AI. ”Den stora frågan är kanske inte om AI kommer att förändra världen utan om vi är beredda att erkänna att det är vi, genom våra val, som avgör hur framtiden kommer att se ut.” Det skriver Nette Wermeld Enström

Mellan varning och vision – AI, ansvar och det existentialistiska valet

I podcasten The Diary of a CEO för Steven Bartlett ett djuplodande samtal med AI-forskaren Stuart Russell om artificiell intelligens och mänsklighetens framtid.

Samtalet rör sig bortom tekniska detaljer och berör i stället grundläggande filosofiska frågor: Vad innebär ansvar i en tid då våra teknologiska skapelser riskerar att bli mer intelligenta än vi själva? Och kan vi undkomma konsekvenserna av våra val?

Jean-Paul Sartres existentialism utgår från tesen att existensen föregår essensen: människan föds utan ett givet syfte och definierar sig själv genom sina handlingar.

Översatt till AI-frågan innebär detta att teknologins framtid inte (ännu) är förutbestämd. Den formas (fortfarande) av mänskliga beslut, av vad forskare, företag och politiker väljer att prioritera.

När Russell kritiserar föreställningen om att teknisk utveckling automatiskt leder till framsteg, avfärdar han implicit tanken på ett teknologiskt öde.

Det finns inga historiska lagar som garanterar att AI kommer att gagna mänskligheten, resonerar Russell, utan det är upp till oss att ge utvecklingen riktning.

Russell tar upp ”gorilla-problemet”, det vill säga frågan om vad som händer om artificiell intelligens övertrumfar den mänskliga intelligensen. Detta kan vidare förstås i ljuset av Sartres syn på ångest. Enligt Sartre uppstår ångest när människan inser sin frihet och därmed sitt fulla ansvar.

Skapandet av system som kan överträffa mänsklig intelligens tvingar oss att konfrontera gränserna för vår kontroll. Vi kan inte längre luta oss mot tron att vi alltid kommer att vara de mest rationella aktörerna i rummet.

Denna insikt är djupt obehaglig men enligt existentialismen också nödvändig. Ångesten avslöjar att våra handlingar verkligen spelar roll.

Sartres begrepp ”ond tro” (mauvaise foi) är därför centralt för att förstå Russells varningar genom en existentialistisk tolkning. ”Ond tro” innebär att människan försöker fly från sin frihet genom självbedrägerier, som att till exempel intala sig att hon är styrd av yttre omständigheter.

Debatten om AI

I AI-debatten tar detta formen av påståenden som att ”utvecklingen är oundviklig”, att ”marknaden kräver det” eller att ”någon annan bär ansvaret”.

När vi accepterar dessa förklaringar reducerar vi oss själva till kuggar i ett maskineri i stället för att göra oss till fria subjekt.

Idén om att vi alltid kan ”dra ur kontakten” om något går fel är ett annat exempel på ond tro. Den fungerar som en lugnande berättelse som tillåter fortsatt utveckling utan djupare etisk reflektion. Russell avfärdar denna idé som orealistisk och livsfarlig i en global konkurrensdriven teknologisk miljö.

I Sartres termer innebär tron på en sådan nödbroms att vi vägrar erkänna att valet redan är gjort, att vi genom att fortsätta utveckla kraftfull AI redan har tagit ställning till framtiden.

Här finns en beröringspunkt med Albert Camus och hans idé om det absurda. Människan strävar efter kontroll och mening i en värld som inte erbjuder några garantier.

AI förstärker denna absurditet. Vi skapar system i hopp om ordning och effektivitet samtidigt som vi riskerar att förlora överblicken.

Skillnaden mellan resignation och ansvar blir avgörande.

För Camus var svaret inte uppgivenhet utan revolt, att med öppna ögon fortsätta agera, göra aktiva val, trots osäkerheten.

Knyter an till existentialismens kärna

Så när Russell under samtalet sänker rösten och betonar att framtiden fortfarande är öppen anknyter han tydligt, medvetet eller omedvetet, till existentialismens kärna.

Att bryta med ond tro innebär att erkänna att även passivitet är ett val. Varje utebliven reglering, varje beslut att prioritera snabb utveckling framför säkerhet, är ett uttryck för mänsklig vilja.

Vi kan inte längre gömma oss bakom tekniken utan måste också ta individuellt ansvar och stå för det vi är en del av och är med om att skapa.

Att det sedan finns skillnader i ansvar utifrån makt och att kampen bäst organiseras i gemensam form, är en annan fråga.

Sammanfattningsvis är det här avsnittet av The Diary of a CEO ett samtal som mest av allt bjuder in till existentiella reflektioner.

Det uppmanar lyssnaren att fråga sig om vi möter AI-utvecklingen i ond tro eller med den ansvarstagande frihet som Sartre förespråkar.

Den stora frågan är kanske inte om AI kommer att förändra världen utan om vi är beredda att erkänna att det är vi, genom våra val, som avgör hur framtiden kommer att se ut.

The post AI – Är vi beredda att ta ansvar för utvecklingen? first appeared on Opulens.

RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Hermann skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Hermann som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Hermann.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Lis Lovén har läst två essäsamlingar, av Nobelpristagaren Albert Camus, som nu finns samlade i en aktuell volym ”Bröllop och Sommar”.  ”Språket är underbart måleriskt,” skriver Lovén.

Bröllop och Sommar av Albert Camus
Förord av Michael Azar
Översättning av Joachim Forsgren
Lindelöws bokförlag

Albert Camus tidiga essäsamling ”Bröllop” från 1936 fick 1954 en uppföljning i form av samlingen ”Sommar”. Nu är de samlade i en volym – ”Bröllop och Sommar”.

Det är som om den unge Camus målar fram sitt Algeriet med orden. Han gestaltar kroppslig tillfredsställelse i sol och hav. Språket är underbart måleriskt. Jag vet inte när jag läste något liknande sist. Kanske gör jag det för första gången.

När jag läser slår det mig att människan väldigt tidigt var tvingad att lära sig att läsa av, ja skanna, landskapet, skanna själva livet. Sol, hav, sanddyner, öken, träd, blommor. Det är ur denna funktion – att läsa av och notera – som litteraturen måste ha sitt ursprung. Och sådan är Camus. Han skannar och han målar. Så uppstår en länk mellan urgammal kultur och den moderna världen med teknologins landvinningar. Men Camus text ger mig också länkar till mitt eget inre landskap.

Camus menar att han är gift med livet, solen, jorden och med sitt födelseland. Han är djupt rotad i livet.

Det är världen med sin natur och kultur som ger honom inspiration, allt blir ett bröllop. Människorna befolkar blott essäerna som skuggor, som del av landskapet och städerna. Städerna blir här ofta huvudpersonen, med gator, boxningsmatcher, byggnader och monument. Jag tar ett exempel:

Kärlekar man förknippar med en stad är ofta av det hemliga slaget. Städer som Paris, Prag eller till och med Florens är inneslutna i sig själva och begränsar på så sätt världen därinne. Men Alger, liksom på andra avundsvärda platser vid havet, öppnar sig mot himlen som en mun, eller ett sår. Det man kan älska med Alger är vad livet erbjuder alla där: – – –

Alla sinnen måste aktiveras för att ta till sig Camus essäer.

I den andra delen ”Sommar” har Camus gjort en resa över haven och här släpper land och städer greppet. Via de sju haven tycks hans författarskap mogna. Det är paradoxalt. Han blir på det viset en främling i tillvaron.  

The post Sommarläsning: ”Bröllop och Sommar” av Camus first appeared on Opulens.

PROSA. ”Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är litteratur som verkligen föddes med socialdemokratin och det svenska folkhemmet. Några verkliga bekymmer finns inte, här finns ingen hunger eller penganöd,” skriver Jesper Nordström om Uno Engs författarskap.

Vad hade hänt om Albert Camus varit en typisk ”Östermalmsherre” med fluga, paletå och hatt och tagit en spänstig promenad ut på Djurgården där han mött, samtalat med och inspirerats av Tage Danielsson? Kanske hade det litterära resultatet blivit något i stil med Uno Eng (1909-1972) detta unikum i svenskt litterärt liv. Uno var advokat till yrket och det är värt att stanna ett tag vid fenomenet skrivande jurister. I vår samtid har vi Leif Silbersky vars kriminalromaner närmast är en säkerhetsventil för det juridiska. Här kan det mänskliga stora dramat och psykologin bakom brottet gestaltas bortom den torra paragrafen.

Men juridiken ligger också nära litteraturen i en mer dunkel mening; själva fallet uppstår i språket. Knappt något yrke ligger så nära det språkliga då på gott och ont ett fall vinns eller förloras på grund av det språkliga, ja retoriska rent utav.

Om Silbersky skriver sina romaner som en slags kvalificerad hobby, bisyssla – i brist på bättre och mer respektfull formulering – så är det som om Uno Eng låter kanslisvenskan och det torrt sakliga ur lagens värld leta sig vidare in i hans litteratur.

Som om kravet på den sakligt sammanbitne tjänstemannen gestaltas med en märklig lakonisk melankoli. Livet är som det är, varken mer eller mindre, med en stor portion defaitism.

Eng var en högprofilerad jurist som gärna tog på sig svåra fall och skapade prejudikat och jag tar det närmast för axiomatiskt att den svala kylan och korrektheten ibland brast och öppnade upp för något mer passionerat. I hans litterära värld resulterar det dock inte i våld och galenskap; en vanligt förekommande scen med variationer är var man skulle kunna kalla den besatta överdrivna godheten.

En tiggare knackar på dörren och väntar sig väl mest några slantar till pilsner och blir i stället med milt våld inföst i lägenheten, bjuden på stek och snapsar, hans paltor slits av honom och kastas ner på gatan, sedan ett bad och han får välja en ny kostym. Det är psykologin hos ensamma som när de väl träffar någon rusar åstad för mycket. Det är män som tänker och röker för mycket och någonstans mellan punschglasen och cigarillen bara kan mumla för sig själv ”jag undrar vad som väntar på månen. Troligen pommes frites och…”

Jämförelsen med Camus var nog överdriven, men i det språkligt korta närmast staccatoartade kommer samma osammanhållna värld fram. Men det är snarare en slags absurdism med doft av Monty Python som i sin tur verkar haft en fot i Cambridge eller Oxfords mest världsfrånvända hörn.

Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är litteratur som verkligen föddes med socialdemokratin och det svenska folkhemmet. Några verkliga bekymmer finns inte, här finns ingen hunger eller penganöd utan det är den svenska bokliga medelklassens små kulturella neuroser som skildras, och där saknar han ju knappast arvtagare.

Oftast handlar det om en slags valhänt, tafatt snällhet. Det är kort sagt inga soppkök eller stora tragiska scener, snarare är det fastighetsägaren som inte tar någon kreditupplysning utan bedömer sökande efter vilken bokhylla och bildning de för med sig in i huset.

Han var alltid en särling i det svenska litterära livet, men att hans sista roman ”Abisag” kom 1971 är närmast bra tajming. Ett nytt politiskt ensidigt litterärt klimat hade fötts efter 1968 där det verkligen gällde att ta ställning och hade nog haft svårt att hysa en författare där den distanserade grubblande melankolin och defaitismen var röda tråden. ”Abisag” har ett lite mer högspänt, psalmiskt tonfall och utgör en avrundning på ett högst besynnerligt författarskap som både roar i sin typiska stofilhumor men också framstår som milt skrämmande i sin distanserade handlingslösa kyla.

The post På spaning efter den folkhemstid som flytt: Uno Engs författarskap first appeared on Opulens.

LÄSNING. Kerstin Ekman är aktuell med ”Min bokvärld”, en bok om läsandet. Bo Bjelvehammar konstaterar att Ekman är en utmärkt guide in i vitt skilda författares liv och berättelser.

Min bokvärld av Kerstin Ekman
Albert Bonniers Förlag

Kerstin Ekman är en av våra mest lästa författare.

Ekman har skrivit deckare, böcker om Katrineholms utveckling och i boken ”Vargskinnet”, berättar hon om fjällbyn Valsjöbyn i Jämtland, där hon har bott en stor del av sitt liv.

Hon skriver om landskapet, människorna och samhällsförändringar över tid.

I sin nya bok ”Min bokvärld” skriver Kerstin Ekman om läsandet. I 24 kapitel delger hon sina upplevelser av författare och böcker som hon har återvänt till – böcker som nära vänner och följeslagare på livets väg.

Hon gräver djupt bakåt i tiden, ända till barndomshemmets bokhyllor och lånen på Katrineholms stadsbibliotek.

Bra böcker blir lästa mer än en gång och vid varje omläsning öppnar sig nya rum i berättelsen, tidigare obekanta rum. I bästa fall öppnas porten till något större, en katedral.

När du läser får du vistas i en ny värld, känna dofterna i ett annat landskap och möta människor, som du inte visste fanns. Så fungerar en god läsning! Du blir en annan tillsammans med andra.

Kerstin Ekman framhåller även en annan sida av läsandet – att läsa och skriva hänger ihop. Läsandet och skrivandet berikar och befruktar varandra.

Av svenska författare som hon skriver om, fastnar jag för Eyvind Johnsons ”Minnas” och Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd”. Särskilt den senare ägnar Kerstin Ekman en ingående analys. Hon återskapar både Martinsons landskap och hennes karaktär, som människa och författare. Det är innan sjömannen kommer in i Moa Martinsons liv.

Det finns ett kapitel, som jag sätter främst. Det handlar om berättelsen ”Den första människan” av Albert Camus, där han skriver med värme om sin moder Catherine, som är sällsynt vacker med ett milt ansikte.

Det som Kerstin Ekman särskilt beundrar och lyfter fram i Albert Camus författarskap är hans kärleksfulla personporträtt, lekfulla ibland kärva, men aldrig anklagande. Albert Camus ger också här en sällsynt initierad studie i fattigdomens väsen och liv, den har olika sidor, som analfabetism och materiell knapphet.

Kerstin Ekman är en utmärkt guide in i vitt skilda författares liv och berättelser ocj hon skriver med både lätthet och tyngd.

Slutligen – boken har flera hundra små, vackra och informativa illustrationer.

The post En utmärkt guide till vitt skilda författarskap first appeared on Opulens.