ROMAN. ”Vi får en drastisk, men ändå trovärdig bild av hur livet kan te sig i Ljubljana i dagens Slovenien.” Det skriver Thomas Almqvist som läst romanen ”Blatten återvänder” av Goran Vojnović.

Blatten återvänder av Goran Vojnović
Översättning: Christine Bredenkamp
Rámus

Goran Vojnović är född 1981 i Ljubljana och verkar som författare, dramatiker, kolumnist och filmregissör. I sitt författarskap håller han sig inom det forna Jugoslaviens ramar och skildrar livet för de människor som en gång utgjorde ett land.

”Blatten återvänder” är hans fjärde till svenska översatta roman. Här återvänder han till Marko Dordić och hans uppväxtkvarter i Fužime, i utkanten av Ljubljana. Det har gått tio år sedan sist. Pappa Radovan är sjuk i cancer, vilket vänder upp och ner på hela familjen.

Marko känner inte igen sig längre, då Fužime har gentrifierats under det senaste decenniet. Här bor nu rika unga familjer och fattiga pensionärer Med de gamla vännerna delar Marko numera bara nostalgi.

Han har tillbringat tio år i Bosnien, som är präglat av nationalism, korruption och krigstrauman, som förvandlat honom till en känslomässigt rubbad, desillusionerad ung man. Ingenting är hemma för honom längre.

I Bosnien sågs han som serb (han är serb), i Serbien som sloven och väl tillbaka i Slovenien igen är han blatte igen. ”Blatten återvänder” är en fristående fortsättning på Vojnovićs succéroman, ”Blattejävlar!”, som är den roman som sålt mest någonsin i Slovenien. 

Vojnović fortsätter att väva ihop det gamla Jugoslaviens historia och den egna familjens egna trauman. Minnena från det förflutna hjälper oss att förstå samtiden men befriar oss inte från ansvar inför framtiden.

De nya gränserna mellan länderna på Balkan gör att människorna kommer längre bort ifrån varandra och att det blir svårare att kommunicera över generationsgränserna.

Vojnović gestaltar en oerhört stark känsla, när han skildrar det gamla Jugoslaviens sönderfall. Samtidigt vårdar Marko kärleksförhållandet med Alma som en effektiv positiv balanserande faktor i allt elände. Familjen tycker inte om det förhållandet, eftersom Alma är muslim. Många av de gamla vännerna har blivit pundare och själv blir Mark inblandad i smuggling av kött. Här finns inte mycket hopp för framtiden.

Humor och satir är viktiga ingredienser i Vojnovićs författarskap. Den gränslösa fantasin och det drastiska språket är två andra karaktäristiska drag. Det högt uppdrivna berättartempot ger knappast något utrymme för någon psykologisk fördjupning. Prosan är tät, intensiv och väldigt osminkad. Språket är grovt, för att inte säga mycket grovt.

Berättelsens påtagliga överdrifter står den muntligt berättade skrönan mycket nära och här finns också en direkthet i uttrycket och även trots allt en inneboende tro på livet, som ger någon form av hopp i all tröstlöshet. De rasistiska glåporden och tillmälena i dialogerna verkar höra till normal samtalston. Här finns också ett slags väldigt svart humor.

”Blatten återvänder” är en ganska rörig roman, men samtidigt på något sätt lite charmig. Tyvärr är tonen något uppgiven, snudd på resignerad. Det är ingen idé att dra någon vart, för det är inte bättre någon annanstans. Vi får en drastisk, men ändå trovärdig bild av hur livet kan te sig i Ljubljana i dagens Slovenien.

The post Vojnović skriver drastiskt men trovärdigt om livet i Ljubljana first appeared on Opulens.

BIAS. ”Hur kan en confirmation bias (bekräftelsebias) helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer?” frågar sig Lars Thulin. Och ger exempel på giltigheten i det gamla talesättet: man ser det man vill se.

Confirmation bias heter det på engelska. På svenska säger vi sedan gammalt: man ser det man vill se.

Innebörden är att vi söker och tar till oss information som bekräftar det vi redan vet, eller tros oss veta. Denna taktik är självklar – att ständigt ompröva den världsbild vi mödosamt byggt upp är jobbigt. Därför gör vi oss alla skyldiga till confirmation bias i större eller mindre utsträckning.

Allt är en glidande skala. Men bland blir skygglapparna och den partiella blindheten så stor att det blir obegripligt. Nyligen gjorde jag en resa på Balkan och då blev detta uppenbart. För 20 år sedan besökte jag Kambodja och gjorde samma reflektion.

Under resan på Balkan gjorde vi en tur in i Albanien. För de som inte var med på det glada(?) 60- och 70-talet gör jag en kort uppdatering. Det lilla landet med ungefär tre miljoner invånare låg då vid kusten med Jugoslavien som granne i norr och Grekland i söder. Under ledning av Enver Hoxha, som kom till makten efter andra världskriget med titeln partisanhjälte som främsta merit, utvecklades landet till en extrem diktatur. Till sist hade man bara en vän i världen – Kina. Övriga länder betraktades alla som ärkefiender som alla bara väntade på att invadera Albanien. Likheten med dagens Nordkorea är skrämmande.

Landet stängde sina gränser. Att lämna det lagligt var i princip omöjligt. Utomstående fick göra besök i noga organiserade vänskapsgrupper. Kravet var att besökaren var medlem i ett kommunistiskt parti i hemlandet. Besökarna fick se kulisser där utvalda medborgare intygade om sin ofattbara lycka över att bo i detta paradis. Vår guide berättade en annan historia om de som nu kallas de mörka åren, de mellan 1945 och 1991.

1963 förbjöds enskild egendom. Vår guides familj drev ett stort företag med kontakter och export till Italien. En morgon kom militär och partifunktionärer till den stora lantegendom de ägde. Beskedet var allt detta nu tillhörde folket. Även företaget blev statligt och flerbarnsfamiljen fick flytta in på 60 kvadratmeter i en av de betongförorter som byggdas vid de stora städerna. Mannen i familjen fick jobb som trädgårdsarbetare. Brodern, också i företaget, blev reparatör i en cykelbutik. Deras lön var samma som den för en universitetslärare eller hjärnkirurg. Alla hade samma lön.

1967 utropades Albanien till världens första ateistiska nation. Landets över hundra kyrkor, katolska, ortodoxa samt muslimska, revs. Två sparades. Den ena var en moské där tornet raserats av en blixt. Rivningsarbetarna fattade inte att det var en kyrka. Landets största katedral byggdes om till idrottshall. Över 250 präster och nunnor som fortsatte att be till Gud avrättades.

Landet hade drygt tre miljoner invånare. Och en armé på en miljon soldater. I princip alla vuxna fick göra återkommande vapentjänst. Guidens mamma, utbildad lärare, gjorde vapentjänst var tredje vecka. Hon vet fortfarande nästan allt om skillnaderna mellan världens alla automatkarbiner.

Under de mörka åren byggdes 350 000 bunkrar i landet. De var gjorda i betong och stål och klarade direktträff från en granat från ens stridsvagn. Planen var totalt 700 000, men pengarna tog slut. Albanien blev snabbt Europas fattigaste land.

Hit reste svenska revolutionärer i skytteltrafik för att lära. Men de fick problem på flygplatsen. För i Albanien var bara fem manliga frisyrer tillåtna. Frisörstolarna var många i terminalen. Här föll mycket hår. Den som inte accepterade detta fick vända hem. Fast vänsterns kärlek till Albanien bestod på många håll.

I Phnom Phen i Kambodja besökte jag ökända fängelset Tuol Sleng där de Röda Khmerernas barnsoldater utrotade de som sågs som hot mot revolutionen som skulle föra landet till ett ”år noll”. Och även torterade dem, män, kvinnor och barn, på de mest fasansfulla sätt. Då Vietnam invaderade landet fann de tre överlevande i fängelset. Till och med de erfarna och hårdhudade vietnamesiska soldaterna chockades av vittnesmålen och fängelset gjordes till museum.

Till Kambodja gjordes också svenska resor i albansk anda. Bland annat med Jan Myrdal i spetsen. Besökarna fick se noga iordningsställda scener där alla var överlyckliga att få tjäna landets stora ledare Pol Pot, som upprättat detta himmelrike. Detta finns utmärkt skildrat i Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende”. En skrämmande redovisning av hur bildade personer, som brutalt kunde avslöja västvärldens alla fel och brister, helt tappade syn-, hörsel- och fattningsförmåga vid ett besök i ett land som på mindre än ett decennium förlorade mer än en fjärdedel av sin befolkning till följd av svält, utflyttning, folkmord.

Hur är allt detta möjligt? Den totala paranoian hos regimerna berodde förmodligen på den gamla sanningen att inför ett inbillat hot från en yttre fiende kan ett folk fås till vad som helst. Men hur kan en confirmation bias helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer? Få dem att inte se och inte fatta? Obegripligt. Fast vi människor får ta ansvar även för totalt oförstånd. Det är aldrig en ursäkt.

The post Förståndet sätts ur spel när man bara ser det man vill se first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELLT. Kangas klanger dyker in i den genreöverbryggande musiken där impulser från olika stilar och världsdelar möts. Är det jazz? Världsmusik? Varför vara en slav under genrernas ok? Det finns, enligt Kangas, bara en genre att bry sig om. Bra musik, helt enkelt.

Den Paris-baserade kvartetten Sissoko / Segal / Parisien / Peirani är en sammanslagning av två i sig redan vida hyllade duos. Nu gör Maliska kora-mästaren Ballaké Sissoko och franska cellisten Vincent Segal underverk ihop med Segals landsmän Vincent Peirani (dragspel) och Émile Parisien (sopransaxofon) på albumet ”Les Égarés” (Nø Førmat!/Act/Naxos, LP/CD/DL).

Grunden är europeisk och afrikansk musik i en tätt sammansmält, ny formation. De två sistnämnda herrarna har på 2020-talet rönt uppskattning som franska nytolkare av tangon.

Här möts de fyra runt en musikalisk kittel där jazz, cumbia, Mali, tango, Balkan, klezmer, kammarmusik och en hel annat kokar samman till en av årets hittills mest smakrika musikaliska anrättningar.

Musiken är befriad från slagverk, slår det mig. I stället kommunicerar kvartettens medlemmar med varandra via befintliga instrument, och rytmerna och flowet föds dem emellan. Det är svårt att genrebestämma musiken, och vad spelar det egentligen för roll? Genre: bra!

Cellisten Vincent Segal har vi kunnat höras på mängder av skivor, med allt från Sting till Cesária Évora. Den där Sting brukar sedan länge även se till omge sig med den versatile gitarristen Dominic Miller. En man som även spelat med bjässar som Paul Simon, The Chieftains och Plácido Domingo.

När Dominic Miller nu presenterar sitt tredje album i eget namn för extremt estetiska etiketten ECM hör vi honom i en intim sättning – ja, även detta är en kvartett. Albumet ”Vagabond” (ECM/Naxos, CD/LP/DL) bjuder på inkännande samspel av sådana virtuoser som svensken Jacob Karlzon på pianopallen, israelen Ziv Ravitz bak trummorna, och så Millers sidekick sedan länge: den belgiske basisten Nicolas Fiszman.

”Vagabond” är som gjord för att låta lyssnarens tankar just vandra. Melankolisk och poetisk instrumentalmusik som breddar begreppet jazz till att inbegripa även dessa kontemplativa klanger. Musiken på skivan kom till Dominic Miller via långa promenader under coronan i det södra Frankrike som Miller gjort till sitt hem. Musik för yttre och inre landskap. Genre: bra.

Här på hemmaplan imponerar Miriam Aïda stort med nya skivan ”Pieces” (Connective, DL). Skånskan Miriam Aïda, med påbrå från Marocko, har gjort sig känd som bossa nova- och jazzsångerska, men hennes repertoar är bredare än Möllevångstorget. Svensk visa ligger henne lika nära, och innan pandemin släppte hon en platta med annorlunda David Bowie-tolkningar.

På nya albumet säger hon sig vilja ”utforska afromusikens olika uttryck.” Det gör hon genom att plocka rytmer längs den transatlantiska slavhandelns rutter. Ett slags återerövrande av de grovt utnyttjades groove.

Det svänger med lätthet om dessa rytmer hämtade från GPS-punkter som New Orleans, Kingston, Havanna och Salvador – och Nina Simone-tolkningen ”Four Women” passar in så bra. Miriam Aïda sjunger många låtar som vi tidigare har hört i helt andra versioner med exempelvis Beyoncé, Stevie Wonder, Gil Scott-Heron och Gilberto Gil.

The post Kangas klanger: Ljuv musik när världsdelar möts first appeared on Opulens.

FREDSARBETE. Den internationella fredsorganisationen Women in Black har i trettio år kämpat mot kapprustning och krig och verkat för solidaritet med flyktingar och förföljda. Ana Valdés rapporterar från organisationens konferens i Kapstaden. 

Jag blir hämtad av Faika på flygplatsen i Kapstaden. Vi åker till slottet Good Hope, där man samlade ihop slavar från hela kontinenten för att skeppa dem vidare till övriga världen, den vita världen.

Det var ingen slump att konferensen, anordnad av Women in Black, förlades till slottet, som i dag är en av Kapstadens turistattraktioner. Organisatörerna ville att vi som kom utifrån skulle få känna smärtan och förnedringen som dryper från väggarna. Flera hundra år av slavhandel har präglat staden. Vi börjar med en healingceremoni, där några kvinnliga schamaner från olika etniska grupper ber andarna om förlåtelse och ber oss att känna kontakt med våra urmödrar. Slottet, som byggdes av Ostindiska kompaniet, blev symbol för ett av världens första kapitalistiska företag, där holländare, skandinaver och tyskar gick samman för att få kontroll över slav- och kryddhandeln i konkurrens med spanjorer, portugiser, engelsmän och fransmän.

Faika, som är muslim och bär hijab, undervisar i lingvistik vid universitetet i den sydafrikanska staden Stellenbosch, Hon har klara blå ögon i ett brunt ansikte. ”På det sättet är jag en äkta kapstadsbo, vi är alla blandade här”, säger hon. “Jag har en irländsk gammelmorfar som gifte sig med min indonesiska gammelmormor. Av honom fick jag mina blå ögon”.

Just detta präglar Kapstaden, som varit en smältdegel för många invandrargrupper. Just nu är staden drabbad av torka och på de offentliga toaletterna får vi tvätta oss med kemiska preparat utan vatten. De rika, säger Fauka, får vatten direkt från Taffelberget. De hämtar vatten med hjälp av maskiner, annars skulle vattnet rinna ner i havet direkt. Men de fattiga har inte sådan utrustning, och det är de som får leva på ransonerat vatten. Femtio liter per person och dag kommer att delas ut från tvåhundra stationer runtom i staden.

Staten har bett om internationell hjälp och israeliska företag, som kan det här med att ta bort salt från havsvatten, har erbjudit sina tjänster. Men sydafrikanerna är skeptiska mot att samarbeta med Israel, som var apartheidregimens starkaste och lojalaste allierade och som sålde vapen och militär teknologi till Sydafrika för miljarder.

Sydafrika har en mycket stark rörelse för BDS (bojkott, desinvesteringar och sanktioner), som verkar för att få världen att bojkotta Israel. Just nu är BDS-rörelsen föreslagen till Norska Nobelkommittén som fredspristagare.

Kapstaden är en mestisstad, en hybrid präglad av motstånd. Under apartheid dödades här hundratals studenter och ANC-aktivister. Bland annat därför valde Women in Black att hålla sin sjuttonde internationella kongress här.

Rörelsen är ung. För trettio år sedan bestämde en grupp israeliska och palestinska kvinnor i Israel att de skulle kämpa mot ockupationen av de palestinska territorierna. Ockupationen urholkade Israels rätt att vara nation och var ett hån mot den judiska tron och lärdomen, menade de. Bland dessa kvinnor fanns Hava Keller, som överlevt Förintelsen och som ägnade hela sitt liv åt att försvara unga palestinska flickor som fängslats av Israel. Hon besökte dem, ordnade med advokater och hjälpte familjerna ekonomiskt.

Women in Black lät sig inspireras av de argentinska majmödrarna och valde att liksom de demonstrera i svart och under tystnad. Man slog in på ickevåldets väg och började stå med plakat skrivna på både hebreiska och arabiska utanför regeringsbyggnaderna i Haifa och Tel Aviv. Förbipasserande kastade glåpord mot dem och kallade dem förrädare. De träffades av stenar och ruttna frukter.

Deras exempel spreds över världen. Under Balkankriget åkte serbiska kvinnor från Women in Black in till det belägrade Sarajevo och hjälpte kvinnor och barn med förnödenheter och mediciner. Bosniska kvinnor som överlevt  Srebrenica demonstrerar i Tuzla varje år tillsammans med serbiska kvinnor med plakat med texten ”Inte i vårt namn”.

Women in Black har inga ledare och det finns inga hierarkier. Alla beslut som fattas kollektivt diskuteras på kongresserna som hålls vartannat år eller via e-post. Det är ett problem i dag, anser några. Men att bygga och upprätthålla en internationell organisation skulle kräva avlönade byråkrater och det vill ingen ha. Rörelsen vill vara oberoende i förhållande till alla statliga stöd och bekosta kongresserna med deltagarnas frivilliga bidrag.

Att bekämpa våldet mot flickor och kvinnor är ett av rörelsens främsta mål. Under mötet i Kapstaden hölls det flera workshops om beröringspunkter med metoo-rörelsen. Att få fram lagar som försvarar kvinnors rättigheter blev en del av slutresolutionen från mötet. Att höra vittnesmål från kvinnor från Kongo och Rwanda var mycket berörande.

Det är inte helt lätt att hitta beröringspunkterna mellan metoo-rörelsen och Women in Black. Metoo startades i USA och spreds vidare till Europa, men är inte stark i Afrika. De sydafrikanska deltagarna på konferensen menade att det känns som en vit kvinnlig medelklassfråga. I Afrika våldtas hundratusentals kvinnor i olika krig och ingen ställs inför rätta. I Afrika ses kvinnorna som en del av krigsbytet.

Rebecca Johnson, aktiv inom ICAN, organisationen som fick Nobels fredspris 2017, berättade hur viktigt det var att att kunna ställa soldaterna i FN:s fredsbevarande styrkor inför rätta. Skyddade av sitt immunitet har många av dem kunnat ägna sig åt våldtäkter och köp av sex med minderåriga.

De sydafrikanska deltagarna var skeptiska. ”Vad har ni gjort, vita kvinnor och män, för att bekämpa slaveriet? Mycket av ert välstånd har skapats av våra förfäder. Hur kommer ni att betala tillbaka det? Det räcker inte med vackra ord. Det är era vapen vi köper när vi ska utkämpa våra idiotiska krig. Och detta med FN har vi hört länge men det händer inget. Metoo-rörelsen räcker inte för oss.”

En deltagare från Yemen som bär hijab berättade att hon var med på ett Ship to Gaza-fartyg som hade helt kvinnlig besättning. Hon och en parlamentariker från Malaysia skildes från övriga deltagare när israeliska styrkor bordade båten. De vita deltagarna fick hjälp av sina ambassader, medan de själva fick sitta länge utan advokater och utan tolkar. Hon menade att deras kamrater inte ställt upp för dem. “Vita medelklassamerikanskor verkar ha företräde också när det gäller att definiera feminismen och strategierna. De lyssnar inte på oss utan menar att deras resonemang är det enda som gäller”, sade hon.

Vi hälsar på några aktivister i District 6, ett kvarter som blev ökänt när alla svarta och färgade invånare vräktes för att ge plats åt ett helt vitt kvarter. Folk som hade bott där i flera generationer fick bo i plåtskjul i ingenmansland. Sedan apartheid avskaffats har de kunnat ansöka om att komma tillbaka. “När vi var små lekte vi med alla, muslimer, svarta, kristna, ingen var speciell. Vi ordnade fester och gick på varandras gudtjänster. Men senare blev vi flyktingar i vårt eget land. Vi arbetade som tjänstefolk åt våra vita herrar. De tog ifrån oss all värdighet. Ni klagar på flyktingar som kommer i stora mängder till Europa, men det är en konsekvens av era koloniala krig och er försäljning av vapen till våra länder.”

En som var särskild upprörd var Fatumee Ugbur, som representerade Västsahara. ”Vi är de glömda flyktingarna. Vi lever i tält i ingenmansland sedan flera generationer och ni åker som turister till Marocko. Marocko har lyckats få världen att glömma oss. Vi är lika ockuperade som palestinierna och det är Israel som har byggt vår mur, som kallas skammens mur, och som är en av världens största murar. Vi uppmanar er bojkott av både Israel och Marocko, vi måste få ett slut på det koloniala våldet.”

Women in Black ska hålla sin nästa kongress i Armenien eller Tunis. Erfarenheterna från Kapstaden är många. Det handlar om ickevåld, om motstånd mot allt förtryck och om solidaritet med flyktingar och förföljda. Det bör vara rörelsens plattform. Och kampen mot vapenhandel och kapprustning är en del av rörelsens ryggrad: det finns inga rättvisa krig.

The post Ickevåldsmotstånd på flera kontinenter first appeared on Opulens.