ETNOLOGI. Albanian village life speglar i bilder och ord en era av förvandling där vi får följa byborna i deras sysslor och läsa deras livshistorier. Och Ann Christine Eek visar stor omsorg vad gäller detaljerna menar Ullmar Qvick.

Albanian village life av Ann Christine Eek
TIRA Books

Då jag avslutat läsningen av Ann Christine Eeks bok i den albanska versionen – Jeta në fshatin shqiptar, Isniq-Kosovë 1976 – upplever jag hur denna svenska fotograf och författare rest ett äreminne över den albanska byn och dess folk. Hon har fotograferat och skrivit i den genre som inleddes av Jan Myrdal och Gun Kessle i och med Rapport från kinesisk by 1963. Den är mig veterligt den enda existerande dokumentära skildringen av livet i en albansk by. Boken – med den engelska titeln Albanian village life – finns alltså i en engelsk och en albansk utgåva från svenska TIRA Books.

Det är inte utan betydelse att Eek är född och uppvuxen i Dalarna, det svenska landskap där den gamla bondekulturen med fäbodar alltjämt hålls i ära. Detta har nog påverkat hennes blick och förståelse för den albanska byns miljö. På Balkan saknar ofta de intellektuella i städerna kunskap om byarna och människorna där. Stadens och byns liv har alltid skilt sig åt radikalt.

1973 gjorde Berit Backer ett försök att få tillstånd för fältetnologiska studier i Albanien. Hon hade gjort sitt första besök i landet 1969 och sedan arbetat som guide för norska besökare i början av 1970-talet,. Hennes begäran avslogs. Men 1974-75, när situationen i Kosovo hade förbättrats avsevärt, fick hon tillstånd att göra forskningsarbete som socialantropolog i byn Isniq i västra delen av Kosovo.

Backer återvände till byn Isniq i Kosova 1976, i sällskap med Ann Christine Eek, som hon hade träffat året dessförinnan i Albanien. De kom att stanna där i sju veckor utan officiell sanktion från myndigheterna men med det förtroendekapital som Berit Backer vunnit i byn under det forskningsarbete hon utfört där föregående år. De båda, socialantropologen och fotografen, arbetade empiriskt och med stor noggrannhet för att kartlägga livet i byn. Vi får följa byborna i deras sysslor, läsa deras livshistorier. Det rikhaltiga fotomaterialet ger redan det en utförlig berättelse om bylivet för 45 år sedan med ett tillägg 25 år senare, då byn hade utsatts för en barbarisk förstörelse och plundring under kriget 1998-99.

Med stor fördröjning resulterade de bådas gemensamma arbete i den här boken. Tidigare, 1979, kom Berit Backers avhandling Bakom stenmurarna vid universitetet i Oslo. Berit fick en tragisk död: Hon mördades 1993 i sin lägenhet i Oslo av en alban med psykiska störningar.

Ann Christine Eek påverkades givetvis av förlusten av sin vän och medarbetare Berit Backer men boken försenades också av hennes arbete som fotograf på ett norskt museum. Först efter sin pensionering fick hon tid att slutföra arbetet med den. Boken berikades ytterligare med anteckningar och fotografier från hennes två besök i Kosovo 2000 och 2001, alltså efter kriget 1998-99.

Boken speglar i bilder och ord en era av förvandling i Kosovo. Det gamla patriarkala samhället i den albanska byn, där män och kvinnor hade sina traditionella roller, höll på att försvinna. Den traditionella ledningen för byn ersattes av det jugoslaviska kommunistpartiets organ 1945. Försvagningen av den gamla socioekonomiska strukturen påskyndades också av allmänna förändringar i Kosovo. Utbildningen hade tagit fart i slutet av 1960-talet, byborna började flytta till städerna och många av männen begav sig utomlands som gästarbetare.Människornas krav på livet hade ökat, de utbildade flickorna accepterade inte en roll som bara hemmafruar, inlåsta bakom stenmurar. Den moderna utvecklingen med mekanisering inom jordbruket och förändringarna i bybornas personliga liv genom tillkomsten av fordon, telefoner, tv-apparater och annat bidrog till en upplösning av storfamiljerna och innebar också kostnader och krav på fasta inkomster.

Boken ger en trovärdig bild av tradition och förändring, kanske mest genom de många svartvita fotografierna. Männens värld var helt annorlunda än kvinnornas; som hustru och mor var kvinnan isolerad i huset med sina sysslor, med städningen av rummen, med omsorg om barnen och matlagningen. I storfamiljerna, där bröderna bodde med sina föräldrar i samma stora hus, oftast en fästningsliknande byggnad av sten, samarbetade kvinnorna med sin svärmor och med varandra i hushållssysslorna, liksom i skift, så att de var lediga flera dagar i rad. När deras makar flyttade ut ur storfamiljen måste hustrurna ta ansvar för bostaden utan att få avlösning.

Arbetsmässigt var den stora familjegemenskapen inte bara negativ för kvinnan.
I byn Isniq bedrevs forskningen av de båda skandinaviska forskarna med gott resultat, även om de hade problem med språket och med att tiden var begränsad. En annan svaghet var det faktum att männen inte lät kvinnor komma in i sitt eget revir. Traditionen var stark. Individuella kontakter med män var likväl acceptabla och resulterade i många värdefulla intervjuer för boken.

För att studera det traditionella livet på landsbygden och omvandlingarna under eran mellan det patriarkala och det moderna samhället, var Kosovos miljö säkert mer lämplig än den i Socialistiska folkrepubliken Albanien. Även om forskarna hade fått verka i Albanien hade hindren varit många. De politiska kraven, myndigheternas kontroller, rädslan och misstroendet kring forskningen och fotograferingen skulle skapat svårigheter att genomföra ett seriöst forsknings- och dokumentationsarbete i Albanien. Även i Kosovo fanns det förstås människor som blivit regimens ögon och öron, men besöket 1976 skedde ju som ett privat besök; de båda skandinaviska kvinnorna uppträdde som turister, nyfikna på bylivet, och inte som samlare av vetenskapligt material.

Boken på 272 sidor, i formatet 25 x 23 cm och med 17 kapitel, ger en detaljerad beskrivning av bylivet, männens dominerande roll, kvinnovärlden bakom stenmurar, bröllops- och sorgeceremonier, de vackra stenhusen samt intervjuer med och livsberättelser av medlemmarna i fyra familjer i byn. Materialet från besöket 1976 kompletteras med biografin om Berit Backer, anteckningarna från författarens besök i Kosovo efter kriget 1998-1999, ett långt kapitel om kosovoalbanernas historia och en utvald bibliografi. Boken innehåller 262 fotografier och fyra geografiska kartor.

Detta rika material presenteras med stor respekt för folket i byn, som hade gett Ann Christine fullt Eek förtroende. Hon visar stor omsorg när det gäller detaljerna och  visar i intervjuer samt egna reflexioner upp olika aspekter av bybornas liv i det dagliga arbetet – i hemmet, ute i byn och i fäbodlivet uppe bland bergen – samt i byns fester och ceremonier.

The post En rikhaltig fotobok om byliv i förändring first appeared on Opulens.

OKONSTLAD. “De är kärva och mörkt socialrealistiska.” Landsbygdsskildringar blir allt vanligare i litteraturen men Michael Nyhaga menar att de idag sällan handlar om pastoral idyll, om små röda stugor och härliga dopp i skogstjärnar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Glöm skildringar av kroglivet och myllret i storstaden. Stureplan, kriminella gäng, hångel på balkonger med glittrande neon nedanför, dyra smycken och sån skit. Det är inte så intressant längre. Denna syrefattiga och overkliga tillvaro. Det är till och med tveksamt om den någonsin var det. Varför läsa om intriger på hippa kommunikationsbyråer eller kokainsnortande på krogtoaletter när det finns verkliga problem som svält, våld inom familjen och incest?

Nu kommer det allt fler landsbygdsskildringar som tar upp sådana saker i den svenska litteraturen. Det handlar inte om pastoral idyll. Inte om små röda stugor och härliga dopp i skogstjärnar. Inte om bullmammor och trygga men bullriga bondepappor. Landsbygdsskildringarna är inte idealiserande. De är kärva och mörkt socialrealistiska.

Sådana har visserligen skrivits förr men den strama vardagsprosan hos sådana författare som Sara Lidman och P O Enquist har förbytts till ett lyriskt och nydanande språk.

Kanske började det med Tomas Bannerheds Korparna, 2011, den Augustprisbelönade debutromanen om en mörk och hotfull uppväxt på landet i Småland under sjuttiotalet. Där finns ingen härligt realistisk lantbrukarpappa med fötterna stadigt i myllan. Inte heller något fattigt språk.

I höstas kom den osedvanligt drivna och lyckade debuten Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Huvudpersonen Jana återvänder till Smalånger många år efter hon våldtagits av sin far, en våldtäkt som resulterade i att hennes bror slog ihjäl fadern med högaffeln och hon födde ett barn. I Smalånger är allt som vanligt. Byns femme fatale har hittats död och hennes bror kämpar med spriten. Hon dras till en man med mörka hemligheter och träffar sin dotter under märkliga omständigheter. Det låter mycket och det är det. Men det är nyskapande, inte minst de typografiska experimenten att rensa bort skiljetecken och skriva alla namn med små bokstäver. Dessutom är det poetiskt och faktiskt riktigt roligt.

Trots gnället efteråt om att de mest välkända författarna inte nominerats — åt Jonas Gardell och Sara Stridsberg som redan har skall varda givet ännu mer — så kändes Jag for ner till bror som en självklar nominering till Augustpriset. Det är sällan man ser en sådan debut. En annan självklar nominering var Sami Saids Människan är den vackraste staden, som åtminstone delvis utspelar sig i landsbygdsmiljö och har ett språk som slår det mesta i den svenska samtidslitteraturen.

I början av året kom även Nina Wähäs Testamente ut. Hennes djupdykning i det tornedalska mörkret imponerar inte minst när de gäller förmågan att med lätt hand berätta en så pass omfattande historia. Berättelsen om den milda Siri, den förskräcklige Pentti och deras tolv barn rullas upp ur ett antal perspektiv och över en lång tidsperiod. Det är inte helt lätt att ro iland ett sådant projekt. Snyggt genomfört är det också. Jag skulle inte bli förvånad om den romanen finns bland de nominerade till Augustpriset 2019.

Bonniers har nyligen gett ut Det rinner en älv genom Saivomuoktka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, ännu en norrbottensskildring. Vurmen för svensk landsbygd gäller inte bara den skönlitterära prosan. Mormorsordning, hägringsöar har nyligen kommit ut på Norstedts, där poeten Kalle Hedström Gustafsson ger sig ut i den svenska skärgårdsnaturen. På den facklitterära sidan har Maja Hagerman lyssnat till människor som berättar om sina hemtrakter i Trådarna i väven.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Men jag tänker bespara er det och bara peka på att jag tror att något hänt.

Svenska landsbygdsskildringar är förstås inget nytt. Litteraturvetaren och författaren Yngve Lindung listade i sin bok Landsbygdsskildrare,  1979, runt 500 svenska landsbygdsskildrare, varav de flesta är helt bortglömda. Fyrtio år senare har förstås antalet växt. Men vad som känns nytt är de poetisk nydanande och samtidigt mörka skildringarna av den svenska landsbygden, långt borta från idealisering och språklig askes.

Hur ska man tolka den här vurmen för svensk landsbygd som åtminstone jag tycker mig se? Är det att hotet om en klimatkatastrof hänger som ett damoklessvärd över oss? Har Sverigedemokraternas tjat om svenskhet och nedärvd essens lyckats få även författarnas att fokusera på svenskheten och det traditionella? Är det en reaktion mot det postmoderna?

Allt sitter säkert ihop, som det brukar. Men som vanligt gör litteraturen uppror. Nya ord uppkommer, nya typografiska grepp och grammatiska egenheter. Innanför de röda stugväggarna sker övergrepp och misshandel, knätofsarna är trasiga, polskan går i baktakt. Klimatet påverkas av oss men naturen — och litteraturen — går sin egen väg och låter sig inte styras av oss dumma människor.

The post Renässans för lands­bygds­skildringarna first appeared on Opulens.