LYRIK. Lis Lovén har läst Hans Magnus Enzensbergers sena dikter och finner en enkelhetens poetik som rymmer bråddjup.

Ögonblicket då bara ögonblicket räknas. Sena dikter
av Hans Magnus Enzensberger
Översättare: Mats O Svensson
Ellerströms

Hans Magnus Enzensberger (1929-2022) var en tongivande tysk författare, poet, översättare och redaktör. Hans samhällskritiska röst hördes ofta i debatten och i en essä 1968 förkastade han, i Brechts anda, all litteratur som inte hade ett politiskt och pedagogiskt syfte.

Enzensberger gjorde sig sedermera känd som en fritänkare som utifrån ett odogmatiskt vänsterliberalt perspektiv gjorde samhällsanalyser.

Men förutom att betraktas som en framstående intellektuell debattör så gjorde han sig också ett namn som en av Tysklands främsta poeter.

Nu föreligger hans sena dikter i översättning av Mats O Svensson. Bokens titel är ”Ögonblicket då bara ögonblicket räknas.”

Det finns i viss lyrik en funktionell enkelhet. Det är det första jag kommer att tänka på under läsningen av Enzensbergers nyenkla poesi och erinrar mig till exempel Lukas Moodyssons senaste diktsamling. Men om jag jämför Moodyssons svenska enkelhet med Enzensbergers tyska variant så framgår en viss skillnad. För bakom all lekfull yta, all enkelhet döljer sig hos tysken det historiskt betingade bråddjupet.

Enzensbergers skenbart enkla dikter innebär en avsevärt större utmaning än att läsa tidigare nämnde Moodyssons poesi. I Enzensbergers dikter dras jag in i mörka vrår och skrymslen jag egentligen hoppades slippa. Och kanske är det dialektiken yta/djup som ger denna bok ett så starkt egenvärde.

Enzensberger ville uppenbarligen söka ett slags ro i det enkla. En av dikterna i boken ”Ögonblicket då bara ögonblicket räknas” kan läsas som ett slags poetik i koncentrat. Han skriver:

Varför dikter är enkla

Häng inte upp dig på varken

den allra första eller sista raden!

Börja helt enkelt från början,

även om tusentals verser

hemsöker ditt sinne.

Det hjälper inte att grubbla.

Du behöver inte skriva några epos,

inga romaner, inga manifest.

Du har inget att berätta.

Det är bara historien som försöker övertala dig

om att allt handlar om den sista raden,

blott för att det är den sista.

Ja, här framgår det tydligt. Enkelheten blev, som jag ser det, mot slutet av Enzensbergers liv ett slags ofrånkomlig poetik. Historien vill skriva sista raden, men just den historien ska inte längre få sista ordet. Den åldrade poeten måste göra bokslut. Ögonblicket måste vara värt att uppleva i all sin enkelhet. Vad annars!?

The post Enzensbergers sena dikter och enkelhetens poetik first appeared on Opulens.