CORONAVÅNDOR. Först tyckte våra experter att coronatester var verkningslösa, något som myndigheter i utlandet uppenbarligen var för dumma att förstå, men i förrgår beordrade våra beslutsfattare sent omsider att ”kraftigt utöka antalet coronatester i Sverige”, skriver Vladimir Oravsky.

Vi svenskar möter covid-19 på vårt eget, svenska vis, med åtgärderna baserade på våra svenska experters råd och rön. Danskar, tyskar och fransmän, uppfattar vårt sätt att handskas med covid-19 som ett skämt och menar att vårt sätt inte baserar sig på vetenskap utan på tro, gissningar och förhoppningar.

Vår syn på danskars, tyskars och fransmäns åtgärder är att dessa är ett skämt, eftersom att deras ansträngningar är betydligt större än våra, och att dessa inte baserar sig på expertis och vetenskap.

”Sveriges 21 regioner har enats om nya riktlinjer för skyddsutrustning. I dessa ingår inte munskydd”, kan man läsa i svenska tidningar. Alla de som menar att munskyddet utgör ett fundamentalt skydd mot smittan, uppfattar detta beslut som ett skämt. Kanske till och med ett dödligt skämt.

Region Stockholm menar att vårdpersonal som behandlar coronapatienter gott kan jobba i kortärmade rockar. För andra låter det som ett aprilskämt. Kanske till och med ett dödligt skämt

Först tyckte våra experter och politiker att coronatester var verkningslösa och tärde helt i onödan på resurser som krävdes på andra håll, något som myndigheter i utlandet uppenbarligen var för dumma att förstå, men i förrgår beordrade våra beslutsfattare sent omsider att ”kraftigt utöka antalet coronatester i Sverige”.

Ett ständigt återkommande råd från våra experter och politiker är att vi bör stanna hemma om vi känner oss sjuka. Men utländska experter och politiker, samt Lena Einhorn läkare med en doktorsexamen i virologi och tumörbiologi från Karolinska Institutet i Stockholm, menar att detta är ett uppenbart bluff-råd, eftersom att corona kan smitta även utan symptom.

Svenska Folkhälsomyndigheten har strukit kravet på att människor som avlidit av covid-19 skall läggas i särskilda säckar, samtidigt som Karolinska universitetssjukhuset, tillsammans med resten av världen, anser och hävdar att kroppen är smittsam även efter döden.

Vårt svenska, av experterna och de ledande politikerna tillåtande förhållande till resor, restaurangbesök, biografbesök, gymbesök och skidsemestrar, betraktas i utlandet som ett skämt. Ogenomtänkt, obegripligt och farligt skämt. Skämt, skämt, skämt, skämt.

Än så länge har vi inte facit på vems expertis, den svenska eller den som resten av världen förespråkar, har rätt i sitt tänkande och sina strategier. Men varför inte använda sig av försiktighetsprincipen, den som innebär att man handlar på ett sådant sätt att risker undvikes? Eller menar den svenska expertisen att deras vägledning inte skapar några risker?

En dag är det max 500 människor som kan samlas på en och samma plats i offentliga sammankomster och tillställningar, nästa dag är det 50, samtidigt som de får vara max 2 i Danmark.

Den svenska experimentella inlärningsprincipen trial and error, är enligt mig oetisk och moraliskt förkastlig när den utsätter befolkningen för större risker än vad alla andra förespråkar och tillåter. Att utföra försök på människor, genom att vänta på evidens, vem som hade rätt, de försiktiga eller de dumdristigt experimentella, är nära på så pass förkastligt, att detta förhållningssätt borde prövas i domstol.

Vi kan inte vara säkra på vad exakt som bör göras, eftersom just nu, verkar det som, vet ingen. Och allra minst av alla, vet våra politiker. Trots det, stiger vår tilltro till dem, sägs det. Är inte det paradoxalt? Paradoxalt in absurdum. En dag är det max 500 människor som kan samlas på en och samma plats i offentliga sammankomster och tillställningar, nästa dag är det 50, samtidigt som de får vara max 2 i Danmark. Och Agnes Wold, också hon en expert, om än inte i virologi utan i bakteriologi, menar att det gott skulle kunna vara 2 000 personer som samlas i en restaurang, så länge de håller avstånd på minst 1,5 meter från varandra. Och Agnes Wold skulle kunna ha rätt, om det inte var så att det mellan dessa 2 000 matgäster, skulle gå och flyga ett ganska så stort antal kypare och virus-pollinera dessa, likt bina som flyger och kryper från blomma till blomma och befruktar dessa.

Det mesta som sägs verkar handla om mer eller mindre genomtänkta gissningar. Det mesta som sägs, verkar vara ett skämt för alla dem som inte håller med.

The post Experternas aprilskämt first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte skriver Carsten Palmer Schale i sin analys av sanningsbegreppet. Läs om hans spaning efter sanningen!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag såg ett ett program på tv, ett om idéhistoria, där en professor i filosofi på fullt allvar hävdade följande:

För att någonting skall vara sant måste det vara sant.
För att någonting skall vara sant måste vi tro att det är sant.
Förutom detta måste vi finna evidens, eller bevis, för denna sanning.

För det första kan knappast Någon, eller Något, hävda det första utan att själv vara Gud. Det vill säga: Veta allt. Det gör ingen människa. För det andra gäller samma sak — med det dessvärre än mer märkliga förhållandet, att ”tron” här förs in. För det tredje är det svårt — för att inte i princip säga omöjligt — åtminstone utanför ett för tillfället accepterat naturvetenskapligt paradigm — att evidensbasera evidensen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samma professor hävdade vidare, att det finns ”fakta”, det vill säga oomkullrunkeliga sådana. Bullshit! utbrister jag. Fakta är för det första beroende av sin kontext, och är för det andra — vilket är än viktigare — föränderliga. Fakta är inte detsamma som faciens, det vill säga något pågående.

Utöver detta har vi — främst inom samhällsvetenskapen och humanioran, men djupast sett även inom naturvetenskapen — problemet med förförståelser. Det är helt enkelt så, att förförståelser tenderar att ”smeta av sig” på varje efterförståelse.

Går vi sedan över till massmedia är saken mer än komplex. Inom exempelvis samhällsvetenskapen är det självklart — om vi tänker efter — att varje framställning av sanningar och fakta bottnar i en selektion av ”fakta” och därefter i en kombination av dessa fakta. Resultatet blir alltid en vinkel.

Därmed nu inte sagt, att vi på ett mer populärt plan inte skulle kunna skilja på ”fake news” och dess motsats. I vanliga fall, i de enkla fallen, kan vi naturligtvis det. I ett naturvetenskapligt perspektiv råder exempelvis — åtminstone tills vidare — en närmast hundraprocentig enighet om att gravitationen existerar (även om det är svårt att förklara den). Inom samhällsvetenskapen och humanioran uppträder betydligt mer besvärliga tolkningsproblem. I massmedia är problemen närmast oöverstigliga, i varje fall när frågan är mångtydig och komplicerad.

Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte (jag är för övrigt både kemist och sociolog). I preliminär och medveten form kan vi självfallet påstå rimliga saker. I djupare och och omedveten form är sakernas tillstånd långtifrån lika självklart rimliga. Ja, idag står det mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven om posten som statsminister. Ja, 2.45 är världsrekordet i manligt höjdhopp. Ja, termodynamiken tycks verkligen gälla — än så länge.

Men hur med ”rätt” och ”fel” inom finanspolitiken? Hur med bedömningssporterna? Hur med Big Bang-teorin? För att inte tala om Andrée-expeditionen? Senast jag tittade på teorierna (och jag har åtminstone i någon mån följt den intressanta debatten) om vad som egentligen hände på Vitön hade 17 vetenskapsgrenar varit inblandade — från positivistisk biokemi till psykologi och antropologi.

Vägen från opinionsundersökningarna, nu senast inför valet i år (2018), till tidningsrubrikerna har satt spår inom exempelvis statsvetenskapen. I rubrikerna har man ”plötsligt” glömt allt vad urvalsprocesser, signifikansnivåer och sannolikhetsteori vill säga. En gissning tenderar att bli en ”sanning”, eller ett ”faktum”, som i sin tur återigen påverkar ”opinionen”.

Vad nu med allt detta? Det finns, bortsett från en position sub specie aeternitatis, inga absoluta sanningar och definitivt inga över tid hållbara ”fakta”. Visserligen ljuger man inte, tror jag, inom våra etablerade media.  Men man ”slirar”. Man vill hävda något — om än omedvetet — och man är fortfarande beroende av lösnummerförsäljning.

Detta om detta. ”Fake news” på den obskyra delen av internet är någonting annat. Det är inte den förekomsten jag talar om här. Det här gäller till exempel DN, GP, SvD, Aftonbladet och Expressen  och det handlar om SR och SVT och TV4. Där folk för övrigt — enligt en mängd undersökningar — ofta har näraliggande åsikter, bor på ungefär samma ställe och — rentav — ibland är både släkt och gifta med varandra.

De jag jag sätter min tillit till är kvantfysikerna och Mats Knutson.

The post På spaning efter sanningen first appeared on Opulens.