GRÖNKÖPING. Vi har fått en litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, anser Erik Bovin.

Litteraturens slut sammanfaller med litteraturkritikens kris. Slutet har pågått under en längre tid och paradoxalt nog bara börjat. Linda Skugges skandalösa recension häromveckan av Kristina Sandbergs bok En ensam plats (2021) har inte bara föranlett en kulturdebatt, den har nu även fått litteraturkritiken att rucka på sina yrkesprinciper. Den som tagit del av Skugges recension kan tycka att hon (som vanligt i sina texter) använder ämnet (i det här fallet Sandbergs bok) som förevändning för att skriva om sig själv. Recensionen avslutas symtomatiskt nog med att hon jämför Sandbergs cancersjukdom med sin egen sviktande hälsa: ”För det här har jag varit med om, skriver Sandberg, på den där hjärndöda kursiviskan. Det här ÄR jag med om, skriver jag i marginalen.”  En illvillig redaktör hade övervägt att korrigera den sistnämnda meningen genom att skriva jag med stora versaler istället för är. Textens troligtvis oavsiktliga kontenta är uppenbar: Se mig, hör mig, tyck synd om MIG, inte Sandberg!

Jag kan förstå lockelsen, att som kritiker, kommentera en sådan iögonfallande text i sin anmälan. Så har nu skett. I Hufvudstadsbladet publicerades nyligen en recension av Pia Ingström med rubriken ”Linda Skugge hade fel – Kristina Sandbergs cancerskildring är arg, otrevlig och god litteratur”. Mig veterligen har det sedan länge varit kutym att som kritiker måna om sin självständighet. Att referera till andra omdömen av recensionsobjektet är således ett big no, no! Ingström gör genast avkall på denna princip genom att inledningsvis tala om för läsaren att även hon minsann läst och förfasat sig över Skugges recension. Jaget och den egna positionen riskerar således att överskugga recensionsobjektet. Detta är problematiskt av många skäl. En recension är, som bekant, något annat än en dagskrönika eller debattartikel, och bör så förbli.

Stig Larsson är en annan kritiker känd för att låta det egna jaget ta plats i recensionen. Kanhända är det ett sätt att ta avstånd från den något auktoritära kritikerkår av smakdomare som föregick hans generation. En recension är till syvende och sist ett subjektivt omdöme, fair enough. Att recensera är dock något av en balansakt. Larssons recension av Per Wästbergs bok Utsikt från stol 12 (2021), med rubriken ”Självklart stod jag på Horace sida” kom att läsas på fel grunder. Delvis tack vare Larssons val att inleda texten med en generös redogörelse för sin inte helt okontroversiella hållning i akademistriden. Wästbergs bok hamnade därigenom i skymundan. En fadäs Larsson delar med rubriksättaren.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash.

Skugge, Ingström och Larssons kritik exemplifierar en trend inom samtida litteraturkritik, där recensionsobjektet hamnar i skuggan och recensionen alltmer utgör en hybrid mellan recension, dagskrönika och debattartikel. Kanhända speglar denna utveckling en kris inom det litterära fältet. Sven Anders Johansson utkom nyligen med boken Litteraturens slut (2021), som tar sin utgångspunkt i litteraturens nutida villkor. Bokens huvudtes är att samtidens litterära fält gräver sin egen grav genom sättet litteratur skrivs och tas emot. När litteraturen inte längre spelar någon roll blir det fritt fram för kulturredaktörer att publicera kritik av det slag där kritikern saluför sig själv och sina åsikter eller kommenterar författaren som person. Litteraturens slut är författarens återkomst, som Sven Olof Wallenstein fyndigt formulerade det i ett boksamtal med Johansson (SITE Zones). Wallenstein refererade därmed indirekt till Roland Barthes dödförklarande av författaren i slutet av 1960-talet.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash. Kultursidorna intresserar sig idag mer för författarens person och mindre för hens böcker. Detta snäva fokus på personen snarare än verket ger bränsle åt en redan individualistisk och självbespeglande kultur. Jag vet inte om denna kulturkritiska avarts medlemmar är medvetna om sitt ansvar, om de till fullo förstått vidden av det skrivna ordets agens? Kritikern skapar sina läsare, konsumenten blir vad hen äter. Av detta skäl är det av vikt att fråga sig – är det den här sortens recensioner vi vill ha? En litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, sprungen ur exempelvis Diderot och Lessings intellektuella praktik.

The post Vad har hänt med kritikerkårens yrkesetik? first appeared on Opulens.

FARLIG URHOLKNING. Den kvalificerade diskussionen om litteratur uteblir i det offentliga samtalet, anser Carsten Palmer Schale. Han drar slutsatsen att ytlighet och nyhetsfixering leder till en intellektuell urholkning som faktiskt inskränker yttrandefriheten.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi kan inte föreställa oss meningsfull offentlig debatt och litterär utveckling utan en vidsträckt och djupgående yttrandefrihet. Samhället, tänker vi oss, tjänas bäst av att alla har rätt att yttra sig fritt, kritisera statsmakten, diskutera moral, livsformer och exempelvis politiska idéer.

Men vi vet också att att friheten ingenstans är absolut. Den begränsas bland annat av staten med lagliga och administrativa medel: försvarshemligheter får inte röjas, främmande statsöverhuvuden i princip inte kritiseras, omständigheter som är till skada för individens anseende bör inte dras fram, om de inte är sanna och det är motiverat att offentliggöra dem. Och vad som är motiverat blir som bekant en fråga för det allmänna opinionsläget från tid till annan. Detta gäller inte minst inom litteraturen.

Tryckfriheten är alltså en så kallad regulativ idé; en i de flesta — åtminstone med Sverige jämförbara — länders grundlag inskriven idealföreställning, som sällan realiseras i praktiken.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den bild man idag får är, finner jag, inte bara mörk, utan tenderar att bli allt mörkare. Om än sammansatt. I ett världsperspektiv pågår en smygande underkastelse under auktoritära samhällsformer, För inte minst förläggarna är det nödvändigt att stå detta emot. Dock är frispråkigheten i många av världens autokratier högst begränsad. I andra — exempelvis Tyskland — är den merkantilt skyddad. Och väl också i Sverige? Men: till hur många nya läsare sprider bokhandeln idag sina mer kvalitativt högstående böcker? Biblioteken? Skolorna?

Om press, radio och tv tar sitt ansvar för informationen och, inte minst diskussionen om den litteratur som ges ut, finns det — hävdar en del förhoppningsfullt — goda chanser att kvalitativt värdefulla böcker och mer än ytligt intresserade läsare kommer att finna varandra. Men vad litteraturen verkligen behöver är mer offentlighet och samtal — inte byråkrati (i form av exempelvis impotenta distributionsstöd). Det som står på spel är den faktiska och angelägna närheten till läsarna.

När allt detta nu är påtalat, vill jag dock rikta sökarljuset mot etablerade  medier, sociala medier och arrangemang som bokmässor. Situationen — just nu — förefaller mig då mer än mörk. Ja, rent av svart. Varför säger jag så? Jo, som jag i en mängd artiklar och essäer i olika medier varit inne på hamnar en sorts symbios mellan medier, i bred mening, och läsarna/lyssnarna/konsumenterna i fokus.

I våra stora dagstidningar diskuteras sällan litteratur med mer än tio år på nacken, ofta bara det senaste årets litteratur. Dessutom skall det helst vara ”käckt” alternativt ”provokativt”. Detsamma gäller, enligt min ståndpunkt, det i övrigt föredömliga tv-magasinet Babel. Djup och överblick får därmed stryka på foten. I de sociala — litterärt betonade — medier som  jag följer, tycks snarast det omvända gälla: den svenska 1900-talslitteraturen står i centrum; vare sig utländsk eller tidigare epokers litteratur får så att säga ”plats”. Resultatet blir detsamma: bristande djup och överblick.

Att man sedan kan gå in i en bokhandel och till exempel få veta, att man inte ens känner till äldre författare; att skolbiblioteken och vuxenbiblioteken alltmer sysslar med annat än litteratur i bredare mening; att till och med biblioteksmässornas besökare främst läser deckare/spänningslitteratur etcetera gör ju inte det hela bättre. Det känns bekymmersamt.

Mycket litteratur förväntas dessutom konsumeras som chokladpraliner — inte införlivas i den egna organismen. De litterära sociala bubblorna är en annan sak: de består av människor som är bekanta, vänner, gifta eller släkt med varandra,  idogt sökande efter existentiella bråddjup redan efter att ha sett ett bokomslag.

Tyvärr gäller dessa ”regler” även kvalitetsmässigt högklassiska nätsajter, som exempelvis denna, Opulens, eller Tidningen Kulturen. Man har svårt att träffa målet, som jag ser det, eftersom man inte klarar sig utan ”dagsaktuella krokar”. Det utmynnar tyvärr alltför ofta i något som påminner om fiskförsäljning klockan fem på morgonen.

En annan sak, som dock är lika gammal som litteraturen, eller åtminstone nästan, är decenniemystiken, som fungerar som skygglappar. Man kan också lätt studera decennieskiftenas mekanik i de litterära tidskrifternas ”manifest” eller förutsägelser. 40-tal, Utsikt, Femtital, Rondo, Guru papers, Åttiotal och så vidare, har bara alltför tröttsamt fått sina efterföljare under de därpå följande tre eller fyra decennierna. Och nu skriver vi alltså strax ett nytt 20-tal. Ofta har det dock bara handlat om verbala faders- och modersmord.

Men vad så? Det är inte bara bristen på djup och överblick som i accelererande takt accentueras, utan även bristen på klangbottnar, resonemangslinjer, korsbefruktningar, genreöverträdelser och — tyngd. En pralinbit är inte tung, saknar egentligt tuggmotstånd och är utan minne. Diskussionen, i kvalificerad mening, uteblir helt enkelt. Yttrandefriheten kommer därmed att inskränkas.

Min preliminära slutsats, eftersom all diskussion per definition är preliminär, är därför, att statens och mediernas reglering av vad som får sägas, eller faktiskt sägs, ytterligare förstärkts av vurmen för lätt svalda ytligheter, som redan i nästa vecka kommer att vara obsoleta. Detta är farligt. Debatten kommer att urholkas på reell mening. Litterärt och politiskt. Det värsta är att ”konsumenterna” sällan protesterar.

The post Ytlig litteratursyn dränerar demokratin first appeared on Opulens.