GRUPPTÄNKANDE. “Att ständigt ge akt på skillnader som vithet och icke-vithet, rasifiering och andrafiering riskerar att skapa osämja och konflikter, splittring där sådan inte finns från början”. Erik Cardélus funderar på om vi lever i det neurotiska färgseendets tyranni eller tvärtom bör tänka mer på färgbeteckningar.

Det blir en solig höstpromenad. Stegen går genom parkområden, skogsplättar och runt villaträdgårdar. Överallt en höstlig färgprakt, ljus och färgsprakande ytor. Luften klar och krispig. Mitt i allt uppstår funderingar kring färger och vad dessa optiska ljusbrytningar gör med oss. Lever vi i det neurotiska färgseendets tyranni? Eller bör vi tvärtom tänka mer på färg och färgbeteckningar?

Parallellt rasar en politisk debatt om vad ska få betraktas som blåbrunt eller inte. Den högsta representanten för vårt enda riksdagsparti med rötter i nazismen, härsknade till på en grön gubbe som påtalade detta i en tv-studio. “Kallar du mig nazist?” röt han.

Den gröne gubben hänvisade till Språkrådet, varpå en representant för denna institution som i efterhand intervjuades på nyheterna, menade att beteckningen blåbrun visserligen fanns nedtecknad i rullorna, men att den nog behövde ses över. Färgsnack ger mer färgsnack. Petar vi i ett infekterat sår, riskerar det att bli ännu mer infekterat. Speciellt med smutsiga fingrar och ovarsamma rörelser. Eller för att travestera Ekelöf: Det som är blåbrunt för dig, är inte blåbrunt för andra.

Jag tvivlar på att samhället mest av allt behöver fler krångligt skrivna postkoloniala texter.

Runt omkring rasar också debatter om huruvida vi bör vara fokuserat färgseende eller färgblinda. Ska vi, som i modellandet USA, föra statistik över raser och vad är i så fall poängen med det? Och vad utgör egentligen en ras? Vid vilken pigmentsgrad börjar och slutar rasen?

Tydligt är att mycket av den svenska debatten allt mer efterapar den amerikanska diskursen, med allt fler mediala och akademiska debatter om vithet och icke-vithet, rasifiering och rasifierade kroppar. Här bör vi betona att USA:s slavhistoria inte alls är vår. Vi måste inte kopiera USA här också, bara för att de är häftiga på andra sätt.

Många debattörer och forskare vänder och vrider på begreppen, men är det egentligen önskvärt? Säkert leder det till ökade arbetsmöjligheter, skrivuppdrag och forskningspengar för dessa färganalytiker. Denna svällande budget kan dock göra konkretare nytta på annat håll, exempelvis i svenskundervisning och i fritidsaktiviteter. Det finns exempelvis en skriande lärarbrist i vårt land, om någon har missat det. Många nyanlända behöver lära sig bättre svenska och få hjälp i integrationsprocessen. Många skolor – speciellt i utanförskapsområden – har svårt att hitta lärare. Så jag tvivlar på att samhället mest av allt behöver fler krångligt skrivna postkoloniala texter, tryfferade med Said, Fanon, Spivak med flera.

Stundom funderar jag över dagens och gårdagens rasism och främlingsfientlighet. När jag växte upp var det mest använda skälls- och kränkningsordet ”svartskalle” (OBS! Detta är skrivet som en exemplifiering av ett fult och nedsättande ord). Det så kallade S-ordet utgjorde en vattendelare i det offentliga rummet.

Detta var flera decennier sedan, under arbetskraftsinvandringens decennier då de flesta förment mörka personerna kom från Sydeuropa och länderna runt Medelhavet: Italien, Grekland, Spanien, tidigare Jugoslavien och Turkiet. Som uppvuxen i en av Stockholms ruffigaste förorter med familjebakgrund i ett medelhavsland, kan jag rada upp exempel på situationer där det fanns ett innanför och ett utanför, men också en massa gråskalor. Identiteter skapades och återskapades på varierande sätt. Stigmat av att vara från orten handlade oftast om socioekonomiska faktorer, sällan om exakt hudton eller hårfärg.

Numera har världen vidgats och S-ordet har allt mer tagits över av N-ordet. Utanför invektiven talas det om icke-vit och rasifierad. Globaliseringen löper på, den globala byn växer och i det postkoloniala samhället blir vi allt mer sammanvävda med varandra. Gränserna för vad som uppfattas som främmande och hotfullt förflyttar sig ständigt. Banalt nog är det bästa sättet att lära sig leva med olikheter, att faktiskt leva med olikheter. Och tiden slipar ner de flesta kantigheter.

För några decennier sedan ondgjorde sig folk över personer som åt och andades vitlök, allt medan tzatziki och aioli idag närmast blivit husmanskost för det uppväxande släktet. Som lärarvikarie för många år sedan, bad jag barnen att ge exempel på typiskt svensk mat. Svaren blev pizza, hamburgare och tacos. Och frågar vi dagens unga om svenska förebilder, blir nog vanliga svar Zlatan, Asllani eller Isak. Kanske också artister med rötter utomlands, men med ännu större och starkare rötter i vårt gemensamma land, Sverige. Så Sverigevänner är vi alla, lika sprakande som höstlöv.

Vi har alla ett ansvar att inte överdriva olikheter på gruppnivå.

Alla former av rasism och främlingsfientlighet är naturligtvis fullständigt oacceptabla. Vi måste alla ta ett dagligt ansvar för att vara goda demokrater och mota rasist-Olle i grind. Att använda N-ordet och S-ordet var varken acceptabelt igår eller är det idag. Men att ständigt ge akt på skillnader som vithet och icke-vithet, rasifiering och andrafiering riskerar att skapa osämja och konflikter, splittring där sådan inte finns från början. Vi har alla ett ansvar att tolka vår omgivning och andras yttranden på ett neutralt eller – rent av – välvilligt sätt fram tills motsatsen är bevisad. Vi har alla ett ansvar att inte överdriva olikheter på gruppnivå. För det finns tusen sätt att uppskatta och avsky varandra på, just därför är det viktigt att analysera och precisera, att undvika svepande generaliseringar och polariseringar.

Så visst kan vi använda beteckningar som blåbrun, bara vi är beredda att beskriva och förklara vad vi menar. Bara vi är beredda på att möta konsekvenserna av yttrandet, på ett sakligt och sansat sätt. Bara vi hänvisar till en egen argumentation och inte gömmer oss i flocken, i dess grupptänkande och gapighet.

Det finns således en stor poäng med att tydligt skilja på om ett parti är helgjutet nazistiskt/rasistiskt eller har nazistiska/rasistiska rötter, att inte slarva och slafsa med begrepp. Nyckelfrågan är dock hur pass livskraftiga dessa rötter är. Här märks att ett visst parti – upprepat – har medlemmar som hamnar i blåsväder. Och varje gång de hamnar i blåsväder, blir de historiska rötterna tydligare. Det är ett faktum och inte en fördom.

The post Det som är blåbrunt för dig, är inte blåbrunt för andra first appeared on Opulens.