MUSIK. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Dolly Parton. I den här krönikan reflekterar Jesper Nordström över countrystjärnans karriär och symbolvärde i ett polariserat USA.

Första mötet med min svåger var såklart pirrigt. Inte på nivå med att träffa sin svärmor, men det handlar ju i alla fall ändå om att kunna trivas tillsammans under kommande julfiranden och släktmiddagar.

Det tog mig 20 minuter att sjunka in i en diskussion om sovjetiska dieseltraktorer och sedan yttra en replik som ”hur coolt är det väl inte att du har byggt en egen dator som duckar allt insamlande av big data”.

Svågern är socialdemokrat och bodde tidigare i det Skåne som är raka motsatsen till de nejder där man finner krukdrejande tanter i linnedräkt och det arrangeras vittvinsvernissager.

Nej, mitt i detta SD-land med pilsnerbilar, bilbingo och tomter med skräpiga, rostiga järnsängar och eternitvillor med pangade rutor bodde denna vandrande anomali, den vänsterintellektuelle hillbillyn, för att nu citera min karaktäristik av honom efter två öl på ett Malmösjapp.

Dolly Parton var också en sådan anomali. Hon tillhörde den alltmer utdöende livsformen ”woke hillbilly”, som någon kallade Willie Nelson, i syfte att förolämpa men en fras som countrysångaren genast tog till sitt hjärta.

Hennes död i år 2026 framstår närmast som symbolisk. Föreställningen om det småskaligt inkluderande, varma USA hade sin inkarnation i henne. Och – nu säger jag det – hon spelade smart, slugt på white trash-klyschan.

Det finns Dylanmän, men färre Dollymän. Ändå är det som om Dolly Parton är mer lämpad att lite torrt teoretisera kring. Det kan konstateras att Bob Dylan är en sur, vresig kulturman, och så är vi färdiga med det. Dolly Parton däremot var en komplex gränsgångare som hade att hantera frågor som ”vilket fack hör jag till, vem är jag att berätta om mina erfarenheter?”

Det är klassresans främsta signum, ängsligheten i båda lägren, som man också kan låta slå gnistor kring. Dolly hade mörkret och problemen men sjöng om det varmt allmängiltiga.

Det finns ett tyskt ord som ringar in denna känsla: ”Zackarinromans”. Det syftar på det lite för klistrigt sentimentala, syntetiska. Men Dolly tog Harlequin-romanernas sockrighet och adderade den kärva amerikanska landsbygden och blev därigenom ett fenomen som möjligtvis har ett slags svensk motsvarighet i Kicki Danielsson.

Ja, den där lite ”trots allt”-hjärtligheten. Det avväpnande allmängiltiga. Som grilltavernan i Mittskåne hos svågern, med riktigt mos med smör, fast flagnad fasad och någon slags längtan bort också.

Trump påbjöd flaggning på halv stång vid dödsbeskedet och jag kämpar för att inte bara se detta som ren opportunism, ett sätt att rida på en ikons frånfälle.

Dolly Parton själv stod emot all trumpism. Samtidigt leker jag med tanken på att om man spelat hennes musik helt utan hennes persona, närmast som ett blindtest, hade det också slagit an en sträng hos den bittraste MAGA-man.

Den sista förenande länken i det splittrade USA har nu gått ur tiden. Är det för mörkt tänkt?

Sedan en sista sak. De män som var Dollys vänner var också ofta ”vän med Dorothy”, för att nu använda det gamla fina risqué-uttrycket. Susan Sontag skrev om det där, hur det campa, kitschiga, ”too much” slår an en sträng hos många homosexuella. Dolly var förvisso inte ”Öknens drottning”, men kan ses som den heteronormativa Söderns förunderliga ros.

The post Dolly Parton – en förenande länk i ett splittrat USA first appeared on Opulens.

BIOGRAFISKT. Carolina Thelin har läst Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar av Sara Smarsh men finner texten pladdrig och är starkt kritisk mot översättningen.

Den högst levande legenden Dolly Parton, countrydrottningen framför alla, har skapat musikhistoria med låtar som Jolene och 9 to 5. Till skillnad från när jag och många andra finsmakare under nittiotalet fnyste åt sådan banal musik är numera Parton högaktad av både storstadshipsters, kulturvänster och feminister. Så även av mig numera.

Dolly Parton är också så mycket mer än en begåvad sångerska. Hon har givit en röst åt den amerikanska söderns arbetarklass, framför allt åt vita arbetarklasskvinnor. En gång var hon själv en fattig flicka från södern som trots framgång och rikedom hela tiden varit trogen sin bakgrund. Detta är säkert en av anledningarna till att hon fortfarande vinner så stor respekt.

I den amerikanska journalisten och författaren Sara Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar får vi komma Dolly Parton in på livet men även läsa om hur hennes liv och låtar sporrat andra kvinnor att kämpa mot kvinnoförtryck och ta makten över sina liv.

Det är en kombination av biografi och essä i fyra delar med rubrikerna “Dolly Parton förkroppsligar arbetarkvinnans kamp”, “Dolly Parton blir en mästare i konsten att leva”, “Dolly Parton blir Bossen” och “Dolly Parton cementerar sin ikonstatus”.

Smarshs text äger en frejdig feministisk glöd men är samtidigt alldeles för pladdrig. Hon öser på med så många superlativ att man blir helt utmattad. Endast en gång (under rubriken “Träffar och bommar”) håller hon distans och det är när hon kritiserar Partons patriotiska rodeoshow Dixie Stampede som hyllar sydstaterna under inbördeskriget. Och det är ju bra av Smarsh.

Men det som drar ner boken mer än Smarshs hurtfriska prosa är översättningen (den engelska originalutgåvan ger Smarsh större rättvisa). Det måste varit en översättarrobot som gjort jobbet, tänker jag redan efter ett par sidor in i boken. Men Erik MacQueen är av kött och blod och Natur & Kultur har använt honom för fler uppdrag, bland annat för böckerna Så blir du en antirasist av Ibram X. Kendi och Harvey av Emma Cline (båda utkomna på svenska i år och den senaste recenserad här i Opulens). Så hur kunde det gå så här fel?

Citat: “Men i det ögonblicket i showen, då tårarna fortfarande fuktade åskådarnas ansikten efter de gripande sångerna till mamma och pappa, var det Partons njutning, begär och makt som visades upp. Hon sjöng låten, spelade två instrument på den och betalade den här heta puddingens lön”.

Att vara översättare kan vara ett ganska otacksamt yrke eftersom litteraturrecensenten allt för ofta inte ger översättningen någon större uppmärksamhet. Vilket är beklagligt eftersom den avgör läsupplevelsen. Därför är det särskilt trist att behöva komma med kritik när översättaren för en gångs skull hamnar i fokus.

The post Hurtfriskt om countrystjärnan Dolly Parton first appeared on Opulens.