UTMÄRKELSE. Bokförlaget Vulkan, som jobbar med egenutgivna böcker, ger årets “Selmapris” till Magdalena Stjernberg för romanen “Den sista pandemin del 1 – Fäboden”.

Arkeologen Stjernberg har tidigare skrivit en doktorsavhandling på temat farsoter. De senaste tio åren har hon jobbat på en roman med liknande tema och den första delen publicerades samma år som coronapandemin spred sig över världen.

Romanen handlar om ett forskarpar som flyttar till en fäbod för att undkomma en pandemi.

“Med en kuslig känsla och precision har författaren fångat händelser och handlingar som för bara något år sedan syntes otänkbara” skriver juryn i sin motivering.

Selmapriset är på 20 000 kronor och ges till författaren av “årets bästa egenutgivna bok”.

TT Nyhetsbyrån

The post Hon prisas för egenutgiven pandemiroman first appeared on Opulens.

EGENREKLAM. Det verkar som om litteraturmarknaden nu odlar fram en osmaklig författarsort som kan uppfattas som skrytsam och manipulativ och därmed sänka sin egen trovärdighet, menar Jeremiah Karlsson.

Att skriva böcker är inte det svåraste med att skriva böcker – det svåraste är att nå ut till läsarna. Att överhuvudtaget tränga igenom bruset. Och bruset har blivit större. Det var till och med bättre 2012 än det är nu. Det var det året jag själv debuterade med någonting så kallat nytt och spännande – en deckare med socialtjänsten i centrum istället för poliser, som skulle rädda barn från skadliga familjeförhållanden snarare än att lösa mord.

Jag gjorde min debut på ett litet förlag, som då var ett hybridförlag men som utåt såg ut som ett traditionellt förlag. Man fick betala för att bli utgiven – inte mycket hjälp med marknadsföringen ingick. Att nå ut var dock det avgörande. För många författare på förlaget handlade det om att slå från ingenstans. Är man inte känd kommer man inte sälja böcker per automatik – det gäller därför att göra sig själv känd. Lyckligtvis var jag lite känd, i södra Småland, så det blev en godtagbar debut sett till spridningen av boken.

Efter 2012 har den så kallade egenutgivningen fortsatt, och med den egenreklamen, eller självreklamen. Nu har nästan varenda tätort i Sverige en egen författare som skriver om trakten på ett liknande sätt som jag gjorde. Många av de tusentals författarna tvingas slå från ingenstans på en marknad som glömmer författarnamn oerhört fort. Egenreklam handlar om att göra reklam för sina egna böcker. Oftast behöver skribenten lyfta antingen sig själv – göra sig själv gällande – och/eller sin bok, men helst kanske båda.

Egenreklamen kan slå an på olika sätt: Den kan vara öppen (“Jag äger! läs mig!”), den kan ackompanjeras med skryt och storvulna ord (“Jag är först, jag är bäst!”). Den kan också vara timid (“Ursäkta, läs gärna min bok …”), den kan vara maskerad (som denna debattartikel, möjligen …). Orsaken till egenreklam är ofta att författaren är okänd samt ger ut sina böcker på ett litet förlag – kanske inget förlag alls, utan helt själv – och därmed är i avsaknad av det mesta: kulturellt kapital, ekonomiskt kapital, infrastruktur, rykte, erkännande, och därför hänvisad till egenreklam. Denna egenreklam förekommer ofta på sociala medier, men den kan också förekomma på andra platser där författare syns, exempelvis på bokmässor.

Jag minns ett tv-inslag där en djupt alienerad Torgny Lindgren stod på en bokmässa – antagligen i Göteborg på nittiotalet – och blev intervjuad om sin närvaro på mässan. Han sa då något i stil med att bokmässorna var det helvete som författarna hade att vänja sig vid.

En förändring är att författaren inte längre kan betona enbart den introverta sidan av sitt kall.

Jag tror det stämmer, och jag tror att Lindgrens “helvete” nu har blivit större än blott och bart bokmässorna. Bokmässorna är ett synligt uttryck för en förändring som inbegriper även författarrollen. En förändring är att författaren inte längre kan betona enbart den introverta sidan av sitt kall (skriva böcker), författaren måste även synas och vara duktig på att mingla i såväl köttrymd som digitalt.

Jag tänker mig alltså att behovet av egenreklam hänger ihop med att en delvis ny författarroll håller på att skapas, en vad jag i brist på bättre termer kallar “den nyliberala författarrollen”. Nu är det ju dock så att det är ganska populärt att beskyllda nyliberalism för allt möjligt ont; vad jag är ute efter att beskriva är egentligen bara ett slags avreglering av marknaden. Grindvakterna har blivit för få, och grindarna är många och olåsta – alla har tillgång till författarrollen.

Tack vare att tekniken för att ge ut böcker är billig och enkel att lära sig frodas lycksökare på marknaden – både förlag och författare. Många blommar upp och dör snabbt. Andra stannar, men för samtliga gäller det en kamp om överlevnad – en kamp om att nå ut i bruset för att inte gå under och slutligen avvecklas som produkt, som varumärke.

Att synas och höras är viktigt. Dels för författarens ”kulturrelevans”, för att inte glömmas bort som författarnamn. Har författaren inget förlag, med dess nätverk, kontakter och kontaktytor – och inte får några inbjudningar till intervjuer inför stor publik – ja, då återstår bara att försöka skapa detta själv. Naturligtvis blir det ett spel med många förlorare. Det finns inte plats för alla, alla är inte tillräckligt intressanta – och antagligen ska nog inte alla människor ge ut böcker.

Jag vågar påstå att alla författare, särskilt på små eller obefintliga förlag, behöver förhålla sig till egenreklamens i grunden skambelagda verksamhet. Skambelagd, eftersom den liknar skryt, självhävdelse, och riskerar att göra författaren besmittad med ett elakt stigma, som slår extra hårt mot konstnärer tack vare institutionernas makt och deras ovilja att låta nya sätt att ta sig fram på än de invanda ska gälla.

Egenreklamen är förstås enklare att genomföra om man blir inbjuden någonstans att tala, man är då “in-bjuden” (= önskvärd); någon har bedömt ens gångbarhet – säljandet blir naturligt. (Ja, man kan fråga sig om detta ens ska räknas som egenreklam eftersom erkännandet ytterst kommer via en inbjudan.) Att vara utgiven på ett förlag – litet eller stort – underlättar för en författare att bli gällande eftersom man inte har utvalt sig själv. Det finns andra som vittnar om en, andra som går i god för kvaliteten. Andra skryter åt en så att författaren slipper bära den skammen.

Jag har sett de mest avskräckande exempel på författare som gör allt för att synas. De geniförklarar sig själva. Deras böcker har recensioner redan innan de finns ute på bokmarknaden. De säljer ut karaktärsnamn i sin nästa roman. (Är produktplacering nästa steg?) De ringer runt och bjuder in sig själva till bokhandlare. Jag har till och med sett en av dessa ”självhypade” författare vid dåliga recensioner relativisera begreppet kvalitet, med hänvisning till att det ju är ”samma text” men ”olika ögon” som ser – att recensenter egentligen inte recenserar texter, bara sin egen upplevelse. Detta är vulgärt – och det vittnar samtidigt om vilket slags författare man mer eller mindre riskerar att bli definierad som på den nya avreglerade bokmarknaden: en grandios narcissist vars framgångar avgörs av hur väl man lyckas dölja sin karaktär för alla andra.

Det verkar som om litteraturmarknaden nu odlar fram en osmaklig författarsort som kanske – men bara kanske – är dömd till att gå under. Det är en författartyp som kan uppfattas som skrytsam och manipulativ. Det är ett allvarligt läge. Nya författare på små förlag tvingas förhålla sig till risken att begå ett kulturellt självmord på sig själva tidigt i karriären – eftersom gamla normer om tillbakadragenhet fortfarande råder (och faktiskt kan anses som mer smakfulla).

Detta att göra sig själv känd är alltså ett stort ansvar, som läggs på vissa författare av i synnerhet små uppstickande förlag. Det är ungefär som att be någon bjuda in sig själv till en fest och samtidigt tro att den oinbjudne kommer vara framgångsrik i att knyta goda kontakter på festen. Mest troligt blir författaren utslängd i mörkret utanför där gråt och ångest råder.

The post Ett helvete som författarna måste vänja sig vid first appeared on Opulens.

PUBLICISTIK. ”Det känns rätt fånigt men uppenbarligen behöver jag skriva den här meningen: Nej, du kan inte köpa en recension i Opulens”, skriver chefredaktör Stefan Bergmark efter att ha tagit del av en Facebookdiskussion som både brast i logik och bjöd på rena osanningar.

Medie- liksom förlagsbranschen är i förändring och det av ekonomiskt tvingande skäl. Under de senaste två decennierna har bokutgivningsföretagen tagit allt större del av bokmarknaden. Det vill säga betal-, hybrid- och andra varianter av förlag som sysslar helt eller delvis med uppdragsutgivning där författarna själva får stå för en stor del av produktionskostnaderna. Ett sådant företag är Opulens samarbetspartner Ekström & Garay förlag som både sysslar med traditionell utgivning, bland annat en klassikerserie, och har upplägg där författaren själv medfinansierar produktionen. I tisdags fick förlaget kritik för att tillhandahålla de senare tjänsterna. En författare kallade det på Facebook för ”oetiskt” och en ”hästskojaraktig idé”.

Men alla manus blir som bekant inte antagna av traditionella förlag. Egenutgivning, som torde ha funnits sedan boktryckarkonsten uppfanns, är visserligen ett alternativ men många väljer istället att idag köpa in tjänster som textredigering, layout, marknadsföring och distribution. Så vad är problemet? Jag önskar visserligen en värld bortom kapitalismen, gärna att allt här i världen vore gratis och delades solidariskt, men i den krassa verklighet vi lever i förstår jag inte varför det skulle vara värre att tjäna pengar på någons bokdrömmar än säg som personlig tränare åt någon vars högsta önskan är en muskulös kropp. Lite mer logik vore önskvärt.

Som så ofta i sociala medier fick den kritiska författaren medhåll av åtskilliga Facebookvänner varav de flesta verkar haft en mycket dålig utsikt, däruppe i sina elfenbenstorn, över den mångåriga utvecklingen. Kanske har de inte ens hört talas om Hoi Förlag eller Vulkan som efter 14 år nu kallar sig ”Sveriges största bokutgivare” ? Med största sannolikhet känner de i alla fall inte till att Bonnier numera har en egenutgivningstjänst. I deras krympande värld existerar nog bara Albert Bonniers, Norstedts (även om de nu är uppköpta av Storytel), Natur & Kultur och en handfull andra gamla finförlag. Jag får dock tillägga att i alla fall ett par av Facebookvännerna påpekade försiktigt att det på Ekström & Garays sajt faktiskt tydligt framgår vad förlaget sysslar med.

Apropå Natur & Kultur uttalade sig deras tidigare förläggare Christian Reimers följande i en artikel till tidningen Svensk Bokhandel: “Uppdragsutgivning är betydligt vanligare än vad folk tror. De stora förlagen ägnar sig åt det i större utsträckning än vad de vill medge.” Det var också 14 år sedan den artikeln publicerades.

Även Opulens fick sig en släng av sleven i tisdags och i ett fall handlar det om rent förtal. För när folk eldar upp sig i sociala medier är hederlighet ofta underordnad de killgissningar, här snarare gubbspekulationer, som bryter ut som någon slags kollektiv tvångshandling.

Hört talas om att Dagens Nyheter finns i samma ägarsfär som Albert Bonniers förlag?

Några var kritiska till att Opulens i Ekström & Garays säljbrev kallas för ”landets ledande kulturtidskrift på nätet”. Nå, ”ledande” kan betyda mycket och jag är inte rätt person att bedöma det epitetet i marknadsföringen. Opulens har i alla fall på mindre än tre år skapat ett kulturmagasin som utkommer fem dagar i veckan och har tusentals läsare. Just i tisdags hade vi enligt Google Analytics hela 7 136 unika besök. Under ett enda dygn alltså. Jag kommer inte på någon annan liknande svenskspråkig nättidning som är i närheten av detta, så ledande eller inte har Opulens i alla fall skapat svensk tidskriftshistoria. Måhända skryt men likväl sant.

Att det sedan skulle vara något fuffens med att Opulens ägare Melker Garay också, som namnet antyder, äger halva Ekström & Garay, är också ett exempel på vissa av dessa kommentatorers bristande logik. Även om vi hade samma ägare skulle det inte vara något som helst märkligt. Hört talas om att Dagens Nyheter finns i samma ägarsfär som Albert Bonniers förlag?

Är man som jag aktiv i sociala medier möter man okunniga kommentarer dagligdags. Snabbheten på Twitter, Facebook osv premierar ju inte direkt eftertänksamhet. Må så vara. Men jag tål inte lögner…

I år har jag varit yrkesverksam som journalist i ett kvarts sekel. Som redaktör för fanzines, tidskrifter och oberoende medier längre än så. Det känns rätt fånigt men uppenbarligen behöver jag skriva den här meningen: Nej, du kan inte köpa recensioner i Opulens! Att som en av kommentatorerna påstår att om du köper ett utgivningspaket i Ekström & Garay så får du din bok recenserad i Opulens är rent förtal. Vi är vaksamma över jävsituationer generellt och när exempelvis våra egna medarbetare ger ut böcker lägger vi ut dem på externa kritiker och uppger också den relationen i den redaktionella ingressen.

Det ekonomiska samarbetet mellan oss och Ekström & Garay är enkelt: De annonserar hos oss. Med vanliga banners och så kallad native advertising i form av författarporträtt som är tydligt märkta för att skiljas ut från redaktionell text (exempel hittas här). Vi har dock inte, och kommer aldrig, skriva sponsrade artiklar som recensioner. Vore oetiskt och även fullständigt meningslöst för den recenserade.

I en tid när mediebranschen är i förändring, läsarna hoppar mellan olika mediesajter och trogna prenumeranter blir allt mer sällsynta så måste man leta andra finansieringsvägar. Men det innebär inte att man kan tumma på den publicistiska etiken. Inte Opulens i alla fall. Aldrig.

The post Nej, du kan inte köpa recensioner i Opulens first appeared on Opulens.