STRUKTURER. “Behovet av nya filmiska strukturer, där man inte nöjer sig med en eller annan stark kvinnlig huvudkaraktär utan erkänner behovet av ännu fler kvinnor även bakom kameran, har med andra ord kanske aldrig varit större internationellt sett”, skriver Karolina Bergström.

Det går bra nu. I alla fall vad gäller jämställda villkor inom svensk film – det visar en ny rapport från Filminstitutet med det peppande namnet ”Hit och ännu längre”. Andelen långa spelfilmer med en kvinnlig regissör har nämligen ökat från en blygsam femtedel mellan åren 2000–2005 till att omfatta nära hälften av alla filmer under de senaste tre åren, och detta som resultat av ett konsekvent riktat arbete med start vid millennieskiftet, då Filminstitutet fick i uppdrag av regeringen att börja föra statistik över könsfördelningen vad gäller de filmiska nyckelpositionerna regissör, producent och manusförfattare. Svensk film har blivit en världsomskriven framgångssaga som bland annat inspirerat det brittiska filminstitutet till att sikta på liknande mål, även om danskarna på sitt håll buttert låtit undslippa sig att man minsann redan har filmisk jämställdhet (detta med föga smickrande sjutton procent kvinnliga långfilmsregissörer år 2015).

På andra håll går det dock något trögare. Även om de tre mest inkomstbringande filmerna under förra året, det vill säga Star Wars: The Last Jedi, Beauty and the Beast och Wonder Woman, uppmuntrande nog alla hade kvinnor i respektive huvudroller hindrar inte det att manus till exempelvis den sistnämnda filmen skrevs av Zack Snyder, ökänd för sina mer eller mindre avklädda kvinnoporträtt i filmiska pekoraler som Sucker Punch, och att endast sju procent av producenterna till de tvåhundrafemtio mest inkomstbringande filmerna i USA år 2016 var kvinnliga.

Hittills har dessutom bara en – säger EN – endaste kvinnlig regissör belönats med en Oscar för bästa regi, det vill säga Kathryn Bigelow för The Hurt Locker, och än mer talande är förstås det faktum att enbart fyra kvinnliga regissörer har nominerats till priset under Oscarsgalans nittioåriga historia.

Behovet av nya filmiska strukturer, där man inte nöjer sig med en eller annan stark kvinnlig huvudkaraktär utan erkänner behovet av ännu fler kvinnor även bakom kameran, har med andra ord kanske aldrig varit större internationellt sett. Och att det rotverk som kan nära det nya berättandet få rikligt med både sol och vatten av de offentliga institutioner som finns är helt och fullt nödvändigt för att kunna vända på filmindustrins trögseglade skuta, även om de reella villkoren för detta förstås ser helt olika ut i dagens USA jämfört med Sverige.

Desto mer peppande var det då att se söndagens Golden Globe-gala, där färgen för kvällen var svart efter det att Hollywoods kvinnliga skådespelarelit enats om den gemensamma klädmanifestationen i svallvågorna av höstens #metoo-upprop, och där skådespelerskan Nathalie Portman fick in en välförtjänt känga genom att helt frankt annonsera den helmanliga skara som nominerats till bästa regi som ”alla manliga nominerade”.

För, som förordet till Filminstitutets rapport lyder så handlar jämställdhet, i vilken organisation det än berör, om kvalitet och inget annat. Att se och erkänna de krassa villkor som hittills gjort filmskapande till en till stora delar manlig angelägenhet, och att aktivt arbeta för att förändra dessa i grunden och därmed säkerställa kalibern på framtidens filmproduktion, torde därmed vara en självklarhet för varje filmisk makthavare med något slags vett och sans. I väntan på en mer omfattande global förändring kan vi hur som helst luta oss tillbaka och konstatera att när sex av nio nominerade regissörer till Göteborgs filmfestivals stora nordiska filmpris faktiskt är kvinnor, då har definitivt något hänt.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Det våras för jämställdheten first appeared on Opulens.

KÅSERI. Kärleken förenar och skiljer oss åt.

’Kärlek’!
Vilket ämne!
Jag vet ingenting om ’kärlek’.
Jag skulle kunna fråga hur många sidor som helst
om ’kärlek’
hur många sidor som helst
om ordet ’kärlek’
hur många sidor som helst
om någon av alla dess klanger
aromer
om någon enda av alla dess betydelser.

Sonja Åkesson, ur dikten ”Hur ser din färg rött ut”

Kärleken är både en allmänmänsklig och kulturbunden erfarenhet, som förpackas i konventioner och traditioner. Under hippievågen utforskades ”den fria kärleken och sexualiteten”, som visade sig vara ett komplicerat sätt att älska på. Det är förrädiskt normaliserande att skriva om den heterosexuella kärlekens historia och dess olika former och skepnader. Det går nästan av en oreflekterad, förnekande och okunnig ohejdad vana så för att korrigera den ensidiga kärleksbilden vill jag nämna två exempel ur homorörelsens historia.

Harvey Bernard Milk, var den förste öppet homosexuelle mannen som valdes till ett politisk ämbete i Kalifornien 1977, efter en tung och hård kamp för gayrörelsen . Han mördades 1978 av den konservative, kristne och homofobiske Dan White, som hade förlorat den politiske striden mot Milk. Dan White hängde sig i sitt garage 1985.

Filmen ”Freeheld” bygger på verklighetsbaserade personer och händelser om det lesbiska paret  Laurel Hesters och Stacie Andrees uppslitande strid för rätten till ett samkönat äktenskap efter att Hester insjuknat i obotlig cancer 2004. Hon vill försäkra sig om att hennes livspartner och stora kärlek Andree, får hennes polispension eftersom Andree utan dom pengarna inte skulle ha råd att bo kvar i deras hus.

Om New Jersey-polisen Hester hade varit heterosexuell och gift hade det varit en självklarhet att detta skulle ske men så var det alltså inte för homosexuella. Deras gripande och belysande historia fick både ett lyckligt och tragiskt slut. Strax innan Hester dog beviljades rätten Andree till polispensionen. Det ska dock framhållas och understrykas att kampen för homosexuellas rättigheter tyvärr är långt ifrån över ─ tvärtom.

Kärlek? Det är få ämnen som kan skapa så mycket förtrolighet och gemenskap som när vi utbyter våra både lyckliga och olyckliga erfarenheter av kärlek, förälskelse och passion. Jag ställer mig frågan om människans längtan efter att vara älskad är ett universiellt och existentiellt behov och begär eller om vi matas så frekvent med föreställningen om att vara älskad att vi inbillar oss att det är grundläggande för vårt välbefinnande?

Det låter sig i alla fall sägas att oberoende av hur vi klassificerar, definierar och kontextualiserar ’kärlek” så är dess olika betydelser och laddningar central i metaberättelsen om vad som gör livet både meningsfullt och meningslöst. Kärleken förenar och skiljer oss åt.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Kärlekens många ansikten first appeared on Opulens.