NOVELL. Vinden gjorde ett stråk genom de stora lindarnas kronor som den här dagen — likt alla andra dagar — stod på parad längs med den krattade grusgången på Sannaheds kyrkogård.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Marta slog sig ner på gräset bredvid gravstenen, strök med handen över namnet och började pilla upp lite ogräs som smugit sig upp bland isbegoniornas röda hyllen.

Med ett par avskedsord om att hon skulle gå hem och koka kaffe och ge katten mat, tog hon farväl av Helge och lämnade kyrkogårdens stillhet och styrde stegen ut genom den svarta smidesgrinden. Tankfullt gick hon bort mot ängen som låg mellan kyrkan och prästgården. Nu skulle hon gå hem och koka kaffe. Det var det sista hon sagt till maken innan hon gav stenen en smeksam strykning till avsked. Hon funderade över om hon hade några kanelbullar kvar i frysen, men kunde inte minnas när hon bakade sist. Men sockerkaka, det hade hon ju för det mesta. Marta stannade i steget och plockade en bukett ängsblommor, det skulle bli fint att sätta i den där kristallvasen, som de förärats när de gifte sig.

***

Marta noterade att gräset var ovanligt högt, men som hon brukade säga: ”Helge kan inte hinna allt!” Hon såg sig om och slog sig ner i trädgårdsstolen som hon upptäckte stod kvar bakom västerväggen. Den stolen hade Helge snickrat en gång i tiden. Marta log för sig själv och luktade på buketten med prästkragar och blåklockor, den hon plockade på ängen.
Det var skönt att få sitta och ta igen sig en stund, utan att ha en massa folk springande runt sig. Det var lugnt och skönt vid den gamla prostgårdens västervägg. Här hade Helge ofta suttit, när han ville koppla av och vara oanträffbar. Det mindes hon.

Ett annat minne rann fram. Ett minne av hur hon en gång stått och rensat lingon, just här vid västerväggen. Det hade varit ett fantastiskt bärår. Lingonen hade varit stora och granna och det fanns massor av dem i skogar och hagar. Hon hade plockat och även fått hjälp i plockningen av de större pojkarna. Helge hade faktiskt varit med på en och annan bärplockartur, han också, så präst han var.

För att rensningen inte skulle bli så tungsam och långtråkig, hade Marta kommit på ett eget knep. Hon bar ut kökssoffans trälock och riggade upp det i lagom lutning och bredde över ett linnelakan. Lingonen hällde hon i en hög längst upp vid lockets överkant. Så utrustade hon sig med en björkvisp, som hon själv eller Helge bundit någon gång när de varit ute i hagarna tidigt på försommaren för att se över prästgårdsägorna. Marta brukade ha en kaffekorg med på utflykten. Överst i korgen hade hon en rutig handduk som hon lade ut på gräset och dukade upp bullar och sockerkaka på.

Efter kaffestunden brukade Marta och Helge, samt några av pojkarna bli sittande och skala barken av björkriset som de brutit före kaffestunden. Det blev fina vispar av de vita kvistarna. Marta kunde knepet att binda, så de höll ihop, vilket var en konst i sig. En björkvisp var ett bra verktyg, när Marta skulle rensa lingon. Den borstade hon bort blad och annat skräp med. Det gick undan på den där racerbanan för lingon … Hon släppte ner lingonen i etapper. De fick rulla på underlaget. När de kommit ända ner till uppsamlingskärlet, hade blad och dåliga bär rensats bort och bären låg där färdiga att göra sylt eller saft av. Det hände att Marta även kokade äppelbitar och lingon tillsammans. Det blev gott som efterrätt med grädde till.

”Ja, det var tider det”, sa Marta, och i samma stund kom hon ihåg, att hon var sugen på kaffe. Hon reste sig upp och gick bort mot den inglasade verandan. Stegen var lätta som en flickas när hon gick uppför den gamla, nötta trätrappan, och tog tag i dörrvredet. Dörren jämrade sig, när hon drog upp den och så klev hon in i verandan. ”Dörren behöver smörjas”, sa Marta och grinade illa åt ljudet som uppstod när hon öppnade den.
Hon såg sig om i verandan. Ruskade på huvudet åt alla döda flugor och getingar som låg i fönstren.
”Oj, så varmt och kvavt det var här”, suckade hon och beslöt att låta dörren stå.

Den gamla trasmattan, som låg på golvet, hade av någon anledning blivit hopdragen i flera fula veck och det låg lite skräp från löv och gräs på den.
”Jösses! Jag måste städa”, tillade hon när blicken nådde mattan. ”Så förfärligt här ser ut!” Vigt böjde hon sig ner och rullade ihop den urblekta trasmattan, vars ränder var inslag av utslitna kläder från både Helge, henne själv och pojkarna. Än hade hon kraft kvar, så hon klarade av att skaka mattan rejält. Sedan lade hon ut den på verandagolvet igen med en belåten suck. ”Så där ja … nu ser det lite bättre ut”, sa hon förnöjt.
När hon skulle öppna dörren in till farstun, upptäckte hon att den var låst.

”Kära nån då! Så konstigt! Inte låste jag väl bara för att sitta ute bakom väggen en liten stund …? Nej, det är väl Helge som har gått ut, förstås. Han trodde väl att jag var längre bort än vad jag var”, sa hon och skulle just känna i förklädsfickan efter den extra nyckeln, som hon alltid brukade ha där, men förklädet hade hon inte på sig märkte hon, och sa: ”Nähä, förklädet har jag tagit av mig. Det hänger nog på kroken där inne vid spiselmuren. Ja, ja … Då får jag väl gå upp till vedboden. Där har vi en extra nyckel, det vet jag alldeles säkert.” Hon vände om och gick ut. Tog det lite försiktigt nerför trappans slitna steg och gick bort mot uthusen och fann nyckeln som alltid hängt där; för barnens skull, ifall de skulle slarva bort sin egen.
”Ni är vuxna nu, alla sex”, sa hon och höll hårt om nyckeln när hon gick tillbaka till den stora, vitmålade prostgården. Nyckeln passade, och Marta reglade upp, men förvånade sig över att dörren var så trög att få upp. Det var kvavt även inne i köket. Det behövde vädras. ”Frisk luft dör man inte av” sa hon halvviskande för sig själv och lät även den dörren vara öppen.

Hon sjönk ner på en gammal köksstol och såg sig om i köket. Det skulle vara skönt att luta sig ner ett tag, tänkte hon. Jag kan väl vila mig en stund, innan jag sätter på kaffet, så bråttom är det väl inte, jag har hela eftermiddagen på mig. Ingen tid att passa. Egentligen har jag det förbaskat bra!
Marta reste sig upp och gick uppför trappan till övervåningen. Väl uppe i hallen tittade hon in i ett par rum, och sjönk till sist ner på en säng i ett av rummen. Det låg en filt på fotänden, den drog hon över sig och kände att hon var ganska trött. Skulle bli skönt att vila en stund.
Alla hennes pojkar var visst gifta och hade familjer nu. Skönt! I den förvissningen fördes Marta in i sömnen. En skön vila utan att ridas av hemska mardrömmar.

***

Marta blev inte alls rädd, när hon vaknade till och hörde det välbekanta ljudet av spiskroken, när den föll i golvet nere i prästgårdsköket. Hon satte sig upp i sängen och plirade mot fönstret och undrade vad klockan kunde vara. Ett rödaktigt stråk låg över horisonten. Hon förstod att det måste vara kvällning. Förmodligen är det någon av pojkarna som har kommit hem från skolan, tänkte hon. Det har kanske slocknat i spisen och nu är det väl så, att den som kom hem försöker göra upp eld. Fanns det någon torr ved inne? Marta mindes inte. ”Nå… det finns späntade törstickor, en stor hög i skrubben. Bäst jag går ner och visar var de är. Utan töre kan det vara kinkigt att få eld i den där gamla spisen … Jag vill inte att det ska ryka fram. Sotet lägger sig på gardinerna och de var väl nyuppsatta i midsomras, om jag inte missminner mig”, muttrade hon och förde benen ut över sängkanten.

***

Skallgångskedjan samlades utanför Sannaheds vårdhem, och delade upp sig i lag. Markus skulle söka av området runt kyrkan och prästgården. Där hade Markus som barn varit med sin mor och plockat blåbär. Kunde Marta ha fått för sig att söka sig ända dit ut, till kända marker?
Det bestämdes att Markus själv skulle söka igenom området närmast prästgården. Han var ju den som bäst kände till den biten, och var de brukade gå på den tiden de plockade bär. Markus beslöt att söka ännu närmare prästgården och då fick han se att dörren till glasverandan var öppen. Huset stod visserligen öde, men öppet skulle det ändå inte vara. Markus klev upp på trappan, den som han så många gånger gått både in och ut på. Han stannade och lyssnade, men det hördes ingenting vare sig inifrån huset eller från uthusen. Den sena eftermiddagen var stilla och tyst. Till och med fåglarna verkade slumra i sina reden, eller var de höll hus. Markus gick in i köket och fram till spisen. Öppnade spisluckan som om han tänkte göra upp eld, men stängde den igen. I hastigheten råkade han riva ner spiskroken, så det blev en riktig skräll när den ramlade ner på stenplattan framför spisen. På den där spisstången, mindes han att hans mor hängt hans blöta vantar och sockor till tork, när han kommit hem blöt och kall om både händer och fötter. Pjäxorna brukade ställas på marmorhällen bredvid spisen, efter det att mor Marta stoppat tidningspapper i dem, så de inte skulle dra ihop sig och krympa.

Minnena ramlade över honom där han stod framför spisen. Där hade han nästan alltid funnit sin mor stående och greja med något. Endera lagade hon mat eller så bakade hon. Om hon inte stod och vispade en sockerkaka. Sylt och saft mindes han att hon också gjort själv. Kola kom han ihåg, att han brukade få vara med och göra till jularna. Det kändes vemodigt att tänka på gångna tider.
Så hörde han steg från övervåningen. Han stelnade till för ett ögonblick och drog sig ut mot farstun där trappen till övervåningen gick upp. Vem hade gått in och gömt sig här i hans gamla barndomshem? Spöken trodde han inte på. Stegen måste alltså tillhöra någon levande varelse.

***

Marta blev lite förvånad, när hon såg att Markus var vuxen. Men det var gott nog, att hon kände igen pojken, som den son i ordningen han verkligen var. Så hon inte fick för sig att det var en helt främmande karl. ”Va, i all sin dar …! Är det du Markus som kommer och hälsar på. Så roligt”, sa Marta och tvärstannade i trappan. ”Mamma …!” utbrast Markus nästan förskräckt och tårarna steg honom i ögonen, så han blev tvungen att blinka.
”Å, kära du, Markus, jag måste ha somnat, men så tyckte jag mig höra hur någon la in i spisen. Jag hörde ljudet av spiskroken och vaknande av det.”
Modern gick de återstående trappstegen ner till Markus. Hon tog honom i famn och sa: ”Om jag hade vetat, att du skulle komma, skulle jag väl ha sett till att ha kaffebröd hemma, men jag har inget att bjuda dig på.” Marta suckade bedrövat, och hon såg nästan skamsen ut när hon slog ut med händerna i en fattig gest, och sa att de kunde väl kanske koka sig en slät kopp kaffe.

”Det är bra ändå, mamma”, sa Markus och hade svårt att hålla gråten borta. Han önskade hett, att han kunnat nå henne, på det vanliga sättet. Prata med henne som förr, men det gick ju inte. Marta var innesluten i sin egen lilla värld. Till den världen kunde inte Markus nå, mer än små stunder och de kom med allt längre mellanrum. Marta gick före ut i köket och öppnade skafferidörren och sa sorgmodigt: ”Ja, har inte ens skorpor … Det var konstigt. Jag tyckte precis …”

”Lilla mamma!” Han bet ihop tänderna och försökte behärska gråten. Stackars, älskade mamma, tänkte Markus med smärta.
Nu gällde det att försöka lotsa modern tillbaka i minnesregistret, så hon kunde komma ihåg att hon numera bodde på vårdhemmet. Hur skulle han kunna förklara hur allt hängde ihop, utan att hon blev förtvivlad? Stackars, älskade mamma, tänkte Markus med smärta.

The post När dimman lättar first appeared on Opulens.

NOVELL Över åkrar och ängar låg en tät dimma och terrängen vi vandrade i var snårig och oförutsägbar. Vi rörde oss enträget vidare eftersom vi ville vara framme innan dagen grydde.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

För att vara säkra på att hålla ihop höll vi varandra i händerna. Någon grät och någon hördes skratta lite överdrivet medan de flesta vandrade i tystnad. Sammanbitna rörde vi oss framåt. Över stock och sten. All energi och uppmärksamhet gick åt till att hålla reda på var vi satte fötterna och att hålla ihop, att inte tappa bort någon. Plötsligt syntes en kraftig blixt på himlen och skogen lystes upp under några korta sekunder. En skarp åskknall hördes plötsligt, den åtföljdes av ett utdraget skrik.

Vem skrek? Vad hände? Paniken bredde ut sig och gruppens deltagare sprang huvudlöst åt olika håll utan tanke på hur man skulle kunna hitta varandra igen i den mörka natten. Hysterin hade legat på lur redan innan och skriket hade fått bägaren att rinna över. Av slump eller tur hamnade några intill varandra och började ropade på de andra för att samla in gruppen. Spridda svar hördes, ibland nära och ibland långt borta.

Gruppen växte och började försiktigt röra sig framåt igen samtidigt som man fortsatte att ropa efter de som ännu fattades. Ett övergivet skjul dök upp invid skogsvägen och där sökte man skydd mot ovädret och hoppades att de som kommit bort samtidigt skulle hinna ifatt. Alla insåg att man inte skulle hinna till mötesplatsen i tid om man stannade till för länge. Men frågan var om de inte var förlorade i stormen som hela tiden ökade i styrka och gjorde det mycket svårt att följa kartan. Faran med detta stod allt klarare och det uppstod en hetsig diskussion om vilket alternativ som var bäst. Man beslöt att rösta för eller emot och majoriteten ansåg det klokast att övernatta i skjulet för att hämta kraft och invänta bättre väder. Man skulle komma fram för sent men chansen att alls komma fram skulle bli större.

Man turades om att hålla vakt och vakten ropade med jämna mellanrum ut över vidderna så att de som fanns kvar där ute skulle kunna hitta gruppen. I korta tiondels sekunder lyste blixten upp allt som om himlen vore ett enda stort lysrör, sedan slöt sig mörkret igen över dem. Man sökte igenom skjulet för att ordna plats för alla att sova på. En efter en lade sig tillrätta, några somnade in medan andra låg vakna, några småpratade tyst med varandra. Många rörde sig orörligt i sömnen men regnets smattrande mot bleckplåten på taket hade en märkligt stark, lugnande och sövande inverkan.

Det var min tur att hålla vakt och för att inte somna om gick jag ut och hämtade frisk luft och sträckte på benen. Det skulle hålla mig vaken, tänkte jag. Jag klev över dig. Du låg bland dem som sov och jag kände tacksamhet över att du inte var borttappad. Du lyste upp hela situationen där du låg insvept i din sovsäck. Din närvaro spred en känsla av storslagenhet trots vår utsatthet. Och det stärkte mig. I mina ögon hade du alltid varit en vinnare och det gjorde mig tryggare och mer förtröstansfull att se just dig här i denna situation. Som att den då inte kunde vara så farlig.

Lång tid hade förflutit sedan vi var varandras bästa vänner. Vår kontakt var sporadisk numera. Och annorlunda. En del besvikelse fanns med i bilden, en känsla av att ha blivit orättvist behandlad. Men nu var andra saker var så mycket viktigare och jag sköt undan de tankarna med all kraft. Jag vände blicken mot himlen. Finns det någon Gud hoppas jag att han är med oss nu, bad jag. En känsla av förtröstan spred sig i kroppen. Som att det nu inte kunde bli värre, att det från och med här och nu bara kunde bli bättre, härifrån går vägen uppåt, tänkte jag. En storm kan inte vara för evigt. Någon gång är den över och då kommer vi att bestämma oss för nästa steg, finna en bra strategi och ett möjligt sätt att ta oss vidare. Det kanske inte är så allvarligt som vi inbillar oss nu när alla är utmattade, frusna, vilsna, hungriga och ovädret viner runt öronen. Vi är chockade över vad äventyret resulterade i, vad vi utsatt oss för.

Inte i vår vildaste fantasi hade vi trott att något sådant här skulle hända oss. Och det värsta var att några fortfarande fattades. Har vi tur återförenas alla vid mötesplatsen som bestämt och vi kommer undan med blotta förskräckelsen. Vem vet, i morgon kanske alla är hemma igen? Tillbaka i trygga och ombonade liv och äventyret skulle vi minnas som att det blev just det vi hade önskat. En spännande utmaning som gav perspektiv på tillvaron. Kanske skulle det göra våra liv bättre, inspirera till nödvändig förändring eller få oss att bli mer ödmjuka och uppskatta det vi redan uppnått. Kanske skulle detta göra oss till bättre människor och när vi tänkte tillbaka skulle vi tänka på våra liv som före och efter och att efter blev så mycket bättre efter än före eftersom vi lärt oss att värdera livet på ett annat sätt och att inte ta saker för givet. Så betydelsefullt skulle detta kanske komma att bli.

Timmarna flöt förbi och tankarna vandrade oavbrutet fram och tillbaka i mitt huvud. När min vakt var över väckte jag nästa person i tur. Vi växlade några ord och jag lämnade över kikaren och vattenflaskan. Sedan försvann även han ut för att få frisk luft och spana efter bortkomna. När jag lade mig tillrätta på min plats hörde jag honom ropa där ute. Stormen ven och jag kände mina pupiller flacka oroligt under ögonlocken när jag slöt ögonen. Jag noterade att hjärtat slog hastigare än normalt. Måste hålla paniken stången tänkte jag, få hjärtat att lugna sig. Det är det sista jag minns, sedan måste jag ha somnat. Regnet smattrade på taket, men något lugnare, efter ett par timmar slutade det regna helt. Då började vi vakna till igen.

Ni undrar vad som hände och hur det slutade? Eller varför vi alls gav oss iväg på detta äventyr? Jag vet inte riktigt hur jag ska summera det på ett bra och tydligt vis. Jag erkänner att det förändrade livet och att jag fortfarande tänker på det, ofta, nästan dagligen. Men jag tycker inte om att tänka på det. Jag försöker skjuta undan de tankarna. Några deltagare hittades aldrig igen. Det var inte några av mina närmsta vänner så andra drabbades hårdare än jag. Livet fortsätter. Så är det. Vad ska man göra? Det kan ju ha haft betydelse och förändrat på ett djupare plan. Det är ett faktum som jag kan känna stor respekt inför. Men sen är det också så att alla har sin egen version av vad som skedde. Alla har sitt förhållningssätt till det och vi har hanterat det väldigt olika kan jag konstatera så här efteråt. Du kan få en helt annan bild av vad som hände om du pratar med någon annan. Vissa jag pratat med efteråt ser det på liknande sätt som jag medan andra ser det helt annorlunda. Som om det inte är samma sak vi talar om.

I början blev jag upprörd när jag hörde vissas version av vad som pågått, ville protestera, sätta ner foten. Jag upplevde att det uppstod efterkonstruktioner vars enda syfte var att slå sig själv för bröstet. När vi alla så väl visste att saker hänt som vi inte med bästa vilja i världen kunde vara stolta över. En del hade ett starkt behov av att frisera sanningen och ville att denna sanning skulle gälla hela gruppen. Ifrågasatte man den blev man besvärlig. Jag är kritisk mot många val som gjordes under resans gång, både egna, gemensamma och andras. Framförallt vissas. Det är svårt att tyst höra på när den som borde be om ursäkt istället slår sig för bröstet. I början ifrågasätta jag mycket men det ledde ingen annanstans än att gruppen delade upp sig i olika läger efter uppfattningar och synsätt. En del har anledning att rannsaka sig själva mer än andra men jag kan inte påverka ifall de gör det eller inte.

Vi sökte efter en utmaning och det fick vi. Vi var insatta i riskerna och diskuterade dem innan vi gav oss iväg. Vi ville utvecklas som grupp och individ, då måste man våga att ta risker. Alla var införstådda med att utmaningen skulle bli krävande men hade vi då vetat att den skulle komma att kräva än mer hade många säkert aldrig gett sig iväg. Jag är glad att jag klarade mig så bra jag gjorde. Samtidigt är det i livets prövningar man visar vem man är, både inför sig själv och för andra. Det är i motgångarna man lär sig vem man är. Man förstår både sig själv och andra bättre och det är värdefulla insikter. Vissa går genom livet utan att lära sig sådant och det kan vara något att tänka på, ett konstruktivt perspektiv. Man ska lära sina läxor även om det bland är svårt att veta när sista ordet är sagt. Ibland får man hålla ut och låta tiden utvisa. Men fråga även de andra om deras syn på vad som skedde för som sagt så finns det olika versioner, det känns viktigt att framhålla det. Idag, alla dessa år senare, kan de flesta reflektera över det med lite distans men precis efteråt var allt upprivet och sårbart och det uppstod konflikter som var svåra att lösa, som splittrade oss.

Glädjande nog hittade jag tillbaka till en gammal vän efteråt. Och det var något jag inte alls väntat mig. Våra behov av att prata om det som hänt med någon som varit med gjorde att vi närmade oss varandra. Det var som att vi behövde varandra igen. Vi tog steget att tala öppet med varandra om vad vi upplevt vilket var svårt att göra när vi träffades hela gruppen. Och det fungerade. Vi behövde varandras reflektioner som perspektiv på och spegling av våra egna så mycket att gammalt groll sjönk undan.

Innan vi gav oss iväg var vår relation ouppklarad och förvirrad. De få gånger vi möttes visste vi inte vad vi skulle prata om och vi blev båda förvånade när vi möttes i gruppen, förvånade över att vi båda sökt oss dit. Det var inte en plats vi hade förväntat oss att återses på. Idag är vår relation grundad och självklar. Vi vet var vi har varandra och uppskattar tryggheten med det. Det finns inga frågetecken eller gamla hundar begravda, ingen oro att störa eller känna sig störd i den andres närhet. Den gemensamma erfarenheten, trots att vi under själva utmaningen faktiskt inte varit speciellt nära varandra utan tvärtom undvek varandra, i kombination med diskussionerna vi hade efteråt ledde fram till en sann gemenskap och ett obesvärat sätt att kommunicera. Det är en typ av relation som består. Utmaningen lärde mig att uppskatta sådant. Det hade jag svårt att göra innan. Man vet inte allt förrän sista kortet är lagt, först då ser man hela bilden.

The post Utmaningen first appeared on Opulens.