KLASSISKT. Polarprisets klassiska pris tilldelades i år en smal ensemble. Så tänker kanske de som i morse läste nyheten. Kanske tänkte också TT så för deras nyhetsnotiser om priset handlar i övrigt nästan uteslutande om poppristagaren Iggy Pop. Andreas Engström skriver om betydelsen av en bred ensemble som Ensemble intercontemporain.

Är det någon som anser att Ensemble intercontemporain företräder en smal kultur? Inget kan vara mer felaktigt. Man skulle rent av kunna säga att bredden var själva syftet när Pierre Boulez grundade ensemblen i Paris 1976. Man ville liksom säga: Det här är bred musik av idag, och nu ska det finnas förutsättningar för den att spelas och komma ut!

För att ge det lite perspektiv. Fram till grundandet fanns det betydligt färre möjligheter för den nyskriva musiken att bli hörd på sina egna professionella villkor. Ensembler och orkestrar fanns det såklart, liksom mindre konstellationer som gjorde sitt bästa i kampen mot konserthusens programläggare och den subventionerade kulturindustrin för att få spela så mycket nyskrivet som möjligt. Men att skapa en stor och resursstark kulturinstitution vars uppgift var den nya musiken – det var ett genombrott. Det var början på en kultur där den nya musiken inte mest blott var ett nummer på de klassiska konserterna. Nu växer en ny generation specialistmusiker fram, fler specialiserade ensembler grundas och de få festivalerna för ny konstmusik blir fler, blir många. Den samtida konstformen konstmusik – alltså något fullständigt naturligt samtida – får alltmer vettiga förutsättningar att verka professionellt och ta plats – vara så bred som man faktiskt är.

Ibland kan Ensemble intercontemporain upplevas så breda att de förefaller lite satta och bekväma. När man tittar i deras säsongsprogram återkommer ständigt vissa namn, år efter år. Man etablerar ett slags klassisk musikkultur, men komponerad idag. En samtida kanon av ”Stora Mästare”, sånt där som i kulturlivet ömsom betraktas med underdånig respekt, som de tre B:na (Bach, Beethoven, Brahms), och ömsom som något som måste knuffas ned från en upphöjd position (”döda, tyska, vita, – heterosexuella – män”) som framförs inom ramen för en från alla håll i kulturlivet så kritiserad och föraktad klassisk konsertkultur. Ensemble intercontemporain fyller på i leden av ”maestros”: Boulez, Kúrtag, Eötvös, Ligeti, Murail, Francesconi, Chin, Saariaho, Pintscher, Manoury.

Vad de flesta av dessa ensembler har gemensamt är hur de verkar brett

Låter jag både negativ och ironisk (och rent av dubbelt så; kulturlivets förakt mot klassisk musikkultur och mitt eget förakt mot mästarkult…)? Men så är det inte riktigt. Jag tror att grundandet och institutionaliserandet av Ensemble intercontemporain har gett ringar på vattnet som är svåra att överblicka. Vid samma tid grundades Ensemble Modern i Frankfurt med liknande syfte och uppdrag. I Köln verkar Musikfabrik och i den österrikiska huvudstaden Wien Modern. Dessa är de viktigaste större ensemblerna med liknande uppdrag, status och profilering. Nu grundas också en rad mindre ensembler som ofta har motsvarande form av institutionell status.

Och kanske viktigast: Vad de flesta av dessa ensembler har gemensamt är hur de verkar brett: Ensemble intercontemporain är tidigt med och slussar in yngre tonsättare, som till exempel Ondřej Adámek, Zeynep Gedizlioğlu, och svenska Lisa Streich. De arbetar också med studenter vid konservatorier och framför deras musik samt leder workshops och masterclasses vid festivaler och ger skolkonserter. När man läser om vad Ensemble intercontemporain hinner med under ett år blir i alla fall jag milt sagt väldigt imponerad.

Precis så här arbetar alla andra motsvarande ensembler och deras yngre kusiner i andra städer och länder! Kulturlivet och samhället får väldigt, väldigt mycket för pengarna.

Och Sverige då? Det är ett sorgligt kapitel. Bäst förutsättningar hade länge och har än idag Kammarensemblen i Stockholm, som grundades 1984 i samma tidsanda. Det har länge arbetats och argumenterats för att göra denna ensemble till en svensk motsvarighet med liknande uppdrag att vara en spets och verka brett. Men tyvärr. Vad gäller de kulturpolitiska förutsättningarna och ekonomin spelar de svenska ensemblerna i den europeiska gärdsgårdsligan. Den lilla strimman av ljus kommer från Norrbotten Neo med bas i Piteå som har regionalt stöd. I övrigt ser det dystrare ut än på länge och ensemblerna får jobba på förhatlig projektbasis. När det väl händer något, som Kammarensemblens konserter med Chaya Czernowin i höstas eller med Galina Ustvolskaya nyligen på Folkoperan, är det fantastiskt.

Vi får se om Polarpriset till Ensemble intercontemporain ger några senkomna ringar på vattnet. Förutsättningar i form av fantastiska musiker finns fortfarande, men musiker blir äldre och kunskap föråldras och skapas det inte förutsättningar så fylls det inte på i generationerna. Låt oss hoppas på att kulturpolitikerna får något att tänka på.

The post Smalt är brett – Polar Music Prize 2022 first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Den här veckans vax ägnas helt åt Stravinskij-tolkningar. Jesper Nordström har lyssnat på tre rätt väsensskilda tolkningar av det berömda klassiska mästerverket Våroffer.

Stravinskijs musik utgör nåt slags gräns för mig, ett “hit men inte längre” inom modern klassisk musik. Nå, det finns traditionellt vacker orkestermusik inom film och musikal, men om man ser konstmusiken som en rak utvecklingslinje så slipper jag gärna det atonalt gnisslande irriterande som kom i svallvågorna av “Våroffer”.

Det har blivit några olika tolkningar och skolor hur det här stycket spelas och främst från Pierre Boulez där det både finns på vinyl av Paris stadssymfoniorkester och med Cleveland Orchestra, det senare på en audiofil-cd. Hm, jodå… men jag är trots mitt stora musikintresse inte någon “Farbror Barbro” som lägger en månadslön på guldpläterade högtalarkablar och mest ägnar min lyssnartid till att leta efter missljud i stället för ge mig hän åt musiken.

Ja, hur var det med musiken då? Herbert von Karajans tolkning är som en voluminös målning i en turkisk röksalong. Han har av insatta förståsigpåare karaktäriserats som att han var bäst på senromantiker som Bruckner och Mahler och jag kan hålla med, det är väldigt mäktigt och Wagnerskt. Eller är det bara som när en sommelier säger att ett vin smakar svettig häst och man plötsligt ju “såklart” känner den tonen?

Skillnaden är i alla fall tydlig mot Boulez tolkning och om jag får fortsätta liknelsen med bildkonst blir det i hans fall mer som en gobeläng där varje instrument är en frisk lysande färgtråd. Här hör man verkligen instrumenten väl definierade, separerade. Inte samma muller som hos von Karajan.

Så till Svetlanovs tolkning på en sovjetisk vinyl hittad på en loppis, som gör skäl för namnet, bland gamla nylonskjortor och kantstött 80-tals porslin.

Det är perfekt och rent som om partituret spelade sig själv, och därmed utgör ett exempel på det dirigentideal som komma skulle; att genom forskning och en hermeneutisk attityd till världen sätta sig in i kompositörens tankar och avsikt. Som när Günter Wandt tog sig an Beethoven och på journalistens fråga om vilken stil han arbetade i kort svarade “förhoppningsvis Beethovens”.

The post Veckans vax: “Våroffer” first appeared on Opulens.