PRISADE. Clownen Manne, alias Manne af Klintberg, och operasångerskan Berit Lindholm får varsin guldmedalj av fackförbundet Scen & Film för “utomordentlig konstnärlig gärning”.

Hans konstnärskap springer ur gatans tradition, långt från hovkulturen, skriver juryn om Manne af Klintberg. I sin motivering framhåller den hur han med rötter både i commedia dell’arte och klassisk mim har arbetat med att utveckla sin karaktär för den unga publiken, både på svenska och teckenspråk.

“Berit Lindholm är en av våra mest framstående operasångerskor och hon har framträtt på världens alla stora operahus. Hon har en bred repertoar, men ägnade huvuddelen av sitt yrkesliv åt Wagner och Strauss”, skriver juryn om operasångerskan.

Manne af Klintberg, född 1945, ledde redan under 1970-talet program i SVT riktade till både hörande, döva och hörselskadade barn.

Berit Lindholm, född 1934, debuterade 1963 som grevinnan i “Figaros bröllop”. Hon har sjungit Wagners “Nibelungens ring” över 50 gånger.

Teaterförbundets guldmedalj har delats ut sedan 1944. Tidigare pristagare är bland andra Gunnel Lindblom, Yvonne Lombard och Meta Velander.

TT Nyhetsbyrån

The post Clownen Manne får guldmedalj av Scen & Film first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/intervjuspecial-magnus-granberg-strejkforskare

PODD. Intervjuspecial med Magnus Granberg, Strejkforskare. Om strukturomvandlingen, de nya kampformerna, facken maktposition idag och strejkrättsutredningen.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Intervjuspecial med strejkforskare Magnus Granberg first appeared on Opulens.

HISTORIA. “Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst”, skriver Ivo Holmqvist.

”In God We Trust” står det under bilden på Franklin Delano Roosevelt på framsidan av tiocentaren, the dime. Och på baksidan det latinska ”E pluribus unum”. Så har man försäkrat sig om både andligt och världsligt beskydd. Den andra devisen som finurligt nog består av tretton bokstäver syftade från början på de tretton delstaterna som gick samman i en högre federal enhet när de frigjorde sig från engelsk överhöghet. Ur många en enda – det slagordet var mera täckande 1776 än just nu när splittringen mellan partierna, delstaterna och befolkningen i USA blir allt tydligare.

En annan inskrift som brukar citeras som tecken på ett välkomnande Amerika är den sonett som Emma Lazarus skrev på 1880-talet. Den är inskriven på foten av Frihetsgudinnan, i inloppet till New York. I skrivande stund har stridande viljor på Capitol Hill ännu inte kunnat enas eller ens hjälpligt jämkas samman om budgeten. Nedstängningen av statsapparatens olika avdelningar är ett faktum, en av dem parkförvaltningen. Den ser bland annat till nationalmonumenten, däribland The Statue of Liberty. Att New Yorks borgmästare, påhejad av andra, lovar att försöka hålla Frihetsgudinnan öppen för besökare är en lätt bisarr amerikansk självironi om man ser vad gudinnan ropar i andra strofen:

“Keep, ancient lands, your storied pomp!” cries she
With silent lips. “Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Drygt en halv miljon som kom till USA som barn, utan eget val och egen förskyllan, hotas nu av utvisning eftersom de inte har sina inresehandlingar i ordning. Gruppen kallas kollektivt för DACA, en akronym för Deferred Action for Childhood Arrivals. Om de invandrarfientliga politikerna får som de vill skjuts inte utvisningen av dem upp mycket längre. Jag vet inte om den Drumpf som utvandrade från Kallstadt till Amerika var trött, fattig och hade kastats kring av stormar, och inte heller om han kunde klassas som ”wretched refuse”. Men man kunde önska att ättlingen som försett sina boningar med gyllene dörrar och som kan andas fritt kunde visa mera påtaglig medkänsla med de hemlösa, och nyansera sitt språkbruk vad gäller dagens utvandrarländer.

Till de löjligare inslagen i den amerikanska politiska såpoperan just nu hör det automatiska och partipolitiskt hätska telefonsvar man får när man ringer Vita Huset (varför man nu skulle göra det): ”Thank you for calling the White House. Unfortunately, we cannot answer your call today because congressional Democrats are holding government funding — including funding for our troops and other national security priorities — hostage to an unrelated immigration debate. Due to this obstruction, the government is shut down…” Det påminner om en kvickhet som cirkulerade i studentkorridorerna i Lund på sextiotalet, fast kanske inte bland teologerna. Om man ringde Rom fick man till svar ”Detta är Vatikanens automatiska telefonsvarare. Ni är välsignad.”

Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst, inför förhandlingarna att komma ur det som för tillfället är ett svårartat dödläge. Hans ombytlighet omskrivs på ett vänligt sätt i The New York Times som ”mercurial”, kvicksilversnabb, och på ett mera målande och möjligen bättre täckande vis av den demokratiske minoritetsledaren i Senaten. Att försöka få presidenten att hålla sig till ämnet är, har han sagt, som att förhandla med en ”Jell-O” (jag ser att det finlandssvenska Hufvudstadsbladet förklarar att det ”syftar på den välkända amerikanska gelédesserten ….”).

Allt torde ha sin övergång. Men risken är stor att skadan på landets högsta ämbete blir bestående, den som en oerfaren och hämningslös innehavare av landets presidentskap hunnit vålla redan efter sitt första år i Vita Huset. Och det är illa – man ser det inte minst i spekulationerna redan nu om vem som skulle kunna väljas till Trumps efterträdare. Där gäller utanverk mer än inre förtjänster, yta mer än djup. Ronald Reagan var skådis men han var också en kvalificerad fackföreningsman i Hollywood. Vem härnäst? Några av hans nutida efterföljare i filmbranschen, som Oprah Winfrey eller George Clooney? Båda är, i jämförelse med mannen i Vita Huset, balanserade, tänkande och medkännande människor. Clooney har dessutom en högutbildad hustru som skulle kunna bistå lika kvalificerat som både Eleanor Roosevelt och Michelle Obama.

The post Antecknat i Amerika: Symboler och slagord first appeared on Opulens.

KLASSAMHÄLLE. I förra veckan uttalade sig två professorer vid Princeton University om den ökande dödligheten hos den vita amerikanska arbetarklassen. Skillnaderna mellan dom och andra grupper pekar på allvarliga problem i samhället menar de.

Det handlar om huvudpersonerna i Bruce Springsteens sånger. De vita männen med basebollkeps och ett jobb utan krav på collegeutbildning. Och kvinnorna som serverar på diners eller är kassörskor på Walmart. Varför ökar dödligheten i den vita amerikanska arbetarklassen?

I Wall Street Journal den 20 november intervjuas de båda Princeton-professorerna och tillika äkta paret, ekonomerna Anne Case och Angus Deaton om sin forskning om förändringar i den amerikanska demografin. Paret väckte stor uppmärksamhet när de för två år sedan publicerade en rapport där de konstaterade att dödligheten hos den vita amerikanska arbetarklassen ökade, medan den minskade hos alla andra jämförbara grupper. Varför är det så och vad har hänt sedan dess?

Deaton och Case återkommer till termen ”The two Americas”. Ett uttryck som myntades 2004 av senator John Edwards för att beskriva de sociala och ekonomiska klyftorna i det amerikanska samhället. Sedan dess har uttrycket vunnit hävd och klyftorna har knappast minskat. Angus Deaton menar att skillnaderna i dödlighet mellan den vita amerikanska arbetarklassen och andra grupper pekar på allvarliga problem i samhället.

Man har sedan 1990 kunnat se en ökning i dödsfall genom självmord, överdoser av läkemedel eller narkotika och alkoholism bland människor med låg utbildning (i artikeln drar man gränsen mellan låg- och högutbildad vid en avslutad collegeutbildning.) Därtill har man kunnat se att kurvorna för andelen döda i hjärt-kärlsjukdomar planat ut i USA medan den sjunkit i de flesta andra jämförbara länder. Varför är det så? Deaton pekar på att amerikanska läkare skriver ut beroendeframkallande opiater, lugnande medel och annat, i betydligt högre utsträckning än andra.

Vad gäller den geografiska spridningen har man kunnat se att dödsfall genom självmord eller överdoser ökat från 1999 till 2015 i samtliga stater och att dödligheten genom alkoholrelaterade leversjukdomar ökat i alla delstater utom två.

Men varför skiljer sig siffrorna för just den vita arbetarklassen jämfört med afroamerikaner eller människor med latinamerikansk bakgrund? Case spekulerar i att de grundvalar som tidigare hållit tillvaron på plats för den vita arbetarklassen har börjat krakelera. En sådan grundval kan vara att ha ett jobb med förmåner och möjligheter till vidareutbildning. Ett jobb med en lön man kan försörja en familj på och därmed också bli mer attraktiv på äktenskapsmarknaden. Ja, det är i första hand de vita arbetarmännen som åsyftas.

I stället för äktenskap ingår de i dag i de flesta fall i mindre stabila samboförhållanden, enligt artikeln. Men det saknas också, enligt Case, den känsla av sammanhang, kontroll och möjlighet till politisk påverkan som medlemskap i en fackförening tidigare kunnat ge. I dag spelar inte facket den rollen längre, menar hon. Hon pekar också på att detta att höra till en religiös församling ofta spelar en viktigare roll för afroamerikaner och amerikaner med spanska som modersmål än för den engelsktalande vita arbetarklassen.

Så kanske hade den byggjobbande huvudpersonen i Springsteens hit från tidigt 80-tal The River inte kunnat fria till sin Mary om sången utspelat sig i dag. Han hade kanske i stället fått föreslå ett budgetalternativ, att hon flyttar in hos honom och hans föräldrar. Kanske hade han inte ens haft ett fast byggjobb och medlemskap i facket, utan fått hanka sig fram med tillfälliga arbeten.

Men finns det då någon lösning? Ja, att försöka återupprätta samhällskontraktet mellan arbetstagarna och de som sitter på pengarna, menar Anne Case. Om det inte lyckas blir det farligt för oss alla, avslutar hon artikeln.

The post Solen går ner över Springsteenland first appeared on Opulens.