FILM. Daniél Lopez Nelson ger här en ingång och bakgrund till Spike Lees filmklassiker ”Malcolm X” som framöver kan ses på SVT Play.

I samband med presidentvalet i november slår vita amerikaner larm om att demokratin är hotad. Spike Lees Malcolm X (1992), med Denzel Washington i rollen som medborgarkämpen, framhåller en försummad realitet: att demokratin i USA historiskt sett länge varit angripen – i alla fall för landets svarta befolkning.

USA går som bekant till presidentval i november. Opinionsmätningarna förutsäger att Donald Trump går mot en seger. Samtidigt skanderar demokraterna att landets framtid står på spel; demokratin är hotad.

Angela Davis

USA har varit en demokrati sedan 1700-talet: ett politiskt system som företrätt folket och deras vilja – i alla fall landets vita befolkning. Den amerikanska aktivisten Angela Davis påvisade under 1900-talet att svarta amerikaner levde i ett parallellt system, som förekom inom landets demokratiska samhälle. Davis hävdade att USA i själva verket var fascistiskt.

Inom en demokratisk stat skyddas nämligen alla medborgares rättigheter. Detta har inte varit fallet för alla i USA. Till skillnad från vita har svarta amerikaner underkastats auktoritär ledning, nationalism, förtryck av oliktänkande och militarism. När dagens vita demokrater trångsynt varnar för demokratins sårbarhet, skymtar deras brist på empati för afrikanamerikaners upplevelser av ett demokratiskt system som inte fullt ut omfattat dem.

Malcolm X ‒ en historisk gestalt

Malcolm X är en historisk gestalt som var ett svar på det parallella fascistiska systemet. Han bekämpade, beväpnade sig mot systemet, med ordet, intellektet, en utomordentlig retorisk förmåga och ett löfte om att utkräva vedergällning i samband med våldsförtryck.

För att verkställa de sista summorna, av den uppskattade budgeten på 35 miljoner amerikanska dollar, till filmen Malcolm X var den politiskt slagkraftige regissören Spike Lee nödgad att söka sig till privata finansiärer som bland annat Oprah Winfrey och Michael Jordan. Produktionsbolaget bakom filmatiseringen, Warner Bros., vägrade nämligen att hosta upp de sista miljonerna som krävdes för att initiera levnadsteckningen av den kontroversielle Malcolm X.

Polisbrutalitet då som nu

Filmen spelades in i kölvattnet av den polisbrutalitet som, i likhet med i dag, drabbade svarta amerikaner på 90-talet. Lee inleder Malcolm X med att växelklippa mellan filmen på polismisshandeln av Rodney King – en filmatisering idag hade innehållit filmklipp på George Floyd – och en amerikansk flagga som fattar eld.

Nation of Islam och Malcolm X

I bakgrunden anklagar Denzel Washington, som Malcolm X, med dennes beslutsamma stämma, den vita mannen: ”Bröder och systrar, jag är här för att säga att jag anklagar den vita mannen. Jag anklagar den vita mannen för att vara den största mördaren på jorden […] Det finns ingen plats i denna värld där den mannen kan säga att han har skapat fred och harmoni.” Inledningen speglar den politiska åskådning som Malcolm initialt bedrev. Som medlem av den afrikanamerikanska extremistgruppen och personkulten Nation of Islam förespråkade Malcolm X bland annat en aggressiv svart nationalism, separation från vita och självförsvar.

Vid slutet av sitt liv, efter sitt utträde ur Nation of Islam, förespråkade Malcolm däremot en samexistens mellan vita och svarta.

Filmiskt hantverk

Malcolm X är över tre timmar lång och är ett utomordentligt mångfacetterat filmiskt hantverk, som till och med innehåller ett musikaliskt nummer i Roseland Ballroom i New York.

Filmens första timme pendlar konstfullt mellan medborgarkämpens barndom – Malcolm X föddes som Malcolm Little – hans tonårsliv som fifflare i Harlem, där han gick under gatunamnet Red, och hans tid i fängelse. Bildspråket är färgrikt, glödande och den turbulenta tid som Malcolm växte upp under gestaltas genom en dynamisk kamera som färdas sidledes, far upp och ner och rusar både framåt och tillbaka.

Resten av filmen är i jämförelse mer nedtonad, och skildrar Malcolms konvertering till Islam – hans själsliga vändpunkt i livet – hans inträdde i Nation of Islam, transformationen till Malcolm X, och de motsättningar inom gruppen som leder till hans utträde.

Två filmer till om Malcolm X

Vid efterfrågan av faktadrivna filmer om Malcolm X rekommenderas Netflix-dokumentärerna Blodsbröder (2021) och Vem dödade Malcolm X? (2020).

”Malcolm X” alstrar sympati och empati

Malcolm X ger en känsloladdad och subjektiv insyn i det parallella samhälle vita amerikaner gärna glömmer bort i sin idylliska återgivning av USA som välmående demokrati. Och huvudgestalten Malcolm X, livet han levde och den kamp han bedrev har en enande effekt på filmens åskådare. Den alstrar sympati och empati – förmågor som vi är i stort behov av i dagens splittrade samhällstillstånd.

Malcolm X går att se på SVT Play från och med den 30 augusti.

The post Spike Lees filmklassiker ”Malcolm X” first appeared on Opulens.

TANKEFRIHET. När man läser James Baldwins texter står det åtminstone klart att det inte är för de vitas skull som svartas hjärtan behöver hållas fria från hat och förtvivlan, utan just för de egna tankarnas frihets skull, skriver Anna Remmets.

En svart mans anteckningar av James Baldwin
Översättning Martin Rogberg
Modernista

James Baldwin föddes 1924 och växte upp under fattiga förhållanden i Harlem med sin mor, ett stort antal syskon och en mycket strängt religiös far. Trots att han som svart man i USA och dessutom homosexuell hade allt emot sig lyckades han ta sig därifrån och blev författare och aktivist. Han levde i många år i Paris och skrev romaner, essäer, dramatik och poesi. Hans texter om rasismen i USA anses idag vara bland de mest centrala. En svart mans anteckningar, först publicerad 1955, som nu ges ut i reviderad svensk översättning av Martin Rogberg på Modernista är en samling texter som rymmer såväl vass filmkritik som personliga essäer om uppväxten och livet i Paris, men alltid med en röd tråd som går ut på att dissekera vad det innebär att leva som svart människa i en djupt rasistisk värld.

Som Aleksander Motturi skriver i kulturtidskriften Ord & Bilds nyutkomna James Baldwin-nummer, kom dock Baldwin under en period att i radikala black power-kretsar betraktas som en något mossig och reformistisk figur. Förutom att det verkar ha funnits en, åtminstone delvis felaktig, uppfattning om var Baldwin positionerade sig i debatten om våld kontra icke-våld (en skiljelinje som vita för övrigt älskar att förenkla till en fråga om den ”gode” och fredliga Martin Luther King och den ”farliga” och våldsamma Malcolm X), kan det också ha något att göra med hans språk och stil. För trots den skarpa och krassa dissektionen av den politiska situationen i En svart mans anteckningar är tonen ofta något distanserad och sarkastisk. Ibland känns det eleganta språket också väl omständligt och lite överlastat.

Men när man väl vänjer sig vid tonen och språket är det ofta väldigt, väldigt roligt. Som i skildringen i essän ”Resa till Atlanta” som beskriver några svarta manliga musikers möte med en på ytan progressiv och med Baldwins ord ”obotligt aristokratisk” vit kvinna vars nedlåtande välvilja snabbt rämnar. Eller i texten som handlar om när Baldwin i sitt första år i Paris genom ett farsartat händelseförlopp blir anklagad för att ha stulit ett hotellakan.

Detta innebär dock som sagt inte att den politiska udden skulle saknas. I själva verket är den sylvass, inte minst i de humoristiska partierna som de med den aristokratiska vita kvinnan. Och i ”Anteckningar av ’en son av sitt land’” har det dråpliga inslaget tonats ner betydligt,  och istället berättas på ett ganska rått och naket sätt om Baldwins far, en sträng, fördomsfull och bitter man som stundtals var hatad av sin son. Men som framför allt var en svart man i USA som var hatad av den vita överhögheten.

Vissa inslag, som analyser av specifika tidningar, politiska figurer och (idag ganska bortglömda) filmer är förvisso väldigt specifika för tiden för texternas tillkomst, men de flesta poänger är fortfarande oroväckande relevanta. Något som inte minst visade sig genom den ökade uppmärksamhet som Baldwin fått i samband med Black Lives Matter-rörelsen.

Hur ska vi då idag se på passager som den i essän om fadern där Baldwin avslutar med att deklarera att även om man måste bekämpa orättvisan med all kraft, behöver man också hålla hjärtat ”fritt från hat och förtvivlan”? Även om det kan låta föga radikalt (och föga meningsfullt då problemet är hatet som riktas från vita mot svarta människor och inte tvärtom) är det viktigt att se den bakgrund mot vilken orden är skrivna. Tidigare i texten har Baldwin först betraktat spillrorna av den döde far vars egen bitterhet gjorde honom avskyvärd till och med för sina egna barn. Sedan skildras hur han själv nästan misshandlar en servitris när han återigen får höra att stället inte serverar svarta: en handling som här inte framställs som något förlösande utan snarare nedbrytande. Det finns förvisso mycket att invända mot en politisk retorik som bygger på att den som förtrycks ska ”släppa” sitt hat. Men när man läser James Baldwins texter står det åtminstone klart att det i så fall inte är för de vitas skull som svartas hjärtan behöver hållas fria från hat och förtvivlan, utan just för de egna tankarnas frihets skull.

The post Aktuell klassiker om svartas liv i USA first appeared on Opulens.