ROMANAKTUELL. Med boken “En vänskap” sluter italienska Silvia Avallone cirkeln efter sin hyllade debutroman “Stål”. Återigen lyfter hon fram den emancipatoriska kraften i kvinnlig vänskap – och hyllar kollegan Elena Ferrante.

När Silvia Avallone var tonåring skrev hon om livet i en dagbok med lås på. Sedan dess har den digitala utvecklingen gjort oss alla till skådespelare och kommunikatörer, konstaterar hon och häpnar inför hur alla plötsligt skulle framhäva hur lyckade de var.

– Vad hände med mänskligheten på de sociala medierna? Varför har det funnits ett sådant tabu när det handlar om vår sårbarhet och smärta där?, säger hon och deklarerar att litteraturen är motsatsen till sociala mediers fokus på yta.

Från en skärm i Bologna pekar hon samtidigt på ironin: hennes nya roman skrevs före både coronapandemin och Ukrainakriget – men Silvia Avallone har främst tvingats prata om den på nätet. Teknikrevolutionen har sina fördelar i vår nya kaotiska värld, medger hon. Samtidigt ville hon syna vad de senaste 20 åren har gjort med våra relationer.

– Det var också viktigt för mig att säga hejdå till den tonårstid som utspelades i skymundan, i tiden före internet.

Kvinnors dilemma

Det var med sina starka skildringar av tonårstiden och kvinnors vänskap som Silvia Avallone slog igenom internationellt. Debutromanen “Stål” handlade om två tonårsflickor i en italiensk stålarbetarstad. I nya “En vänskap” är det Elisa och Beatrice som finner varandra, den ena en bokmal och den andra en influerar-pionjär.

Beatrice liknar Francesca från “Stål”, som drömde om att bli modell. Då var en tv-karriär det främsta sättet att lämna avkroken – skönheten presenterades som vägen till frigörelse för kvinnorna. Men det är en fälla, som gör kvinnan till ett objekt, inskärper Avallone. Och hennes Beatrice är annorlunda, för hon har fler kort att spela.

– Hon använder sin skönhet med större feministisk självständighet än vad Francesca hade möjlighet att ens drömma om.

Samtidigt illustrerar Silvia Avallone dilemmat: kvinnor får lära sig att vara snygga för att ha ett värde men döms samtidigt om de sticker ut. Och trots en intensiv feministisk debatt i Italien ser Silvia Avallone hur pandemin knuffar tillbaka kvinnor i stereotypa roller: de förväntades sköta barnen när skolorna stängdes och det var främst kvinnor som förlorade sina jobb.

Silvia Avallone skildrar mammor som tvingas offra sina drömmar för moderskapet. Själv kämpar hon med att göra plats både för sin dotter och skrivandet.

– Och det är inte lätt, men jag känner att jag måste hålla min författaridentitet stark, för jag är mina romaner och min passion för skrivandet.

Kvinnlig vänskap frigör

För Silvia Avallone är nyckeln till alla relationer självständighet. Vänskap är också nödvändig för de tonåringar som måste bli till på nytt, och uppfinna sig själva.

– Den nya fria personen kan du bara skapa genom att spegla dig i en vän, som är någon som inte liknar dig, som säger andra saker än vad de gör i din familj. Bara så kan du förstå vem du kan bli bortom ödet som gjorde att du föddes på en viss plats.

I systerskapet finns en frigörande dynamik som Silvia Avallone lyfter in i litteraturen. Det gör också kollegan Elena Ferrante, vars hyllade bok “Min fantastiska väninna” kom bara ett år efter “Stål”. De skriver båda om sprickan mellan periferi och centrum, om drivet att frigöra sig tillsammans och den starka kärleken mellan tonårstjejer.

– Det är ingen slump att den kvinnliga vänskapen gör sitt intåg i litteraturen nu, säger Silvia Avallone som tycker det är viktigt att spegla sig i någon som kämpar likt en själv.

Kärleken till Elsa Morante är något mer hon har gemensamt med Ferrante.

– Vi har samma litterära mamma, säger hon.

Elsa Morantes bok “Historien” skildrar livet bortom historien med stort H, den som är männens historia. Kvinnor står utan monument och namn i historieböckerna, konstaterar Avallone men genom vänskapsband och nätverk tycker hon att kvinnor skapar en mer konstruktiv historia.

Berätta andras berättelser

I den nya romanen har Silvia Avallone kondenserat alla sina teman – vänskap, periferi, mödrar, tonår. Men nu räcker det säger hon och skrattar: “basta!”. Hon har gjort upp med de stereotyper som hon har brottats med och befriat sig från.

– Nu är jag fri och kan bege mig vart som helst, säger hon.

Krisen i världen har skakat henne i grunden, men sin starka tro på litteraturen har hon inte tappat. Tvärtom är det genom den hon försöker förstå samtiden.

– Nu längtar jag efter att träffa människor, för historien med stort H ska inte få kväva de många små historierna. Jag vill ge mig ut och lyssna till andras konkreta berättelser som behöver berättas. Det är det vackra med litteraturen, i varje tid, i varje katastrof kan du ge dig ut och ta hand om en annan persons berättelse.

Elin Swedenmark/TT

The post Silvia Avallone om en frigörande vänskap first appeared on Opulens.

KÄRLEK & POLITIK. “Den trassliga men starka vänskapen mellan de två väninnorna är ett kitt som fogar samman alla delarna till en helhet.” Carolina Thelin har läst den avslutande delen i Neapelkvartetten av Elena Ferrante.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante
Norstedts (2016-2017)
Översättning: Johanna Hedenberg

När jag nu äntligen får möjlighet att läsa den sista boken av Elena Ferrantes romansvit – den så kallade Neapelkvartetten – om de båda barndomsvännerna Lila och Elena går luften ur mig. Det tär på mig dessa dramatiska, drastiska, aggressiva och självcentrerade kvinnor. Och jag ömsom älskar, ömsom irriteras, ömsom lider med dem och alla de människor de omger sig med. För de är inga flickor, mammor och tanter man enkelt förhåller sig till, inga lätthanterliga kvinnoväsen. De larmar och gör sig till så det gör ont.

I Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och i den avslutande delen Det förlorade barnet får vi följa dem, från att de är små flickor i Neapels fattiga arbetarkvarter i 50-talets Italien, tills de är i den sena medelåldern. Berättarrösten är Elena själv och man vill gärna tro att det är författarens liv allt kretsar kring. Men Elena Ferrante är en pseudonym och därmed en gåta.

I oktober förra året kunde man i pressen världen över läsa att den som döljer sig bakom pseudonymen är översättaren Anita Raja, född 1953 i Rom. Därefter rasades det över sensationsjournalister som inte lät henne vara. “Skäms, ni som avslöjat Elena Ferrante” skrev till exempel Lisa Irenius i Svenska Dagbladet och författaren Jojo Moyes menade att “bara kriminella förtjänar att demaskeras”. Vad Anita Raja själv tycker förtäljer inte historien. Kanske är hon ganska nöjd trots allt av att ha blivit en lysande superstjärna på litteraturens himmel.

När jag började läsningen av Neapelkvartetten gick tankarna nästan genast till Stål av Silvia Avallone. Här skildras vänskapen mellan två kaxiga tjejer i tidiga tonåren som växer upp i skuggan av stålverket i den slitna kuststaden Piombino. Det handlar om klass, cementerade maktstrukturer, misär och drömmar om ett annat liv. Det finns många likheter (olikheter också naturligtvis – Stål är betydligt enklare i sitt tilltal än det mastodontverk Ferrantes skapat) men den allra tydligaste är nog att både Stål och Neapelkvartetten är arbetarklasskildringar beskrivna inifrån.

Ferrante skriver som hon tänker, sida upp och sida ner där hon resonerar och reflekterar, rakt på sak och utan omskrivningar. Liksom Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min Kamp och i Doris Lessings romansvit Våldets barn är det psykologiska temat centralt. Det är fantastiskt att som läsare få tränga sig in i deras hjärnors vindlingar. Ferrante och Lessing har mycket gemensamt med sina djupgående kvinnoporträtt och sina radikala skildringar om social utsatthet som blandas med romantik och starka känslor.

Elena gör en klassresa. Hon är vaktmästardottern som genom lärarinnans omsorg får möjlighet att studera vidare. Lila, däremot, tvingas sluta skolan när hon är fjorton för att arbeta i faderns skomakeri. I en arketypisk berättelse om “the self-made man” hade det varit Elenas obestridliga begåvning som tagit henne upp ur fattigdomen. Men nu är inte det här en historia där alla som kämpar tillräckligt hårt lyckas. Det är istället Lila, med sin vilda fantasi och skarpa intellekt, som glänser starkast och Elena känner sig hela tiden underlägsen sin väninna alla framsteg till trots. Romansviten är i detta perspektiv en berättelse om avund. Avundsjukan är Elenas smörjmedel, drivkraften som får henne att gång på gång vilja bevisa att hon är lika bra som Lila. Och det får henne att framstå ganska osympatisk. Hon har fått tillgång till en värld långt mycket större än de avgränsade fattigkvarter där båda växte upp men där Lila blev kvar. Och ändå är hon missunnsam mot Lila som inte verkar bry sig om karriär, utseende och berömmelse. Och det är nog denna nonchalans mot ytliga ting som sårar Elenas självbild mest:

“Hon var intelligent men utnyttjade inte sin intelligens, utan slösade bort den som en förnäm dam som tyckte att all världens rikedomar bara var ett tecken på att man var vulgär (—) Den utmärkte sig genom att det inte var naturligt för den att underkasta sig någon övning, någon användning eller några syften. Allihop hade vi underkastat oss, och det hade – genom prövningar, misslyckanden och framgångar – förminskat oss. Lila var den enda som inget och ingen verkade kunna förminska.”

Elena är ingen god mor. Hon sätter karriär och kärleksliv främst och förbannar barnen när de stör. Skriker och beter sig gör också Lila, hon är inte heller en god och ödmjuk själ, men på grund av de omständigheter hon lever i har jag mer förståelse för hennes snedsteg. Överhuvudtaget är de romanfigurer vi lär känna inga vänliga människor. De är råbarkade och fientliga till sin nästa. Det ständigt närvarande våldet förtär folket som förlitar sig till karteller, knytnävar och droger i stället för att organisera sig mot den verkliga fienden – klassamhället. Och den kulturella övre medelklass Elena gift in sig i och verkar inom sviker idealen när ordningen hotas.

Samtidigt finns det ett motstånd mot allt detta. Och det är det som gör boken uthärdlig. Lila kämpar på mikronivå för att kvarterets invånare ska få det bättre, Elena skriver för att världen ska få veta, kommunisten Pasquale slåss mot fascisterna och den godhjärtade Enzos kärlek till Lila är vacker. Den trassliga men starka vänskapen mellan de två väninnorna är ett kitt som fogar samman alla delarna till en helhet. Utan Lila kan inte Elena leva, hon finns ständigt i hennes ord och tankar.

Det här är kärlek och politik när det är som allra, allra bäst.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post De larmar och gör sig till så det gör ont first appeared on Opulens.