ÅLDERSNOJA. Sverige är ett land präglat av ålderism och åldersnoja. Lars Thulin lyfter fram ett östafrikanskt perspektiv på människans åldrar.

En kamrat kom till vår pubkväll och hälsade frustande och lite forcerat på oss i gänget, som den gör som är uppfylld av något hen vill dela med sina kompisar.

”Vet ni vad?” frågade han och fortsatte: ”I dag var första gången någon reste sig på tunnelbanan för mig. Och frågade om jag ville sitta. Tänk att han tyckte jag såg så gammal ut. Vad f-n ska man göra? Skratta eller gråta?”

Själv har jag av och till fått den frågan i ett par år. Därmed insåg jag att jag såg både skröpligare och äldre ut än min jämn- och mångårige kamrat.

Mina känslor när någon erbjuder sin plats är blandade. Glädje över omtänksamheten och att det vi kallar artighet finns kvar i samhället. Jag har också noterat att det ofta är unga personer med det som kallas utländsk härkomst som reser sig upp. Samtidigt finns sorg och vemod i insikten att jag uppnått den ålder som jag i min ungdom betraktade som åldrig, alternativt gammal gubbe. Mixen av känslor är svår att hantera.

Svensk åldersnoja

Ambivalensen beror på hur vi ser på ålderdom. Det trista med den är givetvis att slutet på livet närmar sig allt snabbare samt att fysiska tecken indikerar att ett kroppsligt förfall pågår. I ett västerländskt samhälle som efter andra världskriget helt präglats av föreställningen att evig ungdom är paradiset och där ingen vill fylla mer än 29 år, är den tanken tuff. Speciellt som det i Sverige tycks råda ett bäst-före-datum på 45 år för den som behöver ett nytt jobb

Varför är det så? En förenklad förklaring är att allt är Marknadens fel. Den som ständigt försöker sälja allt och alla med vacker ungdom. Ibland retuscherad och botoxad, ibland verklig. Frågan är om inte marknaden då gör självmål. En kort tid av mitt yrkesliv arbetade jag nära smarta entreprenörer och reklamskapare. De förundrades av det faktum att många företag lade oerhört mycket pengar på reklam till de unga, som sällan har så mycket pengar till konsumtion. Men nästan struntade i äldre, som i hög utsträckning har mycket mer att spendera. Dessa experters förklaring var att reklamköparna hoppades att kunna lura de äldre att de var yngre. Och därför falla för lockropen. Krånglig omväg, inte sant?

Åldersnoja – ett märkligt fenomen

Samtidigt är rädslan för ålderdomen, vilken manifesteras i försök att glömma den och ibland förakta den, märklig. Eftersom den är oundviklig – under förutsättning att man får förmånen att bli äldre. Alla får inte det. Men att slippa ålderdomen genom att lämna jordelivet i förtid är för de flesta inget bra alternativ.

I andra kulturer är bilden en annan, speciellt i österlandet visas vördnad och respekt för den som samlat på sig kunskap och erfarenhet under ett långt liv. Sannolikt var det också så en gång i tiden i vår del av världen. Begreppen byäldste och ålderman tyder på det.

Den mentala kapaciteten

En människas mentala kapacitet och förmåga till insikt och problemlösning består av två delar: hjärnans rent fysisk-kemiska egenskaper i form av perfekta synapser som ger snabbhet och ett minne som aldrig sviktar. Mot detta sätts erfarenhet och förmåga till översikt. Där fungerar hjärnan ungefär som AI. Den ger sig ut på interna strövtåg och samlar in information om liknande händelser som finns lagrade. Då kan den skapa väl underbyggda analyser på komplexa problem.

Ett etiopiskt perspektiv

Det optimala är en hjärna med båda delarna i en bra mix. När i livet uppnås denna peak? Genom delar av min familj har jag fått insikt i det etiopiska samhället och hur det förr styrdes av stammar. Där hade man fattat det där med mixen.

Efter 20-årsdagen fick personer delta i diskussionen, ha synpunkter och tänka nytt, berättade min släkting om en östafrikansk stam. Men först vid 40 år erhöll de någon verkligt beslutande makt. Efter 60 förlorade personen denna position. Fast blev kvar som respekterad rådgivare.

Jag finner modellen sympatisk. Givetvis skapades den i en tid då genomgripande mentala tester inte kunde utföras. I stället fick schabloner byggda på erfarenhet tillämpas. Det viktigaste är kanske inte de åldersgränser som användes. Utan att alla behövdes och deltog efter förmåga. Och att deras egenskaper respekterades. Det vann alla på.

Hur ser det ut om vi tillämpar den östafrikanska stammens åldersindelning på Sverige?

Vår riksdag lever delvis upp till det östafrikanska idealet. Medelåldern är 50 år, mitt i prick! Antalet ledamöter över 65 år, har historiskt legat på runt fyra procent. Alltså inget stort intresse för goda råd. Men vissa kämpar på. Liberalen Barbro Westerholm tackade 2022 för sig, 89 år gammal.

Vår nuvarande regering hade då den tillträdde medelåldern 45 år. I Stefan Löfvens lag 2018 var snittåldern 51 år.

Att Trump är 79 år, Putin 73 och Xi Jinping 72, är måhända inget styrkebesked för världen.

Näringslivet tycks värdera erfarenhet högt. Genomsnittet för en vd i våra börsföretag är 58 år. Då återstår två år innan de, enligt östafrikansk visdom, bör tas ur aktiv tjänst. I Europa som helhet är siffran 54 år. I USA är snittet i nivå med det svenska.

Skänkte denna genomgång trösterika svar till mitt pub-gäng? Jo, att det är trevligt att vara rådgivare. Och att den som vill ta del av kloka råd måste betala för dem. Ett sätt är att erbjuda sin plats på buss och tunnelbana.

The post Kan östafrikansk visdom bota svensk åldersnoja? first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är krockarna mellan hennes egensinnigt skildrade karaktärer som är Elina Gobenas styrka,” skriver Carolina Thelin som läst debutromanen ”En ny jord”.

The post Elina Gobena debuterar med välskriven roman first appeared on Opulens.

KULTURCHAUVINISM. “Fördomar om ursprungsbefolkningens kopplingar till naturen och det naturliga tillsammans med en uppenbar besatthet med deras utseende – och inte bara deras utseende utan hur tilltalande deras utseende är för oss – är ett kvitto på att den postkoloniala teorin är ett nödrop om undsättning från kolonialismens etnocentriska och rasistiska bojor”, skriver antropologerna Katarina Graffman och Haris Agic.

Med morgonkaffet i ena handen och mobilen i andra, scrollar vi på varsitt håll igenom flödet på våra SoMe-plattformar. En välbekant och tillfredsställande morgon-lägeskoll-ritual som inger trygghet och en känsla av kontakt med världen som omger oss. En slags Reader’s Digest i sociala medier-format för den samtida homo digitalis; underhållning såväl som omvärldsbevakning.

Myllret av aktuella nyhetsinslag, debattartiklar, glimtar av kulturinslag, jobbtips, roliga filmklipp, personliga rants, fyndiga memes – allt detta och mer därtill – förtrollar, upplyfter och bedövar i omgångar med sitt brus av ömsom mångfald ömsom enfald. Rätt som det är, så råkar vi snubbla över ett kort filmklipp som sticker ut från mängden och som hugger tag i oss.

I filmen syns en ung kvinna. Med sin färggranna traditionella dräkt och sina uttrycksfulla smycken, inklusive ett maffigt halsband gjort av metall och läder och en hjälmliknande frisyr uppbyggd av täta flätor, så kallade Bob Braids, signalerar hon en autokton kulturell tillhörighet, troligen kopplat till ett ursprungsfolk, en stam. Sannolikt någonstans i Afrika. Hon sitter på sandmarken. Strax bakom henne ligger ett par välanvända lerkärl. Som ett backdrop, lite längre bort, omgärdas hela scenen av lövrik grönska. Precis framför sig har hon en stor sten mot vilken hon, med båda händerna, gnider en annan sten – en röd lersten – och frigör på så sätt ett rött pulver. Det röda pulvret samlas sedan i en plastpåse och används lite längre in i filmklippet för att färga håret och hårbotten röda på en annan person med liknande flätor.

Ovanför det inbäddade filmklippet (som vi har kunnat spåra till ett flertal olika konton på Youtube), i inläggets textfält, står det att kvinnan tillhör Hamar-folket som bor i Omo River Valley, i sydvästra Etiopien. Inläggstexten i övrigt går inte in på djupet vad gäller kvinnans utstyrsel eller betydelsen av praktiken med det röda pulvret utan fungerar mer som en hyllning till det vackra, fantastiska och unika och listar en rad fakta kopplade till Omo Valley, Etiopien och Afrika. Vid närmare titt så är det inte särskilt förvånande då dessa aggregerade fakta är hämtade från den brittiska turistbyrån Brilliant Ethiopia. Inget konstigt med detta, turism är både en välbehövlig lokal näring och en möjlighet för människor att se sig om i världen och vidga sina vyer.

Nu, begrunda följande!

Vi människor har alltid fascinerats av kultur. Närmast tusen reaktioner och hundra kommentarer under detta inläggs första dygn vittnar om det. Vår inneboende nyfikenhet på kulturella olikheter skapar ett intresse. Ett filmklipp på internet ger oss dessutom en trygg distans som gör att vi kan beskåda och begrunda främmande kulturer utan att känna oss hotade av dem. För vår förtjusning vid kulturmöten är sällan riktigt fri från skräck. Så här, på trygg digital distans, kan vi utforska våra olikheter och samtidigt känna oss världsliga och bildade utan att riskera att blotta våra eventuella mindre vidsynta sidor.

Är vi verkligen så benägna att exotifiera andra kulturer? Kan vi ens låta bli?

Själva innehållet i en film som denna frammanar olika reaktioner, beroende på vad man har för bakgrund, förkunskaper och intressen. Detta gäller även oss som är antropologer båda två. Vi reagerade på filmen på lite olika sätt.

En av oss blev nyfiken på semiotiken – för det är någonting speciellt med glimtar av lokala kulturella praktiker vi inte möter varje dag. Vilken rikedom av betydelser kan den röda färgen bära på? Handlar det om status? Hälsa? Folktro? Vilka praktiska betydelser kan praktiken ha? Innehåller pulvret kanske några mineraler som skyddar håret och hårbotten från hetta/sol/uttorkning?

Den andre kände mer av ett obehag kring den ohämmade romantiseringen av det kulturellt unika i inläggstexten och kommentarerna – exotifieringens trolltyg som genom överdrivet förskönande bara bidrar till ytterligare stereotypisering och alienering av alla människor som är olik en själv – kultursafari in the making. Är vi verkligen så benägna att exotifiera andra kulturer? Kan vi ens låta bli? Hur många bland kommentarerna är exotifierande? Finns det några intressanta likheter eller skillnader dessa kommentarer emellan?

Ingen av oss två har läst tillräckligt mycket om just Hamer-folket för att i skrivande stund kunna hävda någon antropologisk expertis här. Måhända har vi genom åren sett de typiska rödfärgade flätorna och de kännetecknande halsbanden, men mycket mer koll än så har vi nog inte. Men det är ok då vår ambition här inte är att ge någon djupare analys av Hamer-folkets värld. Men drivna av vår nyfikenhet på Hamer-folkets praktiker – och minst lika mycket på SoMe-folkets reaktioner på dessa – började vi läsa igenom kommentarerna. Det intressanta här är att det tog oss inte lång tid innan vi båda kände: det här måste vi prata om! Så, vad var det som fick oss att känna så?

Till en början tycktes de flesta kommentarer vara affirmativa och glada hejarop – en kollektiv hyllning av den mänskliga mångfalden. Men vid närmare titt upplevde vi att de domineras av grava förgivettaganden, svepande romantiseringar och ett generellt förståsigpåande. Exempelvis så ägnade sig många åt att kommentera filmen med en tydlig ambition att romantisera livet i minimalism – som ju resonerar i fin harmoni med hållbarhetstrenden här hemma: ”Detta är lycka när man inte har någonting att förlora” eller “att vara lycklig med det lilla man har är en välsignelse” eller “Att nyttja de tillgängliga resurserna och klara sig med det man har. Supersmart” eller den supertydliga: “För att bättre kunna förstå skillnader mellan stadsliv och stamliv behöver vi bara fråga oss den mest grundläggande frågan: vilka är våra mest grundläggande behov för överlevnad?” och liknande.

Vidare, ett signifikant antal kommentarer romantiserade kulturella särdrag utan att egentligen hänvisa till annat än kvinnans skönhet. Uttryck som “Otroligt vacker!” eller “Vacker Hamer-flicka!” eller “Vilken vacker tjej. Härligt leende!” och liknande avlöste varandra. Denna typ av exotifiering kan verka oskyldig och kan ofta försvaras med: “Men det är bara en komplimang!”. Men även om sådana komplimanger inte kan kopplas till några onda avsikter så är de ingalunda oproblematiska. Överdrivet fokus på och uppenbart graderande hyllning av den andres utseende, dessutom med en underton som kopplar det vackra till den andres kultur, skapar en förväntning att den andre alltid är och ska vara “otroligt vacker”. Detta gör det svårt för den andre att alltid leva upp till denna och snarlika förväntningar. Då snackar vi alltså dubbelbestraffning.

Vidare, kvinnans skönhet beskrivs ibland med särskild koppling till vissa specifika fenomen – framförallt naturen eller det naturliga: “Ren naturlig skönhet” eller “Tack för att du bildar hela världen om dess naturliga skönhet”. I antropologisk litteratur och i synnerhet inom den postkoloniala tankeströmningen har sådant ofta beskrivits som exotifiering per excellence som vi i väst ofta gör oss skyldiga till. Genom sådan retorisk inramning framstår vi själva som kulturella, bildade och utvecklade och de andra som närmare naturen, ytterst okulturella och till syvende och sist primitiva.

Mer därtill, spänningsfältet mellan natur och, i synnerhet kvinnlig, skönhet har i antropologisk litteratur och inom postkolonial teori beskrivits som tecken på den västerländska approprieringen av den andre som ett konstverk för den privilegierade vita västerländska mannen att ha tillgång till och avnjuta. Sådan objektifiering har, under kolonialismens epok, kalibrerats i praktiken med starka kopplingar till sexualitet. Den andre ansågs vara mer natur än kultur – mer primitiv än civiliserad – och därmed mer sexuell. Så, de exotiska kropparna fanns där till den västerländska mannens förfogande. Sexuell objektifiering av den andre, mer känt som sexuell rasism eller rasistisk sexualisering, är en dokumenterad praktik sprungen ur det koloniala våldet mot kvinnor i kolonierna där rasistiska våldtäkter var mer norm än undantag. Således kan den ingalunda viftas bort som en flummigt teoretisk fabel konstruerad av diffusa kulturforskare.

Den östafrikansk-arabisk-brittiska, svarta, muslimska kvinnan, författaren och föreläsaren Layla F. Saad har i sin bästsäljande och banbrytande bok Me And White Supremacy skrivit att svarta kvinnor väcker alla möjliga slags känslor hos vita privilegierade västerlänningar: ilska, åtrå, förvirring med mera. Saad menar att svarta kvinnor antingen är överhumaniserade eller avhumaniserade i det dominanta vita västerländska narrativet och målas ofta fram i breda och monolitiska penseldrag som kategoriserar dem i särskilda stereotyper med rötter i det våldsamma slaveriet i Amerika. Den amerikanska aversionen mot den svarta kvinnan tar sig uttryck på en rad olika sätt, bland annat genom idolisering och fetischisering av svarta kvinnors styrka, skönhet och kultur. Hur evident är inte detta i alla de kommentarerna som vi har lyft upp här? Men, som om detta inte var tillräckligt, det fanns en specifik kommentar bland andra i kommentarsfältet som lyckades ge uttryck för det koloniala arvet med en ytterst obehaglig tydlighet. Kommentaren var skriven av en äldre vit man och löd såhär: “Precis när filmen började [då den unga kvinnan står i fokus] trodde jag att det var en erotisk fantasifull metafor. Men efter att ha sett hela filmen kunde jag känna lugnet”.

Denna kommentarstråd visar på en särdeles bristande kunskap i fråga om kulturell mångfald. Fördomar om ursprungsbefolkningens kopplingar till naturen och det naturliga tillsammans med en uppenbar besatthet med deras utseende – och inte bara deras utseende utan hur tilltalande deras utseende är för oss – är ett kvitto på att den postkoloniala teorin är ett nödrop om undsättning från kolonialismens etnocentriska och rasistiska bojor. Att vissa ibland oss därutöver får erotiska associationer bara av att se en ung mörkhyad kvinna i traditionell dräkt – och dessutom inte ser någonting alls konstigt med att offentligt skylta med det – är väl anledning nog att larma högt och brett.

Berättelsen vi bjuder på är alltså inte fiktion.

Vår text här är en etnografisk återgivning av en riktig händelse som vi på grund av dataskyddslagen och lagen om upphovsrätt inte kan avslöja i dess helhet. Filmklippet däremot finns att se på Youtube för den hugade. De kommentarerna som vi har citerat här är alltså riktiga – vi behövde dock översätta dem från engelska till svenska för smidigare läsning. Översättningen har gjorts med största noggrannhet och hänsyn till detaljerna för att på så korrekt sätt som möjligt kunna återge sentimentet i det som har uttryckts. Berättelsen vi bjuder på är alltså inte fiktion. Det är dessutom en berättelse som många känner igen; den är representativ för andra snarlika berättelser om exotifiering, objektifiering och sexualisering av människor som avviker från normen. Det handlar om väldokumenterade tanke- och beteendemönster och det här är bara en bland många berättelser som synliggör underliggande etnocentriska drag många av oss härbärgerar och uttrycker i tanke och handling utan att ens vara medvetna om det, något som inte minst kommit till uttryck i hur vi ser på flyktingar från närliggande områden respektive de som kommer från fjärran länder. När vi sitter där och scrollar i våra SoMe-flöden…

Inte nog med att alla vi som slår oss för bröstet om vår egen utveckling uppenbarligen har misslyckats med att utvecklas bort från vårt föga smickrande koloniala arv – detta arv är dessutom fortsatt dominant och har ett starkt inflytande över hur vi tänker, agerar och vad vi gör. Både den västerländska självbilden och den västerländska bilden av den andre tycks fortfarande i mångt och mycket grundas i detta arv. Ett hierarkiskt rangordnat “vi” och “de”. Mot bakgrund av detta tränger sig den oundvikliga frågan på: Om vi inte ens såhär på tryggt digitalt avstånd förmår famna kulturell mångfald utan att exotifiera, objektifiera och sexualisera – hur ska vi då kunna arbeta med mångfald och inkludering på våra arbetsplatser, i våra grannskap och på våra gator och torg?

Kultur lyfts ofta som det enda som särskiljer oss människor från andra arter. Och ändå så tycks den vara bland det svåraste för oss att förstå, famna och hantera. Sannolikt beror det på kulturens inneboende paradox – att den enda vägen till förståelse av kultur är genom de egna kulturella glasögonen som vi alla går omkring och bär på. Så, vår förståelse av vår egen och andras kultur är alltid kulturellt betingad. Alltså aldrig ren, ofiltrerad och objektiv. Men betyder det att vi därför är dömda till ett evigt etnocentriskt perspektiv? Antropologin har lärt oss att det inte behöver vara så. Genom att aktivt söka relativisera våra egna förgivettaganden samtidigt som vi är genuint nyfikna på och öppna för att lära oss om och från andra kulturer kan etnocentrismen till en stor del tränas bort. Den viktigaste förutsättningen för att det ska funka, dock, är att vi verkligen vill det.

The post Helgessän: Nykolonialistens våta dröm om Den andre first appeared on Opulens.

DONATION. Artisten The Weeknd donerar en miljon dollar, cirka 8,7 miljoner svenska kronor, till svältande i Etiopien. Det skriver Billboard.

Pengarna kommer att gå till två miljoner måltider till behövande under den väpnade konflikten i Tigrayregionen i Etiopien.

Superstjärnan, vars riktiga namn är Abel Tesfaye, föddes i Kanada men är son till två etiopiska migranter.

“Mitt hjärta går sönder för mitt folk i Etiopien eftersom oskyldiga civila, allt från små barn till äldre, meningslöst mördas och hela byar förflyttas av rädsla för förstörelse”, skriver han på Instagram.

Pengarna går genom FN:s livsmedelsprogram.

TT Nyhetsbyrån

The post The Weeknd donerar till svältande i Etiopien first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström inventerar vinylsamlingen och plockar fram en verklig raritet från Etiopien.

Det finns epoker och företeelser i musikhistorien som man kan spinna hela nationers politiska historia kring. Som bebopens födelse på femtioandra gatan på Manhattan.

Ta till exempel etiopiska Amha Records, ett skivbolag som var aktivt mellan 1969 och 1975, med endast tolv lp-album i katalogen. Det grundades av Amha Eshete och hade en egen skivbutik i ett gathörn i Addis Abeba, där högtalare ställdes ut om aftonen och festerna pågick till dess att polisen löste upp det för att det störde trafiken.

Där uppstod ett den afrikanska kontinentens eget swinging sixties. Så kan man undra varför det blommade upp just i Etiopien? Kanske för att landet inte lidit under kolonialismen. Etiopien är det enda landet i Afrika, förutom Liberia, som aldrig varit under kolonialt styre. Från 1936 till 1941 var landet visserligen ockuperat av Italien, men etiopierna lyckades med stöd av Storbritannien driva bort den italienska ockupationsmakten.

Den västerländska populärkulturen hade inte någon sur bismak av övergrepp och våld utan togs för vad den var. Så spelades musik, som nu anses vara crème de la crème av soul och funk, in på limiterade utgåvor och detta med uppmuntring och samförstånd av kejsaren Haile Selassie. Som till exempel Seifu Yohanes – Mela Mela.

Det fanns en stolthet och kaxighet och ett slags variant av negritude.  Etiopien var både ett land som stod på egna ben och var med i svängen och ”fick leka med de stora grabbarna”.

Det tyska skivbolaget Philips var först med att teckna kontrakt med soul och jazzstjärnor  i Etiopien.

Sedan tog festen slut abrupt. Den marxistiska militärjuntan störtade kejsaren 1975, stängde allt som luktade ”västerländsk dekadens” och Amha Eshete flydde till USA, där han i Washington startade restaurang och klubb med andra exilmusiker och även gav ut samlingskassetter med hemgjorda omslag.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ni har nog förstått mellan raderna att de här etiopiska vinylplattorna är något man ytterst sällan hittar i femkronorsbacken på en idrottsförenings loppis. De byter oftast ägare för ibland femsiffriga belopp och även ospelbart repiga exemplar betingar summor som kan ge en hjärtstillestånd.

Men så har man då tur ibland. Nånstans mellan Flamingokvintetten och Pelle Karlsson på Emmaus Björkå står ett väldigt fint exemplar av gospelfamiljen Arayas enda album på det etiopiska skivbolaget. Så jag lägger på en nolla på priset under flaggen att ”ni gör ju så mycket för världen och så…”

The Araya Family Singers utgjorde det mer traditionella inslaget i Amha Records stall. Det gjorde de med sin rätt sköra och lite rörande gospel med rötter i den kristna missionen från tidigt 1900-tal. Här är det inte någon cool streetwise funk utan snarare bjuds på samma känsla som utmärker den kristna musik där stora familjer kommer ihop i en slags härlig gemenskap. Men jag väljer alla gånger det här i stället för den penibla musiken som strömmar ur gängse radioprogram med ”andliga sånger”. Det hela verkar vara mer på riktigt här.

Det mesta finns ju numera på Spotify och Youtube i digitaliserad form. Men jag måste erkänna det känns väldigt skönt att äga en skivraritet som verkligen aldrig sett internets ljus, så ni får hålla tillgodo med en liten snutt inspelad av undertecknad.

För övrigt skall jag i veckan föra över lp:ns innehåll till digitalt format så det känns lugnare att njuta av detta intressanta musikfenomen. Sedan kommer albumet att få stå kvar inplastat på skivhyllan som ett slags lp-skivornas framtida Fabergéägg.

The post Veckans vax: En etiopisk raritet first appeared on Opulens.

LANDGRABBING. Kanske kan man kalla det en indignationsfilm – men sådana behövs i en värld där tillgångar och förmögenheter alltmer skiktas mellan superrika och superfattiga.

Dokumentärfilmaren Joakim Demmers nya film, Dead donkeys fear no hyenas, är en film om fenomenet landgrabbing; dvs. att investerare världen runt i allt högre utsträckning investerar i jordinnehav och storskalig odling.

Bakgrunden till filmen är att Joakim Demmer under en mellanlandning i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba lade märke till att det togs emot säckar med nödhjälp till landets svältande samtidigt som det strax intill lastades mängder med ris och annat – som export till kanske just de västländer som precis skickat mat till svältande etiopier!

Hur går nu detta ihop? Naturligtvis går det inte ihop, och tillsammans med en lokal, regimkritisk miljöjournalist, Argaw Ashine, börjar Demmer nysta i skeendet. I provinsen Gambela – som filmen här visar som ett nästan bibliskt paradis, där människor lever som de alltid gjort – bränns nu skogarna så att exempelvis multimiljardärer från Saudiarabien kan investera i jätteplantager – där röjda marker för alltid gör slut på regnskog, savann och vildmark – därtill med ett fantastiskt djurliv.

Filmen kunde lika gärna ha handlat om den massiva skövlingen och koloniseringen av Amazonas – eller varför inte: om det fullständiga skövlandet av naturskogar i Sverige, där avsatta naturreservat nu tycks ha blivit ett slags alibi för skogsbolagen att härja helt fritt i återstoden av landet…

Skövlandet av nordvästra Etiopiens vildmarker sker i form av en ohelig allians mellan globala investerare, Världsbanken och den etiopiska regeringen – som prioriterar snabb tillväxt och modernisering av landet. Till vilket pris som helst, verkar det. Där investerare vill röja skogar och anlägga storskaliga odlingar – där tvångsförflyttar regimen sitt eget folk; de som tvingas bort placeras i ”moderna byar” – varefter de ofta hamnar i mer eller mindre slavlika förhållanden som arbetare på de marker som förut var deras egna!

Filmen ger spännande inblickar i ett land i snabb förändring och där småfolket i vanlig ordning blir spelbrickor i större spel, som försiggår långt över deras huvuden, utan att de ens tillfrågas. Nyligen har den etiopiska regeringen tvingats sända trupper till regionen: folk är fly förbannade och vill ha tillbaka sin mark.

Filmen är ett viktigt dokument om skövling av jordar i en tid där både regeringar och investerare ofta slänger sig med klyschor om hållbarhet och naturhänsyn. Men som vanligt: galaktiska avstånd mellan ord och handling: det visar denna film – som faktiskt kan te sig som en blandning av Uppdrag granskning och en Stefan Jarl-produktion; t.ex. Naturens hämnd eller Underkastelsen.

Dead donkeys fear no hyenas ger en bild av hur afrikanska ursprungsfolk tvingas undan när stora pengar sätter såväl moral som naturvård ur spel. Uppgivna människor som tvingats undan från områden där de bott så länge någon kan minnas tittar sorgset in i kameran – medan vältaliga investerare i kongresshallar vältrar sig i verbala excesser medan deras projekt vältaligt beskrivas.

Mest frustrerande: att filmen inte mynnar i djupgående intervjuer med exempelvis Världsbanken – som till stor del också investerat i liknande projekt i Etiopien. Här hade behövts en mer hårdför attityd; lite Janne Josefsson-stuk, men också en mer djupgående intellektuell konfrontering med människorättsjurister etc. Som det nu är lämnar man salongen med en känsla av att saken inte är riktigt utredd. Att det ännu återstår att lyfta de riktigt tunga blocken, få fram än mer av sådant som ännu döljs i styrelserum eller uttalas i välbevakade chambre separées i Addis Abebas lyxhotell – eller i stans regeringspalats.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Viktigt dokument om skövlingen av fattigas marker first appeared on Opulens.