar, vilket kanske är en anledning till att allt fler väljer gruppen).

Min uppfattning är att all bra konst berör existentiella frågor och att alla bra konstverk kan upplevas ur en vinkel inom konstens eget väsen. Men var går gränsen?

Jag provar att gå in i rummet igen, utan att läsa berättelsen om krabbfiskarna och försöka tänka bort miljö, klimathot, konstnärliga samarbeten. Vad säger det här verket mig om jag skalar bort alla givna ramar? Installationen ter sig då mildare, ljusare.

Jag möter ett konstverk som är fyllt av ro och likaså berättar om människans vilja att hellre bygga än rasera. Säger det något om den mänskliga existensen? Ja, det gör det. Att människan av naturen är kreativ. Redan när vi som barn bygger sandslott eller inreder dockskåp har vi en drift att skapa en värld runt oss, ordna och sortera, på låtsas eller på riktigt, på egen hand eller i grupp. Verket påminner mig om behovet av att skapa världar, i fantasin och i förlängningen i verkligheten. Att faktiskt bygga samhällen, föreningar, grupper.

Kan ett konstverk ha en avsikt? Hur kan konsten användas? Hur många givna ramar tål den? När urholkas den? Det är dessa frågor jag brottas med när jag lämnar utställningen. Kan konsten användas för att driva aktuella samhällsfrågor? Kan konsten rädda miljön, förhindra rasism, främja integration? Det kan den kanske men jag tvivlar på att den går att styra. Konst har sitt eget språk och det överraskar oftare än befäster.

The post Konst som vill förändra first appeared on Opulens.

ERFARENHETER. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del tre  handlar om förvaltandet av de specifika erfarenheterna. Del 1 hittar du här och Del 2 finns här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken sa mig att det inte är så enkelt som att vi måste förhålla oss till dualiteter: sekterism (som instängdhet) — utopi (som delaktighet i världen) känslor av utanförskap — gemenskap, skam — lojalitet, eller som i mitt eget fall normalitet — annorlundaskap. Den sektliknande storfamiljen kunde mycket väl också vara visionär, och sjuttiotalets sexuella frigörelse skedde ofta på patriarkatets villkor.

Och den naiva idealism som många menar karakteriserar tiden, och som Kerstin Weman Thornell i sin roman På Hinsidan Tobishult tillskriver Karnas föräldrar, står den verkligen i motsättning till den konventionella, parlamentariska politiken? Under sjuttiotalet drevs nya lagar igenom som har haft stor inverkan på jämställdheten och jämlikheten i Sverige. De som försökte leva enligt icke-kapitalistiska normer hade inte den ekonomiska makten, men lyckades ändå påverka mycket. Det som kan tyckas naivt var snarare visionärt och slagkraftigt. Tanken om att det var möjligt att förändra, lyckades verkligen förändra mycket till det bättre.

Weman Thornells roman  är intressant genom att den även har en parallellberättelse om Karna som vuxen vilket ger oss en bild av hur ett ”revolutionens barn” blir som vuxen. Till exempel tänker Karna som mamma att hon vill få med sig barnen att ”uppleva den riktiga naturen, den som doftar” även om det tar emot, för både barn och vuxna. Hon tar med sig barnen till en antikaffär för att de ska få se på ”saker från förr”. Hon har ett helt system för att bedöma vilka leksaksvapen som är mest eller minst skadliga för barnen. Hon tänker att: ”En god förälder är en vuxen person som för med sig det goda och sanna i livet.” Tankar som jag kan känna igen: allt som man tillverkar själv, som inte kostar något, som har en grund i naturen eller naturmaterial är bättre och har högre status än till exempel mode, digitala företeelser eller syntetiska och artificiella föremål. Karna ifrågasätter dock sin inställning och inser att man likt barnen kan tycka att ett stup vid havet är som ”Minecraft” och ändå vara njutbart. På så sätt omfamnar hon, utan att resignera, båda inställningarna. Jag tror dock att vi fortfarande alltid bär med oss värderingar om världen som genuin, fysisk och levande och därmed något att vara värna om. Kanske tänker vi också mer på miljön och resursslöseri än de som växte upp i konventionella familjer eller med den slit- och slängmentalitet som också grundlades under samma tid.

Konstnärernas verk vittnar också om en gränslöshet, som inte enbart handlar om att inte veta var ”verkligheten börjar och kulisserna slutar” som jag skrev i min novell. Eller att inte veta vad som är viktigt, när det är nog. Gränslösheten handlar också om att allt är möjligt, det är bara att sätta igång! Du behöver inte samhällets godkännande, någon examen eller fast tjänst, utan du kan ta dig fram på ”lösa boliner”, genomföra storslagna projekt, bryta upp — flera gånger — utan att snegla på vad man ”måste” eller borde. Kanske blev vi också så kallat duktiga som motpol till att vårt liv präglats av en laissez faire-mentalitet, men vi besitter också en kreativ driftigtighet och vetskapen att vi inte måste ingå i något ekorrhjul utan kan skapa oss vårt eget liv, på våra egna villkor.

Som en negativ konsekvens av gränslösheten har jag dock själv upplevt ett slags total relativism. Att allt — eller inget — är giltigt, och en acceptans för att saker och ting kan vara på precis (nästan) vilket sätt som helst, beträffande allt från relationer och sex till ideologier. En annan konsekvens att vara både med och utanför kan vara problem med tillhörighet. Var i samhället hör man hemma? Om man inte lyckas skapa en familj, var har man då sin tillhörighet? Vilken klass tillhör man? Att stå på arbetarklassens sida lärde vi oss, men vi är ju inte arbetare. Själv kände jag tillhörighet först när jag hittade litteraturen. Då hittade jag hem till författarna, ”artisterna”, kulturarbetarklassen, om det nu finns någon sådan.

Naturligtvis finns det lika många berättelser om denna tid och denna sorts uppväxt som det finns personer som upplevt den. Varje människas erfarenhet och upplevelse är unik med hänsyn till personlighet, omständigheter och förmåga att hantera dessa. Därför kan man inte heller svara med exakthet på frågan vad det innebär att ha vuxit upp som ett ”revolutionens barn”. Inte heller om vi är mer eller mindre lurade än andra. Klart är dock att vi har unika erfarenheter av en annanhet, en dubbelhet, som inrymmer både egna och gemensamma upplevelser och förutsättningar. Kanske är det också oundvikligt att vi som vuxit upp så här, vid någon viss tidpunkt måste göra uppror mot vår bakgrund för att hitta vår egen identitet, eller gå i terapi. Däremot tror jag inte det är fruktbart att hela livet hävda att ”Vilse i pannkakan förstörde min barndom”.

Jag tror att utställningen The Children of the Children of the Revolution, liksom författaren Kerstin Weman Thornell, är något viktigt på spåret i att det inte måste handla om antingen eller. Grundlurad eller genomskådande. Utanför eller delaktig. Det handlar inte antingen om en uppgörelse, en romantisering eller ett avståndstagande. Det handlar om att kunna omfatta flera aspekter av erfarenheter samtidigt. Och att se dessa erfarenheter som en dynamisk position — som en bro — som möjliggör förflyttning mellan den normerande, konventionella världen och den undersökande, gränslösa — idealistiska — som till exempel konsten är. Och att själva utövandet och skapandet av konst eller litteratur kan vara att befinna sig i denna position, att ägna sig åt något som belyser, gestaltar och samtidigt vara djupt mänsklig som agerande. En kontinuerligt pågående utblick och insikt.

The post Revolutionens barn — Del 3 first appeared on Opulens.

ALTERNATIV UPPVÄXT. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del två handlar bland annat om gränslösa vuxna och hur deras beteende påverkat deras barn. Del 1 hittas här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De konstnärer som deltog i utställningen Children of the Children of the Revolution Signe Johannessen, Joanna Lombard, Ylva Snöfrid, Lina Selander och Nikolina Ställborn skiljer sig mycket åt i sina uttryck men förenas, med mig, just i att ”vara barn till idealister, uppvuxna i ’alternativa’ miljöer inom vänsterrörelsen inom den så kallade gröna vågen. De är barn till en generation som ville skapa ett annat sätt att leva”, menade curatorn Jonatan Habib Engqvist i utställningskatalogen.

I utställningen bearbetar konstnärerna erfarenheten av att de som vuxna barn, och kanske numera själv föräldrar, både är utanför och del av samhället, det som Engqvist benämner ”det dubbla begäret”. Själv blev jag berörd av att möta, om än bara i konstens uttryck, andra med liknande erfarenheter som jag. Det gav en känsla av identitet och tillhörighet som jag knappast har upplevt tidigare. Många verk skildrade sådant jag kände igen, men tog också upplevelserna – och frågeställningar – vidare.

Joanna Lombard växte upp i kollektivet Ljusbacken som kännetecknades av radikala livsstilsexperiment med fri kärlek, nedbrytande av kärnfamiljen och privat ägande. I hennes videoverk, Orbital Re-Enactment, kladdar vuxna med färg, och leker allt mer sexuella lekar, medan barnen betraktar vid sidan av, som fria individer att ta eget ansvar. Förutom att verket handlar om förtryck kontra frivillighet i en gruppgemenskap, sätter det också fingret på föräldrars ansvar gentemot barn, och frågar när man som vuxen skadar barn genom sitt eget utlevande och sina egna behov. Idag ser synen på föräldraansvar mycket annorlunda ut än i de normbrytande familjerna på sjuttiotalet. Kanske kan man ifrågasätta vår tids curlingföräldrar på samma grunder som de som inte alls förstod barns utsatthet? Och är den ”välfungerande”, isolerade-isolerande kärnfamiljen enbart av godo i samhället och för individen?

De uppväxtmiljöer som kännetecknades av alternativa familjebildningar fick naturligtvis konsekvenser för barnen som vuxna. Själv förstod jag aldrig egenvärdet i ett fast förhållande och en familj. Om någon var kär i mig, så var det väl jag — kärleksrelationen – som gällde? Då var det väl bara att bryta upp från fru och barn för att vara med mig!? Och när jag skilde mig tänkte jag att det kunde fungera att lämna mina små barn till deras pappa, för så hade min mamma gjort. Jag kunde inte inse min egen betydelse, alltså inte barnens behov av mig. För en pappa var väl lika bra som en mamma, trots att han aldrig hade bytt en blöja på dem? Ett slags stumhet för barns behov men som också har hindrat mig att bli en övervakande och ängslig hönsmamma.

En annan av konstnärerna som ställde ut på Färgfabriken, Ylva Snöfrid, gör bland annat stora målade verk och hennes konst präglas av referenser till tidigare konst och myter, liksom av illusioner och spegeleffekter och ett slags magisk realism. De illusoriska och sagobetonade tendenserna liksom den mer idealistiska, efemära hållningen till konstvärlden menar jag har starka rötter i den tidsepok vi talar om. Vi som växte upp i en konstnärligt eller idealistiskt sinnad familj fick ofta stort spelrum för fantasi och magiskt tänkande. Kanske både för att barnets tankevärld togs på allvar av de vuxna, och som en egen fristad i det som kunde vara föränderligt och flytande, eller till och med som flykt från misär och ensamhet.

Signe Johanssens deltog med verket Protector som består av ett utspänt hästskinn på en aluminiumram och verken Bloodlines 1 och Bloodlines 2 vilka hör ihop med Protector och består av roscharch-tryck med blod från hästen. Att konstnären använder ett riktigt djur och riktigt blod återger den fysiska påtagligheten i den miljö som även Signe Johanssen växte upp i. Idealen, visionerna, och för den delen utopierna var abstrakta och tillhörde de vuxnas värld medan det för barnet kunde handla om konkreta vardagsmödor med kalla hus, brist på rena kläder – att överhuvudtaget inte ha fått den fysiska omsorg barn behöver. Kanske den största närheten fanns i kontakten med hästen. Manen att fläta, pälsen att rykta, värmen, doften av häst.

I min uppväxtmiljö fanns också många djur, och just hästintresset blev en viktig ventil för mig, något som var ”mitt eget”. Och jag minns också att den enda som uttryckte glädje över att se mig var min häst som gnäggade när jag kom för att ge den mat. Många av gröna vågens familjer försökte ju återskapa en småskalig miljö där djuren spelade roll för överlevnaden. Idag är det inte många barn som behöver konfrontera dessa omständigheter, köttet tillverkas helt industriellt och många av vår tids ”alternativa familjer” väljer dessutom att helt avstå från kött.

Novellen jag själv bidrog med, i utställningskatalogen, kallar jag Kulisser. När novellens tonåriga Anja var liten upplevde hon världen som kulisser i fjärran, där allt var tydligt uppmålat för att hon skulle förstå hur allting fungerade. En enkel världsbild att ta till som liten men som kanske borde blivit motsagd när hon blev äldre. Istället kommer Silje från ett behandlingshem för att bo hos familjen. Silje gillar att ”ge människor en tripp” och Anja knyter an till henne som någon både inom och utom familjen, och känner igen sig i hennes syn på världen som en teater. Titeln antyder också att de miljöer som denna text handlar om kunde fungera som ett slags kulisser. Under politiska, ideologiska och idealistiska förtecken – och kanske i god tro – försökte man leva på alternativa sätt där mer eller mindre dysfunktionella beteenden lätt kunde inordnas. I min roman Här slutar allmän väg förgriper sig pappan på sin femtonåriga dotter Trine, allt med samtida litteraturs goda minne. I Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult, misshandlar pappan flickans mamma, bakom den stängda sovrumsdörren. Liknande erfarenheter, kanske också av missbruk, har många av oss som växte upp i dessa alternativa familjer.

The post Revolutionens barn — Del 2 first appeared on Opulens.

ANNORLUNDA BARNDOM. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Det är en fascinerande djupdykning i en svunnen värld. Följ med!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“You won’t fool the children of the revolution” sjöng Marc Bolan 1972. Men hur är det egentligen? Är vi som växte upp i så kallade alternativa hem grundlurade av våra föräldrars och tidens ”naiva idealism” eller är vi tvärtom bättre rustade i världen på grund av de ideal och den fria uppfostran vi fick med oss hemifrån.

När denna heta sommar, som betecknar femtio år efter den mytiska sommaren -68, pressar fram sina sista skälvande sensommarstrålar, känns det både intressant och relevant att fråga sig vad det egentligen blev av oss ”revolutionens barn och barnbarn”. Redan när jag skrev romanen Här slutar allmän väg (utkom 2016 på Bokförlaget Mormor) funderade jag mycket över vad det innebär att ha vuxit upp under de omständigheter jag gjorde. Efter att ha läst romanen På hinsidan Tobishult av Kerstin Weman Thornell (utkom 2013 på Miders Förlag) och i sommar sett utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken i Stockholm där jag även själv deltog med en novell i utställningskatalogen) förstod jag att jag inte var ensam om mina upplevelser vilket öppnade upp för ytterligare funderingar.

Själv är jag född 1960 och av sommaren -68 minns jag mest mordet på Robert F Kennedy som jag med värkande hjärta läste om i de sorgkantade kvällstidningssidorna. Min far var konstnär, hade brutit med sin borgerliga familj i Danmark för att bosätta sig i Sverige och utöva sin konst, leva med minsta möjliga konsumism och största möjliga samklang med naturen. Min mor fastnade i en av de starka rörelser som fångade upp många sökande själar under sextiotalet — scientologin — och lämnade familjen när jag var fem år. Vi bodde i en liten by i Småland, och min uppväxt och tonårstid präglades av 70-talets strömningar.

Den som har sett filmen Tillsammans av Lukas Moodysson kan få en känsla av vad det handlar om att växa upp i en alternativ miljö med vuxna som ofta beter sig ansvarslöst medan barnen blir lämnade därhän. Själv har jag liknande upplevelser inpå bara skinnet. Det var skapande dramatikkurser i ”utställningsrummet”, resor in till stan och demonstrationer mot och för det ena och det andra, ”Rädda badhuset”-aktioner, alternativt julfirande, odlarföreningsmöten, biodynamisk odling i trädgården, försök att starta kollektiv och allaktivitetshus. Hemmet myllrade av mina syskon och halvsyskon, ”barnflickor” av båda könen, sommarbarn från Stockholm, unga kvinnor från behandlingshem på familjehemsplacering, övergivna djur som fick bo hos oss samt kvinnliga vänner som stängde in sig med min far för att ha gruppsex med honom och hans flickvänner. Den fria uppfostran min far gjorde till ideal betydde vi barn skulle ta ansvar för både oss själva och djuren och hushållsarbetet. Alltmedan de vuxna skulle förverkliga och frigöra sig, kanske som protest mot sin egen uppfostran, vilket också innebar en hel värld därute att vara solidarisk med.

I min roman försöker jag gestalta vad det innebär att vara tonåring – och flicka – i denna miljö, att försöka bryta sig loss, hitta sina egna vägar när puberteten rusar i blodet, när en sorts värderingar råder hemma, en helt annan sorts utanför – ett utanför som oftast betydde traditionell landsbygd. Det som i hög grad blir en konflikt mellan skam och lojalitet. Skammen att komma från en annorlunda familj, och lojaliteten med den familj som trots allt är ens närmaste. I min huvudpersons fall, (den femtonåriga Trine) förstärks skammen av hennes pappas gränsöverskridande sexualitet, som hon också känner sig delaktig i, medan hon utanför hemmet möter en misogyn och oerhört stereotyp inställningen till sex och kvinnor.

I Trines fall leder det till en stor förvirring, och en oförmåga att sätta gränser för sig själv. Hon blir ett lätt offer för landsbygdens alla frestelser i form av killar, stora bilar och alkohol. Nog behövdes starka uttryck för att göra revolt mot en redan färgstark hemmiljö.

Det finns inte så många romaner på detta tema, men Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult skildrar inträngande och lyhört hur nioåriga Karna som växer upp i en idealistisk grönavågenfamilj i en liten by på skånska landsbygden upplever och lär sig leva med det annorlundaskap detta innebär. Berättelsen skildrar hur de värderingar, den självbild och världsbild – ja, den identitet man har med sig hemifrån (lojaliteten) alltid krockar med världen utanför i form av oförståelse och hån eller utfrysning. Och därifrån till olika strategier för att klara av eller undkomma problemet.

Bokens Karna blir rättmätigt arg när hon blir förnedrad och mobbad men mamman lär henne att med andningsövningar och solhälsningen andas bort ilskan. Istället blir Karna vaksam, anpassningsbar och i viss mån kuvad. Ett slags dubbelliv eftersom hon till sina föräldrars förtret också älskade ”ordningsreglerna, skrivövningarna, guldstjärnorna” i skolan.

Även Trine i min roman lär sig anpassningens konst. Att vara uppmärksam på vad som gäller, att inte sticka ut: bara att ha en palestinasjal på sig kan reta upp skolkamraterna. Hon lär sig också att det som försiggår bakom hemmets väggar är skamfullt och ska döljas så mycket som möjligt. Barnen i sådana här familjer blir skambärare, och får överhuvudtaget bära mycket av de vuxnas liv och agerande.

Karnas ilska ligger dock och pyr och får till sist utlopp i ett grymt våldsdåd när hon är vuxen, vilket inte är att att förvånas över. Att navigera mellan olika världar ger också förmåga till överblick och att se saker ur olika perspektiv, en anpassningsbarhet i positiv mening. Även om jag själv långt upp i vuxen ålder var upptagen av vad som var normalt, och att försöka bli ”normal” har denna anpassningsbarhet hjälpt mig att kunna ingå i och känna mig hemma i olika slags miljöer, att se till människors personlighet mer än till gruppering. Jag har lätt att förhålla mig till olika koder och normer, och att snabbt förstå regler, instruktioner och vad som behöver göras, vilket i sin tur har gjort mig eftertraktad på arbetsmarknaden.

Att navigera mellan hemmet och världen utanför, att navigera mellan skam och lojalitet, att försöka få den svårlösta ekvationen med gemenskap och utanförskap att gå ihop blev vardag för barn i alternativa familjer, ”revolutionens barn och barnbarn.” Kanske blev det (som för Karna) att enda riktiga vännerna var lammen därhemma, och bland människorna (Trine) den som ingen annan ville umgås med. Samtidigt gav familjen och tillhörigheten till diverse ”rörelser” också gemenskap.

Överhuvudtaget hamnar man ofta i dikotomier när man försöker analysera detta fenomen, när man försöker få fatt på vad som blev av oss, på vilket sätt vi påverkades av att växa upp under dessa omständigheter. Är vi då förda bakom ljuset eller lärde vi oss att genomskåda världen?

The post Revolutionens barn — Del 1 first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Petra Hultman, 2018 års Beckersstipendiat, är aktuell med en utställning på Färgfabriken. Maria Johansson har träffat henne. 

Jag träffar Petra Hultman en januarieftermiddag på Färgfabriken, mitt under hängningsarbetet med en utställning som pågår där fram till den 18 mars.

Utställningen bygger på framför allt två stora verk. Det första är Examensarbete i konst, Petra Hultman. Arbete i textil, Mary Hultman. Arbete i trä, Hilding Hultman. Det består av ett flertal nyckelskåp i trä utförda av konstnärens farfar, Hilding Hultman, exakt likadana, nu sammanställda till skulpturer, och ett stort antal textila hantverk av konstnärens farmor, Mary Hultman, i många olika tekniker och textila material, nu utplacerade i rummet som textila staplar.

Det andra stora verket är Arbete i hemmet, ett videoverk bestående av 192 loopade filmsekvenser av hushållsarbeten från Husmors Filmer åren 1956–1961. Husmors Filmer AB (1951–1976) producerade ett slags infomercials baserade på information från fackkonsulenter och statliga institutioner som Hemmens forskningsinstitut och Statens institut för folkhälsan. Filmerna, som visades gratis på svenska biografer under eftermiddagen, blandade de senaste rönen från vetenskaplig och teknisk utveckling med produktplaceringar och reklam riktad till moderna husmödrar.

Sammanställda som installationer i rummet lämnar de enskilda inslagen sina ursprungliga betydelser och bildar monumentala verk som tangerar minimalistiska verk av Donald Judd och postmoderna verk av Laurie Simmons och Mika Rothenberg. I den konstnärliga kontexten och genom den visuella gestaltningen bärs berättelsen fram intuitivt till betraktaren.

Petra Hultman berättar att farmodern vävde och sydde i olika tekniker med stor noggrannhet, att hon rev upp och började om från början när det blev fel. Det skulle vara perfekt. Hon var ett tydligt exempel på ett flitighetsimperativ, menar konstnären. När farfadern vid 85 års ålder inte längre kunde lönearbeta gav han sig själv uppgiften att tillverka nyckelskåp. Det blev till slut nästan 300 stycken, som förvarades på pallar i källaren.

Själv började hon på gymnasiet på naturbruksskola för att senare välja konststudier. Under arbetet med verken som visas i utställningen har hon tänkt på arbetets tid och hur vi värderar det, berättar hon. Hennes tankar har även gått till folkhemsbygget. Husmorsfilmerna som verket Arbete i hemmet bygger på har en ganska otydlig avsändare – ett samarbete mellan olika statliga verk och kommersiella intressen. Produktplaceringar sprängs in i informativt material riktat till tidens husmödrar. Hultman menar att det är osäkert hur medveten publiken var om att det faktiskt handlade om reklam.

Vår diskussion leder vidare till vad som som pågick i samhället vid den här tiden och framför allt hur det var för de husmödrar som videoverket i utställningen sätter fokus på. Vid tiden för filmernas tillkomst pågick en frigörelse för kvinnor som alltmer lämnade hemmet och tog plats i yrkeslivet. Industrialismen behövde arbetskraft och gav kvinnor jobb. Lustigt nog blev det ont om hembiträden. Under efterkrigstiden kom kvinnor från det krigsdrabbade Europa till Sverige på särskilda arbetstillstånd som enbart lät dem ta arbete inom hemarbete, berättar konstnären.

När kvinnorna tog plats i arbetslivet ökade samhällets individualisering. Man tycktes bli alltmer beroende av samhället och allt mindre beroende av varandra. Massproduktionen, den bättre ekonomisk standarden med två löner i hushållet och utvecklingen av folkhemmets sociala skyddsnät som barnbidrag och bostadsbidrag gav samtidigt upphov till en konsumtion där identitet och tillhörighet i många fall var mer drivande som köpkraft än behov, tror Hultman. Det uppstod en annan sorts gemensamma referensramar. Man skapade egna men likadana hem. Man räknade ut de idealiska avstånden mellan kökets olika arbetsstationer och man skapade det så kallade standardköket med generella mått anpassade efter en normalkropp som på så sätt befästes. Man tog fram arbetstriangeln för att skapa ett bra arbetsflöde i köket. I vardagsrummet blev bokhyllan med plats för tv, soffbord och soffgrupp standard för alla hem.

På min fråga om hon funderat över hur hennes uppväxt med rötter i arbetarklassen påverkat henne som konststuderande, menar hon att det är något hon under hela studietiden förhållit sig till och reflekterat över. Samtalen på konstinstitutioner förs på ett språk och med referensramar som riskerar att utestänga dem som inte redan har självklar tillgång till dem. Men under studietiden utvecklade hon en förmåga att röra sig i flera världar, menar hon. De verk som just nu visas på Färgfabriken är ett bra exempel på det: där har hon använt konstrummet och ett konstnärligt språk typiska för den tidens arbetarklass.

The post Samtal med konstnären Petra Hultman first appeared on Opulens.

EXPLOATERING. I konsthallen Färgfabriken, nära Liljeholmen i södra Stockholm, hölls nu under våren en utställning med spännande samtidskonst från hela Norden. Färgfabriken (där Beckers fram till 70-talet tillverkade målarfärg) har på senare år blivit ett eldorado för konstnärlig verksamhet av olika slag. Närmare Berlin än så här kommer man knappast i dagens Stockholm. Den ruffiga miljön är, med dagens ögon, utstuderat snygg.

Industrilokaler som i takt med att produktion började förläggas allt längre ut från stadskärnorna från ungefär 60-talet förblev länge ett slags halvslum. Men i takt med att många börjat se både skönhet och kulturvärde i gamla fabriksbyggnader har de till stor del börjat användas för konstnärliga ändamål.
För några år sedan reste jag omkring i Ruhr-område – på sin tid Europas största och kanske mest nedsmutsade industriområde. Där var den nya parollen ”Kultur statt Kohl”, Kultur i stället för kol… Gasklockor och allehanda fabrikslokaler hade blivit gallerier, museer, konsertlokaler, ateljéer…

Men åter till Färgfabriken. Jag minns när jag 70-talet passerade här: många av industrierna var ännu igång här på Lövholmens industriområde; vardagsvyer som man på den tiden knappt lade märke till. Och i en av dessa gamla fabriker arbetade jag själv några veckor – med stämpelkortet i hand varje morgon klockan 6.30. Fabriken, Ulvex, som tidigare hetat Stockholms gummifabrik, var inrymd i utdömda lokaler och skulle stänga året senare. Jag och en finländare matade in rågummikakor i en uråldrig vals: en jättelik maskin i stål, bullrande och rykande. Ut kom sedan valsat gummi i långa strängar, runt eller fyrkantigt. Maskinen dånade så vi knappt kunde prata med varandra. Rökigt och smutsigt var det, och varmt och kvavt.

Några gånger var jag uppe på övervåningarna. Där – i dunkelt sidoljus, som på en holländsk 1500-talsmålning – satt äldre kvinnor och paketerade gummidetaljer som tillverkats av de valsade rågummikakorna: cykeltrampor, gaspedaler och annat. Jag fick aldrig någon egentlig överblick över verksamheten; som arbetare var man enbart en liten kugge i ett oöverskådligt maskineri. Redan första dagen kom jag att tänka på Charles Dickens och beskrivningar från industrialismens barndom.

Nu går jag omkring och njuter av samtidskonst i vidunderliga fabrikslokaler strax intill. Stenblock, fläckad cement och välvda valv inramar ett slags rå, naken skönhet. Industrimiljö har blivit chict samtida och föremål för estetisk njutning.

Huset byggdes 1887 för att rymma ett verkstadsföretag. Här tillverkades såmaskiner och slåttermaskiner, och senare cyklar. Byggnaderna runtom tjänade som smedjor. 1902 övertogs huset av Wilhelm Becker, som startade sin kända färgfabrik. Efter nedläggning förföll fabriken, tills den sent omsider alltså förvandlats till konsthall.

Nu finns planer på att bygga mängder av bostäder på det vidsträckta före detta industriområdet. Eftersom denna mark ligger alldeles intill Mälaren är den förstås högattraktiv. Den ekonomiska potentialen i en exploatering kommer att göra det svårt att bevara detta sista centrala industriområde i Stockholm – som förutom färgfabrik även rymde en kolsyrefabrik, en kabelfabrik, galvaniseringsverk, bilfabrik, verkstäder, skeppsvarv med mera.

Än idag kan man få se lastfartyg lägga till vid kajen för att leverera kalk till Cementas fabrik – men om tio år kommer sannolikt Lövholmens industriområde att till största delen vara rivet och i stället bebyggt med ultramoderna hus inrymmande svindyra bostadsrätter.

Det är så gentrifiering fungerar. Först förfall, sedan konstnärerna med alla sina projekt och drömmar – och slutligen chica storstadsmänniskor med pengar.

Det faktum att många av de fabriker som ännu inte rivits blivit drömtillhåll för konstnärer har två huvudförklaringar: för det första behövs en speciell blick för att se potentialen i det som allmänt kanske betraktas som ”fult” och ”värdelöst”; därtill kommer det faktum att lokaler av detta slag kan hyras eller köpas relativt billigt (innan gentrifiering och exploateringstryck blir så starkt att konstnärerna måste ge upp och flytta vidare – allt längre ut i förorterna).

Ett slags industriromantik har numera världen runt gripit många konstnärer, som ofta ser både potentialer och skönhet i mer eller mindre förfallna fabriksbyggnader. Ett övergivet industriområde i söderförorten Rågsved nu förvandlats till en av Europas största graffitiutställningar. Listan på liknande projekt kan göras lång.

Jag minns vilken oerhörd attraktionskraft arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin hade på unga människor under 1990-talet, alldeles efter murens fall. Förfallna hus och snabbt nedlagda industrier togs över av bostadsockupanter, kollektiv och konstnärer. Det jättelika Schultheissbryggeriet förvandlades till Kulturbryggeri och är alltjämt en dynamo för konstlivet i stan (jämför det gamla kraftverket mitt i London som blev Tate modern: ett av Europas nu absolut mest spännande konstcentra! – eller den övergivna järnvägshallen i Berlin, Hamburger Bahnhof, som också blivit ett av kontinentens mest sevärda konstmuseer). Och ett utbombat gammalt varuhus, Tacheles, blev ett nästintill magiskt ruintempel för konstprojekt av alla de slag – fram till dess att markägare och exploatörer samlat sig till en oemotståndlig motoffensiv.

Idag är Prenzlauer Berg gentrifierat och de bohemiska stämningarna som bortblåsta. Samma förhållande gäller många tidigare förslummade storstadsområden. Londons East End, där jag ännu i mitten av 1970-talet såg verklig fattigdom och mötte folk som bodde i nödbostäder uppförda efter nazibombningarna på 40-talet, gentrifieras nu i snabb takt – liksom exempelvis Harlem i New York (som ännu på 70-talet präglades av förfall, rivningstomter, narkotika och brottslighet).

I centrala Leipzig finns jättelika industriområden som nu 2017 förvandlats till några av de mest spännande konstnärskvarteren i hela Europa. Lockade av det låga prisläget har mängder av konstnärer sökt sig hit. Men hur länge till kan detta spännande experiment fortgå innan exploatörerna tar över? Tio år?
Jag erinrar mig den värmländska staden Kristinehamn år 1976: kvarter efter kvarter norr om torget var som bortsopade. Faktiskt kallades staden vid den tiden ”Lilla Beirut” (den libanesiska huvudstaden hade något år dessförinnan lagts i ruiner i ett inbördeskrig).

För att inte tala om arbetarstadsdelen Haga i Göteborg, med all småindustri som försiggick på bakgårdarna: ännu under 70-talet var detta ett tillhåll för vänsterfolk och studenter (utedass, kolkaminer, extremt låg hyra) – idag är stadsdelen både ”gullifierad” och gentrifierad.

Och jag minns industrilandskapet i centrala Norrköping i mitten av 60-talet: många fabriksarbetare och mycket rök ur skorstenarna. Tio år senare hade mängder av kvarter i centrala stan rivits, för att successivt ersättas av nya fastigheter. I mitten av 70-talet kunde man få intrycket att Norrköping hade utsatts för massiva bombangrepp: så många var de öde kvarteren. Men in i Norrköpings gamla industribyggnader flyttade museer och universitetsfolk – och Holmens gamla pappersbruk förvandlades till De Geerhallen: ett av landets vackraste konserthus.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Gentrifieringen av Stockholms sista centrala industriområde first appeared on Opulens.