ENKÄTUNDERSÖKNING. Hur påverkas eftervärlden om en tidsepok inte dokumenteras? Det är frågan efter det att hälften av landets museichefer larmar om bristande resurser för att samla in dokumentation kring vår egen samtid, enligt en ny rapport.

Rapporten baseras på en enkät från branschorganisationen Sveriges Museer, där 98 av 209 tillfrågade museichefer svarat på frågor kring sina verksamheter – och lägesbilden vittnar om ett fortsatt tufft läge för näringen, som drabbats hårt av de senaste två årens pandemi.

Tre femtedelar av cheferna svarar att det ekonomiska läget vare sig förbättrats eller försämrats jämfört med fjolårets dystra siffror.

Än allvarligare är att hälften larmar om att otillräckliga resurser leder till att man brister i insamlandet av samtidsdokumentation, vilket kan resultera i hål i framtida samlingar, enligt Maria B Olofsson, tillförordnad generalsekreterare för Sveriges Museer.

– Samtidsdokumentation handlar ofta om sådant som är på väg att försvinna. Samlas det då inte in, försvinner ett stycke nutidshistoria för framtiden – och det är allvarligt. Enligt museilagen ska museerna ägna sig åt aktiv samlingsförvaltning och det innebär bland annat att just komplettera samlingarna, säger hon.

“Spiken i kistan”

Rapporten visar också att museinäringen är fortsatt hårt drabbad av pandemin. Publikbegränsningar och restriktioner har lett till en halvering av antalet besökare under de senaste två åren, och enligt Maria B Olofsson har också framförallt de museer som tidigare levt på publikintäkter drabbats hårdast.

– Flera museer nämner pandemin som spiken i kistan, och de som har drabbats hårdast är sådana som tidigare hade det ganska bra. Det handlar om museer som delvis finansierades av besök eller genom samarbeten – och då dessa delar fallit samman under pandemin, sitter de plötsligt bara på anslagen, säger hon.

Ser museernas potential

Men allt ser inte dystert ut vad gäller den svenska museinäringen – ett positivt inslag i rapporten är att en stor andel av de svenska museicheferna har en stark tilltro till museernas potential.

82 procent framhäver institutionernas möjlighet att vara starka samhällsaktörer som bidrar till det offentliga samtalet, vilket förvisso är en minskning från föregående års 89 procent – men trots det ett positivt resultat, enligt Maria B Olofsson.

– Åtta av tio av museicheferna känner att de spelar en viktig roll i samhället. Det tycker jag är väldigt viktigt att tänka på – att de i sin roll ser olika möjligheter, säger hon.

Anna Grönberg/TT

The post Brist på samtidsdokumentation hotar museer first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I sina bästa stunder låter ”Witnesses” oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas, skriver Gustaf Johansson om Mikael Janssons fotoutställning om Förintelsen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Witnesses – Fotoutställning av Mikael Jansson
Galleri 5, Kulturhuset i Stockholm
Pågår fram till och med 16 december

I Peter Fröberg Idlings debutbok Polpots leende finns en passage som bättre än mycket annat jag läst gestaltar 1900-talets totalitära terror. Fröberg Idling beskriver en sal i de röda khmerernas tortyrcentral S-21. Han går sakligt tillväga. Har man läst andra böcker om liknande anläggningar tror man sig veta vad som väntar: en skakande, men nykter, redogörelse för vad människor gör med andra människor i ideologins namn. Det är fel. Här väntar något annat. Plötsligt saknas ett ord, mitt i en mening, sedan ytterligare ett. Till slut återstår bara skiljetecknen.

Den uppbrutna texten ger form åt en avgörande insikt: vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder — och det för alltid. Jag tänker på Fröberg Idlings gestaltning av detta för en utomstående ovetbara när jag ser utställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm, om den sista generationen förintelseöverlevare. Angreppssättet är likartat: med fragmenteringens hjälp gestaltas det som inte kan beskrivas, inte ens av de gedignaste forskningsarbeten.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utställningen har två delar. Den inledande förklarar de nazityska förintelselägrens funktion och historia. Det är välgjort, inte minst vad gäller fotomaterialet. Särskilt lyckat är valet att inkludera foton av dagens Auschwitz. De utstrålar en stillhet i stark konstrast till den storm som fortfarande rasar i de åldrade överlevarnas kroppar.

I den andra delen står dessa överlevande i centrum. De framträder avbildade på fotografen Mikael Janssons porträttfotografier, men de talar också direkt till besökarna. På två skärmar rullar filmade intervjuer som återger brottstycken av deras vittnesmål, fångade med samma intimitet som fotografierna. På väggarna återges likaledes fragmentariska minnesbilder, ett par rader som beskriver en scen eller en känsla, presenterade utan vidare sammanhang. Det är omöjligt att värja sig mot denna förtätning av bilder, texter och röster. ”De slängde de små”, berättar ett av minnesfragmenten, ”precis som ved.”

Problem uppstår emellertid i spänningen mellan dessa båda delar. Utställningen som helhet fastnar mellan sin vilja att redogöra för Förintelsens historia och det tilltal av ett helt annat slag som finns i dess andra del. Den ordnade historieframställningen, saklig och stringent, skär sig helt enkelt med den uppbrutna och hela tiden omstartade historia som överlevarna berättar. Kanske är det menat att vara så, men jag hade önskat att vittnesmålen fått företräde framför historieförmedlingen.

I sina bästa stunder låter Witnesses oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas. Genom de loopade filmintervjuernas ständiga upprepning av samma handfull minnen kan vi närma oss den skoningslösa minnesrepetition som överlevarna dömts till. Vi säger ofta att vi aldrig får glömma. Det stämmer, men det är samtidigt en besvärjelse för de förskonade. För dem som återvände från dödslägren har glömskan alltid varit omöjlig.

The post Gestaltad historisk erfarenhet first appeared on Opulens.